Är jag en skitstövel?

Samma här!
Så med tanke på att ni har barn ihop @Tennie så vor det kanske bra att fundera en gång, två gånger jaa kanske tom tre gånger på hur du ville att det skulle gå till om det vore andra vägen.
Detta kan ju inte göras ogjort så skulle ju vara himla viktigt att det går till på ett sådant sätt som underlättar för samarbete i framtiden.

3 gillningar

De kommer att förstå; jag förstår idag mina föräldrars skilsmässa och är glad för att jag har dem båda som förebilder. Trots att min egen far blev lämnad är han tex den som har stöttat mig allra mest i min separation.

1 gillning

Samma här. Det sveket har tagit hårt. Att jag förlorade honom är en sak, men att jag dessutom förlorar hälften av mina barns uppväxt kommer jag aldrig kunna förlåta honom för. Varför pratade han inte med mig? Inte ett j-la ord på 15 år… Svårt att ta till mig att man gör så mot någon man en gång älskat, och valde som förälder till sina barn.

Så återigen, de skilsmässor i min omgivning som blivit någorlunda bra är de där det varit en någorlunda gemensam process. De där man inte (kunnat) kommunicerat slutar i bråk och tjafs mellan föräldrarna. Det är ju knappast barnen betjänta av. Så jag kan inte nog förespråka att vara två i processen att skilja sig.

Tusen tack för alla svar i mån tråd, jag läser allt noga och tar till mig av det ni skriver, vill uppriktigt ha råd. Ska försöka besvara alla frågetecken som uppkommit och reda ut vissa saker.

Jag har flera gånger tagit upp med min man att jag vill jobba på relationen och nämnt vad jag anser inte funkar och förslag på vad man kunde försöka göra. Tyvärr har han inte visat intresse för detta. Nu har vi kommit till en sån punkt att jag faktiskt inte är så säker på att jag vill jobba på den längre. Har önskat att göra det (och försökt på eget håll) så länge att man kanske till slut kommer till en punkt där känslorna tagit så pass mycket stryk att man inte tror på det mer. Det blir ju alltid den som lämnar som “väljer bort”, men helt ärligt så tycker jag att det lika gärna kan vara den lämnade som valt bort genom att inte göra försök till förbättringar trots att den som slutligen lämnar påtalat bristerna i relationen. Det här med barnen är superjobbigt, det är det som hindrat mig länge, har kommit dit att jag nu funderar på om det verkligen är bra för dem att leva i den stämningen som råder hemma nu, även om vi försöker dölja det så gott det går.

4 gillningar

Jag lutar åt att tacka ja, men vill som sagt göra allt jag kan för att göra detta på ett så snyggt sätt som möjligt. Hur snygg en skilsmässa nu kan bli. Som du säger så går det ju alltid att säga upp lägenheten igen om det skulle ske något under. Kanske värre att bli av med den nu när denna möjlighet dök upp, som sagt inte lätt med bostad här.

1 gillning

Jag vet helt ärligt inte exakt hur han kommer att reagera. Jag har tänkt på detta länge och givetvis också pratat med honom. Sen är det också uppenbart i vardagen för oss båda att vi inte är direkt kompatibla. Han är dock mer typen som biter ihop och löser problem genom att gå ner till garaget typ, så att inget blir ordentligt utrett. Är så less på att vara den enda som initierar samtal och som sedan för samtalen också. När vi pratat om vad som skulle behöva förändras har jag uttryckt mig i stil med “detta kommer inte att fungera annars”, jag har inte sagt ordet skilsmässa, känns inte så kul att gå runt och hota med det, men jag tänker att en vuxen person rimligen bör förstå att det är samma innebörd.

Det här med lägenheten känns absolut inte som en enkel lösning, däremot som en chans jag kanske borde ta, för mig och mina barn. Skulle önska att den dykt upp om en månad istället för nu, men nu blev det så här. Visst kan jag säkert ordna en annan bostad om ett par månader igen, men inte en som skulle fungera lika väl som denna för mina barn med tanke på deras behov, av den anledningen känns det jättedumt att tacka nej när det handlar om så kort tid emellan. Men som sagt, visst känner jag mig som en skitstövel, det är inte optimalt…

2 gillningar

Ok, du verkar verkligen ha försökt.

Förstår att du vill ta lägenheten. Och det är kanske klokt att tacka ja till den. Du behöver ju inte flytta in med en gång du får tillträde. Men prata med din man så fort som möjligt. Ja, det kommer bli jobbigt. Sommaren blir inte som förväntat. Men jag är tveksam om det blir bättre att vänta. Kör med rak och öppen kommunikation istället. Lycka till.

