Väldigt fint skrivet Lussan.
Mitt ex var likadan som ditt ex, han tog aldrig upp något med mig, och man fick ofta dra ur honom orden.
Vi gick för ca 7 år sen till familjerådgivning men bara 3 ggr för det tyckte han räckte. “Du vet att jag tycker det är jobbigt att prata så om känslor” fick jag höra så det blev väl egentligen inget löst. Jag tror faktiskt fortfarande inte han sett sin del.
Men vi var på en resa precis innan jag drog ur honom att han inte ville leva med mig. För barnen var det svårt att förstå, speciellt för dottern som hade haft sin bästa jul att bara tre dagar efter få höra att pappa skulle flytta. För de hade inte sett detta komma alls.
Så det finns inga bra tillfällen att säga att man vill skiljas, bara mindre bra.
Jag tycker du skriver bra i ditt första inlägg över hur du känner. Det kan vara bra att säga just det. Sen berätta om hur det gick till med lägenheten, för det gick ju oförväntat snabbt.
Familjerådgivning kan ni även gå i för att få ett bra samarbete genom skilsmässa och därefter.
3 gillningar
Mina kommentarer kommer utifrån hur jag hade velat bli behandlad vid en separation och hur jag är som person, dvs kan inte hålla saker ”hemliga”, allt ska upp på bordet.
Man får naturligtvis råd och tankar utifrån våra olika personligheter, det är väl det TS efterfrågar? Det är ju därför man skriver här, för att få olika perspektiv. Det finns väl inget rätt eller fel i detta utan mer hur vi hade velat bli behandlade vid en separation.
Det är diskussionen som blir intressant, inte att övertyga varandra.
7 gillningar
Jag håller med om detta, det är viktigt att stå upp för sig själv när man väl börjat skrida till handling istället för att tröska runt i gemensam känslogegga där stämningen osar låsning, besvikelse och obekväm seghet och frustration.
Jag vill dock påminna om nästa fas och steg… när bomben briserat, allt fallit på någon slags plats, barn och släkt vant sig (1-2 år från nu) kommer tomheten och ensamheten. Längtan efter familjelivet. Kanske ånyo sökandet efter en partner och då minnet av det man hade och hur bra det kunde blivit. Allt detta kräver en enorm kraftansamling av alla inblandade. Det är ett hästjobb. Ingen bekväm väg ut alltså.
Därför menar jag att om det inte pågår psykiskt eller fysiskt våld, missbruk eller annat destruktivt så är det värdefullt att söka alternativa vägar framåt. Att gemensamt med maken ta striden för äktenskapet. Ge varandra frihet, tid att tänka och processa en möjlig förändrad stig och samtidigt våga vara öppna med hur illa ställt det är. Skulle du våga visa honom denna tråd?! Säga rakt ut att du är ledsen över att erat äktenskap håller på att implodera och att du… ja… skulle du vilja att han ska kämpa för dig och familjen tillsammans med dig?!
3 gillningar
Men om ens partner lever i förnekelse?
Går undan?
Vill inte ens samtala om problemen för det fungerar - för den?
Hur länge ska man stånga huvudet blodigt?
Till slut är man helt tom på känslor, säger nu är det nog och sätter ner foten och partnern reagerar med: varför har du inte sagt något innan?
Det kan ocksä kännas som den stora befrielsen att få vara och rå sig själv. Har insett att jag har det bäst som solist och får ägna mig åt mina projekt.
3 gillningar
Håller med detta också. Det du får här är erfarenheter, människors tolkningar av de processer de varit med om hittills. Vi vet inget om dig eller din man och familj. Vi vet inget om hur han eller du kommer att reagera om du skrider till verket. Men som du ser har många hängt på detta forum i flera år. Skriver morgnar nätter högtider och semestrar. Sedan finns det så klart en mängd andra separerade människor som inte hänger på forum så klart. Men jag tror att processerna har vissa likheter för alla ändå. Skilsmässa är tufft och smärtsamt. Alla önskar ta sig igenom detta och komma på fötter igen. Finna glädje, harmoni och någon form av gemenskap och samhörighet.
Jag menar på att det kan vara värt att se om det går att göra denna omvälvande resa ihop med din man. För att finna varandra på nytt. Kanske säger jag så för att jag själv önskar att jag och ex kunde gjort detta försök. Det är min bias vad gäller mina inpass. Vill du fortsätta ett gemensamt äktenskapligt projekt med din man? Hur din resa blir avgör du själv!
3 gillningar
Håller inte med om detta.
Det finns flera här på forumet och även i verkliga livet som efteråt sagt, oj om någon hade sagt åt mig att tänka till hur jag gjorde/hur jag tänkte.
