Har läst några trådar här som handlar om samma sak som jag är med om nu. Förstår att det är ”naturligt”, men behöver få tips på hur jag ska hantera det.
Har lämnat en lång relation till slut och sent i livet. Det var inget lätt beslut, men nödvändigt. Relationen hade gått i stå helt och hållet. Ändå var den en trygghet och den tryggheten saknar jag nu. Vi har vuxna barn som har flyttat hemifrån, vill jag lägga till.
Jag bor ensam i en ny bostad nu och tycker just att ensamheten är jobbig. Trivs med att kunna styra över mitt liv, men är ovan vid att fatta egna beslut. Det är som om jag fått en frihet som skapar ångest. Det hjälper inte att många verkar skeptiska till att jag valt att lämna och verkar tycka synd om mig. Önskar att jag blev bemött på ett annat sätt. Jag är ju modig som vågat steget.
Jag tänker att det här är en naturlig process och att jag om ett tag kommer hitta en ny trygghet, men jag vet inte. Det har inte gått många månader, så jag är nog i en omställningsfas. En fas det känns som jag skulle behöva någon vid min sida för att ta mig igenom, paradoxalt nog. Fast jag inte tror på det skapade jag en sida på en dejtingsajt i hopp om att hitta någon att ”hålla i handen”, men gav upp efter några dagar och lämnade den. Var inte redo att gå in i en ny relation och ville nog bara ha terapeutiska samtal.
Så nu testar jag här med att hitta någon som vill dela tankar och känslor runt den nyvunna friheten/ensamheten och hur man kan hantera den.
Ja det är ovant, så otroligt ovant. Att tystnad kan bli så högljudd.
Jag hanterar mitt ovant genom att renovera, har så mycket kaos runt mig just nu att jag inte har tid att tänka. Jobbar konstant. Har alltid en podd eller radio på, allt som tvingar en ur huvudet funkar för mig. Så mitt konkreta tips är det, måla om något. Gärna något större så det blir på gränsen till övermäktigt och vila huvudet i arbetet med att lyckas få ordning på det.
Jag håller mig fullt sysselsatt, men tystar inte helt känslan av att tappa fotfästet. Ibland stannar jag i känslan och tar in den. Men det är väl en fas man ska igenom.
Förstår känslan. Fast kvar i det gamla huset. Den där vardagstystnaden som mullrar och ibland övergår till skrik framåt kvällen och läggdags.
När barnen inte är här är ofta inte jag heller det om jag kan hitta på något. Träning, kompisar, jobb. Är jag hemma pratar jag med vänner eller städar. Satan vad rent här kan bli Hålla mig igång och rullande så hjärnan är sysselsatt. Sen går det ju inte alltid såklart och då kan jag oftast leva med mig själv och t.o.m. njuta då och då.
Är en extrovert men också i grunden otrygg person. Tycker inte om att vara själv. Har aldrig gjort.
Men. Utmanade mig mycket i början med att aktivt vara hemma själv. Ensam med mig och mina tankar för att nyttja de strategier jag lärt mig i KBT. Möta hjärnan man mot man så att säga. Tror det hjälpt mig långsiktigt.
Tror det bara är att kämpa på och härda ut. Skapa det nya starkare jaget.
Tack för ditt svar! Jag är så överrumplad av känslorna av övergivenhet. Tror att de beror på att jag lämnade för att det inte fungerade, inte för att jag ville. Om du förstår vad jag menar. Jag hade velat ha ett fungerande förhållande som jag hade kunnat stanna i.
Jag trodde nog att jag snabbt skulle hitta en trygghet i mig själv och gå vidare, men icke. Det är som om jag inte har den inre styrkan eller riktigt tror på att jag kan klara mig på egen hand, vilket är helt irrationellt.
Jag tror jag förstår hur du känner. Även om jag var den som blev lämnad kvar. Tror du känner precis som mitt ex. Hon ville ju inte det här, men hon var tvungen. Jag förstår verkligen det.
I min situation kanske det också är mer ”förväntat” att känna sig övergiven och ensam. Tror dock det är likadant för den som lämnar. Tryggheten som försvinner är densamma.
Kanske olika infallsvinklar där den som lämnar har haft en längre del av processen innan men samtidigt har skuld att hantera. Den som blir lämnad som ofta inte är med på vad som hände har en annan process med tex övergivenheten. Men ensamhet och otrygghet är ensamhet och otrygghet oavsett tror jag.
