Är jag en skitstövel?

man1967 · 19 Juli 2021 16:34

Hej!
Det låter som att du har försökt prata med din man och att din uppfattning är att han inte visat intresse för att ändra det som krävs för att rädda relationen.

Jag tror att du redan bestämt dig känslomässigt och nu försöker hitta rationella argument för att verkligen genomföra separationen. Men enligt mig har du redan, minus två underskrifter, separerat från din man. Om du skriver på hyresavtalet och skilsmässohandlingarna så är ni separerade.

Tyvärr tror jag också att du inte varit helt öppen eller ärlig på så sätt att han faktiskt fått någon rejäl möjlighet att förstå vad som stått på spel innan det var för sent.

Mitt råd är att du ger honom adressen till denna sida, så han får läsa vad du skriver här, och på så sätt lägger alla kort på bordet direkt. Sedan kan han själv bestäma om han vill ha gemensam semester med dig. Troligen kommer han inte vilja det utan kanske istället får chansen att ta sig igenom krisen utan att det drabbar jobbet (eftersom han har semester så behöver den akuta krisen inte utspela sig på hans jobb).

Jag tycker också att du ska berätta för din man vem du blivit förälskad i så får du själv höra dina egna ord när du bedyrar att det inte kommer bli något med den andre mannen. Som en sorts försäkran om att du verkligen varit uppriktig.

Man kan inte styra över sina känslor men man kan styra över sina handlingar. Man kan välja att vara ärlig även om man inte kan tvinga fram känslor för någon annan. Man kan välja att ta det obehagliga beslutet och man kan välja att hjälpa den som hamnar i krist på grund av ens belsut.

Du har redan tagit steget och nu handlar det mest om hur pass uppriktig du ska vara mot din man.
För honom kommer alltihop troligen komma som en blixt från klar himmel och försätta honom i både chock och vanmakt. Det är inte det som jag anser vara det största problemet. Istället är det hans fortsatta liv och hans relation till sina barn och deras mamma som är problemet. Framtiden alltså. Efter de första månaderna, när dammet börjat lägga sig.

Att bli utbytt och bli av med sitt hus kan leda till en livskrivs men att inte förstå vad som hänt kan förvandla krisen till ett permanent tillstånd. Då har jag antagit att er skilsmässa leder till att han tvingas lämna huset också.

Om du har läst här på forumet så har du säkert märkt att män som blir bedragna, eller plötsligt lämnade, fokuserar enormt mycket på frågan “varför”. Just den frågan är också den som aldrig blir besvarad ärligt om vi bortser från fall med missbruk och misshandel.

Du har säkert också sett att den som lämnar ofta försöker göra det lite “snyggt” genom att linda in det obehagliga i olika typer av förminskningar eller omskrivnignar eller totalt tystnad.

I ärlighetens namn så är dessa förminskningar bara ett sätt att skydda den som lämnar, från de obehagliga konsekvenserna av beslutet, och har ingen som helst lindrande effekt på den som blivit lämnad.

Riv av plåstret direkt, stå för ditt beslut, ge din man chans att få veta allt och kunna bearbeta det som hänt. Sedan kan du gå vidare utan lögner till din nya partner och din nya bostad. Förhoppningsvis utan att skada barnens relation till någon av föräldrarna.

Samtliga dina inlägg här är mycket välskrivna och ger en bra inblick i din känslomässiga resa fram tills idag. Dela med dig av dessa och låt din man förstå på riktigt vad som hänt dig! Så kan han också se var det gått snett och vad han kan lära sig av för sin egen del.

Grattis till lägenheten!

Mirah · 19 Juli 2021 17:23

Precis den där situationen var det för mig också. Blir nästan provocerad då det blir så lätt för den andre att göra sig fri från ansvaret genom att hävda att ”jo jag vill visst fortsätta, jag älskar dig, men DU har en del att jobba på”…?