Så nej, jag tror inte alla vet vad som är bäst, eller jaa kanske vad som är målet, men nödvändigtvis inte hur man tar sig till målet.
Så att fråga råd är sällan fel. Sen vad man gör med råden är upp till var och en.
1 gillning
Att inte tro på att en människa innerst inne vet vad som är rätt för en själv är för mig ett väldigt förminskande av en annan person.
Sedan att man kan behöva stöttning eller hjälp med fler perspektiv är en sak, men enligt min erfarenhet har de flesta absolut svårast och behöver mest stöttning i att lyssna till sig själva och sin egen kompass.
2 gillningar
Jag tror att du och jag pratar om olika nivåer, olika dimenssioner av att veta vad som är rätt för en person.
Eller så misstolkade du mitt svar
Har varit fullt upptagen med annat hela dagen idag, så har inte kunnat gå in här och läsa förrän nu, men blir jätteglad över att så många tagit sig tid att svara, tack 
. Det är så skönt att få lite svar och kunna bolla sina funderingar med andra. Ska ta och svara på allt, så det blir ett gäng inlägg nu för att försöka strukturera upp det!
2 gillningar
Jag kan också känna nu att det hade varit jättebra att gå på familjerådgivning och jag är ledsen över att vi inte gjort detta tidigare. Kan så här i efterhand tänka att jag borde pushat för det “i tid”. Jag skulle gärna göra detta nu, om inte annat ör att få till en så bra separation som möjligt. Jag är osäker på om min partner skulle gå med på det, men det är värt att ta upp med honom helt klart.
Jag tar absolut inte illa upp utan är uppriktigt tacksam för alla svar, det ger mig möjlighet att försöka se saken ur andra perspektiv. Med tanke på att vi har barn så håller jag med om att man är skyldiga att försöka. Känner mig lugn i vetskapen att jag har försökt, även om det säkert kan bli så att min partner, i ett första skede åtminstone, inte håller med om det. Det är väl så att den som tar beslutet riskerar att utmålas, och känna sig som, en skitstövel. Jag behöver nog acceptera det och mer tänka på vad jag faktiskt gjort och gör för att det ska bli så bra som möjligt.
Tusen tack för ditt svar @Lussan , det var skönt att läsa!
Det stämmer att min process varit lång och att jag funderat i dessa banor många gånger men beslutat mig för att försöka lite till, haft någon tro på att det kan bli bättre. Jag kan tro att min partner också försökt på sitt sätt, att han tycker att det är att försöka att fortsätta som tidigare och låta saker man inte är överens om bara passera. Det känns så skönt att höra av någon annan att det ju faktiskt är bådas ansvar att “fixa” relationen och att han lika väl som jag skulle kunnat ta initiativ till förbättringar. Det är lätt hänt att man lägger all skuld på sig själv, åtminstone om man är funtad som jag är. Han har ju uppgett sig vara nöjd (med ord, dock upplever jag inte att han verkar så nöjd alltid, men han har som sagt svårt att uttrycka sig) men han har känt till mitt missnöje. Kan med 100% säkerhet säga att hade det varit tvärtom hade jag inte bara kunnat ignorera att min partner var missnöjd. Jag hade sett det som ett gemensamt problem och förstått att det kan få stora konsekvenser för vår relation om vi inte adresserar problemen.
Du har nog rätt i att jag helt enkelt inte vill längre. Tidigare har jag ju faktiskt haft en vilja till förbättring. Därför har jag tagit upp problem och uttryckt vad jag önskar förändring med och därför har jag analyserat mitt eget beteende och försökt anpassa mig och göra förändringar som jag trott att han uppskattat. Inget har hänt och det har gått lång tid. Tror att jag helt enkelt inte tror på det längre, vill inte hålla på så här mer. Det låter hemskt det du beskriver om att leva i ovisshet, jag vill helst inte utsätta min partner för det, hade tyckt att det var rent outhärdligt själv att behöva vara en del av det velandet fram och tillbaka.
Ja, jag har funderat över just detta, varför ställde jag mig i kö när jag gjorde det. Svaret är väl att jag dels ville ha det som säkerhet, för att jag tycker att det är smart att planera för worst case scenario, dels för att jag tänkte att det kommer att ta sån tid att få något och dels för att jag försökte tänka på vad jag själv skulle vilja om det var omvänt, och personligen är jag typen som vill att det går fort när det väl är bestämt (naturligtvis med hänsyn till barn och att de skulle få vänja sig vid tanken först), skulle fullkomligt avsky att gå och veta att vi ska separera men att vi måste bo ihop i si och så lång tid först. Jag kan säga att jag ärligt och uppriktigt inte räknat med att det skulle bli så som det nu blev, men nu blev det så här och som du säger så får jag hantera det på bästa sätt, hur det nu är.