Kämpa på! Det är en process och den är inte kort för de flesta har jag fått förstå. Jag tror ju på att inte kasta sig in i dejting utan att ha bearbetat sig själv och situationen. Lätt hänt att man går rakt in i samma mönster och upptäcker om 5 år att man inte lärde sig något av den förra relationen
Jag blev lämnad för nästan exakt ett år sedan och först nu börjar jag ens (knappt) snegla utanför boxen i min hjärna där min fd fru sitter kvar och drar mina blickar till sig.
Jag har inte flyttat ännu så mina råd kanske inte är värda så mycket. Men jag skulle vilja slå ett slag för naturen.
Den har alltid varit min plats när jag behövt egentid eller när jag nu i separation sörjde och bearbetade.
Annars håller jag med om radio, musik eller podcasts. Jag älskar att ha på podcast hela dagarna när jag är hemma och jobbar, det får tiden att gå snabbare och lustigt nog känner man sig mindre ensam när man hör andra röster.
Det är nog bra med att sysselsätta sig… men nog ännu bättre att sätta ord på känslan - som är sorg över att en viktig del av livet har ”dött”.
Det händer något fysiskt när man lever i en slags symbios i många år. Med barn blir det dygnet runt i ett gemensamt ansvar. Det är som om jag delat nervsystem med min sambo och det känns som om något amputerats.
Tro mig. Jag förstår. Har varit i sorg i merparten av ett år. Är så outsägligt ledsamt att allt vi har, var och har haft tillsammans nu pyser ut. Som en luftmadrass med punktering.
Vi som var varann närmst i världen. Den person jag valde som min familj som sedan valde bort mig. Kommer inte ihåg hennes doft längre. Att inte varje dag få känna in henne och vara henne nära. Att vi ibland ses som två bekanta i mataffären. Det gör ont.
Aktiviteter är bra för tillfällig lindring. Stoppas hjärnan en stund. Gick inte alls i början men fungerar bättre nu. Tar inte bort behovet av att få sörja men ger ibland en välbehövlig vila känner jag.
Det är konstigt hur oförberedd ”man” ändå är inför kriser och stora händelser av olika slag med tanke på att de flesta människor i alla århundraden gått igenom dessa. Men å andra sidan så är det nästan omöjligt att förstå innan man själv är där. Man ser andra gå igenom skilsmässor, men förstår inte fullt ut vad de går igenom.
Om man tänker att en separation ger samma sorgeprocess som vid ett dödsfall, så är det väl fem år det tar innan det inte längre smärtar. Det är väl bara att följa med i berg- och dalbanan tills dess? Det finns ingen medicin mot saknad, tyvärr.
Jag vet rationellt att vi var tvungna att gå isär för att något bättre ska kunna få möjlighet att växa. Du säger att du saknar henne, men med tiden kommer du att sakna henne mindre och mindre. Hon kommer nog alltid att ha en plats i ditt hjärta. Så är det ju med dem vi har älskat. Och det är fint. Man kan se det som att hon alltid kommer att vara en del av dig, och du en del av henne.
Vi är vanedjur, jag tror det är roten till mycket vånda. Hjärnan är inställd på att belöna det vi känner och som vi vet är tryggt och varna för det som är okänt.
Jag lämnade, men jag skuttar inte glädjefyllt fram för det. Och tystnaden i ett hem som innan var självklart fyllt av familjenärvaro är skavigt, ovant och läskigt trots att jag inte var glad där. Trots att det kändes ensamt för mig där.
Men jag brukar påminna mig om just det, jag kände mig ensam trots att jag inte var det och den typen av ensam är värre än att vara det på riktigt. Den typen av ensam gjorde mig sjuk. Jag är ledsen nu men sover bättre och utan medicin, jag är ledsen men har kunnat halvera dosen antidepp med förhoppningen (att efter flera år) möjligen våga sluta. Jag är ledsen men ångrar mig inte.
Jag hade inget val, och vet man det så får det helt enkelt skava på tills det som är okänt blir känt.
Ja. Man vet inte förrän man är i det. Utbrändhet, skilsmässa, mamma gått bort och lite annat som utan det andra nog hade känts som en kris har senaste året gett. Överlever men lever inte.