Som att man inte redan har vridit sig tusen varv som en disktrasa för att få hela situationen att fungera och till slut når man bristningsgränsen och klarar inte mer, får ta ansvaret för att man är den som driver igenom hela förändringen och den andre helt oskyldigt kan lägga sig platt för omgivningen och bli offret alla tycker synd om.

Jobbigt också med den förändrade livssituationen. Man får börja om ekonomiskt, men hoppas du ändå kan fortsätta med ditt fritidsintresse, trots att hästarna måste säljas. Mycket handlar också om att hitta tillbaka till sig själv igen och ens intressen kan få en dit lite lättare Du är stark!

0145 · 19 Juli 2021 18:40

Precis som du skriver…att hitta tillbaka till sig själv. Som det är nu vet jag inte vem jag är efter alla år av tillrättavisningar och krav.

Tear · 19 Juli 2021 20:14

Jag måste säga , med all respekt…
Att precis sådär blev jag lämnad av mitt ex. Han fixade en lägenhet bakom min rygg… och tog dessutom med vårt barn dit o tittade på den. Jag visste ingenting… Bomben föll med all kraft. Och jag föll djupt.
Så. I min värld, är det inte okej.
Men jag är jag.
Alla tänker olika…

Tennie · 20 Juli 2021 20:04

Jag har nog vetat om att jag och min man är olika sedan första början. Nästan i alla fall. Då fokuserade jag mycket på att vi hade många gemensamma intressen och det kändes jättekul att få dela det med min partner. Ganska snabbt framkom det dock att det inte riktigt var så enkelt. Vi utvecklades åt olika håll där också och det som blev mer och mer intressant för mig blev allt mindre intressant för honom och vice versa. Han började också förakta mitt största intresse, vilket varit svårt för min del då han uttryckt mycket ogillande kring det.

Jag tänker att vi utvecklats allt mer åt olika håll. I början av vår relation hade jag någon naiv bild av att han “var bra för mig” och att han fick mig att bli mer som en person som jag vill vara. Med tiden har jag insett att det är mer värt att få vara den jag är.

Jag tycker fortfarande om min man. Kan inte säga att känslorna är totalt döda, men insikten i att vi inte fått det bättre på många år och att jag inte är lycklig har kommit ikapp mig. Jag orkar helt enkelt inte gå runt så här längre.

Lussan · 20 Juli 2021 20:25

Det är hemskt att bli lämnad, oavsett hur du lägger fram det. Men du kan inte leva med någon för att vara snäll. Min bästa vän påminde mig faktiskt om just detta när jag var som mest förtvivlad: jag ville verkligen inte att han skulle gå! Hon sa då: Men lussan, vill du verkligen leva med någon som inte vill leva med dig?
Nej. Det ville jag ju inte. Jag ville att han skulle vilja. Men det gjorde han ju inte!

Min stora skräck är fortfarande att han ska göra om samma sak igen. Jag kan känna hur allt rasar och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det skulle hända. Jag inser att det KAN hända. Jag tror att jag hade fallit lika djupt eller djupare och det är verkligen en bottenlös avgrund som öppnar sig. Men rent logiskt så vill jag verkligen inte leva med någon som inte vill vara med mig.
Jag vill vara älskad och jag vill ge tillbaka kärlek. Men att slösa bort kärlek på någon som inte vill, det känns väldigt sorgligt. Jag tror också att man kan växa ifrån varandra, och då kanske det inte går. Vi hade några kriser långt tidigare under vår tid ihop och då gjorde tiden sitt, det var bla en ordentlig dipp när jag undrade vad jag skulle ha min man till, han var bara en enda stor bromskloss och han kostade mig bara energi. Men efter några år hade allt svängt och jag kände att jag höll av honom väldigt mycket. Så när det är rätt att ta steget att lämna, det är ju svårt att svara på. Jag var aldrig redo att ta steget då, men jag lekte med tanken i mitt huvud många gånger. Jag vet inte hur länge jag hade orkat leva som vi gjorde då, barnen var små och detta varade kanske 1-2 år varav 1 år när förhållandet var riktigt riktigt dåligt mellan oss, jag tror knappt jag kunde ta i honom. Men det vände av sig självt, jag vet inte riktigt vad som hände faktiskt. Vi är bara människor, det är svårt att göra rätt och vi kan bara göra vårt bästa. Min känsla då var ju ändå att jag såg en framtid ihop bortom det som var, jag kan inte förklara men kanske min tröskel var högre än hans? Eller var krisen djupare när han gick? Jag vet inte. När det är dags att gå måste var och en bestämma.

