Vi är vanedjur, jag tror det är roten till mycket vånda. Hjärnan är inställd på att belöna det vi känner och som vi vet är tryggt och varna för det som är okänt.
Jag lämnade, men jag skuttar inte glädjefyllt fram för det. Och tystnaden i ett hem som innan var självklart fyllt av familjenärvaro är skavigt, ovant och läskigt trots att jag inte var glad där. Trots att det kändes ensamt för mig där.
Men jag brukar påminna mig om just det, jag kände mig ensam trots att jag inte var det och den typen av ensam är värre än att vara det på riktigt. Den typen av ensam gjorde mig sjuk. Jag är ledsen nu men sover bättre och utan medicin, jag är ledsen men har kunnat halvera dosen antidepp med förhoppningen (att efter flera år) möjligen våga sluta. Jag är ledsen men ångrar mig inte.
Jag hade inget val, och vet man det så får det helt enkelt skava på tills det som är okänt blir känt.
Ja. Man vet inte förrän man är i det. Utbrändhet, skilsmässa, mamma gått bort och lite annat som utan det andra nog hade känts som en kris har senaste året gett. Överlever men lever inte.
Jag är glad att jag har en mycket bra kompiskrets som fångar mig. Att jag tagit ett eget ansvar med att våga be om hjälp, gått i terapi och vågar arbeta med mig själv. Ändå. Det har varit stunder när jag känt att det räcker och jag inte orkar. Jag ser idag logiskt, om än inte alltid känslomässigt, att jag kommer komma ut starkare på andra sidan.
Jag tycker och tror att alla borde gå i dels egen terapi och kanske även som par som ett sätt att inte hamna i kris. Förebyggande syfte. Men även att faktiskt bara våga prata om hur vi mår. Med partner, vänner och kanske även tex en god kollega. Fånga oss i tid. Vårt samhälle är felkonstruerat där allt ska ske under en 10-15 års period och tror inte många kan bryta snurran utan hjälp.
Sorgen kommer säkert falna. Med att man går igenom stadierna och når acceptans. Hälsa på men förhoppningsvis lite blekare och flyktigare för varje gång. Fem år låter inte otroligt. Ett år in har jag fortfarande en stor sorg.
Hon är mamma till mina barn, vi blev vuxna tillsammans och hon gav mig 11 år med den familj jag alltid önskat mig. För det kommer hon alltid ha en plats i mitt hjärta. Solklart.
Jag vet i mitt logiska sinne att det kommer bli bra. Känslorna och ångesten lurar mig till annat ibland, men mer sällan och oftast mer lättsmält än innan. Steg för steg framåt.
Hur längesedan var det ni tog beslutet och gör du jobbet själv eller har du hjälp?
Du verkar ha nära till dina känslor och kan sätta ord på dem. Jag tror att mina känslor inte riktigt står i proportion till det jag är med om. Det är som om det väcker något annat - en separationsångest som kan kopplas till uppväxten. Mina föräldrars äktenskap var en katastrof. Som liten var jag ofta rädd när de bråkade och de hade inte plats för mina eller mina syskons behov.
Jag tror att graden av ångest beror på tidigare erfarenheter…
Har gått i terapi tidigare och har vädrat mina spöken. Men det går inte att bli av med spökena helt. Men du har rätt i att man behöver prata i en kris. Vill inte belasta nära och kära bara. Därför skriver jag här…
Det jobbiga är att jag vill komma till ett avslut och börja njuta av livet igen. Tror att det är bra att tolka känslorna som just bara känslor och inte agera för mycket på dem. Tillåta sig att känna dem när de kommer och gråta. Fundera där och då över vad känslorna står för. Konstatera vad det nu är som kommer upp utan att värdera eller älta.
Har samma erfarenheter från barndomen. Jag har genom terapin kommit i kontakt med anknytningsteorin och kan se att jag är en otrygg-ambivalent anknytning. Separationsångest, rädsla för att bli övergiven och oälskad. Den kan jag tacka mina föräldrar för men också skönt att förstå varför jag är som jag är och agerar som jag gör. Självkännedom ger också möjlighet till förändring. Sen ska den bara göras också.
Tips är att läsa Hemligheten där mycket av detta berörs och har hjälpt mig förstå mig själv bättre.
Att hantera sin ångest är att erkänna att den finns men inte låta den ta över och bestämma. Detsamma är andra känslor av sorg eller ensamhet. Känna dem och förstå att de inte kommer döda. Så tror jag också att man långsiktigt kommer klara sig på bästa vis istället för att fly från dem. Klokt.
Men ja. När släpper det? Finna och känna mål och mening igen?
Tack för boktipsen! Bra att få syn på sitt invanda reaktionsmönster. Det låter som om du kämpar med att komma vidare. Är nog också otrygg-ambivalent och diskuterar gärna det.
Ett problem för mig är att jag känner mig vilsen när jag är med trygga män som inte är speciellt känslosamma. Jag dras till dem, men det fattas något. Jag har också behov av att vara öppen och djup i ett förhållande. Det är väl typiskt trauma-beteende. Jag vill inte styras av det som hände mig som barn längre. Tror att jag måste lära in ett beteende som känns ovant för att komma vidare. Det är lätt att reagera utifrån barnets känslor. Kan man det tro? Tänker på KBT.
