Han har även sagt många gånger att jag måste nypa mig i armen för att jag kan få vara med honom. Han tycker att jag ska vara så glad över att vara med en så ung man!
1 gillning
Hur tänker du själv kring det påståendet?
Ok. Jag har också fått höra att jag har förstört de bästa åren genom att vara så där dum, idiotisk och omöjlig som bara jag kunde vara (oklart hur, egentligen). Det är en del i skuldbeläggandet, det ger dig dåligt samvete och förtar dessutom dina eventuella positiva minnen av er tid ihop då hans ”sanning” egentligen är den korrekta versionen av hur hemskt du såg till att det var: Du var fel från början och det är ditt fel att han var kvar och du har förstört allt - är det så han resonerar?
Du hör hur orimligt och elakt det låter, eller hur?
Du hör väl att detta resonemang är till för att vidmakthålla skuldkänslor och försvaga din självkänsla? Det är en tankefälla!!
Nu vill du försöka gå vidare mot en ny och bättre framtid, du vill sörja, gråta, bearbeta, omformulera, riva upp och möblera om och tänka nytt (och han också, om han behöver - med sitt nätverk UTAN att blanda in dig)! Det tar tid!!
Fortsätt skriv, känn, läs, ring en vän, lyssna på poddar och gosa med hunden. Låt bli att höra av dig till honom. Ge digsjälv några dagar att få distans. Det finns inget akut ni behöver meddela varandra just nu. Sitt still i båten inatt och ha blicken fäst framåt; imorgon har du en fin dag med din son!!!
2 gillningar
Jag tänker: narcissist…
1 gillning
Sjukt ledsen idag. Sorgen känns så tung så att jag knappt kan gå. Han har sagt innan att han älskar mig. Hur kan man då göra såhär mot en annan människa? Han vet hur dåligt jag mår nu men han bryr sig inte längre. Han hatar mig och önskar att jag är död. Jag har aldrig gjort honom illa mer än att jag försökte stå upp för mig själv. Jag älskar honom jättemycket. Jag har aldrig sagt eller gjort något elakt mot honom eller hans familj. Jag har aldrig ens tittat åt en annan man. Jag har gett honom allt jag har och ändå hatar han mig och säger att jag är vidrig och psykiskt sjuk.
Hur ska jag orka? Sorgen förstör mig.
1 gillning
Nu börjar din resa mot att stå upp för dig själv och ditt egna värde, du är värd att må bra!
Han får dig inte att må bra, utan säger en massa hemska saker till dig och beter sig illa mot dig, bara för att känna att han har makt över dig. Han vet att du tar åt dig det han säger. Läs igenom dina inlägg du skrivit i din tråd hittills, är detta en man du skulle råda en nära vän eller släkting att leva sitt liv med? Om du tänker tillbaka till när du var yngre och drömde dig bort om kärleken, var detta denna typ av man du då drömde om? Det vet vi ju logiskt svaret på att så är det inte.
Men det är så lurigt hur vi gör tankevurpor och fastnar och liksom tror att vi inte är värda mer, utan klamrar oss fast vid en slags önskebild hur man önskar det skulle kunnat vara, fylls av en massa skuld och skam vi blir översköljda av.
Bästa @Jeha , nu är det din tur att leva ett gott liv, nu är det fokus på dig och din fina son❤️.
4 gillningar
Men jag tänker att jag kanske har inbillat mig att han har varit dum? Kanske har jag själv förstört denna relationen? 
1 gillning
Fint så, du kan vara stolt över dig själv och vara lugn med att du har gjort tillräckligt och kan börja släppa taget nu. Jag säger som @Masai hur skulle du råda någon annan att agera om du läser dina inlägg igen och tänker att det är en annan person som har skrivit?
Sorg är en svår känsla som vi behöver träna på att acceptera. Det är inget vi rakt av ”köper” så fort den uppkommer, den kommer att vara närvarande i dig på många olika sätt en lång tid framöver, men den kommer att förändras, i takt med att tiden går, och att fler insikter kommer att landa hos dig.
Jag brukar inte lova saker som jag inte tror på men jag lovar att ditt liv kommer att förändras till det bättre ju längre bort du kommer från sådana personligheter som ditt ex.