Tennie · 20 Juli 2021 20:28

Tack för ditt inlägg, känner igen mig i så mycket!

Det hade kunnat vara jag som skrivit detta. Min man verkar också vilja leva med mig och när vi har pratat säger han att han älskar mig, men trots att jag tagit upp vad jag inte är nöjd med i förhållandet gör han inga förändringar. Han har också sagt att det är jag som har problem med hur det är och underförstått att det är hos mig problemen ligger i grunden också. Senast vi hade en konversation om ett ämne som är ett stort problem i vårt förhållande så blev slutsatsen att problemet är mitt helt enkelt, sedan hade han inte mer att säga om det.

Precis så här har jag gjort. Har insett att det inte funkar, och så får vi det något bättre en kort period och då har jag bara lagt allt på hyllan och försökt leva i lögnen om att det är bra eller åtminstone kan bli bättre. Min man har verkat minst lika olycklig som jag, men jag tror inte att han tänker i banorna av skilsmässa.

Känner igen mig även i detta. Rent praktiskt kommer det vara jag som drabbas hårdast. Men det kan jag förstås ta. Han har tidigare sagt att han skulle kunna bo kvar i huset själv och nog skulle vilja det också. Jag skulle också ha råd att bo kvar själv, men är inte intresserad av ett så stort hus på egen hand. Och jag kan gott låta honom få det. Han tjänar bättre än mig så ekonomiskt borde det inte vara några problem för honom. Min älskade häst dog för ett par år sedan, hade blivit svårt för mig att ha råd med häst i detta läge, så det blir inte att skaffa någon ny som jag annars hade planerat för.

Tack för ditt inlägg, jag ska helt enkelt ta samtalet, det är dags nu

Lussan · 20 Juli 2021 21:03

Förakt mot en partners intressen är inget som skulle kunna förekomma i mitt äktenskap under någon längre tid. Det är förnedrande faktiskt.

Du skriver om att någon av er måste ”ändra på sig” - vår psykolog var väldigt mycket inne på det här med dels acceptans (gentemot den andre), men också på hur vi kommunicerar. Det var väldigt lite i vår terapi som handlade om att förändra sig. Vi har många gånger analyserat vår kommunikation och hur vi sa, hur den andre tolkade det den förste sa, och hur det ledde till en helt förvrängd slutsats… Det handlade heller aldrig om vems ”fel” ditten och datten var utan snarare satte vi med psykologens hjälp ord på våra beteenden typ. Vi är absolut inte perfekta i vår kommunikation, men vi har fått hjälp med detta hos psykologen och det har hjälpt mig inte bara i min relation faktiskt

