Nej det kan man säkert inte @onedaymore .
[[quote=“onedaymore, post:43, topic:10090”]
Jag tänkte själv efter alla mina misstag i min första relation att jag var så mycket bättre rustad och så mycket säkrare på mitt val vid andra tillfället. Ack, så fel jag hade.
[/quote]
Jag känner dock att jag inte hade fel alls i mina val.
Han är en fantastisk man och jag ser inte att något var fel mellan oss. Hans känslor för mig försvann pg a avståndet och det kan jag ju inte klandra honom för. Vi hade det alltid bra när vi var tillsammas och det sa han också enda in i det sista. Det gör sorgen ännu tyngre att bära. Jag kan inte se att om vi hade fortsatt att vi inte skulle haft det bra. Jag ser inga fel i relationen.
Han pratade inte om vart han var påväg i tanken och det gjorde inte min exman heller. Jag hade önskat att han hade pratat…men det verkar inte vara något parten som lämnar gör förrän det är för sent.
Jag har tappat hoppet fullständigt och är så himla rädd för att kärleken till honom och det vi hade kommer att bli ett hinder för mitt fortsatta liv…jag kommer inte våga försätta mig i detta och ribban han har satt orimligt hög. Sen är det ju upp till mig såklart att hålla honom där. Min hjärna förstår…men mitt hjärta är för evigt hans.
Inom ACT -metoden pratar man mycket om att försöka träna sig i att separera sig själv från sina tankar. Att inte se dem som sanningar bara för att de finns, utan som just tankar. Ett sätt ätt träna på det är att lägga in orden ”Jag har en tanke om att”… innan det som är själva tanken. När du skriver att ditt hjärta för evigt är hans så är det ju för oss utomstående ingen sanning, även om det känns så för dig just nu. Du har en tanke och en känsla om att du aldrig kommer att kunna släppa honom och att ditt hjärta för evigt är hans. Det är en smärtsam tanke och känsla. Men det är inte sanningen.
Du har en tanke om att det kommer att bli svårt att träffa någon annan, eftersom han har satt ribban så högt. Man kan också se det som att det är bra att du vet vad du vill ha och kan få, och inte behöver nöja dig med mindre i framtiden.
Och du har en tanke om att du har mycket otur i kärlek, för att det känns så nu. Men nyss, när ni var tillsammans, kändes det nog inte som om du hade otur, utan tur. Så det finns inget beständigt i tur/otur, utan det växlar helt med hur man själv känner sig och genom känslan tolkar ”hur det är”.
Jag vet att du lider just nu, och då är det svart-vitt i hjärnan. Men om man ägnar sig åt sjölvmedkönsla när man har det svårt så kan man ibland fråga sig själv ”hjälper den här tanken mig just nu?” Och om den inte gör det kan man försöka påminna sig själv om att varje tanke man tänker inte är en sanning, även om känslan är stark när den dyker upp.
Kram
7 gillningar
@Honungspaj
Lika klok som alltid. 
. Hyser stor respekt för dig och är så tacksam för du finns där för mig.
Igen, intellektuellt så förstår jag… men känslomässigt klarar jag inte ut det.
Jag försöker men det är så himla svårt.
Just nu känns det som att livserfarenhet gör det inte lättare att leva. Medvetenheten om livet gör det svårare. Känner verkligen att jag är en person dömd att åka upp och ner i livet, medans andra får leva lugnare, och visst, kanske mer “mellanmjölk” som en kollega sa. Jag hade också gärna velat få leva i det.
Har svårt att vända på tankarna och känna att jag har haft tur i kärlek i min otur att förlora honom men jag förstår och ser vad du lyfter fram.
Att vända på tankarna så kräver en kraft jag inte besitter. Men jag tar in…
Kram
1 gillning
Håller med. Det blir inte lättare andra gången. Min första gång var ju att min man dog. Man kunde tro att jag varit med om allt men så
Är det inte. Jag vågade igen men priset var högt. För högt.
