Vilsen efter separation

[Fiona1]

Tack för boktipsen! Bra att få syn på sitt invanda reaktionsmönster. Det låter som om du kämpar med att komma vidare. Är nog också otrygg-ambivalent och diskuterar gärna det.

Ett problem för mig är att jag känner mig vilsen när jag är med trygga män som inte är speciellt känslosamma. Jag dras till dem, men det fattas något. Jag har också behov av att vara öppen och djup i ett förhållande. Det är väl typiskt trauma-beteende. Jag vill inte styras av det som hände mig som barn längre. Tror att jag måste lära in ett beteende som känns ovant för att komma vidare. Det är lätt att reagera utifrån barnets känslor. Kan man det tro? Tänker på KBT.

[Kommavidare]

Den otrygga-ambivalenta anknytningen lurar oss ofta tyvärr. Hur trygg den andre må vara så räcker och duger det inte om inte vi får höra och känna det. Då triggas vår modell och man mår dåligt och är övertygad om att den andre kommer lämna oss.

Då mitt ex checkar i väldigt mycket på otrygg-undvikande som gärna stänger ner när det är för mycket känslor och som är rädd att göra fel och därför hellre gör ingenting, så blev det inte bra för oss när våra modeller triggades.

Jag kände att vi gled oss ur händerna och blev än mer aktiv att söka hennes bekräftelse och kärlek. Prata och analysera. Få höra att det är bra. Hon kände av alla känslor och drog sig mer och mer undan. Kände sig pressad och att jag hade massor av förväntningar. Krasch.

Jag har gått i KBT nu i tre olika omgångar det senaste året och det hjälper. Första tiden var det mest akut för att hantera ångesten när livet kraschade ihop. Strategier för att kunna fungera som sedan utvecklades vidare till moment där man aktivt söker sådana situationer för exponering. Allt för att se att det du har ångest över egentligen bara är tankar.

Enkla saker som att skriva dagbok och där lista plus och minusbeteenden tex var också ett sätt att dels få tankarna ur sig men också skapa ett mönster av vad du när bra respektive dåligt av.

Med tiden har vår KBT kanske mer utvecklat sig till psykodynamisk terapi men trivs bra med min terapeut.

Via henne har jag också kommit att förstå och tänka kring anknytning och det i sig har hjälpt mig mycket. Jag vill förstå vad som händer i mitt liv och varför saker är som de är. Jag har alltid förstått hur jag är och till viss del hur det påverkar mitt liv. Nu förstår jag bättre varför och kan försöka arbeta för att bli en tryggare person.

Sen är det i sig en livslång resa, men med insikt har jag iallafall en chans att må bättre och även få en bättre chans i nästa relation.

[Buenita]

Du skriver att du trivs bra med din terapeut, är det via online el fysiska möten? Den mesta terapin erbjuds via online, nyfiken på om det finns bra online terapeuter då min via online var helt ok för en praktisk kbt men för ngt djupare, hade inte känt mig trygg el lugn med att han kunnat ge mig det under de 30 min långa möten som erbjöds. Trots att jag är snabbtänkt, behöver jag känna lugnet från terapeuten.

[Kommavidare]

Det är online och lite som du är inne på är mötena för korta enligt mig med sina ca 30 min. Traditionell KBT fungerar då det mesta av arbetet sker via det digitala programmet och mest följs upp tillsammans.

Hon har dock gett mig dubbeltider vid behov i början samt att vi går ifrån programmet nu på slutet, det är där mest för att vi ska kunna prata med varandra. Sen finns det även chattfunktion som vi nyttjar ibland mellan sessionerna.

Jag är kanske där nu att jag skulle vilja gå över till psykodynamisk terapi och det går ej att få under Krys och min sjukvårdsförsäkrings flagg tyvärr. Då blir det ganska mycket dyrare att göra detta privat och jag får se om det blir aktuellt.

Själva konceptet med videosamtal var jag skeptisk till från början, men känner att det är bra! Logistiken blir ju otroligt mycket enklare och upplever ändå en bra kontakt.

[Noomi]

Jag gick i privat psykodynamisk terapi 3 år efter att han försvann från en dag till en annan.