2 gillningar
Nix du har inte inbillat dig ett skit och du har inte förstört någon relation, snarare börjat rädda dig själv, heja dig! 
4 gillningar
Har skickat detta till honom
Jag får inte säga vad jag tycker. Jag får inte säga vad jag tänker. Jag får inte visa några känslor. Jag får inte höja rösten. Jag får inte ta egna beslut. Jag får inte göra saker utan att fråga dig. Jag ska alltid vara tillgänglig. Jag ska acceptera att jag är sist på din lista. Jag ska acceptera alla dina hemska och elaka ord. Jag ska acceptera att du skriker och skriker och skriker.
Undrar vem som har tolererat mest egentligen. Jag har bett dig om 1 sak de senaste åren. Att sluta skrika! Men du kan inte göra det för mig. När du skriker får jag panik. Det borde du förstå.
Trots alla dina elaka ord och djävulska skämt har jag stått vid din sida. Jag har varit dumsnäll, naiv och alldeles för kär i dig.
Tror du verkligen att någon tjej skulle acceptera att allt är på dina villkor. Att maktbalansen är helt ojämn. Ingen blir lycklig av det. Det är ingen sund relation. Men det kommer du säkert märka sen…
Jag har stått vid din sida trots allt detta:
Hora
Fitta
Subba
Bitch
Psykobitch
Sjuk i huvudet
Psykiskt sjuk
Borderlinebitch
Pucko
Idiot
Fittkärring
Kärring
Tjatig
Jobbig
Gnällig
Besvärlig
Krävande
Terroriserande
Egoistisk
Bortskämd
Ful
Fet
Äcklig
Vidrig
Galen
Ointelligent
Osmart
Cp
Cpstörd
Mongo
Michelin
Sumo
Etc
Du borde förstå vad dessa ord har gjort med mig. Och jag som älskar dig så. Ändå.
1 gillning
Människor säger så mycket… Så många har hävdat sin starka kärlek, och ändå behandlat sina partners fruktansvärt illa. Människor är sina handlingar, inte sina ord.
Men när man lever med en person som är ömsom gullig och kärleksfull och ömsom elak och farlig är det lätt att vilja intala sig att den snälla och bra versionen av personen är den riktiga versionen, och att den elaka versionen bara beror på oturliga omständigheter (exempelvis att han har varit stressad, eller att jag sa något onödigt etc). Det farliga är att man då kan lura sig att tro att om man bara gör något annorlunda nästa gång kommer problemen med hans ilska att försvinna.
Men det går ju aldrig. Och även om man bara minns de bra delarna kommer det aldrig gå att få en relation utan hans ilska och misshandel. Det är en del av honom som inte kommer att försvinna. Och det är vad du har att vänta om du går tillbaka till honom
1 gillning
Nej, det har du inte! Sådana här tankar har jag också haft många gånger, och det är det som är så lurigt, att personen får en att känna sig som om man själv är den hemska och orsaken till allt ont. Hur man än vrider och vänder leds det dit på ngt vis.
Det är just därför det är så svårt att bryta denna typen av relationer, man går tillbaka om och om igen. Men nu är du inte med honom längre! Håll ut! Du klarar detta! Du är värd ett gott liv!!
Tycker t ex @Trassel och @onedaymore brukar beskriva detta så väl, komplexiteten i den här typen av relationer. Inte sällan är det självcentrerade personer tillsammans med empatiska, inkännande personer, nej, det är ingen bra kombo.
Men nu är du på väg mot ett annat bättre liv!
1 gillning
Inte sällan tror man också att man kan förändra den andre, därför accepterar man mycket av det dåliga. Man tänker sen, sen, sen, bara jag gör si, bara jag gör så, bara jag får honom t det ena och det andra osv. Men till slut står man inför ett val, vilket liv vill jag leva, vilket liv är jag värd att leva, hur vill jag må i framtiden, vill jag fortsätta ha det så här, vilken förebild är jag för mitt/mina barn som accepterar sådant här beteende mot mig? Många frågor som är värda att ställa t sig själv. Och man har oftast svaren på allihop, nära och självklara. Behöver bara våga stå upp för dem, och det kan du❤️.