2 gillningar

Jag förstår din poäng och jag hade definitivt hållit med om det var så att detta kom som en blixt från klar himmel. Man behöver absolut diskutera och ta upp eventuella problem för att få en möjlighet till att hitta lösningar. Det är bara det att diskuterat har vi gjort (mest jag som pratar dock, men det väljer han ju själv), lösningar har han dock inte varit intresserad av.

Vi har självfallet haft djupare diskussioner. För min del hade vi gärna kunnat ha fler och djupare, men det är inte lätt att få med min man på det. Jag har försökt. Svårt att försöka gång på gång när man inte får gehör dock.

Helst skulle jag vilja ta upp det nu direkt, men av olika skäl så kan vi inte skjuta på denna resa vi behöver göra nu. Tar jag upp det nu så kommer vi alltså sedan att tillbringa två veckor med släktingar och han ska behöva bära på denna information under den tiden. Jag funderar på om det verkligen är snällare? Det här med att jag funderat på detta ett bra tag är ju sant, och jag har som sagt pratat med min man då, men ett beslut har jag inte fattat förrän nu, så det hade jag inte kunnat meddela honom tidigare.

2 gillningar

Det här låter kanske hemskt att säga, men jag tror att han är rätt ointresserad. Han har liksom ett facit för hur saker ska vara och han har inte lätt för att ändra på det. Visst får ju en del saker stå tillbaka lite under småbarnsåren, men i ärlighetens namn hade vi flera problem även innan vi skaffade barn… Men det är en annan diskussion.

2 gillningar

Jag förstår dina tankar och jag tar till mig av det. Vill bara förtydliga att jag givetvis talat med min man upprepade gånger om vad jag anser inte funkar i vår relation. Har varit jättesvårt och långdraget att komma till detta beslut, och själva beslutet landade jag i bara alldeles nyligen. Hade gärna låtit det dröja till efter det slutgiltiga samtalet med min man innan detta erbjudande om lägenhet dök upp, men nu kom det ju nu, vad är då bäst att göra i situationen? Har också barn att ansvara för och känner strakt att jag behöver ordna ett boende som är så bra som möjligt för dem i och med allt detta, och det är som sagt inte lätt där vi bor.

1 gillning

Vi har haft samtal om detta flera gånger under många år, men mer nu den senaste tiden när jag verkligen börjat känna att det inte går längre. Jag har velat gå på familjerådgivning men det har inte blivit av. Funderar starkt på det nu, men på vilket sätt vi då ska göra det vet jag inte, vet inte heller om mannen alls följer med. Det har nog tydligt framgått att jag inte är nöjd med relationen och vad jag önskar vi hittar lösningar på. Han har dock inte visat intresse för att jobba på detta, åtminstone är det min uppfattning. Nu börjar detta kännas så uttömt för mig att jag inte vet om jag alls vill försöka längre, vilket är jättesorgligt, men sant.

3 gillningar

Barnen är givetvis det viktigaste i sammanhanget. Är rätt övertygad om att vi skulle lyckas samarbeta om det rätt bra, fast man ska väl inte ta ut något i förskott där heller. Han är rationell och sansad och vill barnens bästa, det vet jag. Och det vill ju jag också. Svårt att svara på hur jag skulle vilja att det gick till om det var andra vägen. Det jag kan säga är att hade min partner uttryckt sina känslor och tagit upp de problem hen tyckte att vi hade och jag hade ignorerat detta så hade jag väl kanske inte blivit jätteförvånad sen om utgången blev separation.

1 gillning

Det här låter ju fruktansvärt. Skulle säkert kunnat hända för mig med, min partner pratar inte och rätt vad det är har han gått och tänkt på något länge och så kommer det fram som en chock. Det har ju dock inte gällt separation, men andra stora grejer som han inte tagit med mig i. Där känner jag mig ganska lugn i att jag faktiskt pratat med min man, detta borde inte komma som en chock för honom, men med tanke på hans personlighet vet man aldrig.

1 gillning

Tack! Nej, jag behöver absolut inte flytta in direkt bara för att jag fått lägenheten, är bara så rädd att gå miste om denna möjlighet och sedan bli tvungen att ta något mycket sämre alternativ där jag/vi inte kommer att trivas och så måste jag fortsätta söka och så får barnen flytta en gång till för att det inte blev bra med nya bostaden direkt. Skulle detta få min man att känna sig helt överkörd skulle det dock vara värre, men jag vet inte om han är funtad riktigt så.

