Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Är jag en skitstövel?

Jag har läst här i flera år, men aldrig kommit mig för med att skriva förut, men nu behöver jag verkligen hjälp.
Jag har länge funderat på att skiljas från min man, det som egentligen stoppat mig de senaste åren är mest att vi fortfarande har små barn. Anledningarna till att jag funderat länge på separation är i övrigt att vi helt enkelt är väldigt olika som människor, vuxit åt olika håll, tycker olika om mycket och har svårt att nå varandra och att kommunicera. Vi har helt olika kärleksspråk och behöver olika saker av en relation har jag insett på senare tid, innan har jag nog mest betvivlat hans känslor för mig, men nu tror jag att mycket handlar om att vi även där är så olika i hur vi uttrycker känslor och vad vi behöver av en partner för att må bra. Jag känner mig kort sagt inte så kär längre och så har det varit i flera år vid det här laget. Jag älskar honom och uppskattar honom på många sätt, men har ofta tänkt att det vore bättre om vi var vänner.

De senaste månaderna har det hänt en del saker som fått mig att inse att inget kommer att förändras i vårt förhållande, det är helt enkelt det liv jag lever nu jag har att ta ställning till. Vi har haft några rejäla diskussioner (vilket vi nästan aldrig har då han aldrig tar upp något och jag får dra orden ur honom när vi väl måste diskutera) där jag fått klart för mig att några av de punkter som är viktiga för mig att vi gör något åt är han inte intresserad av att förändra. Bra så, då vet jag i alla fall även om det är sorgligt.
Vi har knappt sex, vilket jag har svårt att acceptera, skulle gärna vilja men han vill inte. Ingen otrohet finns med i bilden (vad jag vet i alla fall), men jag har de senaste veckorna fått rätt starka känslor för en bekant. Inget har hänt där och kommer inte att hända heller, är absolut inte ute efter att hitta nån annan eller såra min partner, men att dessa känslor kom och fick mig att känna mig mer levande än på mycket länge gjorde nog ändå något med mig. Jag insåg att man kan få känna sig älskad och omtyckt och åtrådd och det var länge sedan jag kände så.

Detta är förstås bara en kort förklaring av vår situation, mycket mer finns att säga, men nu kommer jag till problemet. För ett par veckor sedan insåg jag återigen att jag hade lämnat om det inte vore för barnen och huset. Det är stora saker, men jag tycker samtidigt inte att man ska vara med någon av de skälen. Hade inte velat att han stannade med mig bara för att det var praktiskt ungefär… Jag insåg att vi måste separera. Tänkte väl ändå att det lär ta lite tid. Vi har en del planerat nu i sommar så jag tänkte att jag kan gott vänta till i augusti innan jag pratar med min partner, så att vi inte behöver fejka lycka och glädje inför släktingar som kommer och bor hos oss i ett par veckor osv. Jag hörde dock av mig till ett par hyresvärdar i staden och gjorde en intresseanmälan, av det enkla skälet att det inte är helt lätt att få hyresbostad här och speciellt inte en i det område jag skulle behöva med tanke på barnens förskola och mitt jobb, lägg där till att de flesta lägenheter som finns där är i helt fel storlek för mina (och barnens) behov samt kräver lång kötid. Nu föll det sig så att jag tydligen råkade höra av mig i precis rätt minut då hyresvärden samma dag fått ett återbud på en lägenhet i mitt önskeområde, rätt storlek, nyrenoverad i min smak, tre minuter från min arbetsplats och till ett pris jag har råd med. Jag har nu blivit erbjuden denna lägenhet med inflytt i september, men måste ge besked senast nästa vecka, annars hyr de ut till en annan…

Som ni kanske förstår sitter jag lite i en knipa just nu. Min första reaktion var glädje, jag var nervös för hur det skulle gå med det praktiska kring bostad och detta är verkligen bättre än jag vågat drömma om och det är svårt att säga när denna chans skulle komma igen. Jag känner också starkt att jag gärna vill flytta direkt till ett “bra” boende där jag vill stanna en tid om det är möjligt, så att barnen slipper flytta runt utan får en chans att rota sig där och känna stabilitet. MEN, nu känner jag mig som en riktig skitstövel mot min man. Vi har inte ens ordentligt hunnit diskutera separation, eller jag har inte tagit upp det med honom i någon slags tro att det är snällt att vänta några veckor, och så har jag redan hittat ett boende… Det känns inte schysst, även om jag inte tvivlar på att han skulle kunna göra precis samma sak mot mig om det var omvända roller. När orden väl är uttalade tror jag egentligen inte att han skulle ha något emot om själva flytten gick ganska fort, han är sån som vill ha det praktiska överstökat när man väl bestämt sig för något. Men grejen är ju den att jag behöver säga ja eller nej till lägenheten redan i nästa vecka… Jag kan väl inte gärna göra det utan att berätta det för honom innan, eller? Vi är just på väg på en gemensam semester och jag hade som sagt tänkt att vänta till efter det, men gör jag det så är lägenheten borta sen. Är det bättre att ta det nu och vara ärlig? Eller borde jag tacka nej och ta diskussionen med min partner om ett par veckor som tanken från början var? Eller borde jag tacka ja till lägenheten men ändå inte säga något till min partner direkt utan ta upp det direkt efter semestern? Då är det ju ändå en månad kvar till inflytt…

