Åh, dessa dubbla känslor, kryddade med en rejäl nypa sorg… Känner så väl igen dem. Aldrig har jag väl känt så mycket som dessa sju månader som gått sedan Kraschen.
Sju månader, och jag tänker fortfarande på honom jämt. Men på senare tid har tankarna ändrat karaktär, tanken på att leva utan honom känns inte längre helt omöjlig. Halva livet tillsammans. Resten av livet utan… honom, iallafall? Ja, kanske det. Fulgråten kommer någon gång ibland nu bara, mest när jag får syn på andras “lyckliga familjen”-bilder i sociala medier. Nu på hösten blir det inte lika mycket sånt, det är bra.
Ge det tid. En vänjer sig. Vid allt. Men fortfarande undrar jag varför just jag var tvungen att behöva vara med om detta. Jag har lärt mig massor, men jag hade kunnat vara utan de lärdomarna.
Kanske ska du försöka köra lite mindfulness-tänk? Att helt enkelt acceptera att han just nu upptar dina tankar? Och att inte lägga någon värdering i det?
Jag vet inte om du är en sån som piskar på dig själv, men jag blev förbannad på mig själv för att jag inte kunde få exet ur tankarna tillräckligt fort. Jag ville stressa fram glömska.
Men det blev lättare när jag tillät mig själv att vara långsam i krisarbetet.
“Jaha, jag tänker visst på honom fortfarande!” var en mer läkande tanke än “Gaaah, jag måste få honom ur skallen någon gång!”
Jo precis sån är jag.
Resultatorienterad- ”röd” à la disc analys.
Tror att handling kan påverka det mesta. Ytterst onödigt kvalitet när det handlar om maktlöshet och acceptans.
Vill bara må bra igen…sorgen och saknaden tynger mig så fruktansvärt och den ratade känslan. Men 7v, vad tror jag liksom…
Kommer väl ta år…
Gråtit ihjäl mig hos terapeuten idag.
Jaha så sitter man och storgråter på jobbet i ett rum…overkligheten drabbade mig.
Hemskt att sörja så…han sörjer ju inte mig.
Hade aldrig trott att jag skulle hamna här…igen.
Gör så mycket ondare än skilsmässan…så mycket ondare.
Han är där @Trassel och jag försöker tillåta det men det gör så förbenat ont. Får panik.
Enda sättet brukar vara att ta sig igenom paniken på samma sätt som vid vanlig panikångest.
Jag tror inte det är någon större skillnad mentalt. Man måste försöka ta kontroll över andningen och minnas att panikattacker bara varar en kort stund.
Sorgen och hopplösheten kan finnas med länge, men panik är ju ett ganska akut tillstånd. Och den kommer återkomma allt glesare ju längre tiden går.
Tänk på att när andra säger att det har tagit år att komma över någon, då menar de inte att de har panik i åratal. Det är den där mycket mildare sorgen som inte riktigt släpper taget.
Jag kan inte säga att jag har kommit över exet än, men trots detta är mitt liv hur bra som helst idag. Jag har ett jättebra liv - med en liten sorgfläck på ett ställe. Den får finnas där. Kanske bleknar den.
Men om din akuta panik inte blir bättre ganska snart behöver du kanske professionell hjälp?
Jag har fått samtalsstöd och påbörjat antidepressiva tyvärr.
Just nu kämpar jag så otroligt mot ensamhetspaniken.
Varit hos honom på mina barnfria veckor i 2,5 år och han, hans miljö och även hans barn fattas mig så .
Finns många trådar på ensamhet här, och vi är fler, jag vet.
Vad gör ni ikväll?
Pustar ut efter att mamma och moster varit här och besökt mig och barnen… Ska nu laga mat och det blir laxspett kryddade med teriyaki och sesamfrö och nudlar.
Missa inte tråden “Mallans pub” när du känner dig ensam! Jag puffar upp den nu… det är ju ändå lördag!
Jag är nog inte den bästa att svara när det gäller ensamhet. Panikartad saknad efter exet hade jag ganska länge. Den kunde jag inte påverka, den bara övermannade mig. Ibland var det så illa att jag fick stanna bilen vid vägkanten för att försöka andas.
Men ensamhet i sig är inget som skrämmer mig. Jag är visserligen väldigt social och älskar att träffa folk, men i ganska små doser.
Idag träffade jag min syrra och hennes familj mitt på dagen. Sedan tog jag med mig dottern på lite ärenden och en fika på stan. Här i de norra delarna av landet har det varit ett ljuvligt sensommarväder, så vi satt ute och spanade på folk och köpte lite godsaker av torghandlarna.
Och så har jag pratat i telefon med ett par kompisar. Det låter förstås futtigt, men sammantaget räcker det mer än väl som social input en vanlig lördag för mig.