Oj vad klokt skrivet. Tack från mig också❤️
1 gillning
Jag kan inte alls jämföra mina två uppbrott. Jag reagerade totalt olika. Jag trodde väl i min enfald att jag skulle vara starkare andra gången. Men det var precis tvärtom. Krisen var värre.
Och dessutom kände jag mig oändligt mycket mer bortprioriterad andra gången. Han sa gång på gång att jag inte hade gjort något fel och att han inte hade velat ändra på något. Det var bara “omständigheterna” som var fel. Jojo.
Jag var alltså hans perfekta drömpartner som han tyvärr var tvungen att överge mot sin vilja pga omständigheter? Okej, om han hade dömts till livstids fängelse hade jag köpt resonemanget. Men han har ett fritt liv med fria val och han valde bort mig. Det kändes rejält.
Känner precis likadant.
Jag höll på att skriva att jag kommer aldrig att komma vidare…men om jag nu ska ha hört något av vad @Honungspaj skrev så ska jag skriva att ”jag har en tanke om att jag aldrig kommer att komma vidare”
Så svårt, och det gör så ont.
Jag vågade en gång. Som sagt, ribban är satt och jag ser nu tyvärr ett liv som ensam framför mig. Det gör för ont.
1 gillning
Ribban och kraven ökar ju för varje kraschad relation. För inte tusan har jag något intresse av att träffa nån som inte överträffar båda mina ex med råge.
Jag har också massor med tankar om att jag inte duger, att jag är för ful, att ingen normal kille vill ha mig och att jag är dömd till evig ensamhet. Och det låter kanske konstigt men idag påverkar knappt de tankarna mig känslomässigt.
Jag har alltså inte blivit av med dem. De poppar upp automatiskt fortfarande efter mer än ett år. Men de styr absolut inte min vardag längre och än mindre mitt känsloliv.
2 gillningar
Förstår det. Min senaste man som jag inte ens klarar kalla ex var så fin och dessutom en superhunk. Finns inte många män som han kan jag säga.
Låter ju sorgligt men jag har väl alltid känt att han är lite för bra för mig. Han kommer lätt träffa någon ny 
.
Jag kommer inte våga.
Bortvald…igen. Ärren och nu såren gör så ont. Och all denna ensamhet och sorg. Usch…
Livet är så mycket jobbigare och svårare än vad jag någonsin föreställt mig.
Jag fick vid ett par tillfällen höra förvånade frågor från andra om hur jag hade kunnat träffa en så snygg karl.
Tja, för att jag är så enastående fabulös? Fler väluppfostrade frågor? 
Jag vägrade ta illa upp. Men menar du att du hela tiden kände att du inte riktigt förtjänade honom? Hjälp, det skulle jag undvika till varje pris! Jag är beroende av balans. Ok, exet var kanske snyggare än jag rent objektivt men jag vann i social kompetens. 
2 gillningar
Jag vet inte vad jag menar…
Men jag har varit så himla stolt över honom och lycklig ut i tårna så jag har varit otroligt medveten om vad har har och värnat om det.
1 gillning
Det där med snyggare eller ej…
Jag tror att mitt senaste ex nog objektivt var lite snyggare än jag. Om inte annat var han väldigt välbyggd och “hunkig” på det sättet.
Exet innan var nog rent objektivt mindre snygg än jag. Det var kanske inte stans största skönhet eller den snyggaste man jag varit med.
Men resultatet från båda förhållandena blev ändå detsamma. Snyggare eller ej, ett förhållande kan glatt gå åt helsike ändå.
Folk, alltså! 
3 gillningar
6 v tystnad sen vi sa hej då…och så kommer det ett svamligt sms igår kväll, om att ev ses och “säga hej” för han är i närheten (10mil bort). “Märkligt att ha förlorat sin vän” osv.
Så jobbigt det blev. Förstår ju att det bara handlar om hans vilja att lindra sitt dåliga samvete.
Hjärtat vill träffa honom, hoppas och önska, hjärnan säger låt bli - det gör det bara värre.
2 gillningar
Ajaj. Prövningens tid.
