Det har gått två år och tillbaka här igen, trodde jag hade kommit över detta mer eller mindre, att det nu var ett ärr. Men jag har en sådan extrem dipp just nu, vet inte hur jag ska hantera detta.
Saknar honom så fruktansvärt mycket, aldrig fått ett svar på varför och lär väl aldrig få veta heller eftersom han själv inte vet förmodar jag. Den mest ambivalenta människan jag någonsin känt. Mådde ju så dåligt sista tiden med honom, var så ensam.så jag var tvungen att ta mig loss då jag inte upplevde ett äktenskap utan två ”vänner” som levde under samma tak då vi på sista tiden inte hade samliv eller närhet.
Men Hur fasen kan jag sakna så mycket trots smärtan och splittringen han orsakade av ingen orsak. Vi har inte hörts en enda gång sedan skilsmässan. Han beklagade sig hos en gemensam vän om hur han saknar oss, ville veta en massa och bedyrade en viss ånger över det som hänt oss,det är det enda. Saknar jag honom för att jag inte träffat ngn annan sedan honom? Eller för att jag älskade så djupt? För att jag hoppades så mkt på oss? Varför kan jag inte gå vidare… vill inte träffa ngn, orkar inte, ser inte och har inte tillit till män what so ever.
Mina tankar går så långt som, jag kanske bör höra av mig för första ggen? Men vad kommer jag framstå som? Allt jag byggt upp kommer ju rasa med ett svep? Vad kommer förändras? Han är ju en människa som aldrig mår bra. Han måste ju genuint komma tillbaka och inse för att det ska funka eller? Vill jag ha det vi hade igen? Har vi förändrats till det bättre efter två år? Skulle det kanske funka? Vill jag bli projektledaren och morsan igen? Tänk om han träffar någon? Är detta en ensamhet som talar? Allt detta uppstod när jag åkte iväg på en resa och bara levde i natur och tystnad bort från buller. I bullret här hemma har jag inte hört mitt inre på samma sätt. Det var som att allt kom upp på ytan igen. Alla frågor, alla svägningar, all jävla berg och dalbana. Vill glömma! Vad ska jag göra?
Jag är också nere i en dipp just nu. Cirka 1,5 år sedan jag flyttade ut ur vårt hus. Det är hemskt med dessa dippar och jag har egentligen inte något att skriva, men vill skicka dig en kram.
Svårt att säga varför du är fast i det som var, kan vara att det finns massor med obearbetade känslor eller att du aldrig fått någon förklaring till varför.
Det har gått 2,5 år snart för mig och det kan fortfarande dyka upp minnen eller annat som gör att jag ser vår realation i ett annat ljus. För det var inte så bra egentligen, speciellt inte de sista åren. Min psykolog sa att relationer skall vara ömsesidiga, att man båda skall jobba för den. Så var det verkligen inte för oss…
Jag kan dippa rejält när jag inser hur det egentligen var och jag tror att jag behöver bearbeta vår relation och allt som var för att inte göra samma misstag igen…
Kram
Ja varför dippar vi, tycker att det finns många personer på forumet som visar att vi dippar även efter att tiden gått en bit. Det är ju heller inte så konstig, efter en omtumlande tur vi har fått uppleva.
Minnen är ju också precis vad det står för, en tillbakablick på en tidigare tidsperiod. Glimtar från en period vi vill minnas, de flesta minnena tenderar ju också att vara goda, ljusa, härliga och glad. De där lite mörkare, sorgsna tenderar ju att suddas ut och svepas bort. En form av försvarsmekanism.
Så kvar blir de där glada och fina minnena. Då det just är dåtid så är det ju också lätt att de övergår till saknad, sorg och melankoli för det är ju stunder som aldrig kommer att upplevas igen då den personen valde att försvinna och lämna.
Du skriver många frågor, vissa är det nog enbart du som kan svara på.
Du skriver:
”-Saknar jag honom för att jag inte träffat ngn annan sedan honom?
-Eller för att jag älskade så djupt?
-För att jag hoppades så mkt på oss?
-Varför kan jag inte gå vidare… vill inte träffa ngn, orkar inte, ser inte och har inte tillit till män what so ever.
-Jag kanske bör höra av mig för första ggen?
-Men vad kommer jag framstå som?
-Allt jag byggt upp kommer ju rasa med ett svep?
-Vad kommer förändras?
-Han är ju en människa som aldrig mår bra.
-Han måste ju genuint komma tillbaka och inse för att det ska funka eller?
-Vill jag ha det vi hade igen?
-Har vi förändrats till det bättre efter två år?
-Skulle det kanske funka?
-Vill jag bli projektledaren och morsan igen?
-Tänk om han träffar någon?
-Är detta en ensamhet som talar?”
Du skriver också:
Men kan inte dippen och vara längtan, precis som minnen och saknaden återspeglar något som har varit, så kan ju längtan också vara en produkt av minnena, känslan, förhoppningarna som fanns om framtiden.
En dröm hur saker skulle ha varit och skulle komma att bli.