Ett exempel:
Diskussion om ett ämne där jag uttrycker att detta är jobbigt för mig. Jag är ledsen eller arg. Han kommer då med motargument alternativt förslag på lösningar (eller ännu värre) peppande ord ”det där är väl inte så farligt”) -min reaktion är då ilska för att han inte förstår mig. Hans reaktion blir flykt (mobilen? Gymet?) för att han menade väl men jag verkar inte uppskatta hans stöd. Min slutsats är att han inte lyssnade och inte stöttar mig. Han tyckte att han visst lyssnade……
psykologen: Lussan, vad hade du velat att han skulle göra då när du berättade om xxx? Jag: ge mig en kram och säga att han älskar mig och att han stöttar mig i detta” -tex… detta var bara ett exempel. Vi tog upp situationer som hänt i livet och analyserade.
När jag köpte blommor på vår bröllopsdag ifrågasatte han varför jag slösade pengar på blommor… det hade väl varit bättre att köpa nåt som vi behövde (nu har han faktiskt börjat köpa blommor till mig ibland för han vill att jag ska bli glad och förstår att jag blir det- döm om min förvåning när han köpte parfym på en av sina jobbresor o gav mig när jag kom hem!!) Det här låter som skitsaker när jag skriver det, men när vi satt där och pratade om vårt liv, så blev det så tydligt hur vi kommunicerar så olika. Vi pratade också om de olika behov vi hade -tex att han ville jobba hemifrån mer än vad jag ville (detta var alltså före corona!) och hur konflikter uppstod i samband med det. Hur tolkade jag att han gjorde si eller så, och hur tolkade han mig. Och vilken handling ledde det till. Osv. Med den här kommunikationsanalysen lärde vi oss att förstå varandra på ett djupare plan och jag tror att de förändringar vi har gjort sedan dess är sekundära till att vi förstår varandra bättre. Det blev lite flummigt detta! Ville bara förmedla det här med att det kan vara problematiskt att få någon annan att ”förändra sig”.

Tennie · 20 Juli 2021 21:04

Tack för ditt inlägg @man1967 , du har både lite rätt och lite fel.
Det är absolut min uppfattning att min man inte visat intresse för att göra förändringar. Detta skulle han nog hålla med om om man frågade honom. Han verkar helt enkelt tycka att jag borde vara nöjd, vilket jag ju jättegärna varit, men riktigt så funkar det ju inte. Jag har påtalat mitt missnöje och han har påtalat att det är mitt problem.

Jag tror att du har rätt i att jag bestämt mig, men försöker hitta argument. Jag vet att jag redan har argument, men det är ju en så oerhört svår sak att genomföra.

Här håller jag inte med. Han är en vuxen människa med samma ansvar för relationen som jag har. Att vi inte har det helt bra har nog inte undgått någon, ändå är det jag som fått dra i alla försök till förändring/förbättring, jag som fått ta upp saker till diskussion och sedan föra de diskussionerna till 90 % och jag som överhuvudtaget uttryckt mina känslor. Jag har enormt mycket skuldkänslor i detta bara för att jag måste genomföra det, men det har inte varit mitt ansvar att förklara för honom så som han vore ett barn, han har ett ansvar själv också. Vissa saker bör man kunna räkna med att en vuxen person förstår när man diskuterat det. Skulle det uppkommit frågetecken från hans sida hade han varit mer än välkommen att ta upp det med mig och be om förtydliganden.

Jag har inte blivit förälskad i en person som jag överhuvudtaget funderar på att inleda minsta lilla med. Jag har märkt att jag börjat känna mer för en bekant och that’s it. Jag är inte ute efter en annan relation och jag har tillräckligt med vett för att inse vilken dålig idé det vore att hoppa rakt in i ett nytt förhållande. Med det inte sagt att jag inte skulle vilja ha en relation i framtiden, men nu känns det tusen gånger mer lockande att vara själv. Det här ruckar jag inte på då det är en väldigt viktig sak för mig. Det finns således inget att berätta för min man. Jag tar för givet att han haft känslor för andra under våra år ihop, det är inget man kan rå för och helt naturligt. Det viktiga är ju om man agerar på dem eller inte.

Nej, han har råd att bo kvar och det får han gärna göra för min del om han vill. Vi har diskuterat detta förut och då sagt att det vore den bästa lösningen om skilsmässa blir ett faktum.

Ja, jag kommer att prata med min man. Om det blir imorgon eller om en vecka vet jag inte just nu. Helst skulle jag ju gjort det redan, men jag försöker verkligen att tänka på vad som är bäst i sammanhanget. Det är det som stoppat mig. Det har varit nyttigt att läsa om att flera här råder mig till att ta det direkt oavsett semester osv. Jag vill uppriktigt göra det som är bäst för honom vad gäller tidpunkt för samtalet och min tanke kring det har kanske varit fel, kanske är det bättre att ta det nu, även om 1-2 veckors väntan inte är så farligt i min värld om man har en god avsikt med att vänta.
Poängterar återigen att jag inte kommer att gå vidare till någon ny partner, blir lite irriterad över det påståendet då jag ingenstans skrivit att det är planen eller att jag har en annan relation. Det har jag inte.