Jag vet varken ut eller in. Känner mig som en skitstövel vad jag än gör just nu. Samtidigt behöver jag tänka på vad som blir bäst för mig och framför allt för mina barn i längden. Det är större än ansvaret för partnern, men självklart vill jag göra det så skonsamt för honom som möjligt. Kan tillägga att jag tror inte att han väntar sig detta besked, samtidigt som jag tror att han känner ganska lika som mig angående vår relation. Han har bara lite lättare för att leva med ett praktiskt arrangemang än vad jag har, är min gissning.

Snälla hjälp mig med tankar, skulle verkligen vilja ha lite goda råd eller bara få vända och vrida på detta nu! Tack på förhand!

Jag kan bara svara för hur jag skulle ha velat ha det. Hur din partner fungerar vet jag ju inte.
För mig är det värst med lögner och hemligheter. Jag gillar raka rör. Ett ärligt samtal när vi var ostörda av barnen. Ungefär så här:

“Jag har tänkt länge på hur vi har det, och jag har kommit fram till att jag vill separera. Jag älskar vår familj, men jag älskar inte dig längre, så där som jag borde göra. Kanske det kommer som en chock för dig, men jag hoppas du ändå har känt på dig det här. Vi har ju pratat om det förut, och nu går det bara inte längre. Jag kommer att flytta ut till hösten. Inte nu direkt, för vi måste hinna förbereda barnen först.”

Kanske din partner blir ledsen eller arg, men så länge inga lögner eller svek finns med i bilden, så kommer han över det så småningom.

2 gillningar

Säg det på en gång, det finns aldrig lämpliga tillfällen (men såklart inte framför barnen osv men du förstår nog). Jag känner igen mig sååå i din berättelse (om åren som har gått). Bara lägg korten på bordet det är det rakaste du kan göra.

1 gillning

Tusen tack för ditt svar! Tycker att ditt förslag låter bra och det är ju ungefär så där det är för oss. Skulle självklart vara beredd att vänta lite med flytten osv om han önskar det, men är det jättefult att tacka ja till lägenheten nu? Borde jag vänta? Som sagt skulle ju flyttlasset inte gå dagen efter samtalet förstås, men ändå.

Han kommer säkert att bli ledsen, men som sagt så är det inga svek eller otroheter eller liknande som det handlar om. Största problemet nu känns som att det är hur jag löser detta snyggast rent praktiskt så att han inte känner sig överkörd…

Tusen tack för ditt svar! Kan tänka mig att det är fler som känner igen sig i historien, den är kanske inte helt ovanlig… Åren går och nån gång kommer man till en punkt där man känner att man inte tar ansvar för sitt eget liv om man inte gör något. Så är det för mig nu i alla fall.
Tycker du att jag ska säga det nu på en gång trots att vi är på väg på gemensam semester till släkt? Hade inte alls tänkt lägga upp det så, känns jättetaskigt mot honom, men detta med lägenheten gjorde att jag fick börja tänka om lite…

1 gillning

Nej jag hade kanske undvikit att låta släkten behöva ta del av tråkiga besked i realtid, men tacka ja till lägenheten om du känner att du vill ha den, så får du säga som det är så fort ni blir ensamma igen. Jag kom till precis samma slutsats som du, att jag behöver ta ansvar för mitt eget liv och mående, inte minst för att visa vägen för mina barn då jag inte önskar dem ett liv som inte ger dem lycka eller möjlighet att vara sanna mot sig själva.

3 gillningar

Det är så jag tänkt också, att det är schysstare att bespara alla de nyheterna nu. Släkten förstås, men främst för att min partner ska slippa gå där och vara ledsen men känna att han måste dölja det. Eftersom att denna resa redan var inplanerad när jag fattade beslutet så hade jag helt bestämt att jag tar upp det med honom direkt efteråt. Känns verkligen inte bra att tacka ja till en lägenhet utan hans vetskap, men som sagt så är det ju inte lätt att få bostad, det är en riktigt bra chans som jag inte riktigt har råd att gå miste om för egen del.