1 gillning

Tack för klargörande och ursäkta att jag missat viktiga detaljer.

Det hade förmodligen varit bra att söka professionell hjälp i form av familjerådgivning. Testade ni det också? Det är väldigt bra när man inte ”når” fram eller har problem att kommunicera.
Jag tror inte det är ovanligt att det är svårt ibland att få gehör från sin partner, att det inte tas på allvar, att de inte förstår allvaret i situationen.

Du tycker du har varit tydlig och nu verkar det liksom vara för sent…. Och partnern kanske inte alls håller med om det, att du var tydlig, men det är möjligt att det då är hens problem.

Jag hoppas du förstod vad jag menade och inte tog illa upp. Men man är skyldig varandra att verkligen ha försökt och helst låtit ens partner vara en del av den processen som Mamma Mu skrev. Men det är väl egentligen just det du ger uttryck för, att du inte vill känna dig som en ”skitstövel” som är rubriken på din tråd. Jag tror dock det kan vara svårt att undvika om ni inte delar syn på att det är dags att bryta upp.

Jag förstår att du vill ha lägenheten, men som jag skrev tidigare själv hade jag inte klarat att inte berätta att jag t ex ringt och kollat möjlighet att få en lägenhet, då har det ju gått väldigt långt. Jag säger inte att därmed är rätt eller fel eller snällt eller elakt utan att jag inte klarat att hålla masken, oavsett anledning. Om ni åker på semester och allt är ”som vanligt” så lär ju partnern tycka att allt är just ”som vanligt” och det är väl då det känns som att beslutet kom ”från ingenstans”, även om du tycker du varit tydlig.

3 gillningar

Du är ingen skitstövel, du är en människa med tankar och känslor. Jag tycker det verkar som att du vill ha lägenheten och att du redan har bestämt dig för att lämna honom.

Det verkar som att din process varit lång och att du försökt förändra och reparera men inte känt att du fått gehör. Han kanske inte har försökt lika mycket, eller inte lyssnat på dig, det vet vi inte. Dock vill jag flika in något som kanske får dig att känna lite mindre skuld: det är ju inte bara du har ansvar att ”fixa” relationen. Han hade väl också kunnat ta initiativ till familjerådgivming etc. Ni har bägge skuld i detta.

Du har nått en punkt där jag läser mig till att du inte vill längre. Det går inte att jobba på en relation när den ena parten inte vill. Du kommer aldrig att lyckas med att vilja igen. Då är den bistra sanningen att du vill lämna honom. Jag, som blev lämnad av en ambivalent man, fick leva med ”jag vet inte vad jag vill” i många månader. Vad det gjorde med mig var rent förskräckligt. Jag blev helt psykiskt nedtryckt och jag är inte säker på att detta sätt är enklare att hantera för den lämnade parten. Det kommer att blitufft oavsett. I mitt fall är vi nu åter ett par, men av olika skäl är jag inne här ibland och jag bearbetar fortfarande det som hänt. Oavsett hur du gör kommer han att bli ledsen, arg, frustrerad, sviken…. Etc.

Det du gjorde var att ta ett steg som inte involverade honom:bostadskön. Du har bestämt dig. Det hade varit snyggare att ta upp det och sedan ställa sig i kö. Såklart. Men nu gjorde du inte det. Av rädsla eller något annat skäl som kanske att du inte ville såra honom. Oavsett så är det gjort. Nu får du hantera detta:

Så här tänker jag: Jag skulle ha tackat ja. Jag skulle eventuellt berätta för min man redan nu att jag vill separera och att jag hittat en lägenhet. Jag skulle poängtera att vi haft diskussioner om vår relation och att jag nått vägs ände och att det vore orättvist mot både honom och mig att fortsätta. Jag skulle säga att jag är så ledsen att jag inte berättade om lägenheten men att det var så tungt att berätta (eller vilket skäl du känner är det sanna). Eventuellt hade jag också kunnat bära på denna hemlighet i ytterligare någon vecka tills efter alla släktbesök. Bara du vet om det känns rätt. Jag tycker att det låter som att du vill skydda honom genom att själv bära på denna hemlighet lite till. Orkar du bära det på dina axlar? Jag tror att han kan komma att känna sig mer sviken om du gör så här, men det är ditt beslut att ta. Oavsett kommer han förmodlige. att hamna i chock och du kommer få kastat på dig allt du inte sagt. Det kommer landa hårt oavsett.

