Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ärren från skilsmässan

Längesedan jag skrev något här.
Lite mer än tre år har gått för mig innan helvetet brakade lös och det har sannerligen varit en resa. Min historia finns ju här i olika trådar sedan tidigare.

Nu till min fundering och mentala utmaning som jag vill dryfta lite med er.
Ärret man bär på från en skilsmässa fylld med svek, lögner och hemskheter påverkar mig mer än någonsin plötsligt igen. Jag har jobbat så mycket med mig själv igenom den här processen och kände mig väldigt hel och stark igen efter ca 2 år. Jag stod stabilt själv utan en man i mitt liv och mådde rätt så bra igen.

Nu har jag dock en ny fantastisk man i mitt liv sen drygt ett år tillbaka. Jag upplever mig för första gången ha en relation där jag är tillfredsställd på alla plan och är så otroligt glad och tacksam för honom på så många sätt att jag inte ens kan börja förklara. Det är så stora känslor och han är fantastiskt rätt för mig. Jag känner att jag får uppleva kärlek på riktigt för första gången i mitt liv på något sätt och jag känner stor trygghet i vår relation. Han ser mig verkligen.
Nu till min stora utmaning; jag har plötsligt börjat bli så otroligt rädd. Rädd för att han ska försvinna och det är för att lyckan han tillför i mitt liv som redan var bra är så magisk. Rädd för att jag älskar honom mer o s v

Jag tror egentligen att det är mina egna tankar spelar mig ett spratt plus att vi såklart som i alla relationer inte bekräftar varandra riktigt på samma sätt längre när nyförälskelsen går mer och mer över till en “lugnare kärlek”.
Han uttrycker inte riktigt lika mycket verbalt längre och jag är fortfarande i fasen där jag bara vill berätta för honom varje dag hur mycket jag älskar honom.
Vi har även ett fysiskt avstånd emellan oss vilket ger vissa utmaningar i hur vi kan umgås, men den utmaningen hade nog funnits ändå då vår vardag på varsitt håll ändå inte hade tillåtit att vi träffades jämt.

Jag känner att det är svårt att prata om just det här med honom även om vi egentligen kan prata om allt för han är ju fullständigt tillräcklig som han är. Jag vill absolut inte vara needy eller att han på något sätt ska känna att han inte räcker till i det han naturligt ger. Jag har svårt att hantera att han inte ger på samma sätt riktigt som i början för minsta lilla förändring skapar oro hos mig. Känns lite som jag börjar sätta på mig en rustning och det vill jag ju inte. Jag vill fortsätta våga vara trygg.

Min starka kärlek till honom gör mig mer och mer sårbar just nu på ett sätt som skrämmer mig.
Precis som mitt bekräftelsebehov som jag lyckats hitta ett sätt att fylla själv tidigare bara växer och transfereras över i vad jag önskar från honom vilket inte blir rättvist.

Det är så himla jobbigt för jag vet ju att han älskar mig men min oro gäckar mig ändå. Jag vill ju inte heller sluta ge och uttrycka allt jag känner till honom för att jag blir rädd och för att han inte riktigt ”möter upp” hela tiden som jag precis önskar i stunden för att jag är mer uttrycksfull.
Någon som känner igen sig i det här?..Hur tusan bryter jag tankemönstret så att rädslan att förlora honom inte gnager så i mig. Ärret av skilsmässan är fortsatt utmanande att hantera.

2 gillningar

Har inte kommit så långt ännu nu ca 2.4år efter den " fula " liknande din seperation. Men tänker att när man varit med om detta så är det väl inte så konstigt att man reagerar som du nu gör. Tror jag kommer reagera lika om den dagen kommer. Vi blev ju så jävla lurad av den vi lita på mest av alla.

