Ärren från skilsmässan

Svamlar igen.
4,5 v har gått sedan han sa farväl till mig.
Går med så sjuka overklighetskänslor som varvas med ångest och panik.
Minns inte hur det var när jag skilde mig men det här känns än värre?
Eller så har hjärnan förträngt allt det smärtsamma.
Hur länge håller man på såhär? Får inte ut honom ur huvudet. Förstår inte vad som pågår. Känner mig som en fågelholk.

Jag tyckte nog att det tog några månader innan den där panikartade overklighetskänslan lugnade ner sig ordentligt.

Jag hade förstås inte kontinuerlig panik i flera månader. Jag hade stunder då jag mådde bra innan dess. Men nog tog det 2-3 månader innan attackerna slutade dyka upp okontrollerat.

Några månader…, :pensive: Förstår inte hur livet ska bli. Har så mycket existentiella tankar hur den som stått mig närmast plötsligt bara är borta
Från så mycket lycka till absolut panik och ångest. Kontrasten är så himla stor. Jag är så tom.

1 gillning

Overklighetekänslan sitter i för mig ännu, fast jag är på fjärde veckan i eget boende.(6mån sen besked)
X reste massor så det känns ännu som att han nog bara är på resa.
Tänk så märkligt!

Det är så sjukt. :pensive:

Ja, det är fullständigt obegriplig och overkligt när det händer. Det som man trodde på och levde lyckligt i och sedan det andra hemska som gör sig påmint hela tiden. Jag lider med dig. Önskar så att det hemska kunde lyftas bort, men det går ju inte. Det gäller bara att andas och andas, timme för timme, dag för dag. Det blir hanterligt så småningom. Det förfärliga är ju att det tar sån tid. Stora kramar till dig. Hoppas så att du får lite lugn i natt.

Och så igen @Lova…om så andra omständigheter. Livet känns så orättvist…orkar inte och nu är jag mer än någonsin rädd för ärren det orsakar.
Att lägga exmannen som bedrog mig bakom mig var en sak…men denne underbare mannen, mitt livs kärlek. Hur ska jag klara det?

1 gillning

Det här är så mycket värre än min skilsmässa. Hur är det möjligt att jag känner mig så tappad?
Bara ältar och ältar och ifrågasätter det som varit. Känner mig så himla meningslös.
Försöker aktivera mig, har planer, ska till vänner ikväll men jag är så tom.
Kan lite ta in den absoluta lyckan som blev absolut sorg.

Någon här på forumet skrev till mig att det inte alltid finns en synlig logik i reaktionerna.

Jag tyckte det var så obegripligt att jag tappade fotfästet så fullständigt när min senaste relation kraschade. Ett fyraårigt särboförhållande borde väl inte ta så hårt, tänkte jag.

Ändå krisade jag mycket värre efter det än efter skilsmässan från barnens pappa. Ja, t o m värre än när min egen pappa dog.

Men den som skrev till mig sa att vid vissa tillfällen i livet är det liksom dags att bearbeta rejält. Kanske har man även stuvat undan en del sedan tidigare?

Så att det blir nattsvart efter en förhållandevis kort relation är inte alls konstigt. Jag vet inte hur det är för dig men jag har haft lite svårt att hantera omgivningens förväntningar på att man inte ska ta så illa vid sig när ett sånt förhållande tar slut. Jag har mått otroligt dåligt men mest mötts av käcka tillrop om att “Han förtjänar ändå inte dig, du kan hitta nån bättre”. :upside_down_face:

Det enda jag vågar säga med säkerhet är att djupet på krisen inte avgör hur man kommer att må i framtiden.

Man kan vara på botten nu och må toppen om ett år. Och man kan ha en halvfartskris nu som inte alls är över om ett år, utan oförändrad eller t o m värre.

Känner att jag är i chock fortfarande. 5v sen nu. Kan inte ta in att han var valt detta och är borta. Är som i ett vakuum och är så äcklad av tanken att han ska vara med någon annan :pensive:.

@Mamma79

Jag vet att det känns som om varje sekund är ett år just nu, men egentligen är fem veckor ingen tid alls i dessa sammanhang.
Tänk ett uppbrott ungefär som ett dödsfall, där man går igenom ett antal faser. Ingen skulle förvänta sig att någon lyckats bearbeta ett dödsfall på bara några veckor.

Jag vet hur svår smärtan är, men det kommer snart att vända. Och du är inte ensam, vare sig i kolgruvan eller under vägen upp!

1 gillning

Tack för du skriver.
Ja jag vet ju att tiden gör sitt.
Det är så mycket värre denna gången än vid min skilsmässa på flera sätt
Just ikväll cirkulerar bara tankarna kring att han ska vara med någon annan :pensive:
Jag vill aldrig ha någon annan heller och ser bara ett liv i ensamhet framför mig.
Aldrig i hela mitt liv upplevt det jag fått dela med honom och sorgen är så enorm
Min minste son frågade efter honom ikväll.
Han har fler minnen av mig och denne mannen än av mig och hans pappa tillsammans för han var bara 1 när vi skildes.
Det gör så ont :pensive:

Det måste vara fruktansvärt =(
Det måste vara fruktansvärt att hantera din sons tankar, frågor och känslor och samtidigt hantera dina egna.