Jag är glad att jag har en mycket bra kompiskrets som fångar mig. Att jag tagit ett eget ansvar med att våga be om hjälp, gått i terapi och vågar arbeta med mig själv. Ändå. Det har varit stunder när jag känt att det räcker och jag inte orkar. Jag ser idag logiskt, om än inte alltid känslomässigt, att jag kommer komma ut starkare på andra sidan.
Jag tycker och tror att alla borde gå i dels egen terapi och kanske även som par som ett sätt att inte hamna i kris. Förebyggande syfte. Men även att faktiskt bara våga prata om hur vi mår. Med partner, vänner och kanske även tex en god kollega. Fånga oss i tid. Vårt samhälle är felkonstruerat där allt ska ske under en 10-15 års period och tror inte många kan bryta snurran utan hjälp.
Sorgen kommer säkert falna. Med att man går igenom stadierna och når acceptans. Hälsa på men förhoppningsvis lite blekare och flyktigare för varje gång. Fem år låter inte otroligt. Ett år in har jag fortfarande en stor sorg.
Hon är mamma till mina barn, vi blev vuxna tillsammans och hon gav mig 11 år med den familj jag alltid önskat mig. För det kommer hon alltid ha en plats i mitt hjärta. Solklart.
Jag vet i mitt logiska sinne att det kommer bli bra. Känslorna och ångesten lurar mig till annat ibland, men mer sällan och oftast mer lättsmält än innan. Steg för steg framåt.
Hur längesedan var det ni tog beslutet och gör du jobbet själv eller har du hjälp?
Du verkar ha nära till dina känslor och kan sätta ord på dem. Jag tror att mina känslor inte riktigt står i proportion till det jag är med om. Det är som om det väcker något annat - en separationsångest som kan kopplas till uppväxten. Mina föräldrars äktenskap var en katastrof. Som liten var jag ofta rädd när de bråkade och de hade inte plats för mina eller mina syskons behov.
Jag tror att graden av ångest beror på tidigare erfarenheter…
Har gått i terapi tidigare och har vädrat mina spöken. Men det går inte att bli av med spökena helt. Men du har rätt i att man behöver prata i en kris. Vill inte belasta nära och kära bara. Därför skriver jag här…
Det jobbiga är att jag vill komma till ett avslut och börja njuta av livet igen. Tror att det är bra att tolka känslorna som just bara känslor och inte agera för mycket på dem. Tillåta sig att känna dem när de kommer och gråta. Fundera där och då över vad känslorna står för. Konstatera vad det nu är som kommer upp utan att värdera eller älta.
Har samma erfarenheter från barndomen. Jag har genom terapin kommit i kontakt med anknytningsteorin och kan se att jag är en otrygg-ambivalent anknytning. Separationsångest, rädsla för att bli övergiven och oälskad. Den kan jag tacka mina föräldrar för men också skönt att förstå varför jag är som jag är och agerar som jag gör. Självkännedom ger också möjlighet till förändring. Sen ska den bara göras också.
Tips är att läsa Hemligheten där mycket av detta berörs och har hjälpt mig förstå mig själv bättre.
Att hantera sin ångest är att erkänna att den finns men inte låta den ta över och bestämma. Detsamma är andra känslor av sorg eller ensamhet. Känna dem och förstå att de inte kommer döda. Så tror jag också att man långsiktigt kommer klara sig på bästa vis istället för att fly från dem. Klokt.
Men ja. När släpper det? Finna och känna mål och mening igen?
Tack för boktipsen! Bra att få syn på sitt invanda reaktionsmönster. Det låter som om du kämpar med att komma vidare. Är nog också otrygg-ambivalent och diskuterar gärna det.
Ett problem för mig är att jag känner mig vilsen när jag är med trygga män som inte är speciellt känslosamma. Jag dras till dem, men det fattas något. Jag har också behov av att vara öppen och djup i ett förhållande. Det är väl typiskt trauma-beteende. Jag vill inte styras av det som hände mig som barn längre. Tror att jag måste lära in ett beteende som känns ovant för att komma vidare. Det är lätt att reagera utifrån barnets känslor. Kan man det tro? Tänker på KBT.