1 gillning

Hej @Mamma79 :slight_smile:
När det var som värst där för typ ett par år sedan.
När du kände att du aldrig kommer kunna hitta någon som vill ha dig. Som vill dig väl. Som du kunde ge ditt förtroende. För visst fanns de stunderna? När det kändes förlamande kört och hopplöst. Där och då konsumerade tvivlet dig kanske.
Men så hände det ändå. Trots tvivlets benhårda logik, och orubbliga argument.
Någon dök in i ditt liv. Någon som du skapade en lycka med. En anledning att få ett privat fniss av på bussen eller på Ica.
Är det inte underbart? Helt fantastiskt. Underbara fantastiska kärlek.
Tänk om den försvinner? Tänk om han inte kommer… Tänk om… Tänk…
Ja det kan man göra. Tänka. Tvivla.
Eller ännu hellre! Låt bli. Tänk inte. Njut av honom när han finns.
Om han slutar finnas så… Ja… det gick ju ganska bra förra gången tvivlet ville sluka dig.
Låt inte tvivlet få så mycket syre. Låt livet få allt syre. Lev!

Kram för att du vågade den gången. Fortsätt våga.

3 gillningar

Så fint skrivet! Tack!
Jag vet ju detta innerst inne och det är nog så att denna absoluta lycka över honom påminner mig så otroligt om den absoluta sorgen på något sätt.

Det är sannerligen en process med många nyanser som kommer att göra sig påmind i olika sammanhang livet ut.

Hittade min egen gamla tråd här med frågeställningen ovan :pensive:
Nu 1,5 år senare har jag förlorat honom och oron ovan besannades. Hade jag redan då en känning? Så hemskt.
Ser själv hur mycket ”kloka” inlägg jag har gjort här tidigare men nu åker jag rakt ner i kolgruvan…,igen men denna gången förlorar jag mitt livs kärlek.
@rannsakan ”njut av honom medans han finns”
Gud så sorgligt, nu finns han inte mer.
Forumet, hjälp, håll i mig för nu åker jag ner.

1 gillning

@Mamma79 jag lider med dig. Vill du berätta vad som ledde fram till brottet så finns jag här.
Men innerst inne vet du att du kommer klara dig igenom även detta. Du har varit med ett par varv. Du vet hur hjärnan fungerar.
Men som sagt, vill du berätta så skriv

Kramar
R

1 gillning

Det är ju på sätt och vis värre andra gången, som vi har pratat om i andra trådar.

Att mista sin första långa relation - okej. Det går. Men när även den andra går åt fanders, den som man verkligen trodde på…

Skriv massor här, det hjälper ju oavsett vilken gång i ordningen man befinner sig här. Skriv ner all jäkla ångest och förtvivlan och panik. Det är som att en hel del av det blir kvar på skärmen, så att man lättar lite.

Har du något bra IRL-stöd? Vänner, syskon, arbetskompisar?

Det finns ingen värre känsla än att ha kämpat och kämpat sig upp ur den där förbaskade gruvan, bara för att obönhörligt bli nedkastad dit igen!

När jag läste igenom lite i min gamla tråd märkte jag hur långt nere jag själv varit och kravlar igen, för vilken gång i ordningen… jag kände mig som den ensammaste själen på jorden och undrade vilken förbannelse som måste ha uttalats över mig när jag föddes!

Men jag kravlade långsamt framåt i mörkret och har ändå kommit en bit på väg.
För det är det vi alla på forumet gör. Vi överlever. Vi reser oss på tio. Vi är starka som fan och vi blir bara klokare och bättre för var dag.

Och jag tror att du är så mycket mer än bara någons ex. Det finns så mycket mer i dig!

3 gillningar

Tack, ja det är så vidrigt. Och det fina du skrev då…och det är väldigt fint. Men vad tårarna rann av detta nu. Jag har skrivit lite om det i trassels tråd, skild,läkt- och nydumpad igen som jag hoppade in i för någon vecka sedan.
Finns liksom ingenting att älta egentligen. Det är en fas som alla men just idag är jag helt tom, livrädd och tagen över mitt eget inlägg ovan på något sätt.
Har han och jag varit i olika relationer liksom där vi investerat olika mycket av oss själva för jag förstod ju aldrig nu hur det vi haft plötsligt var så skört. Kanske för insatsen vad det gäller en långsiktig framtid var så olika för oss båda.
Mörkret är det jag ser just nu och det känns så vidrigt jobbigt.