Det var dyrt, men mina bäst investerade kronor ever. Jag kan inte ens föreställa mig idag var jag hade varit om jag inte haft henne, min livlina under den värsta efterföljande tiden. Jag hade två barn som då gick i skolan och jag hade liksom inga marginaler att bryta ihop helt och totalt.

Online-terapi via datorn kan jag inte ens föreställa mig skulle vara jämförbart.

[Kommavidare]

Nu har jag inget att jämföra med men tänker att samtalet i sig nog är det viktigaste för mig och det har vi även online. Men vet som sagt inte hur det är att vara i samma rum.

Men överlag, särskilt i början, är det befriande att terapeuten alltid har bara ditt bästa som fokus.

[Fiona1]

Min erfarenhet är att det är svårt att förändra sig själv och sina ”triggers”. Terapi kan hjälpa mig att förstå mina val och sätt att hantera livet, men jag har ändå samma behov och mönster. Jag behöver människor som är känslomässigt tillgängliga för att må bra och dessa människor är sällan helt stabila.

Jag har formats till en person som är känslig och reflekterande och jag mår bäst med likasinnade. Min känslighet gör att jag reagerar starkt på svåra händelser, och det behöver nödvändigtvis inte vara fel? En del av mig vill omfamna det jag är istället för att tänka att jag är fel och behöver fixas. Har man inte blivit sedd eller omhändertagen som liten går man runt med känslan av att vara fel.

Vad jag menar är att jag inte är säker på att jag kan eller för den delen vill förändra mig själv. Däremot behöver jag coping skills.

Vad har du lärt dig av terapin?

[Kommavidare]

Vår personlighet tror jag inte heller kan eller bör grundläggande förändras. Vi är ju de vi är.

Tror dock att genom att förstå varför och hur vi är så kan vi förstå dels varför och hantera det med självacceptans men också kunna se baksidorna för oss själva och hantera det innan eller under på ett bättre vis.

I början handlade det mer om copingstrategi för att hantera akut ångest. Att låta ångesten finns men hantera den genom tex expansion. Där man genom att utöka platsen i hjärnan för att ge ångesten mindre plats tex. Förminska sena betydelse. Exponering genom att aktivt möta det jag hade svårt för och hantera den tex. Mindfullness, djupandning mm för att kunna ta ner mig på nivå.

Men viktigast för mig långsiktigt var nog ändå att förstå min egen anknytning som otrygg-ambivalent. Det förklarar varför jag gjort många av mina val i livet, särskilt i min tidigare kärleksrelation. Med insikt kan jag se mina sämre mönster och triggers och ger mig en chans att bli tryggare i mig själv.

Hemligheten för anknytningsteori och Lyckofällan för hantering av ångest samt mitt arbete för att sätta mina värderingar som jag vill leva efter har varit nyttiga böcker. Sen är det ett kontinuerligt arbete och jag faller i många av mina fällor hela tiden, men förstår vad jag gör bättre och kan försöka bli den personen jag vill vara

[Fiona1]

Det du skriver låter klokt. Hur tänker du kring en framtida relation? Kommer du att välja någon som skiljer sig från tidigare partners?

Jag har svårt att se mig själv i en ny relation, men har en kravlista om det skulle ske. Jag skulle aldrig orka dejta med vem som helst. Spela roller. Jag måste känna att det är en person som är kärleksfull, ärlig och öppen. Svårt att hitta den personen. Jag längtar efter den där stora kärleken, hur orealistiskt det än är. Ska jag kanske nöja mig med att hitta någon som jag kan trivas med och tycka om? Återigen är det det otrygga och ambivalenta som vill fylla barndomens brist på kärlek och omsorg med en partners. Kan jag någonsin minska min kravlista? Bör jag göra det?

[Kommavidare]

Denna frågan är intressant och en jag brottas med själv. Jag vill och säger nu att jag såklart vill ha vissa saker i en relation, en kravlista om du så vill.

Jag vet också att jag lätt anpassar mig till en annan person för att bli omtyckt och/eller känna samhörighet. Kommer jag orka hålla emot om jag märker fundamentala saker fattas i en ny partner men den tex är snäll och mysig?

Svaret är väl att jag vet inte. Nu är jag åtminstone medveten om hur jag är och vad jag söker i en partner. Mitt ex har flera fina egenskaper jag gärna vill ha men också några som jag verkligen saknar. Tänker också att ingen har allt. Jag tror att jag hellre skulle tumma lite på vad jag vill ha för att kunna hitta en relation än leva ensam .