0145 · 21 Juli 2021 14:19

Blir glad…fast inte glad över själva situationen du befinner dig i…men att höra att jag inte är ensam.
Du är modig som bestämt dig för att ta samtalet. Att bestämma sig är första steget precis som att en krona är början på en miljon

Håller tummar å tår att allt ordnar sig för dig och att du kan få börja ditt egna liv. Ett liv där du får lov att bara vara du. Ett liv där du ständigt slipper höra att du behöver ändra på dig. Jag är nämligen övertygad om att du redan vänt ut och in på dig själv för att ert äktenskap ska vara bra.

Kram

man1967 · 21 Juli 2021 17:08

Du har hittat lägenhet utan att berätta för honom, du har registrerat dig här och skrivit om ditt problem med honom utan att involvera honom, och du har i princip en komplet exit-strategi klar och så resonerar du om du ska hålla det hemligt till efter semestern för att det inte ska bli jobbigt under ledigheten.

Känner han verkligen till det du berättar här? Annars har du nog inte sett till att han faktiskt förstått vad som stått på spel.

Du svarade inte på mitt förslag att visa honom dina texter som du skrivit här. Texterna är talande och ger en levande bild av situationen ur ditt perspektiv samt av att du redan har checkat ut ur er gemensamma relation.

Jag menar inte att vara anklagande (det blir lite svårt med tonläge i text) utan försöker bara belysa det du skriver ur ett annat perspektiv. Du har självklart all rätt att lämna en relation oavsett bevekelsegrunder. Inget konstigt med det. Du har såklart inte heller några skyldigheter att berätta något för din man eller någon annan heller. Det finns gott om exempel på framförallt män som sticker utan ens ett ord till sin mångåriga partner.

Det skulle vara spännande med en uppdatering från dig om 6-12 månader här i tråden. Att få ta del av dina erfarenheter, vad som verkligen hände, och hur det gått för er efter separationen.

Nimue · 21 Juli 2021 17:27

Räcker det inte att han fattar att TS är olycklig i relationen och mår dåligt?

I mina ögon är det skitsamma om han fått veta att han har något att förlora. Bryr man sig inte när man får tydligt förklarat för sig att ens partner är olycklig och mår dåligt så tycker jag inte man förtjänar att få chanser i form av att bli informerad att partnern kanske drar om det inte ändras.

Trassel · 21 Juli 2021 21:09

Nog tycker jag det låter som om TS har flaggat ganska ordentligt. Men hennes man har valt att se det som att det är hennes problem eftersom det är hon är missnöjd och inte han.

Jag kan inte tycka att det är hennes jobb att lära honom hur man möter sin partner i en relation. Att den enas problem faktiskt är bådas problem.

Om den ena personen gång på gång försöker resonera om sånt man vill förändra, och den andra kroniskt viftar bort det, trots att ämnet skilsmässa t o m har varit på tal… Då har man fått sina chanser, enligt mitt sätt att se det.

Tennie · 22 Juli 2021 00:26

Ja, det kan verkligen kännas förnedrande… Detta är just nu inte så framträdande i vårt förhållande då detta intresse som det främst gäller har fått stå tillbaka lite av andra skäl en tid. Men jag vet ju att dte inte skulle uppskattas om (när) jag börjar med det mer igen.