Mitt inlägg kring mina känslor för den här mannen som jag knappt förmår kalla mitt ex. Mitt ex är ju min lögnare till exman.
Kan fortfarande inte ta in att jag har förlorat honom och att han valde bort mig. Det gör så ont och jag är så rädd för hålet.

Det är så hemskt…jag vill inte vara i mörkret.
Solskenet jag har fått vara i i 2,5 år har varit så underbart vilsamt och jag har varit så innerligt lycklig och han och jag var så värda det.
Var tog han vägen?
Livet ville inte le åt mig särskilt länge tyvärr
Och ja, allt det där med annat som skapar lycka i livet osv…jag vet det. Men lyckan i kärlek, på detta sättet är något alldeles särskilt.
Sorgen är övermäktig och nu väntar ännu en av dessa hemska nätter.
Denna gången är det bara sorg…sorg över att förlora honom, inga svek, ingen bitterhet. Jag är bara så fruktansvärt ledsen…,kan knappt andas.

2 gillningar

Kära @Mamma79, jag fick så fint stöd av dig då för länge sedan när jag var helt nere. Så ledsen över att höra om din sorg. Igen. Hjärteskärande. Någonstans, någonstans vet vi båda att det blir bättre, men vägen dit är helt hemsk och alldeles för lång. Var riktigt snäll mot dig själv, och håll ut. Det blir bättre! Jag skickar många varma kramar till dig.

1 gillning

@lova :two_hearts:
Ja den den här hemsk och lång.
Vill inte…orkar inte

1 gillning

Jag känner igen så mycket av det du skrev i ditt första inlägg.
Jag skulle känna exakt likadant i en ny relation, och en del av mig kände även så i min förra relation. Jag var skadad redan då, och väldigt överanalytisk i allt han gjorde och sade för att försöka se om något ändrat sig hos honom gentemot mig. För jag förväntade mig hela tiden i bakhuvudet att han SKULLE ändras, precis som alla tidigare.
Och kanske just för att jag inte tog något för givet var jag också väldigt tacksam så länge som han var snäll mot mig och vi hade det bra. Även de gånger jag EGENTLIGEN var irriterad (för gudarna ska veta att jag stod ut med en hel del), var jag fortfarande tacksam.

Och när den där förändringen verkligen kom var jag förkrossad. Det var min största mardröm all over again. Jag fortsatte att kämpa med gråten i halsen rätt länge, men han var borta från mig mentalt, känslomässigt och oftast även fysiskt. Till slut fanns det inget mer att kämpa för. Bara gråt. Och då fanns bara ett val kvar för mig att göra, nämligen att sluta vara hans leksak och börja bygga upp mitt eget liv igen.

Men även fast alla säger åt en att sluta älta så är det svårt att gardera sig när man blivit utsatt för samma mönster flera gånger, så jag förstår verkligen var du befinner dig nu :broken_heart: Det är jättesvårt att orka se framåt och våga tro på solen igen. Jag har bara lyckats halvvägs. Dvs, jag kan se sol för min egen del och känner att jag på egen hand ändå kan göra mitt liv bra. Men jag tror inte på relationslycka igen, och jag har svårt att orka tro på kärlek för egen del. Jag har fått ett fantastiskt stöd härifrån med människor som påminner mig om att jag är värd något bättre och inte ska nöja mig med något halvdant, och det är jag obeskrivligt tacksam över. Jag hoppas fortfarande någon gång kunna ge dem rätt, men vägen är lång dit och det är okej om det tar tid

2 gillningar

Fredag…panikångest
Saknaden enorm…och detta är bara början.
Tid…jag vet det tar tid…”det blir bättre”. Tiden är det enda man kan lita på osv. Jag vet!
Bergochdalbanan…igen.
Jag vill inte. :pensive: Jag som mådde så himla bra igen och tyckte jag var så värd det. Vill inte åka ner igen.