Det går inte att ändra här typen av personligheter och det är inte heller din uppgift eller ditt ansvar.
Du är stark. Du klarar det här. Ju mer du kommer bort ifrån honom desto starkare blir du. 
1 gillning
Jag förstår mer än väl att du har ett stort behov av att läsa lusen av honom och förklara precis vilka fel han har gjort.
Men det bästa är om du kan motstå det från och med nu. Försök att tiga ihjäl honom, helt enkelt. Ring honom inte, skicka inga sms. Han är inte värd dina förklaringar, till att börja med. Och han kommer heller inte ta till sig av dem eller lära sig något.
Han kommer bara använda dem emot dig i sin manipulation. Ge honom inte mer av den varan. Dessutom kommer det skada dig själv om du fortsätter föra en dialog med honom, även om det i stunden känns som att du får avreagera dig. Det kommer fördröja din väg mot att bli fri honom och göra allting svårare.
Vi pratar ofta om nollkontakt här på forumet. Att man helt enkelt låter bli att kommunicera med sitt ex, oavsett vad man tänker och känner. Man svarar heller inte på exets kontaktförsök. Man pratar inte ut, man svarar inte på provokationer och man ger inga fortsatta förklaringar, ursäkter eller annat.
Det är svårt att genomföra, men det är en väldigt effektiv metod för att ta kontrollen över sitt eget liv och bryta sig loss. Man tar tillbaka makten över sina egna känslor när man aktivt avstår från att kontakta sitt ex. Och vid destruktiva relationer är det extra viktigt.
Men känslorna behöver du få ur dig, så låt någon annan lyssna på dem! Eller skriv dem här på forumet precis som i ditt inlägg här ovanför! Då sätter du ord på alltihop och du kan även gå tillbaka själv som en sorts dagbok.
5 gillningar
Han brukade säga att jag aldrig kommer hitta en bättre man än honom. Tänk om han har rätt?
Jag är helt snurrig nu och kan inte se klart. Tack för att ni orkar med mig… 
1 gillning
Jag förstår att du behöver få detta ur dig. Det är sunt. Var varsam mot digsjälv! Kommunikationen du nu driver skapar en massa negativa känslor i dig. Du upprätthåller bindning och kontakt. Möjligen svarar han inte. Möjligen svarar han. Något dräpande. Sätt en gräns för digsjälv. Du behöver distans. Du behöver gå igenom chocken. Du vill göra ett uppbrott. Du vill bryta. Dvs processa, distansera dig och inte ha någon kontakt med honom. Dina känslor behöver dock komma ut!!! Du behöver bli sedd och hörd och omfamnad och bekräftad - av andra!!! Ut och gå, gosa med hunden, gråt i kudden. Ta en dag till. Fortsätt bryta!!!
1 gillning
Ja. Det är ju ändå jag som till sist har satt ner foten. Är bara så ledsen över att det blivit såhär. Tänkte att det kanske var min tur att få vara lycklig i några år efter att mina föräldrar dött.
Jag ska inte kontakta honom mer. Jag vet att det är lönlöst. För även om jag skulle få tillbaka honom och mitt beroende skulle vara löst för stunden så hade vi snart varit tillbaka i samma destruktiva mönster. Hur mycket jag än älskar honom så passar vi inte ihop och han är inte beredd att kompromissa en millimeter.
Jag är mjuk och han är hård. Det är en omöjlig ekvation.
Tack för att ni finns mina bästa cybervänner! 
4 gillningar
Har du sovit ordentligt? Ätit ok? Finns det något mysigt fik du kan gå till för att ta en macka? En mysig film du kan titta på i soffan? Du har rätt att vara arg, du behöver inte ha skuldkänslor för att du säger ifrån. Du spelar upp det här-fram-och-tillbaka beteenden helt automatiskt nu, du behöver honom inte ens för att ”veta” hur det ska kännas när han utsätter dig. Det är som sjösjuka, gungningarna håller i sig fast du redan börjat gå på torra land. Du är dock fri från honom - om du håller distansen och bryter kontakten!!! Sedan behöver du hjälp med att reda ut den oro som finns kvar inom dig. Den är helt naturlig. Du är i kris. Det kommer bli bättre!
