Det är han som är sjuk, inte du! 
Läs på sidan jag skickade dig i länken ovan så tror jag att det kommer att klarna allt eftersom vad du varit utsatt för och varför du känner som du känner och inte minst varför du gör de tolkningar som du gör, av det som du känner 
Men det här har inte uppstått över natten, utan har byggts upp sten för sten under åtta år… så det kommer inte att försvinna varken fort eller lätt heller, tyvärr tyvärr 
Jag pratade med kvinnofridslinjen i fm. Det var ett jättebra samtal så jag var stärkt i några timmar. Sen kom ångesten tb.
Berättade för kvinnan där en del saker som han sagt och gjort och fick återigen bekräftat att det var både fysisk och psykisk misshandel. Så till den grad att det faktiskt borde polisanmälas.
Jag har genomlidit så många sorger och förluster i mitt liv och det är väl därför jag inte orkar ta en förlust till men jag har ju inget val. Kan ju inte vara med denna mannen och han vill ju inte heller vara med mig…
Det är en känsla, inte en sanning. Jag kände mig också oerhört ensam efter min separation, för mig hjälpte det i det akuta skedet att läsa och skriva här, samt fokusera på nästa gång jag fick hem barnen. Så stå ut! Imorgon får du rå om din son igen, vad ska ni hitta på för mysigt? Vad tycker ni om att göra tillsammans? 
Det känns som att denna dagen aldrig kommer att ta slut. Tårarna bara rinner. Han har sagt att han älskar mig fast denna gången var det ju jag som indirekt gjorde slut eftersom jag satte mig upp mot honom.
Tänker mycket på om han har träffat någon annan. Han brukade ju berätta om att han har många som är intresserade av honom! 
Min prins kommer imorgon kväll. Med honom har jag bara harmoni och mys. Vi brukar laga mat tillsammans och kolla på film, gå ut med hunden tillsammans etc. Önskar att jag hade honom på heltid.
Tack för alla svar! 
Precis så kände jag också under mitt första förhållande, som också var ett destruktivt förhållande på många sätt.
Så jag förstår hur du tänker och känner, och hur svårt det är att släppa någon som man ändå vet är dålig för en. Men dålig eller inte - han var ju allt jag hade!
Men det går att komma vidare, även om det är svårt att göra på egen hand. Du behöver troligen någon samtalskontakt, och använd gärna även oss på forumet.
Vi förstår, för vi har också varit där
Men vi kan också visa att det går att ta sig ur det, och få ett riktigt bra liv, dessutom! Så du kommer att klara det!
Här har du en stor röd varningsflagga för det är inte alls säkert att han inte vill “vara med dig”, i så måtto att han inte kan få fortsätta att kontrollera, manipulera och dominera dig.
Än så länge är du med all sannolikhet alldeles för beroende av honom och den där berg-och-dalbane-relationen för att kunna fatta det enda vettiga beslutet för DIN egen del, nämligen att aldrig någonsin ha något mer med honom att göra.
Så det är bråttom att du skaffar professionell hjälp och kan tanka styrka hos någon samtalskontakt… för hittar han ingen annan att manipulera och terrorisera ganska omgående så är risken överhängande att han själv imploderar om han inte får ta ut sina egna inre och ganska avancerade problem på någon annan och då kommer han tbx igen. Det vore det värsta och mest skadliga som kunde hända dig, även om du inte är redo att se det helt och fullt ännu.
För skulle han ringa dig nu, så skulle det med största sannolikhet leda till en sådan enorm eufori inom dig… som om någon fyllde dig med en hel hink varm, god och lugnande choklad och det är det som är det rent ut sagt livsfarliga med såna här destruktiva relationer 
Då tar vi den minut för minut vilken underbar plan med sonen! Har du hunden på heltid eller följer den med i bytet? Hur länge har du haft den? Ras? Hur kommer det sig att hunden kom in i ditt liv?
Inför att mina barn kommer hem brukar jag försöka preppa lite hemma. Jag brukar (om jag orkar, men det brukar kännas skönt) plocka undan i hemmet, fixa disk och tvätt osv samt planera för veckans middagar. Gärna handla hem färskvaror (frukt och grönt, kanske någon bulle eller något som barnen tycker om). Brukar också lyssna på lite peppig musik för att hålla stämningen lite uppe. Brukar också ta en långpromenad kvällen innan för det är inte alltid jag får med barnen ut sen 
Efter det brukar jag ta en varm dusch och bädda ner mig i soffan och köra lite mindfullness (finns många bra gratis om man googlar lite).
Några små tips på vägen, hoppas att något kan vara för dig
Japp. Timme för timme. Så konstig känsla. Pendlar mellan att vara superledsen till att i någon sekund känna mig lättad. Fast mest ledsen.
Jag brukar också fixa lite extra innan sonen kommer hem. Handla inför veckan och så. Men vill inte handla för mycket eftersom han är så intresserad av matlagning och gärna vill vara med och bestämma vad vi ska laga/äta.
Min hund har jag på heltid. En 6-årig cockerpoo. Hade en hund till innan men han dog för snart ett år sedan. Ännu en förlust
Nåja, jag vet att jag och denna mannen aldrig kommer att vara tillsammans mer så det är bara att kämpa på. Stort hål i hjärtat men tiden läker ju alla sår. Det var ju ändå mitt beslut denna gången så jag får ju stå för det!
Inte bara stå för det, utan verkligen känna att det är det enda rätta.
Den absolut största risken nu är det som flera andra har skrivit här: att han kommer tillbaka till dig och säger precis det du vill höra.
Han kanske säger att han ångrar sig. Att han förstår nu hur mycket han har sårat dig. Att allt kommer bli annorlunda hädanefter.