1 gillning

Gör något. Genast. Lyssna på någon bra relationspodd. Eller leta fram nån bra e-bok som du kan ladda hem. T ex Michael Larsens Skilja sig utan att förlora sig själv.

Är du bekväm med att läsa på engelska (enkel sådan) rekommenderar jag Mark Manson. En frispråkig relationsbloggare med rätt drastisk humor. Finns på markmanson.net .

Jag har en liten dipp nu också. Dock med betoning på liten. Ingen ångest. Mer en känsla av att “Jaha, jag är alltså en av de som inte duger åt någon!”

Jag tror det har att göra med att exmaken babblade lite beskäftigt häromdagen att jag “kanske har lite orimliga krav, för kvinnor som är singel i medelåldern brukar ha det”.

Mmm, eller hur. Han fick ett brutalt hånskratt till svar. Jag kunde inte ens formulera något mer genomtänkt. Men det irriterar mig fortfarande.

1 gillning

Förmår ingenting…är bara så himla ledsen.
Det är så sjukt. Jag kommer aldrig få se honom igen.

Ja, det är sjukt. :pensive: Och det är så tungt att ta in.

Om du inte kan aktivera dig så ta hand om dig rent konkret. Koka lite te och kryp in i en filt. Det fungerar. Kroppen blir tröstad även om man gör det själv. Att vara omsvept av en filt utlöser samma lugn-signaler som om någon håller om en. Det har jag hört av nån hjärnforskare och det stämmer förmodligen. :heart:

2 gillningar

Nu skriver jag bara igen.
Det är så himla svårt det här. Det har gått 4 veckor sedan vår relation avslutades och jag har jättesvårt att hantera mig själv i detta. Vet ju många saker intellektuellt att det blir bättre med tiden och att jag måste sluta tänka på honom o s v men jag förmår inte känna att livet kommer att bli bra utan honom.
Min omgivning säger att jag har lagt för mycket av min lycka i hans händer för att jag inte förmår att se andra saker som gör mitt liv ljust just nu. Men jag kan inte göra det.

Jag har såklart kunnat må bra själv och sett glädje i andra saker också när jag har varit i den här relationen men åren innan hade varit så hemska så såklart när lyckan nu kom till mig och det har varit så himla bra mellan oss så har jag sugit in den med hull och hår. Lider av hög emotionell abstinens som man kallar det och har säkert haft ett visst emotionellt beroende till honom dock inte i någon överdriven form. Jag har varit lycklig över oss och honom och gått in i det. Det har jag. Men det här att stå själv och vara lycklig och stark själv som alla trökar ner i halsen på mig just nu känns omöjligt.
Sorgen över att ha förlorat honom känns oöverkomlig och att aldrig mer få se honom igen är hemskt. Han har verkligen lagt ribban och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som med honom och det är enda ut i tårna. Jag kan skriva kilometer om varför men det ska jag inte göra för det har inget syfte. Finns liksom ingen piedestal att ta ner honom från för han har bara gjort mig lycklig förutom nu på slutet.

Läst en del om sorgebearbetning också men alla steg som man ska ta och bara vara i detta är ju vidrigt. Jag orkar inte må såhär igen. Att säga farväl och inte titta bakåt är ju också omöjligt. Minnen och han poppar upp hela tiden fast jag försöker göra annat. Jobba hemifrån i denna värme och Corona tider hjälper ju inte heller.
Skriv gärna på detta svammel för jag känner mig så himla ensam nu när omgivningen backar.
Jag har sökt hjälp och hoppas att få komma till, till psykolog.

2 gillningar

Vet att det inte är någon tröst men du kommer att fixa det här och ta dig igenom. Det enda som fungerade för mig när jag mådde som värst var att ta promenad eller fiska hur konstigt det än låter. Var helt omöjligt att kolla på tv eller lyssna på musik var tvungen att göra något så jag slapp tänka. Det kommer en dag då det känns bättre igen.

1 gillning