Jag tycker egentligen inte att någon människa ska behöva förändra sig om den inte själv verkligen ser behovet av förändringen. Kommer det inte inifrån har jag svårt att se hur man skulle kunna lyckas med det utan att förgöra sig själv på köpet. Det finns definitivt sämre sidor hos alla som man skulle kunna må bra av att försöka förändra till det bättre, men man behöver ju själv vilja göra detta och ingen annan ska, generellt sett, försöka tvinga på någon en förändring. Med det sagt så har jag försökt förändra mig mycket genom relationen med min man då jag sett att vi inte kommer att kunna få ihop det om vi inte gör förändringar. Så här i efterhand kan jag tycka att det var fel av mig, jag kanske istället borde stått på mig mer. Vi hade nog kommit till den punkt vi är vid nu tidigare då, men…

Generellt tror jag rätt mycket på att människor är som de är och att det kräver mycket arbete och vilja för att göra större förändringar. I just min relation har jag kommit till den insikten att ingen av oss är fel, vi är bara inte rätt för varandra. Vi har också olika kärleksspråk och behöver olika saker av en partner. Jag har kommit så långt att jag förstår hur han fungerar där, hur han visar kärlek och vad han behöver tillbaka, men jag kommer inte att komma till den punkten där jag är nöjd med det. Mina behov ser annorlunda ut och jag kan inte längre trycka undan det och nöja mig. Vi är således en rätt dålig matchning här, med tanke på att han heller inte varit villig att försöka förändra något gällande detta. Som sagt så har jag insett att han måste inte förändras, men jag måste heller inte acceptera, anpassa och nöja mig.

Tennie · 22 Juli 2021 00:31

Du är inte ensam! Även om det är tråkigt att vara i den här situationen så är det skönt att höra att det finns andra som upplevt/upplever samma

Det är så skönt att höra just detta. För jag har slått på mig själv så mycket, tvivlat på om jag verkligen gjort allt osv, men i slutändan så är detta inte ett beslut som man (jag) tar lättvindigt. Så jag har förstås försökt, gång på gång. Jag måste få in detta i skallen och sluta trycka ner mig själv, det mår ingen bättre av.

Kram

Tennie · 22 Juli 2021 00:48

Ja, jag har registrerat mig här och jag har skrivit om problemen då jag behövt råd. Jag tänker att det är sunt att försöka få andras perspektiv på ett problem och ser faktiskt inte alls hur detta skulle vara taskigt mot min man. Problemen är förstås diskuterade med honom innan de är skrivna om här, som jag redan sagt. Ibland fastnar man och kan må bra av hjälp för att komma vidare, tänker att det är just sådant som sådana här forum är till för.
Återigen så har jag inte en “exit-strategi” klar, jag har fått ett erbjudande om en lägenhet. Givetvis har jag också funderat på hur man skulle lösa saker om vi gick isär, även det tycker jag är sunt. Det jag behövde råd med här var detta om lägenheten och jag har fått flera olika synvinklar, vilket har varit bra och gett mig något att fundera på. Och ja, jag resonerar absolut fram och tillbaka om när jag ska ta samtalet med min man, nu eller efter semestern. Den hänsynen hade jag velat att han visade mig också om det var tvärtom, dvs att han funderat på vad som blev bäst för min del och inte bara gjort så som det passade honom. Just kring detta vet jag ju dock inte vad som är bäst, utan det är bland annat det jag har efterlyst folks erfarenheter kring för att kunna göra det så bra som möjligt.

Återigen, ja. Det är klart att han känner till det jag berättar här och att vi haft de diskussioner jag redan nämnt att vi haft. Sen har jag absolut inte sagt “gör du inte si så skiljer vi oss”, det tycker jag nämligen inte är ett särskilt bra sätt att försöka komma någon vart. Att däremot säga “det här och det här behöver förändras på något sätt, annars kommer det här inte att hålla mellan oss i längden” är ju att säga samma sak på ett vis, men att lite mer visa sin partner att man önskar göra förändringen för att det ska funka och inte bara hota med skilsmässa om den inte ändrar sig. Där kommer sedan hans vuxenansvar in. Det är inte mitt ansvar att förklara för honom som han vore ett barn.