Jag tror jag kommer sakna närhet, ömhet och någon att dela livet med för mycket för att inte vilja ha en relation. Samtidigt nästan äcklas jag av tanken att dejta runt för att hitta någon, eller låta någon hitta mig kanske. Även att bli rejectad och övergiven igen om någon inte vill fortsätta träffa mig känns inte överkomligt ännu. Helt i linje med min anknytning. Men det betyder kanske bara att jag inte är redo för det ännu. Hoppas jag blir det.

Jag tror de flesta skulle kategoriskt säga att du inte ska minska sin kravlista. Leva själv hellre än att kompromissa. Jag tror kanske det är lite av en utopi. Att vara i ett förhållande är delvis att kompromissa och sannolikt inte få allt. Men det gäller att få tillräckligt mycket för att det ska vara värt det jämfört med något annat. Vad det är tror jag bara varje individ kan avgöra i varje specifik situation

[Trassel]

@Fiona1

Jag måste känna att det är en person som är kärleksfull, ärlig och öppen.

@Fiona1

Återigen är det det otrygga och ambivalenta som vill fylla barndomens brist på kärlek och omsorg med en partners. Kan jag någonsin minska min kravlista? Bör jag göra det?

Du ska förstås inte sänka dina krav vad gäller att hitta en partner som är kärleksfull, ärlig och öppen. Det är ju ett minimum för att man ska kunna ha en fungerande relation.

Men om din kravlista i hög grad handlar om att du vill att din partner ska täcka upp för det du aldrig fick som barn kan du hamna i andra bekymmer. Den typen av känslomässiga hål tenderar att aldrig kunna fyllas av en partner, för de är ofta bottenlösa.

Om så är fallet för dig tycker jag att du behöver jobba med barndomens ouppfyllda behov först, innan du ger dig in i en ny relation. Annars riskerar du att sabotera för dig själv.

Jag är visserligen fel person att tala om vad som är rimliga krav och förväntningar på relationer, jag har misslyckats rätt rejält på den punkten själv, men jag har lärt mig att kärlekspartnern sällan kan läka det som är sårigt sedan barndomen.

[Fiona1]

Jag tror att min kravlista är liten i jämförelse med andras. I slutänden är det självförtroendet som påverkar. Vad förtjänar jag?

Jag tror som sagt att man kan jobba med sig själv och fylla vissa hål, men också att vi formas av våra erfarenheter. Jag tror att det sämsta man får med sig från en dålig uppväxt är ett dåligt självförtroende. Man tror inte på sig själv och måste prestera, bevisa, anpassa sig för att få bekräftelse på att man duger. Jag tror att det gäller att komma till insikt om att jag är ”good enough” och stå upp för mig själv, äga både mina goda och dåliga sidor.

Jag känner mig inte redo att träffa någon idag. Skulle först vilja komma till den punkten att jag känner mig trygg i att vara själv.

[Trassel]

@Fiona1

I slutänden är det självförtroendet som påverkar. Vad förtjänar jag?

Det är lätt att hamna i funderingar kring vad man förtjänar. Och sedan leder dessa tankar vidare till handlingar som mest kretsar kring prestation, precis som du är inne på.

Jag tror att själva frågeställningen är felriktad när det gäller relationer. Det går inte att utgå från vad man förtjänar eller inte. Man måste börja i en annan ände.

Nämligen vad man själv behöver. Inte förtjänar, för det skickar iväg fokus i fel riktning. Har man en lite svag självkänsla kommer svaret dessvärre alltid bli inte särskilt mycket. Och då har man lagt krokben för sig själv.

Men bara genom att formulera frågan i stil med "Vad behöver jag i en relation? eller “Vad söker jag i en relation” så har man lagt grunden för ett helt annat fokus, och därmed ett annorlunda resultat.

[Kommavidare]

Exakt vad du säger. Alla har vi, oavsett missförhållanden eller det som kallas en god uppväxt, formats av vår barndom. Hur vi förhöll oss till att få våra föräldrars kärlek går igen i våra kärleksrelationer. Sen kommer även andra relationer och upplevelser sätta sin prägel genom livet.