Det är jobbigt att bära på detta, det sticker jag inte under stol med. Jag tror dock att jag kan hantera det i ett par veckor om jag kommer fram till att det är det bästa för honom. Jag vill absolut skydda honom så mycket som jag kan. Det kommer att bli svårt ändå för oss alla. Jag lutar just nu åt att tacka ja till lägenheten, avvakta släktbesöken och sedan omgående berätta för min man. Jag försöker sätta mig in i vad jag hade tyckt var bäst i en omvänd situation och då landar jag ändå i detta. Jag hade tyckt att det var jättejobbigt att gå med den vetskapen att han ville separera samtidigt som vi var hemma hos hans släktingar. Hade inte känt mig bekväm med att leva ut allt jag kände då och det tycker jag ändå att man ska få göra när man år ett sådant här besked.
I allt detta vill jag också bara säga att det är troligast att han kommer bli chockad och ledsen, men det är inte helt otroligt att han faktiskt bara kommer att acceptera detta och inte bli särskilt förvånad. Han är svår att läsa av. Vi har varit tillsammans länge men jag har fortfarande svårt med det och han ger en ofta inga ledtrådar.
Tusen tack för ditt inlägg igen, det var bra att läsa!
1 gillning
Det är jättebra att fundera på det @Mas ,det håller jag verkligen med om. För egen del så skulle jag vilja att det går fort från beslut till att vi flyttar isär. Avskyr att gå runt i något slags limbo och veta att något ska hända men inte kunna verkställa det. Så skulle det vara omvänt skulle jag uppskatta om han var lite handlingskraftig och tog tag i saker som behövde lösas. Givetvis har jag respekt för att detta är hur jag tänker nu utan att ha varit i den situationen själv, kanske skulle jag känna annorlunda då, det är ju omöjligt att säga. Jag skulle naturligtvis vilja ges tid och möjlighet till att få prata och förstå så gott jag nu kunde och att han visade respekt om jag var ledsen osv. Dock skulle jag bli mycket förvånad om min man plötsligt började vilja prata massor i och med detta. Det skulle vara välkommet, men jag skulle bli oerhört förvånad…
Tack för ditt svar @Rulle , det är förstås så att man svarar utifrån sina egna erfarenheter och det är bra tänker jag, det ger mig en möjlighet att tänka i andra banor också.
Magkänslan är inte helt lätt att tyda just nu, men det lutar åt att jag skulle ångra mig mycket om jag lät denna lägenhet gå mig ur händerna. Det kommer inte att vara lätt att hitta något likvärdigt inom en snar framtid. Bostad skulle jag säkert kunna hitta dock, men troligtvis något sämre som jag skulle vilja flytta från när något bättre (som denna) dök upp. Det känns omständligt och framför allt inte schysst mot barnen att flytta flera gånger. Jag klarar det ju i värsta fall, jag är ju vuxen, men de är så och jag tror att det hade varit jobbigt för dem.
Vi kommer att vara hos mina släktingar, därför känns det inte helt schysst mot honom att säga detta nu direkt. För egen del skulle jag ju gärna ha det sagt, men hade det varit omvänd situation hade jag ju tyckt att det var jättedumt av honom att berätta det för mig inför en vistelse hos hans släkt.
Det här tar jag till mig av. Jag är verkligen just urlakad och less och jag vet att jag gjort försök. Och jag hade ju avskytt tanken på att nån stannade med mig pga snällhet, så det är väl så jag behöver tänka med min man också.
Tack för dina handfasta tips. Det är skönt att få såna att ta ställning till och fundera över hur de känns. Jag behöver absolut inte flytta in i lägenheten direkt bara för att jag i så fall skriver kontrakt. Jag skulle ha råd med det även om det skulle bli lite snålt, men det skulle gå. Jag utgår ju lite här och nu ifrån att min man skulle vilja behålla huset och ta över kostnaderna för det så småningom, men givetvis behöver det diskuteras sedan. Anledningen till att jag tror så är att vi faktiskt pratat om det vid ett tillfälle förut och att han då berättade att han räknat på att kunna behålla det ensam vid behov.
Det låter verkligen jobbigt med en så utdragen process. Jag är själv en sådan person som skulle ha mycket svårt att orka med det, men man klarar väl det med på något vis om man måste.
Våra barn är i förskoleåldern, så pass små att det kommer att bli svårt att veta hur mycket de kan ta in och förstå när vi pratar med dem, vi behöver väl prata med förskolan också sedan när de börjar igen så att de är medvetna om situationen.
Jag har inget behov av att stressa in i lägenheten och det är ett bra tips att tänka på hur barnen kan vara delaktiga i detta utifrån deras ålder. Jag vet verkligen inte det ännu, men det måste jag ju fundera mer på.