Ja, jag är själv väldigt spänd på att få se hur detta utvecklar sig, så förhoppningsvis kan jag hålla igång tråden och göra uppdateringar. Det är ju ingen som vet på förhand och man kan bara försöka att göra sitt bästa. Ansvaret för barnen går above and beyond allt annat för min del och det måste vara fokus. I det tänker jag att det också ligger att försöka göra det så bra som möjligt för deras andra förälder också.

Tennie · 22 Juli 2021 00:51

Håller med dig @Nimue . Visst har jag jättelätt för att skuldbelägga mig själv i detta och tänka att jag kanske borde gjort si eller så, men jag har faktiskt talat om hur jag känner och påtalat att detta inte fungerar för mig. Han måste själv kunna dra någon slutsats utifrån det.

Tennie · 22 Juli 2021 00:55

Håller med @Trassel . Och just detta att hade min partner kommit till mig och tagit upp problem, uttryckt missnöjde med relationen och sagt att jag vill inte ha det så här längre, då funkar det inte, så hade jag ju absolut inte kunnat ignorera detta och leva på som vanligt och tänka (och säga) att det är hans problem. Hur kan man inte förstå att detta automatiskt blir bådas problem då vi är två om relationen?

Lisa0987 · 22 Juli 2021 03:58

Det är fullt möjligt att du hade agerat enligt ovanstående, men alla är olika.

Jag tror säkert du varit tydlig men många kan inte förstå allvaret i situationen, innan det är för sent, dvs känslorna har dött osv, som du beskriver.

Detta kan vara självbevarelsedrift eller brist på empati, att man inte kan ta in allvaret i situationen. Eller rent flyktbeteende och förnekelse av situationen, mellan tillfällena du har tagit upp detta, har väl livet rullat på och fungerat som vanligt? Han tror säker du haft en dålig dag osv och sedan återgår ju situationen till att bli som vanligt och det ska ju alltid vara ni, tänker den oförstående partnern. Ni har ju haft de här diskussionerna förut och efter det har ju förhållandet gått tillbaks till det normala igen och inget ”hände”.

Jag tycker inte din man agerat rätt. Han ska lyssna och respektera dina känslor. Visst sjutton borde han ha lyssnat och agerat, men han tänker förmodligen som ovan. Jag skulle inte bli förvånad om han är ganska oförstående att du nu vill separera och hade aldrig i sin vildaste fantasi tänkt att det skulle kunna gå så långt som till skilsmässa. Det är väl här familjerådgivning skulle kunna gjort viss skillnad, att en objektiv professionell person får er att se den andres perspektiv och kan hjälpa så att kommunikation ”på djupet” kommer igång. När man är olika förstår man inte varandras signaler, man når inte fram, man talar på helt olika frekvenser.

Detta är naturligtvis sorgligt i sig, men jag är inte alls säker på att din man upplevt dig som tydlig osv. Det gör inte hans agerande rätt och kanske får han stå för sitt beteende och konsekvenserna nu. Jag tror inte att han ”med intention” ignorerat dig eller struntat i dina känslor av elakhet. Människor som inte har så nära till sina känslor agerar ofta så här. När han väl förstår allvaret i situationen kanske han är beredd att göra ”allt”……eller inte.

Jag förstår dig, men jag tror din man kommer att bli helt knäckt och vara i princip oförstående till att du vill separera. Detta gör inte att beslutet är fel, men det kan vara bra att se den andres perspektiv. Eller kanske han känner som du?

Slokn · 22 Juli 2021 06:28

@Lisa0987 väldigt insiktsfullt inlägg. Stämmer väldigt bra på min egen resa, ffa det där med flyktbeteende…
@Tennie om du inte redan är 100% landad i ditt beslut (eller även då) tycker jag du ska involvera din man i processen så snart som möjligt (ibland kan vi män vara riktiga trögskallar och behöva en rejäl rövspark för att ’vakna upp’ och släppa fram våra känslor…”kvinnor är från Venus och män ifrån Mars”…typ ). Om ni går skilda vägar kommer ni bägge tjäna på och må bättre av detta i det längre perspektivet. Styrkekram