Jag har tex ofta framstått som någon med gott självförtroende, en doer, någon som ser till att lyckas och i viss mån som framgångsrik. Social kameleont som passar i alla sammanhang. Känner av stämningen och kan anpassa mig därefter.

Men detta är är ju vad jag varit tvungen att vara för att parera mina föräldrar. För att söka och kanske få deras kärlek. Känna av stämningen just idag. Prestera högt för bara då kunde jag få beröm eller kärlek. Bäst i klassen räcker inte utan då ska man vara bäst på skolan. Sen räcker inte det osv.

Självinsikt är det jag landat i nu. Jag förstår äntligen varför jag är och gör det jag gör. Förstår hur sakerna hänger samman. Min personlighet är nog satt och min anknytning finns, MEN jag kan därmed också påverka min situation.

Min kravlista består egentligen av att jag vill känna mig trygg och bekräftad i lagom mån. Att vi kan prata och lyssna på och med varandra. Samma grundläggande värderingar. Attraktion och kärlek. Sen är jag klar med grunderna. Kan det även bestå av djupare samtal, gemensamma intressen och en synk i ratio på aktivitet och mys är det bonus.

[Buenita]

Håller med dig @Trassel till 100%!! Så väl förklarat!

HappyDating hade ett mycket bra inlägg för en dag sedan “Känner du dig ensam om att ha dejtingproblem?” Inlägget tydliggör att sådant som för en person är självklart, t ex utbildning, vänner, hälsa och kärlek, är för en annan en riktig utmaning. Vi alla trampas med olika stora och små utmaningar, men såsom Trassel var inne på, fastna inte på att lägga krokben på dig själv! Det är väldigt mycket skönare att “gömma sig” bakom sitt problem, t ex barndomstrauma, men genom att umgås med många olika typer av människor och framförallt om man jobbar ideellt, då inser man plötsligt att jag kanske ska vara tacksam för det ena och det andra.

Jag menar inte att personlig utveckling är enkelt, men skulle saker i livet vara enkla, då hade vi inga krig, ekonomiska problem osv. Så sträck på dig och påminn dig om att vi ALLA, varenda en har problem och utmaningar av något slag. Antingen låter vi dem styra vilka vi är, hur vi kan leva, vad vi vågar drömma eller hur vi kan bete oss eller så är vi modiga och tar steg åt en ny riktning! Läs gärna inspirerande trådar här på forumet, det är MÅNGA som tagit sig från destruktiva eller svåra förhållanden och lyckats skapa sig ett liv där man är lycklig och mår bra! Så vad sägs om att bli nyfiken på DIG SJÄLV på nytt! Vem är du och vad mår du bra av? Två viktiga frågor att reflektera

[Skottaren]

Min kravlista är typ:
Var inte ett as så ska du se att det ordnar sig.

[Kommavidare]

Haha, det BORDE fan vara rimligt att hitta nån sån kan en tycka ändå

[Fiona1]

Tack för alla svar här. Det hjälper att sätta ord på tankar inför någon, även om det bara är så här.

Sedan separationen har många tankar dykt upp och jag rannsakar relationen. Något jag tänker mycket på är att jag stannade i över trettio år i ett förhållande som inte var dåligt, men inte hellre bra. Jag kan se det som ett mönster hos mig - att jag har svårt att skapa sunda relationer. Jag dras till människor som är lite trasiga (som jag?) och som inte kan möta mina behov. Jag är den goda lyssnaren, men blir inte lyssnad på…

Det är ett mönster jag behöver bryta och helt klart ett mönster som är inlärt. Min mamma var/är bipolär och jag fick kärlek genom att ta hand om henne. Vi har ingen relation idag, för jag orkar inte hålla kontakt. Hon har aldrig tagit initiativ att kontakta mig och orkar inte bry sig om någon annan än sig själv.

Det vanskliga är att jag triggas när jag möter någon som påminner om henne, som öppnar sig och vill ha mitt stöd. I de djupa samtal som uppstår mår jag bra, men känner mig dränerad i slutändan. Med trygga personer kan jag känna mig uttråkad, då jag ofta känner att de saknar djup. De bara är och trivs med det.

Tankar?