Jag känner samma som dig gällande barnen. Tidigare har jag känt starkt att jag inte vill separera för deras skull, nu känner jag att jag inte vill ge dem ett dåligt exempel. Vill inte att de ska växa upp och tro att en kärleksrelation ska vara så som min och min partners är. Detta kommer de ju inte att förstå nu, men förhoppningsvis är det det rätta för även dem i längden…

1 gillning

Åh vad jag funderar och vrider och vänder på detta dilemma. Är det någon annan som har erfarenhet av just flytta isär-ögonblicket och kan ge tips kring det? Eller nån som bara har några tankar kring min situation?

Måste allt vara så definitivt? Vill du verkligen bryta upp relationen? Eller vill du hamna på ny plats och ta nya tag? Du väljer alltså bort 50% av din tid då du kan se barnen växa upp. 50% av kvällar, nätter, mornar kommer du vara ensam. Du bryter upp traditioner vad gäller semesterfirande, jul, födelsedagar mm. Har ni gått familjeterapi? Vad kommer detta innebära för era barn, deras kompisar, blivande tonår? Är det inte värt att låta din man förstå att du vill jobba på relationen? Kan ni inte ta lägenheten som ert gemensamma sätt att komma ifrån varandra för att hitta tillbaka?

1 gillning

Tycker du ska ta lägenheten och säga som det är. Bättre att ha sommaren till att smälta det istället för en smäll vid skolstart etc, dessutom risken att det blir uppenbart att du just väntat med beskedet vilket lär få sommaren att framstå falsk i efterhand.

Det är ju faktiskt inte så att du måste flytta dit för att du skriver kontrakt. Du kan ändå ångra dig. Om du skulle vilja ge det ett sista försök kan du alltid lägga fram det som att löser ni det inte nu flyttar du i september. Men det låter ju eg redan som att du konstaterat att ni är inkompatibla och att det därmed inte finns något att jobba på

4 gillningar

Hur tror du att din man kommer att reagera när du säger att du vill skiljas? Du har tänkt på det i flera år, tror du att han går i liknande tankar? Har ni haft sådana öppna ärliga samtal? Eller är skilsmässa för honom helt främmande?

Det kan ju vara en enkel lösning för dig att du nu hittat en bra lägenhet. Men om det är helt främmande för din man att skilsmässa är på gång, så kan ditt agerande i detta läget påverka er relation för alltid. Ni har barn ihop, så tänk efter hur du själv hade velat bli behandlad om situationen var den omvända.

Jag tycker du ska reda ut relationen med din man först. Att servera skilsmässa sådär, och sen dessutom skaffa lägenhet bakom ryggen på honom, låter inte schysst. Inte när man levt ihop i många år och har barn ihop.

Med respekt för att jag inte har någon aning om hur er relation ser ut.

3 gillningar

Jag håller med TabulaRasa och Besviken.
Det är så många här inne som känner att de aldrig fick en chans av sin partner att vara delaktig i ett livsbeslut, som inte tycker att de fick en chans.

Jag tycker att man måste ge sin partner en chans (om man inte blir dåligt behandlad förstås). Man har en gång valt varandra, skapat en familj och sedan rullar det på. Vardagen blir inte roligare än vad man gör den till.

Har ni överhuvudtaget haft en djupare diskussion om er relation och vad som står på spel om ni inte båda ser till att förändra den? En relation är bådas ansvar, både att kommunicera vad man vill ha ut av den och vad som är viktigt.
Ni kanske redan uttömt den diskussionen?

Personligen skulle jag bli besviken och arg att inte ens ha fått chansen att påverka detta stora beslut om inget nämnts om skilsmässa tidigare. Du verkar väldigt färdig med ditt beslut och där är jag själv så annorlunda, med de känslor du har eller kanske mer bristen på dem. Jag har ingen som helst förståelse för att då ”vänta tills efter semester” eller vad det nu kan vara. Jag är här och nu, jag kan inte dölja eller skjuta på ett sådant samtal, eller som du skriver att du funderat på detta ett tag. Jag hade inte kunnat hålla inne sådana tankar eller välja ”rätt tillfälle” för dem, det finns inget rätt tillfälle, speciellt inte om din partner inte känner som du.

Det är en stor skillnad att vara ”trött på varandra” och faktiskt vilja separera med allt vad det innebär. Visst kan förälskelse eller en flört få en att känna sig levande men i andra vågskålen ligger familjen, heltid med barn, en partner som kanske skulle kunna få dig att känna dig levande om diskussionen tagits upp. Men du verkar ha kommit förbi det och näst bäst är ändå ärlighet, men då är det samtal nu som gäller.

Eller så drar du lite till på det, med den klassiska fördröjningen att du vill flytta isär, känna hur det känns och därmed motivera att du vill ta lägenheten. Jag tror dock mer på ärlighet, jag tror nämligen inte man hittar tillbaks till varandra genom att inte träffas.