Den otrygga-ambivalenta anknytningen lurar oss ofta tyvärr. Hur trygg den andre må vara så räcker och duger det inte om inte vi får höra och känna det. Då triggas vår modell och man mår dåligt och är övertygad om att den andre kommer lämna oss.
Då mitt ex checkar i väldigt mycket på otrygg-undvikande som gärna stänger ner när det är för mycket känslor och som är rädd att göra fel och därför hellre gör ingenting, så blev det inte bra för oss när våra modeller triggades.
Jag kände att vi gled oss ur händerna och blev än mer aktiv att söka hennes bekräftelse och kärlek. Prata och analysera. Få höra att det är bra. Hon kände av alla känslor och drog sig mer och mer undan. Kände sig pressad och att jag hade massor av förväntningar. Krasch.
Jag har gått i KBT nu i tre olika omgångar det senaste året och det hjälper. Första tiden var det mest akut för att hantera ångesten när livet kraschade ihop. Strategier för att kunna fungera som sedan utvecklades vidare till moment där man aktivt söker sådana situationer för exponering. Allt för att se att det du har ångest över egentligen bara är tankar.
Enkla saker som att skriva dagbok och där lista plus och minusbeteenden tex var också ett sätt att dels få tankarna ur sig men också skapa ett mönster av vad du när bra respektive dåligt av.
Med tiden har vår KBT kanske mer utvecklat sig till psykodynamisk terapi men trivs bra med min terapeut.
Via henne har jag också kommit att förstå och tänka kring anknytning och det i sig har hjälpt mig mycket. Jag vill förstå vad som händer i mitt liv och varför saker är som de är. Jag har alltid förstått hur jag är och till viss del hur det påverkar mitt liv. Nu förstår jag bättre varför och kan försöka arbeta för att bli en tryggare person.
Sen är det i sig en livslång resa, men med insikt har jag iallafall en chans att må bättre och även få en bättre chans i nästa relation.
Du skriver att du trivs bra med din terapeut, är det via online el fysiska möten? Den mesta terapin erbjuds via online, nyfiken på om det finns bra online terapeuter då min via online var helt ok för en praktisk kbt men för ngt djupare, hade inte känt mig trygg el lugn med att han kunnat ge mig det under de 30 min långa möten som erbjöds. Trots att jag är snabbtänkt, behöver jag känna lugnet från terapeuten.
Det är online och lite som du är inne på är mötena för korta enligt mig med sina ca 30 min. Traditionell KBT fungerar då det mesta av arbetet sker via det digitala programmet och mest följs upp tillsammans.
Hon har dock gett mig dubbeltider vid behov i början samt att vi går ifrån programmet nu på slutet, det är där mest för att vi ska kunna prata med varandra. Sen finns det även chattfunktion som vi nyttjar ibland mellan sessionerna.
Jag är kanske där nu att jag skulle vilja gå över till psykodynamisk terapi och det går ej att få under Krys och min sjukvårdsförsäkrings flagg tyvärr. Då blir det ganska mycket dyrare att göra detta privat och jag får se om det blir aktuellt.
Själva konceptet med videosamtal var jag skeptisk till från början, men känner att det är bra! Logistiken blir ju otroligt mycket enklare och upplever ändå en bra kontakt.
Jag gick i privat psykodynamisk terapi 3 år efter att han försvann från en dag till en annan.
Det var dyrt, men mina bäst investerade kronor ever. Jag kan inte ens föreställa mig idag var jag hade varit om jag inte haft henne, min livlina under den värsta efterföljande tiden. Jag hade två barn som då gick i skolan och jag hade liksom inga marginaler att bryta ihop helt och totalt.
Online-terapi via datorn kan jag inte ens föreställa mig skulle vara jämförbart.
Nu har jag inget att jämföra med men tänker att samtalet i sig nog är det viktigaste för mig och det har vi även online. Men vet som sagt inte hur det är att vara i samma rum.
Men överlag, särskilt i början, är det befriande att terapeuten alltid har bara ditt bästa som fokus.
Hålla mig igång och rullande så hjärnan är sysselsatt. Sen går det ju inte alltid såklart och då kan jag oftast leva med mig själv och t.o.m. njuta då och då.
under den värsta efterföljande tiden. Jag hade två barn som då gick i skolan och jag hade liksom inga marginaler att bryta ihop helt och totalt.