Klart en heldel sitter i utelämnanden av svar på frågor som varför? Men även de frågor du ställer ovanför.
Men om du tittar på de drömmar, förhoppningar och visioner som du såg, med barn, familj osv.
Sätter in det i frågeställningarna och i texten ovanför.
Om man ser ur ut objektivt perspektiv skulle den personen klara av att skapa den stabilitet, trygghet, tillit, förtroende, kärlek som man behöver i en relation?
Tack för svar Martor, är så vilsen just nu, vet inget just nu. Idealiserar jag detta enbart, som du skriver? Om jag skulle höra av mig, orkar jag bygga upp allt igen eftersom jag förmodligen blir den som jobbar på oss…orkar jag med en eventuell risk för seperation igen eftersom han är en flyktmänniska. Eller ska man bara prata ut? Livet är så tufft…♀️
Önskar på sätt o vis att jag kunde träffa ngn och gå vidare…tack för forumet som alltid varit till hjälp. Ni finns där, det är värt guld.
Min spontana tanke är att, måste det vara så stort att ta kontakt? Att bara höra av sig till honom behöver ju inte innebära att du ska gå in i en hel relation med honom igen?
Om ni inte alls hörts så kan jag förstå att tanken på ett samtal laddat upp för detta enorma berg, men det måste kanske inte vara så?
Kanske ett samtal istället kan få motsatt effekt? Så där så att du märker att nä, jag vill inte ha honom?
Tror att vi alla många gånger när vi dippar eller är i sorgen idealiserar och ser något vad det kunde varit och kunde blivit. Tror det är mänskligt, lika mänskligt är det att i dessa bilder kapa bort, retuschera och minska de problem som var och faktumet att någon lämnade och många gånger gjorde det på ett otroligt tarvligt sätt.
Sedan tror jag att lyssna på dig själv och det du skriver, att om ni skulle försöka, orkar DU bygga upp allt igen då det förmodligen är DU som kommer behöva jobba på ER.
Tycker det säger det mesta, låter inte så jämlikt ej heller någon som kommer hålla om det handlar om att återbygga en relation.
Men det jag tycker speglar och som man alltid läst in i dina texter är avsaknaden av svar, varför lämnade han etc. mycket återkommer till det.
Du skriver att ni inte har haft någon kontakt vilket gör att möjlighet till ett svar uteblivit helt. Betyder ju inte heller att du får något svar om du ställer frågan.
Kan också vara som så att svaret du får känns otillräckligt eller inte godtagbart, alla dessa är möjligheter och också risker.
Av svaret så kanske du också inser att varför har du låtit honom påverka ditt liv och dina handlingar under 2år trots det sätt han behandlat dig?
Eller så anser du att hans svar är godtagbara och rättfärdigar hans handlande.
Oavsett så kommer det i slutändan ner till acceptans av situationen.
Finns ju faktiskt heller inget som hindrar att du faktiskt ställer frågan, viktigaste är nog att inte ha några förväntningar på svaret.
Att ställa en fråga eller att träffas innebär ju per automatik inte att ni påbörjar en relation, men kanske kan katalysatorn för att antingen påbörja något nytt. Men nytt kan visst vara en relation men likväl en ny fas i ditt liv då du kommit till insikt om vad det är för en person som satt mitt emot.
Jag lovar att det finns män som både är stabila, som kan ge trygghet och som man kan lita på. Det finns garanterat män som skulle bli överlyckliga över att få träffa en kvinna som du.
Hej! Tack för svar… vi har absolut inte hörts på 2 år. Så det känns som att bestiga berg, han har även sårat mig en del så det känns som att jag på ngt bekräftar honom genom att höra av mig. Detta är mitt inre krig, samtidigt som jag tänkt som du. Tänk om jag känner men usch detta vill jag aldrig mer tillbaka till. Men tänk om jag hör av mig o vill igen vad fasen gör jag då? Jag har tappat det helt… mitt sunda förnuft är bortblåst helt ärligt…
Kan nog bara hålla med @christina, att slåss mot sina hjärnspöken är en kamp man alltid kommer att förlora.
Att möta fakta och en verklighet är kanske inte alltid enkelt och många gånger skrämmande, men det är något man kan förhålla sig till.
Jag tror nog på att skicka ett mess och ta kontakten, för i detta fallet så känns det som att det är detta som gör att du hålla tillbaka och trampar vatten.
Glöm dock aldrig och jag menar verkligen ALDRIG vad personen faktiskt utsatte dig för, dina känslor och ditt mående. Det är dessa saker man behöver sätta i perspektiv när man eventuellt hör svaren, träffas och diskuteras. Det är väl också detta som alltid är det svåra att vara objektiv när det handlar om en själv.
@Martor@christina
Tack ni är bäst, ni utmanar mig och mitt tänk. Uppskattas oerhört… känner mig så ensam. Folk tycker jag bara ska glömma och gå vidare. Önskar det vore så enkelt. Låter urlöjlig men vad skriver man till ngn efter två år?
Kram
♀️