Jag skulle verkligen avråda dig på precis den grund du själv anger. Det kommer kännas mycket värre efteråt och du riskerar att förlänga din sorgeperiod.
Om vi bara snackar hjärna så är mitt förslag att du vänlig avböjer via sms.
Du kan gott vara helt ärlig om du själv är okej med det. T ex svara att du absolut inte orkar ses för du håller fortfarande på att bearbeta situationen.
Du kan säga att den dag du orkar ha kontakt igen kommer du höra av dig. Du kan även ignorera honom helt. Du är inte skyldig honom ett enda svar.
Men hur du än gör - utgå från ditt eget långsiktiga mående. Inte från panikkänslor och heller inte från hans behov. Sätt dig själv främst.
5 gillningar
Förstår inte vad han vill med detta…?
Jag avböjde och sa att jag ser inget syfte med att ses för att säga farväl en gång till och att “ja, det är tufft att förlora sin vän”
No shit, vad tror han!
10 gillningar
Han ville nog det de flesta verkar vilja i den situaionen, nämligen både ha kakan kvar och äta den.
Många personer känner att de inte orkar med det engagemang som ett förhållande kräver, men saknar andra delar i förhållandet som de tyckte om att ha, såsom kanske vänskapen, bekräftelsen, sexlivet slippa ensamhet etc.
I de allra flesta relationer jag haft, korta om lite längre, har exet nästan alltid hört av sig efteråt och velat olika saker. De vill exempelvis fortfarande ha stöd i livet, de vill ha sex, de vill känna sig som The Good Guy som lindrar något som tidigare hänt etc.
Frågan vi bör ställa oss är nog inte vad de vill eller behöver, utan vad vi själva vill och behöver.
7 gillningar
Och ibland kan det vi behöver faktiskt vara att träffa exet en eller par gånger. Jag tror det kan vara hjälpsamt efter plötsliga uppbrott, där man känt att allt är väldigt bra och där man har satt lämnaren på en piedestal. Att ses och prata, iaktta den andra och läsa av kroppsspråk och signaler, kan göra så man får en lite större verklighetskontakt. Det gör ont, men i de här fallen tror jag ett möte tar en framåt i processen snarare än bakåt. Det är lätt att fastna i förnekelse och chock, men genom att träffa den andre kan situationen börja bli mer verklig och hanterbar. Men bara om man själv kan tänka sig att orka med det förstås. Min egen erfarenhet är att jag har blivit starkare av att inte alltid undvika smärtsamma situationer utan att ibland välja att gå igenom dem för att våga se verkligheten i ögonen, hur den än är.
6 gillningar
Jag instämmer med både @onedaymore och @Honungspaj och kan tillägga att för mig var det givande att träffa exet IRL först när jag på allvar hade börjat fundera över om jag verkligen ville ha tillbaka honom.
Dessvärre var jag tvungen att möta honom för tidigt. Han bestämde sig för att åka till ett evenemang där han visste att jag skulle vara. Då hade det bara gått drygt två månader och det var jäkligt upprivande för mig. Det kastade mig bara bakåt.
Jag var ju fortfarande i stadiet att jag febrilt önskade att han skulle ångra sig! Och känner man så är det kanske ingen hit att utsätta sig för ett fysiskt möte.
Men när det hade börjat dämpas - då började jag faktiskt få ut något av att möta honom. Då började jag känna att jag har fått tillbaka kontrollen och jag kan se honom och vår relation i ett klarare ljus. Först då har mötena bidragit till att jag mår bättre efteråt.
Så vänta tills du är stark nog.
1 gillning
Tror jag har läst sms.t tusen gånger. Jag fattar inte vad han ville med att komma och träffa mig…nu. Vad tusan handlar det om. Oavsett så avfärdade jag det hela och vi kommer inte att ses igen. Svårt var det, men det var det enda jag kunde göra.
Han vill ju inte det jag hoppas
Det är just det. Jag kan inte hantera det och orka med det.
Jag vet att han inte kommer att göra fler försök till detta nu eftersom jag avfärdade det hela.