️
Jag vet att det gör ont. Lita på att det kommer bättre dagar. Och följ i slutändan din egna vilja och magkänsla. Men har oftast inte kommit något bra av att nå ut till våra ex/svara när de själva når ut till oss. Då är vi där igen i deras karusell som de styr och ställer som de själva vill.
Jag tror att det svåraste för dig är att du inte fått svar. Utan bara ett hejdå och aldrig ett ord mer. Han är skit och förtjänar inte en sådan kvinna som dig.
2 gillningar
Fina @Brokenhearted tack för ditt stöd så tacksam:heart:️ Du har rätt han förtjänar mig inte, ibland hamnar jag i dimman, ser inte mitt eget värde i ensamheten. Tänker ”han var som han var, folk e ju ännu värre därute, kan ju åtminstone leva med skräpet man känner av” orkar inte börja om… 
Det gör ont att släppa taget, hoppet och acceptera allt som det är. Se det som sitt förflutna och påbörja sitt egna liv utan honom. Så svårt. Men du förtjänar inte det här eländet. Du förtjänar lugn och ro, lycka och finaste man Som älskar dig för dig. Som inte lämnar dig någonsin.
1 gillning
Det känns som att det mesta i er relation handlade om honom, var du medberoende till honom?
1 gillning
Fina du❤️
Har du låtit dig själv bli riktigt arg på honom eller fastnar du i någon slags förståelse för han och hans agerande?
Kanske låter som en skum fråga, men det var det som ofta har hållt mig kvar i ett medberoendesituationen är just sympati, förståelse och något slags tycka synd om…
2 gillningar
Har varit i både och, men mest arg om jag ska va ärlig… förstår precis din fråga… jag har dock gjort allt för att vår relation skulle fungera, han behövde ju intr görra mkt. Jag var ju alltid där o gjorde allt…
Hur skulle du vilja att er relation var? Om du skulle ta drömmen, den perfekta relationen, och jämför med den som ni hade. Hur långt ifrån var den?
1 gillning
Känner igen mig mycket i det du skriver @Moi. Har själv varit skild nu i 1 år, separerad sedan 1,5 år, mot min vilja. Har börjat läsa här på forumet igen, allt detta tar tid och jag är verkligen inte igenom det än!
Jag har inte heller fått några svar av exet, men en annan kvinna fanns där och i 2 år levde jag (kanske han också) i en berg-och-dalbana där jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden var det vi mot världen och sen kom jag på honom i efterhand med att han träffat den andra kvinnan och då förnekade han det inte, men han stod inte för henne heller. Jättekonstigt.
Han tog till slut klivet, eller om jag kanske tvingade fram det, minns faktiskt inte, men nu bor och lever han ihop med henne.
Jag har fortfarande massor med frågor om varför detta hände, blev han bara förälskad och hur kunde det vara så starkt så att han inte ens ville diskutera det med mig, efter att vi levt tillsammans i 23 år? Vi hade i min mening en bra relation, bra samliv, gjorde mycket tillsammans och fantastiska döttrar som vi levde för och med. Var jag inte värd att få veta hur han kände, redan vid hans första tvivel på oss?
Nu finns inget av detta kvar och jag vill ibland fråga honom om det var det här han ville? Är han lycklig nu? Vi har inte heller någon kontakt i dagsläget då vi har vuxna barn och inte behöver ses och det är nog mest på mitt initiativ då jag kämpar varje dag med att inte tänka på honom och hans nya. Den utmaningen har inte han.
Jag vill ställa frågor, men sen blir jag rädd för att göra det, för jag är inte beredd på svaren. Blir osäker igen på vad han kommer svara, vad händer om han säger att han älskar mig och saknar mig varje dag? Eller vad händer om han går i försvar och lyfter upp hur dålig han ansåg att jag var i vissa situationer? Har han rätt att kritisera mig när han var feg att inte ens berätta för mig hur han kände och låta mig få en chans att göra det jag kunde för att förändra vår relation? Oavsett vad han skulle säga, så är det hans handlingar som gäller. I och med att han inte kontaktar mig, så vill han inte försöka. Han har nog hittat något som han trivs bättre med nu och jag måste bara acceptera det, utan att få några svar.
Har läst era kommentarer här i tråden och pendlar själv från dag till dag. Ibland vill jag skicka ett sms, be om att vi ses och pratar igenom vad som hände och hur han tänker och känner idag? Men då har jag fortfarande en förhoppning om att han vill försöka och vill ändra sig.