Tack!
Tack @Mirah , det känns så bra att få höra detta och att fler verkar se det så. Det är lätt att känna sig dum och elak, men innerst inne vet jag ju någonstans att jag inte är det och att jag har försökt. Kommer att försöka göra detta så bra som möjligt för alla inblandade. Barnen kommer först förstås, men min man är viktig han med. Och jag. Fasen, jag tänker till och med på hur jag kan göra detta så bra som möjligt för katten…
Just det här är verkligen så jobbigt, och man funderar ju på om de alls har funderat över vad konsekvenserna av detta kan bli. Detta är en stor del till varför jag inte orkar längre, det är så jobbigt att behöva lirka och dra saker ur en vuxen människa. Till och med när det är han som har något problem han går och funderar på så är det jag som måste dra det ur honom. Han säger det inte själv, men likväl får man gå omkring i den dåliga stämningen.
Ja, jag skulle gärna göra detta. Känner att vi borde gått för länge sedan, men nu känns det som att det är lite för sent för att gå med avsikten att försöka rädda vårt förhållande, men jag är mer än öppen för att gå ändå så här i efterhand. Det finns lite praktiska problem kring det, som att typ alla familjerådgivare här i stan i princip är mina kollegor… Men kanske kan man hitta något.
Jag tänker att vår relation är destruktiv på andra sätt än de du tar upp här. Det finns inte utrymme för oss att vara oss själva till exempel, våra olikheter krockar för mycket. Det är just det som är grundproblemet. Jag vet inte om jag skulle vilja att vi kämpar för relationen längre med tanke på att vi har sådana olikheter i grunden att jag har svårt att längre se hur det hade kunnat förändras. Det betyder att någon av oss skulle behöva förändras i grunden, och det är ju inte riktigt okej om man inte gör det av egen fri vilja. Jag vill inte göra de förändringar som skulle behövas för att passa ihop med honom och han har åtminstone hittills inte visat intresse för att göra förändringar själv. Och gjorde han det nu skulle jag ha svårt att tro att de var varaktiga, då jag inte tror att människor förändras i grunden så lätt…
2 gillningar
När upptäckte du detta? Jag läser även i ditt första inlägg att ni är olika.
Är det inte också så att ”opposites attract” just för att man kompletterar varandra? På sikt kanske detta istället blir ett irritationsmoment… de intressanta olikheterna som tidigare kanske ger intressanta och bra diskussioner blir till gräl.
Hur var det för dig, du har ju uppenbarligen tyckt om din man tidigare.
1 gillning
Jag befinner mig i en liknande situation. Vi har bestämt oss för att skiljas. Det var jag som sa orden. Det är jag sim inte längre orkar leva i den situation vi länge befunnit oss i. Han säger att han älskar mig, vill leva med mig, men jag har svårt att tro det då han inte är beredd att göra några förändringar. Det är nämligen hos mig “problemet” sitter enligt honom.
Vad jag vill komma fram till är att det aldrig kommer bli ett bra läge att ta samtalet. Det är alltid något som dyker upo och som fått mig att skjuta på det…i flera år faktist. Och så blir det lite bättre mellan oss vilket gjort att jag lagt det på hyllan och hoppats att vi ska få det bra.
Tillsist (början av juni) orkade jag inte mer. Jag lade fram det med att jag vill egentligen inget hellre än att vi ska kunna lösa allt. Lära oss förstå varandra, visa hänsyn till varandras olikheter. Men ingen av oss mår bra i denna relation. Vi vill helt enkelt olika saker av både livet och i vårt fall äktenskapet.
Så, ta det nu. Vi har oxå små barn och valt att inte säga något ännu medan jag måste ordna med allt det praktiska. Det är nämligen han som kommer bo kvar då jag inte har råd med ett så stort hus och med den livsstilen vi levt.
Första veckan kändea allt som en stor lögn. Hela vårt äktenskap, allt. Ja, det bar jag som bad om skiljsmässa men det är även jag som får ta den största smällen. För honom blir enda skillnaden att han inte har mig kvar. För mig har hela livet vänts upp och ned. Jag behöver en billogare bil, behöver sälja mina hästar, måste hitta ett boende i närheten osv. Oj vad jag var arg över hans likgiltighet gentemot min situation.
Men som sagt ef en vecka av ilskan och tårar. Oro för barnen kom lättnaden.
Du kommer inte behöva fejka ett perfekt äktenskap. Fortsätt bara som ni gjort innan. Dvs ni måste vara överrens om det. Att jag svikit barnen blev lättare att bära det med.
Önskar dig allt mog inför kommande samtal❤
6 gillningar