3 gillningar

@Besviken och @Lisa0987 TS skriver ju att hon haft flera djupa diskussioner med sin man om det hon är mycket missnöjd över i relationen, som hon behövt dra och initiera själv. Där har han gjort klart för henne att flera saker som är av stor betydelse för henne är han inte beredd att ändra på. Vad finns det egentligen då att jobba på? Han har ju redan fått frågan om han vill jobba på det och tackade nej.

Nä, jag håller inte med om att man är skyldig att nämna ordet skilsmässa för fem öre. Har man tagit upp några saker som man mår dåligt över i relationen och framhållit att de är väldigt viktiga för en och ens partner då svarar “Jaha, men så känner inte jag så jag är inte intresserad av att ändra på nått” så tycker jag att den människan har förverkat all rätt att sen sitta och böla att man “Inte såg det komma” och “inte fick en chans” bara för att ordet skilsmässa inte nämnts.

3 gillningar

Om det är så att de haft öppna ärliga samtal så är väl skilsmässa inte en överraskning för hennes man. Men de har också småbarn, vilket är en enorm påfrestning för en relation. Det finns inte så mycket varken tid eller ork för att jobba på tvåsamhet. Vi här vet inte hur mannen reagerat på det som ts sagt. Är det troligt att han skulle vare helt ointresserad av sånt som är viktigt för ts, eller kan det vara så att han tycker att vissa saker får stå tillbaka och vara mindre prioriterat under de åren då barnen är små? Oavsett, jag förespråkar respekt för den man valt att bilda familj ihop med. Det är ett enormt beslut att ta ifrån någon barnen 50% av deras uppväxt. Även om ett beslut om skilsmässa sällan är gemensamt, så kan men ju ändå involvera den andre i processen. Vad gäller lägenheten - ts man kanske hellre vill flytta själv? Ska han inte få vara med och bestämma det heller? Om man ”kör över” den andre riskerar relationen mellan föräldrarna att bli riktigt dålig, och det är väl knappast det ”bästa för barnen” ?

Det kanske är mannen som är en skitstövel i detta, som inte vill anpassa sig överhuvudtaget. Men det brukar ofta inte vara så svartvitt.

Detta ger mig bara rött ljus. Förstår biten att man vill skilja sig. Att man tröttnat på den andra, inga känslor, what ewer…MEN, att inte ta med den andra i sin process , så det förstår jag inte. Fixar lägenhet i smyg… nej, så gör man inte i min värld.Om man har barn tillsammans så måste man väl prata först… eller?
Förlåt, men som lämnad av en man som fixat allting bakom min rygg såå… det är inte ok.

4 gillningar

Jag förstår inte ditt argument. Vem hindrar honom från att flytta? Menar du att TS är tvungen att bo kvar i den gemensamma bostaden om han tycker att hon ska det? Hon får väl bestämma var hon ska bo så kan han bestämma var han ska bo.

Nä jag håller helt enkelt inte med. Om man tar upp problem i relationen med betoning på allvarligt samtal och att detta är viktigt för mig och partnern besvara det med “nej jag vill inte ha förändringar i den riktning” så får den parten som säger så bara svälja om den andra väljer att lämna i så fall. Då har man gjort sitt val och får stå sitt kast.

3 gillningar

Jag menar att man går inte bakom ryggen på den man levt ihop med, och som dessutom är medförälder till ens barn. Man skaffar inte en lägenhet utan att ens ha sagt att man vill skiljas. Det är respektlöst.

Jag tycker också att hon ska säga att hon vill skiljas innan hon skriver på ngt kontrakt. Jag tycker dock att har man besvarat försök att reparera relationen på det sättet bör man förvänta sig att ens partner lämnar en, och “äh jag skiter i dina önskemål” är lika respektlöst, iaf om man inte samtidigt lämnar dörren på vid gavel för personen att gå, utan gnäll

2 gillningar

Har ni haft några diskussioner förutom några nu de senaste månaderna? Under alla dessa år du funderat på skilsmässa har ni gått i familjerådgivning eller har du föreslagit det och det verkligen framgått att du inte bara nöjer dig?

Att exet gick och och ville skiljas länge, utan att nämna ett ord. Att han redan hade en plan innan hans pratade med mig. Det är det största sveket som skadat mig mest, inte att han ville skiljas. Jag föraktar honom fortfarande för det och kommer nog aldrig komma över eller våga lita på någon igen.
Nu gick ju han längre, var otrogen och planerade tsm med henne.

2 gillningar

Vad är egentligen din poäng här? TS kan ju inte förändra vad hon gjorde för några månader eller år sen.