En annan dag är jag mer klarsynt och tänker att om han kunde leva dubbelliv och sedan ensam besluta hur vårt gemensamma liv skulle sluta, utan att jag fick chansen? Vem har han då blivit, för sådan var han inte förut, då vi alltid har planerat vårt familjeliv tillsammans och vad jag trodde, varit ärliga mot varandra.
Så jag har nog ett lugnare liv ensam, dock i sorg. Trots allt är oron i magen borta, jag bestämmer nu ensam över mitt liv och jag sover gott om nätterna. Behöver inte anpassa mig eller fundera på vilket beslut han skulle ta.
Så om Du inte är beredd på ett negativt svar så ta inte kontakt, det kommer bara skada dig. Det är mitt råd.
3 gillningar
Jag förstår verkligen inte alla er här som säger att ni söker efter ett svar eller nån slags förklaring till ert X beteende!
Vad spelar det för roll nu? På vilket sätt kommer ni att må bättre av att höra “ja det var kanske lite dumt gjort av mig att göra så! Jag visste inte bättre i stunden” eller nåt sånt?
Varför känner ni att ni behöver DERAS bekräftelse att de var dumma och ni var oskyldiga till händelsen?
Det vet ni ju redan? Om er man/kvinna sexat loss med grannen ett par år i ert sovrum/bil/köksbord etc och nu kanske t om bor med vederbörande så behöver man ju inte vara Einstein för att förstå att dom visste exakt vad dom gjorde under den tiden mot dig.
Att bjuda in till ett samtal och höra av sig för att prata om eländet är enligt mig det absolut sämsta du kan göra.
Enligt mig är du den stora förloraren eftersom dom med största sannolikhet INTE kommer att vilja prata om dig och hur du mått och hur du mår nu! Dom kommer bara vilja bli av med sitt eget dåliga samvete.
För det första ger det dom en chans att med tidens hjälp släta över saker och ting och glömma bort detaljer.
Detaljer som kanske sårat dig något oerhört och som gnagt och plågat dig på nätterna!
Sedan tvärtom! Vad gagnar det dig att ännu en gång tala om hur jävla dåligt och respektlöst dom behandlade dig? Att du önskat att dom hellre skulle vara ärliga etc… Dom vet det där redan! Dom visste det då och dom vet det nu också!
Låt skiten vara bara! Gjort är gjort! Gå vidare själv och lägg det bakom dig! Det är dom som får leva med vad dom gjort. Det kommer alltid att vara med dom. Det kommer alltid att ligga som en hinna mellan dom hur dom behandlade dig och en rädsla att det händer dom också.
Till TS: Om du verkligen inte vill ha tillbaka din prins och verkligen försöka igen till 100% så kommer du bara kasta bort mer av ditt liv på något som du redan försökt… Både en och två gånger!!
9 gillningar
Word!
…
Lider med dig oxå, så svårt och ont det måste göra. Hjärnan måste ta över hjärtat. Finns inget mer att hämta annat än problem, mörker och smärta. Vi får kämpa in i det sista ️
Det går över… kärleken och ärret kommer nog alltid finnas där men smärtan, infektionen går över består gör ärret .
1 gillning
Ja så är det också
Samma här ️:heart:️:heart:️Jobbigt när man hamnar i dessa svackor när man minst anar .
1 gillning
Hej på er
Med en som har två äktenskap bakom sig är det väl inte så sannolikt att nästa blir till döden skiljer åt, men säker kan man ju inte vara.
Jag tycker inte 6 månader är för kort mellan om det var han som ville separera.
Jag träffade en änkling efter min separation, det var 6 månader efter hans frus död, lyckligt äktenskap. Det var dock för tidigt. Kan väl ändå säga att jag hjälpte honom genom sorgen, men det var inte så jag hade tänkt det…
2 gillningar
Nu efter två år får jag det bekräftat att han blivit tillsammans me sin kollega, varit sedan ett år tillbaka vad jag fått höra. Grisen har varit på vårt bröllop och ser ut som sju svåra år. Jag undrar när det här började inledas, är han sååå pass desperat att han tar ett säkert kort, vet att han hjälpt henne i karriär och hon har alltid stått på hans sida, hon har troligtvis varit kär i alla år eller har dem gått bakom ryggen på mig??