Om jag hade varit tillsammans med exet fortfarande hade jag varit beroende av hans prioriteringar. Jag hade aldrig kunnat ha en så här såsig och skönt oplanerad dag om han varit med.
Nu njuter jag av att tillbringa kvällen hemma med min 700-sidorsbok och det här forumet. Det skulle han ha rynkat på pannan åt. Han hade hellre åkt hem till någon och umgåtts där långt in på natten. Och jag skulle ha längtat hem till ensamheten.
Men påtvingad ensamhet är ju något annat, det förstår jag.
Jag har en känsla av att paniksaknaden är ihopkopplad med relationer med stark kemi.
Mitt ex-ex och jag var visserligen tajta på många sätt. Och vi hade mycket gemensamt. Men vi hade inte någon nämnvärd kemi kvar. Vi var som två syskon som känner varandra utan och innan men samtidigt är rejält trötta på varandra.
Det var en mer molande saknad efter honom när vi skildes. Inte akut. En dyster tomhet snarare.
Senaste exet och jag… Där var kemin betydligt mer levande. In i det sista kunde han inte låta bli att röra vid mig. Det kan han uppenbarligen inte fortfarande. Och saknaden blev så sjukt påtaglig i hela kroppen. Den satt i magen, i andningen, i armarna…
Första exet saknade jag mer intellektuellt. Andra exet saknade jag fysiskt. Mina händer saknade att få röra honom. Mitt luktsinne saknade hans doft. Min kropp saknade hans närhet.
Och nu i efterhand funderar jag på om det är den sortens fysiska saknad som visar sig som ren och skär panik inledningsvis.
Jag delade båda med den här mannen och det var aldrig dåligt mellan oss…det gör så fruktansvärt ont.
Usch nu rinner bara tårarna igen.
Kemin var helt magisk
Avståndet knäckte tydligen plötsligt allt för honom. Just därför är jag så rädd för att aldrig komma vidare att han bara kommer vara där och sorgen och saknaden likaså
Men nånstans måste det ha funnits något som inte var bra, för annars hade det inte tagit slut.
Jag hade länge samma känsla som du. Vi hade det ju så bra. Varför ville han inte fortsätta? Det var som att jag hade förlorat något oersättligt. Hur kunde jag ha sån otur?
För att det inte var värt det, i hans ögon. För att det inte var så bra som jag ville tro. För att han prioriterade annorlunda, för att jag inte var Kvinnan med stort K, för att han var feg, för att hans morsa sabbade, för att det var dålig tajming och tusen andra skäl.
Men oavsett vilket skäl som avgjorde så betyder det ändå att relationen inte var så bra som jag trodde och hoppades.
På ett sätt gör det alltihop värre för mig, eftersom jag tydligen ljög ihop ett luftslott åt mig själv under flera år.
Men på ett sätt blir det lättare, eftersom jag inser att jag inte har förlorat en perfekt relation. Hade den varit bra hade den ju fortfarande varit levande. Jag miste en dröm. Inte en verklig tillvaro.
Sorgen är däremot lika äkta ändå. Det ändras ju inte av jobbiga insikter om hans bristande engagemang. Men det har hjälpt mig att fundera över mina mönster och att bearbeta alltihop på ett mer allmänt plan. Lite grann har det även hjälpt till att putta ner honom från piedistalen där jag hade placerat honom.
Framförallt detta. Fast jag tycker inte varken du eller jag ska piska vår egen rygg med insikten om att vi drömt ihop våra luftslott. Det kan man inte göra ensam, och båda har vi fått näring till slottet från någon… Går inte att klandra sig för det!
Otroligt insiktsfullt och du har såklart helt rätt.
Precis detta med luftslottet har ju börjat komma ikapp mig också.
Ska skriva mer om detta sen - är så tacksam för dina så uttömmande svar.
Just nu ser jag dock så dåligt pga tårarna.
Jag önskar jag kunde ta till mig det. Tycker det är jättejobbigt att känna det som om jag har varit i en relation och han i en annan.
Går inte att ta in.
Helt sant. Det är ju heller inte en alltigenom dålig egenskap. Jag får citera författaren Klas Östergren: Jag är hellre naiv än cynisk.
Okej, det senaste årets erfarenheter har förstås ökat cynismen och minskat naiviteten en del. Men på det stora hela är jag fortfarande en naiv människa som inte helt har slutat med luftslotten. Jag har bara blivit noggrannare med byggloven.
Det här är helt vansinnigt. Kan inte ens koncentrera mig på jobbet och börjar gråta och invaderas av alla tankar, oro, saknad och sorg. Känns som jag står i kvicksand…
Det skulle han ha rynkat på pannan åt. Han hade hellre åkt hem till någon och umgåtts där långt in på natten. Och jag skulle ha längtat hem till ensamheten.
Det är bra, det lindrar. Ut med alltihop så mycket som behövs.