Jag har läst här i flera år, men aldrig kommit mig för med att skriva förut, men nu behöver jag verkligen hjälp.
Jag har länge funderat på att skiljas från min man, det som egentligen stoppat mig de senaste åren är mest att vi fortfarande har små barn. Anledningarna till att jag funderat länge på separation är i övrigt att vi helt enkelt är väldigt olika som människor, vuxit åt olika håll, tycker olika om mycket och har svårt att nå varandra och att kommunicera. Vi har helt olika kärleksspråk och behöver olika saker av en relation har jag insett på senare tid, innan har jag nog mest betvivlat hans känslor för mig, men nu tror jag att mycket handlar om att vi även där är så olika i hur vi uttrycker känslor och vad vi behöver av en partner för att må bra. Jag känner mig kort sagt inte så kär längre och så har det varit i flera år vid det här laget. Jag älskar honom och uppskattar honom på många sätt, men har ofta tänkt att det vore bättre om vi var vänner.
De senaste månaderna har det hänt en del saker som fått mig att inse att inget kommer att förändras i vårt förhållande, det är helt enkelt det liv jag lever nu jag har att ta ställning till. Vi har haft några rejäla diskussioner (vilket vi nästan aldrig har då han aldrig tar upp något och jag får dra orden ur honom när vi väl måste diskutera) där jag fått klart för mig att några av de punkter som är viktiga för mig att vi gör något åt är han inte intresserad av att förändra. Bra så, då vet jag i alla fall även om det är sorgligt.
Vi har knappt sex, vilket jag har svårt att acceptera, skulle gärna vilja men han vill inte. Ingen otrohet finns med i bilden (vad jag vet i alla fall), men jag har de senaste veckorna fått rätt starka känslor för en bekant. Inget har hänt där och kommer inte att hända heller, är absolut inte ute efter att hitta nån annan eller såra min partner, men att dessa känslor kom och fick mig att känna mig mer levande än på mycket länge gjorde nog ändå något med mig. Jag insåg att man kan få känna sig älskad och omtyckt och åtrådd och det var länge sedan jag kände så.
Detta är förstås bara en kort förklaring av vår situation, mycket mer finns att säga, men nu kommer jag till problemet. För ett par veckor sedan insåg jag återigen att jag hade lämnat om det inte vore för barnen och huset. Det är stora saker, men jag tycker samtidigt inte att man ska vara med någon av de skälen. Hade inte velat att han stannade med mig bara för att det var praktiskt ungefär… Jag insåg att vi måste separera. Tänkte väl ändå att det lär ta lite tid. Vi har en del planerat nu i sommar så jag tänkte att jag kan gott vänta till i augusti innan jag pratar med min partner, så att vi inte behöver fejka lycka och glädje inför släktingar som kommer och bor hos oss i ett par veckor osv. Jag hörde dock av mig till ett par hyresvärdar i staden och gjorde en intresseanmälan, av det enkla skälet att det inte är helt lätt att få hyresbostad här och speciellt inte en i det område jag skulle behöva med tanke på barnens förskola och mitt jobb, lägg där till att de flesta lägenheter som finns där är i helt fel storlek för mina (och barnens) behov samt kräver lång kötid. Nu föll det sig så att jag tydligen råkade höra av mig i precis rätt minut då hyresvärden samma dag fått ett återbud på en lägenhet i mitt önskeområde, rätt storlek, nyrenoverad i min smak, tre minuter från min arbetsplats och till ett pris jag har råd med. Jag har nu blivit erbjuden denna lägenhet med inflytt i september, men måste ge besked senast nästa vecka, annars hyr de ut till en annan…
Som ni kanske förstår sitter jag lite i en knipa just nu. Min första reaktion var glädje, jag var nervös för hur det skulle gå med det praktiska kring bostad och detta är verkligen bättre än jag vågat drömma om och det är svårt att säga när denna chans skulle komma igen. Jag känner också starkt att jag gärna vill flytta direkt till ett “bra” boende där jag vill stanna en tid om det är möjligt, så att barnen slipper flytta runt utan får en chans att rota sig där och känna stabilitet. MEN, nu känner jag mig som en riktig skitstövel mot min man. Vi har inte ens ordentligt hunnit diskutera separation, eller jag har inte tagit upp det med honom i någon slags tro att det är snällt att vänta några veckor, och så har jag redan hittat ett boende… Det känns inte schysst, även om jag inte tvivlar på att han skulle kunna göra precis samma sak mot mig om det var omvända roller. När orden väl är uttalade tror jag egentligen inte att han skulle ha något emot om själva flytten gick ganska fort, han är sån som vill ha det praktiska överstökat när man väl bestämt sig för något. Men grejen är ju den att jag behöver säga ja eller nej till lägenheten redan i nästa vecka… Jag kan väl inte gärna göra det utan att berätta det för honom innan, eller? Vi är just på väg på en gemensam semester och jag hade som sagt tänkt att vänta till efter det, men gör jag det så är lägenheten borta sen. Är det bättre att ta det nu och vara ärlig? Eller borde jag tacka nej och ta diskussionen med min partner om ett par veckor som tanken från början var? Eller borde jag tacka ja till lägenheten men ändå inte säga något till min partner direkt utan ta upp det direkt efter semestern? Då är det ju ändå en månad kvar till inflytt…
Jag vet varken ut eller in. Känner mig som en skitstövel vad jag än gör just nu. Samtidigt behöver jag tänka på vad som blir bäst för mig och framför allt för mina barn i längden. Det är större än ansvaret för partnern, men självklart vill jag göra det så skonsamt för honom som möjligt. Kan tillägga att jag tror inte att han väntar sig detta besked, samtidigt som jag tror att han känner ganska lika som mig angående vår relation. Han har bara lite lättare för att leva med ett praktiskt arrangemang än vad jag har, är min gissning.
Snälla hjälp mig med tankar, skulle verkligen vilja ha lite goda råd eller bara få vända och vrida på detta nu! Tack på förhand!