Och det är inför den akut hotande faran som du måste ha en extremt stark rustning. Den sortens manipulation är ytterst svår att motstå, eftersom män av hans sort vet precis vilka ord de ska använda, vilket kroppsspråk och vilket röstläge.
Han vet hur han ska nå fram till dig och bryta ner din motståndskraft, och det kommer han använda för att bevisa både för dig och för sig själv att det är hans vilja som gäller. Att det är han som har makten.
Det kan vara känslomässig utpressning, offerkoftan, nostalgi, hot eller vad som nu funkar bäst i just ditt fall. Om du tänker till så vet du nog själv vad som är vägen rakt in i dig. Du vet förmodligen redan nu vilka strängar han kommer försöka spela på för att få sin vilja igenom. Och vad som skulle kunna fungera. Vackra ord, smicker, gråt, löften om förändring…? Eller hot och förnedring och skrämsel om hur eländigt han kommer se till att ditt liv blir?
Se till att förekomma honom. Bygg den där rustningen redan idag, med motståndskraft mot just dina egna svaga punkter.
Ja. Och detta är precis anledningen till varför du igår skrev här att du inte ville vara kvar i relationen. Du är under avgiftning nu. Du kommer snart se din son. Du har eget hem, egen ekonomi, ett jobb du gillar och en plan för att söka professionell hjälp på måndag. Du behöver inte plåga dig mer genom att söka upp honom och åter få bekräftat att han behandlar dig illa. Det gör han. Det vet du. Det du inte vet, än, är hur du kommer klara dig utan honom. Men det gör du!!! Det blir tomt ett tag, det kommer göra ont, du kommer må psykiskt huller om buller men det är vägen ut. Vill du bort från det du själv konstaterat är destruktivt kommer den tiden er relation slukat att vara ekande tom. Skrämmande tom, men bra tom. Den tomheten är din vän och läkning. Du är inte ensam. Skriv här, gosa med hunden. Gråt. Boka terapi. Umgås med ditt barn. Berätta på jobbet att du går igenom ett tufft uppbrott. Det är helt ok att visa att du går igenom en kris. Du kommer fixa detta!!!
Fint, då har ni det att se fram emot imorgon när han kommer 
Ännu bättre med vovvis! Då är du inte själv iaf även om jag förstår att känslan av ensamhet kommer ändå. Men en gosig päls att gömma fingrarna i är något alldeles särskilt det 
kan ni ta er ut till någon vacker plats i närheten, ta med en kopp kaffe/te och burra in dig i en varm jacka och lyssna på vinden en stund? För mig hjälpte det att börja med små små saker att vara tacksam för, att solen sken, att kaffet smakade gott mm. Försökte fokusera på små små saker i vardagen för att inte uppslukas av det tomma ensamma och tunga.
Ni har ju haft ett på- och avförhållande i så många år - inte konstigt att du reagerar så som du gör. Var snäll mot dig själv, detta är inte lätt! Snart kommer de perioder där du känner dig lättad att öka och de perioder där du är superledsen att avta. Håll ut! Och bryt kommunikationen med honom helt.
Återigen tack för pepp! Just nu tänker jag bara på allt bra han har gjort för mig. Han gick emot sin familj för att vara med mig. Han offrade en eventuell fru och egna barn för att vara med mig. Jag känner att jag svikit honom.
Det är klart att han har gjort en massa bra saker också. Annars hade det ju aldrig blivit något från första början. Ingen blir tillsammans med någon som inleder med att dra en i håret och skrika hora och fitta.
Och de bra saker han gjort väger inte upp de dåliga. Det är det som är haken i detta. Nästan inga relationer är enbart usla. De flesta som ägnar sig åt misshandel varvar elakheterna med härligt och romantiskt beteende också. Så att partnern ska bli känslomässigt snärjd och känna sig som en svikare. Trots att det är han själv som totalt har svikit den partner som var beredd att göra allt för honom.
Allt det här vet du ju förmodligen redan. Du behöver bara påminna dig själv om det, gång på gång.
Jag blir lite fundersam över detta? Skulle du vilja förklara det lite?
Mitt ex kom till Sverige från ett annat land när han var sju år. Hans familj är traditionell och ville att han skulle gifta sig med någon från deras hemland. Han träffade mig när han var 29. Han är 37 nu. Vi var hemliga först i sex år. Jag tyckte att det var jättejobbigt och efter sex år sa jag stopp. Jag ville inte vara hemlig längre så jag avbröt relationen. Han tyckte att det var ledsamt men han förstod. Vi hade ingen kontakt på några veckor men sen ringde han mig och sa att han älskade mig och skulle berätta för sin familj.
Familjen har accepterat detta men jag har ändå inte blivit helt insläppt. Eftersom jag är nio år äldre än honom och har barn sedan innan så är jag ju, i deras ögon, lite ”begagnad”. Därför har vi inte skaffat egna barn eller flyttat ihop. Fast det hade jag ju inte velat ändå med tanke på hans temperament. Skulle aldrig utsätta min son för det.
Men nu på senare tid har han sagt att jag har tagit hans bästa år.
Det är väl snarare han som tagit dina? Så ge honom inte fler.
Man kan ju minst lika gärna, eller ännu mycket hellre faktiskt, vända på det och säga att det är ju han som har tagit dina bästa år…
För hade han inte haft så mycket krångel och egna problem med sig i bagaget så hade ju du förmodligen träffat någon annan som du hade kunnat flytta ihop med och… om du själv hade velat, kunnat skaffa barn tillsammans med.
Ja och han valde ju själv att vara med mig. Han känner väl nu att han är lite för gammal för att träffa någon från hemlandet. Vad vet jag?