Hej, Jeha!
Jag levde i 18 år med en man som i princip dagligen kallade mig för otroligt fula saker. Ännu sex år senare ekar de orden i huvudet på mig, även om jag trodde att jag inte brydde mig då. Det blev som mantran som jag bara ryckte på axlarna åt sådär uppgivet, och som jag själv aldrig bemötte med ord eftersom jag inte ville sänka mig till hans låga verbala nivå.
Satans hora
Jävla idiot
Fittans idiot
Satan du är dum
Du är ju psykiskt sjuk
Kärring
Kärring-hora
Och så vidare. Kunde komma om jag bad honom stiga upp klockan 13 på dagen, eller hjälpa till i köket genom att stänga luckorna efter sig, hjälpa med barnen osv (Han var annars en kreativ och aktiv ”rolig prick” som gjorde det han själv hade lust med, men min roll blev att gå runt och städa efter honom. Och barnen.)
Även om jag trodde att jag inte brytt mig om hans nyckfulla sätt att skrika och gorma (jag såg ju i själva verket ner på det, eftersom det var ett uttryck för att han själv saknade förmåga att kommunicera) - så har jag märkt nu i efterhand vilken otrolig stress och press det var att leva i det där dag ut och in, så många år dessutom.
Det blir inte direkt lättare efteråt heller, minns hur min kompis en gång sa att ”när du lämnat honom kan det bli ganska svårt att ta in hur tungt allt varit”. Fattade inte vad hon menade då, och nu har hon glömt att hon sa det - men jag fattar det NU.
Jag märker hur sårad och nedbruten jag faktiskt blev av det där sättet. Att vänja sig vid att bli kallad så fult varje dag är som att vänja sig vid ett krig. Det är på riktigt psykisk terror.
Och även om PTSD är hemskt och uppstår efter krig och psykisk misshandel, så är det ju inte heller ett alternativ att stanna i kriget bara för att man är avtrubbad och van vid explosionerna. Man måste därifrån för att överleva - i längden. Och förr eller senare måste kampen med den posttraumatiska stressen tas.
Citatet jag klistrade in här ovanför är något jag själv hade kunna säga tusen gånger om både i och efter den relationen. Det är för att vi blir som barn. När någon gör dumt mot oss är det i oss det känns, i våra kroppar. Och då tror vi oxå att det är vi som är det egentliga problemet. Speciellt de stunder som våra partners beter sig som 
. Vi ser en underbar varelse och känner oss skadade inuti - då måste det ju vara oss det är fel på. För på dem syns ingenting.
Men nej.
Minns att min syster sa att skulle hennes man ens en enda gång kalla henne för hora så skulle hon ta ut skilsmässa. Tyckte då att det lät divigt, överkänsligt, onådigt och överdrivet - men idag förstår jag även henne.
Efter att ha haft en annan relation, som iofs var sjuk på ett annat sätt, men där jag ändå på ytan blev behandlad med en enorm respekt, speciellt verbalt, och efter att ha dejtat män som aldrig ens höjt rösten, så har jag fått perspektiv på hur sjukt det faktiskt var att leva i den där konstanta strida strömmen av otroligt fula ord.
Låt dig inte besudlas mera.
Det är så lågt.
Och precis som @Noomi skrev här ovan så är det faktiskt en traumatisk bindning som du fått till honom, där du söker (och hittar) det goda i en annars riktigt skruvad situation. Vilket oxå skruvat dig fast i honom, hårdare och hårdare för varje varv.
Försök lev dig in i någon av dina vänners relationer och tänk hur det skulle vara om mannen där skrek hora, fitta, psykfall till sin fru. Då får du syn på hur fel det är.
Gå inte tillbaka den här gången! Du har redan så många attribut på din färdiga plattform att gå vidare tillsammans med. Sonen, hunden, eget boende. Varför bjuda in hans kaos dit?
❤️🩹, C.
4 gillningar
Men han har ju bara sagt dessa sakerna när han varit arg.
Men det är väl ändå inte ok???
1 gillning