Sköt om dig! Du vill väl, det märks. Men man kan inte göra alla till lags, då blir man själv uppäten av andras behov.

5 gillningar

Jag syftar kanske inte så mycket på skilsmässa ja eller nej, utan mer att om/då der blir skilsmässa, hur skulle du då vilja att allt det praktiska skall gå till om det vore andra vägen.

2 gillningar

Här.är en som under flera år mådde dåligt i sin relation.
Som insåg att även partnern gjorde det.
Hon sa det själv fast inte till mig utan till släkt och vänner.
Efter tre vändor hos familhetådgivare/ famljeteam där vi tog upp våra problem men inget blev bättre, snarare tvärtom, satte jag ner foten och sa att jag ville skiljas.
Hon ville fortsätta försöka, d v s att jag skulle acceptera status quo.

Innan jag kom fram till ett beslut mådde jag så dåligt och var så urtröskad på alla känslor utom leda och hopplöshet.

Som framgår av diverse trådar finns det många här som har blivit lämnade av olika anledningar utan att ha fått en förvarning om det. Deras respektive har inte sagt något innan de huxflux lämnat.

Sedan finns det de som lämnat för att de blivit lämnade i sticket av sin partner. De har försökt ta upp problem de har velat diskutera och försöka lösa. Partnern har dock varit totalt ointresserad, varit nöjd som det är och helt oförmögna att sätta sig in i sin partners relation.

Självklart tycker de som abrupt blivit lämnade att du ska tänka två varv till medan de som talat för döva öron som använt ett undflyende.flyktbeteende att du gjort det som rimligen kan göras.

Råden du får är utifrån deras perspektiv. Som Filip i serien Mafalda när han frågat sina vänner till råds och den ene svarade “om jag var du skulle jag” och en annan sagt “i dina kläder.skulle jag” tänkte “men om nu jag är jag i mina kläder, vad gör jag då?”

Följ din magkänsla. Gör det som känns rätt för dig i den situation du befinner dig i. Tänk pratiskt och pragmatiskt. Vilken möjlighet kommer du att ha senare att få tag på något liknande?

Vilkas släktingar kommer ni att vara hos? är det hans kan det vara bästa tillfället då han har de sina omkring sig att få stöttning och hjälp i från. Är det dina ställer sig saken annorlunda. Men en gemensam semester kan vara bra att reda ut saker och ting på. Jag skulle köra med raka rör, säga som det är, ta lägenheten och sedan får saker lösa sig efterhand.

Du har gett honom chansen att tala om era problem, han har undvikit att lyssna på dig, du är urlakad och less och har bestämt dig. Stanba inte för att vara snäll. Snällare att säga som det är.

5 gillningar

Jag har läst. Här finns många olika erfarenheter. Din resa är din.

Min man blev bokstavligen chockad och det utvecklades till en depression som han inte tar hjälp för att ta sig ur. Vi har haft detta pågående i 9 månader. Jag har velat att han kommer på fötter innan separationen blir ett faktum för omvärlden, barnen, släkten och oss.

Flera bostäder har passerat. Även jag fick kontrakt på bostad alldeles för tidigt, i mitt fall valde jag att tacka nej eftersom den inte var bra. Under denna tid hade jag några veckor ett tinderkonto men märkte snart att de män som tog kontakt verkade så pass bra, och jag var ju inte redo, att jag stängde kontot för att inte skapa förväntningar.

Jag förstår att du vill vänta på att semester, besök, och inplanerade saker ska passera. Ingen tidpunkt är optimal.

Jag föreslår att du tar lägenheten men du behöver kanske inte stressa med att flytta in? Det verkar som att du har råd att ha den även fast ni inte gjort bodelning.

Erfarenheten jag fått av denna långa smärtsamma separation är att långsamt bortdraget plåster ÄR smärtsammare än ett snabbt avslut.

Prata med mannen nu direkt.
Prata med barnen efter semestern men före skolstart.
Stressa inte in i nya lgh utan ta minst en månad på er då barnen kan vara delaktiga.
Prata med omvärlden direkt efter snacket med barnen. Viktigt att det inte hinner spridas rykten.

Lycka till!

2 gillningar

Det här är jätteviktigt att komma ihåg när du ber om råd här. Innerst inne har du svaret själv på vad du bör göra, vad som är bäst för dig. Och som någon annan har sagt; du är långt ifrån en skitstövel, snarare både empatisk och ansvarsfull som har gjort och gör allt du kan efter dina förutsättningar.

4 gillningar