[Skottaren]

Låter som en logisk analys, du har ett starkt behov av att fixa/hjälpa/rädda för att lindra såret som din mamma skapat. Har bipoläritet i släkten och vet vilken destruktiv sjukdom det kan vara både för den som är drabbad och de som är allra närmast.

Du är medveten om det, det är en bit på vägen. Du kan ju inte ändra det som varit, det är vad det är och det existerar inte någon annanstans än i ditt huvud.

Det första är såklart att inte ta dig an renoveringspersonligheter, skilja på vad som är ett djupt ömsesidigt samtal och när du agerar deras terapeut. Det finns ändå tydliga markörer för det som är:

1. Du får frågor om dig tillbaka
2. Du blir inte avbruten när du pratar
3. Samtalet vänds inte efter en mening om dig tillbaka till den andre

Det handlar helt enkelt om att upptäcka självcentrering. När du märker det, backa. Spring. För helt ärligt, lika djupt som ditt behov av att rädda sitter hos dig lika djupt är behovet av att just ”räddas” hos en trasig och egocentrisk människa. Det kommer inte gå, det kommer aldrig gå. Hur härliga och roliga de än är i övrigt.

Det andra är att ta lite tid att processa det du varit med om i barndomen, hitta förhållningssätt till det. Ofta slängs terapi-rådet ut här lite slentrianmässigt. Men har du aldrig gått så kan det vara en idé. Nu får jag ändå en bild (givet din analys) att du gjort det.

Så, därefter är det faktiskt att aktivt träna på att vara mer öppen för andra. Öva dig. Och kom ihåg, bara för att saker varit på ett visst sätt så behöver det inte alltid vara så. Är du medveten har du alltid ett val.

[pappa73]

@Fiona1

jobba med sig själv och fylla vissa hål

Den är intressant. Det här med hål. Jag betraktar mig själv som relativt nyskild (7mån, + 2år inkubationstid). Jag har sedan en kort(are) tid inlett, kastat mig in i, påbörjat eller hur man nu ska säga - en ny relation.

Möjligen svävar jag lite på rosa moln. Men inte desto mindre så har jag (trots det) ägnat mig lite åt självrannsakan. Dels för att känslorna är starka (!), de är besvarade (!). Kanske för att jag behöver smaka på dessa känslor, vrida och vända lite på det jag just nu upplever. Är det sant? Är det på riktigt?

För mig så handlar inte en relation om att fylla hål. Jag vill inte ha det så. Jag vill känna addition. Ett adderande. Jag trivs med mig själv, för mig själv, känner mig (oftast) good enough och ibland mer än så (!). Och förhoppningsvis så kan jag trivas tillsammans med någon annan, och någon annan kan trivas tillsammans med mig. Utan krav på prestation.

Denna nya relation är just så, enbart plus i mitt liv. Ett adderande. Den suddar inte ut några “minustecken”, det finns fortfarande en del “minus” i mitt liv, och det kommer att komma nya “minus” längs vägen. Det vet jag. Så ser livet ut. Och det är inte denna nya relation som skall ta hand om mina “minus”. Det får jag göra själv, eget arbete.

Denna nya relation ger mig saker som jag behöver, saker som jag gillar. Den adderar.

Kommer det att uppstå minus i relationen…? Tja, säkerligen, i en (kommande?) framtid… det är jag, och min nya kärlek öppna för…

Självförtroende. Som barn var jag blyg, är så i viss mån än idag. Är mer introvert än extrovert. Men jag har ett rimligt gott självförtroende. Andra ser nog mig som hyffsat självsäker, trygg i mig själv, lugn, en ledare, en vinnare (!), en social kameleont (@Kommavidare )som sömnlöst kan röra sig mellan olika kretsar och i olika sammanhang.

Men självförtroende är en färskvara (!), men det är även något som man kan träna upp - genom att först sätta enkla mål (som man i grund vet att man kommer att klara), sedan sätta högre mål, och våga utmana sig själv. Sen kan självförtroendet både testas och få sig en törn. Så är det bara.

Kravlista:
Gilla mig, så gillar jag dig tillbaka! Bekräfta mig så bekräftar jag dig tillbaka! Var snäll mot mig så är jag snäll mot dig! Stötta mig så stöttar jag dig! Var spontan och flexibel så är jag spontan och flexibel!