Och det måste vara fruktansvärt att ha varit så lycklig i tron att äntligen ha hittat rätt, bara för att få det undanryckt när man äntligen lärt sig att slappna av och lita på lyckan och kärleken.

Och visst är det också fruktansvärt att tänka att den mab älskar istället ska älska någon annan. När mltt ex-ex skaffade ny så snabbt efter vårt uppbrott att jag är rätt säker på att hon fanns med i bilden även tidigare än så var det lika illa som själva uppbrottet. Det väckte massa känslor kring varför hon duger men inte jag, och hur allt jag gjort för honom var värt så litet. Det var jag som fanns genom hela hans depressioner och svårigheter, och när det var klart kastade han ut mig Och tog en ny.

Uppbrott är det svåraste som finns

2 gillningar

Ja det är så vidrigt och mina tankar är så mörka. Orkar inte må såhär. Känns som jag aldrig kommer att må bra igen.

Jag blir tokig.
Får inte ut honom ur huvudet. Fast att jag aktiverar mig. Jobbar, tränar, har barnen…
5,5 v har gått och jag är livrädd för att jag inte kommer att kunna gå vidare och bara drömma om det som var.
Förlusten av honom är enorm och det känns bara så otroligt sorgligt och mörkt. Saknar honom så himla mycket och jag vet att jag inte kan eller ska ta kontakt eller får träffa honom igen. Saknar hans barn, hans miljö.
Min kris fr skilsmässan och sveket fr min exman var annorlunda. Nu är det något annat.
Hjälp :pensive:…hur klara man all denna ångest och panik.
Jag förstår att vad som helst kan hända och att man inte har kontroll eller kan påverka.
Mitt liv blev bara så himla sorgligt…igen.
Hjälp, vill inte vara i detta.

2 gillningar

Lugn, du behöver tid… Nu snart 8 mån senare är jag nästan där du är efter 36 år tillsammans. Då tar det år… Nog går det över. Du kan inte skynda det. Låt det bara gå en dag i sänder. Finns ingen annan utväg. Det är en sorg.

Många månader…år… :pensive:
Känns som jag har sån himla otur i livet om och om igen.
Det är så förfärligt.
Sannolikt går han bara vidare.

1 gillning

Några veckor är ingenting. Det säger jag absolut inte för att slå ner dig djupare i skoskaften, utan för att påminna om att det är helt normalt att du mår uselt och har panik fortfarande. Du är ju bara i början. Det vore konstigt om du inte befann dig på botten.

Men du kommer inte må så här om ett år, eller ens om ett halvår. Du behöver inte oroa dig ör att det här är ditt nya normaltillstånd för resten av livet. Just nu är det nog tyvärr oundvikligt, dock. :broken_heart:

Läs många av trådarna under “Min historia” här på forumet. Gärna de som är några månader gamla eller mer. Då kommer du känna igen dig i andras känslor från tiden närmast kraschen. Och du kommer se att det förändras.

Jag hade otroligt stor hjälp av att läsa från början i de trådar som låg några månader före mig själv.

1 gillning

:pray:t2:
Min egen tråd fr skilsmässan finns ju här
Eller trådar…2 år och lite till.
Det var hemskt, vidrigt fruktansvärt.
Detta är dock något annat.
Kan inte sätta ord på det…än
Sorgen är så mycket mer.

Jag tror kanske inte att man ska jämföra ett uppbrott med ett annat?

Man har ju ofta olika känslor, tankar, förutsättningar, livssituation, bagage etc för varje relation och varje uppbrott.

Ofta kan nog ett andra uppbrott vara värre, eftersom det dels kan ge en känsla av misslyckande att återigen bli lämnad och dels lägger man nog ofta större förhoppningar på en andra relation.
Jag tänkte själv efter alla mina misstag i min första relation att jag var så mycket bättre rustad och så mycket säkrare på mitt val vid andra tillfället. Ack, så fel jag hade. Och förutom att man återigen måste gå igenom ett krossat hjärta och krossade framtidsdrömmar (och allt annat) blev det för mig också ett visst självtvivel, eftersom allting från början hade känts så rätt och kärleken varit så mycket starkare.

Plötsligt kändes “livets andra chans” istället som en upprepad livsförbannelse när det kom till kärlek. Och visst, så känner jag faktiskt fortfarande! Däremot har jag blivit lite starkare i mig själv nu (snart ett år efter uppbrottet) och kan se med helt andra ögon på det som var fel även i den andra relationen. Jag vet inte om det kommer en tredje gång, och vad som händer då för framtiden utvisa…

2 gillningar