Den otrygga-ambivalenta anknytningen lurar oss ofta tyvärr. Hur trygg den andre må vara så räcker och duger det inte om inte vi får höra och känna det. Då triggas vår modell och man mår dåligt och är övertygad om att den andre kommer lämna oss.
Då mitt ex checkar i väldigt mycket på otrygg-undvikande som gärna stänger ner när det är för mycket känslor och som är rädd att göra fel och därför hellre gör ingenting, så blev det inte bra för oss när våra modeller triggades.
Jag kände att vi gled oss ur händerna och blev än mer aktiv att söka hennes bekräftelse och kärlek. Prata och analysera. Få höra att det är bra. Hon kände av alla känslor och drog sig mer och mer undan. Kände sig pressad och att jag hade massor av förväntningar. Krasch.
Jag har gått i KBT nu i tre olika omgångar det senaste året och det hjälper. Första tiden var det mest akut för att hantera ångesten när livet kraschade ihop. Strategier för att kunna fungera som sedan utvecklades vidare till moment där man aktivt söker sådana situationer för exponering. Allt för att se att det du har ångest över egentligen bara är tankar.
Enkla saker som att skriva dagbok och där lista plus och minusbeteenden tex var också ett sätt att dels få tankarna ur sig men också skapa ett mönster av vad du när bra respektive dåligt av.
Med tiden har vår KBT kanske mer utvecklat sig till psykodynamisk terapi men trivs bra med min terapeut.
Via henne har jag också kommit att förstå och tänka kring anknytning och det i sig har hjälpt mig mycket. Jag vill förstå vad som händer i mitt liv och varför saker är som de är. Jag har alltid förstått hur jag är och till viss del hur det påverkar mitt liv. Nu förstår jag bättre varför och kan försöka arbeta för att bli en tryggare person.
Sen är det i sig en livslång resa, men med insikt har jag iallafall en chans att må bättre och även få en bättre chans i nästa relation.
Du skriver att du trivs bra med din terapeut, är det via online el fysiska möten? Den mesta terapin erbjuds via online, nyfiken på om det finns bra online terapeuter då min via online var helt ok för en praktisk kbt men för ngt djupare, hade inte känt mig trygg el lugn med att han kunnat ge mig det under de 30 min långa möten som erbjöds. Trots att jag är snabbtänkt, behöver jag känna lugnet från terapeuten.
Det är online och lite som du är inne på är mötena för korta enligt mig med sina ca 30 min. Traditionell KBT fungerar då det mesta av arbetet sker via det digitala programmet och mest följs upp tillsammans.
Hon har dock gett mig dubbeltider vid behov i början samt att vi går ifrån programmet nu på slutet, det är där mest för att vi ska kunna prata med varandra. Sen finns det även chattfunktion som vi nyttjar ibland mellan sessionerna.
Jag är kanske där nu att jag skulle vilja gå över till psykodynamisk terapi och det går ej att få under Krys och min sjukvårdsförsäkrings flagg tyvärr. Då blir det ganska mycket dyrare att göra detta privat och jag får se om det blir aktuellt.
Själva konceptet med videosamtal var jag skeptisk till från början, men känner att det är bra! Logistiken blir ju otroligt mycket enklare och upplever ändå en bra kontakt.
Jag gick i privat psykodynamisk terapi 3 år efter att han försvann från en dag till en annan.
Det var dyrt, men mina bäst investerade kronor ever. Jag kan inte ens föreställa mig idag var jag hade varit om jag inte haft henne, min livlina under den värsta efterföljande tiden. Jag hade två barn som då gick i skolan och jag hade liksom inga marginaler att bryta ihop helt och totalt.
Online-terapi via datorn kan jag inte ens föreställa mig skulle vara jämförbart.
Nu har jag inget att jämföra med men tänker att samtalet i sig nog är det viktigaste för mig och det har vi även online. Men vet som sagt inte hur det är att vara i samma rum.
Men överlag, särskilt i början, är det befriande att terapeuten alltid har bara ditt bästa som fokus.
Min erfarenhet är att det är svårt att förändra sig själv och sina ”triggers”. Terapi kan hjälpa mig att förstå mina val och sätt att hantera livet, men jag har ändå samma behov och mönster. Jag behöver människor som är känslomässigt tillgängliga för att må bra och dessa människor är sällan helt stabila.
Jag har formats till en person som är känslig och reflekterande och jag mår bäst med likasinnade. Min känslighet gör att jag reagerar starkt på svåra händelser, och det behöver nödvändigtvis inte vara fel? En del av mig vill omfamna det jag är istället för att tänka att jag är fel och behöver fixas. Har man inte blivit sedd eller omhändertagen som liten går man runt med känslan av att vara fel.
Vad jag menar är att jag inte är säker på att jag kan eller för den delen vill förändra mig själv. Däremot behöver jag coping skills.
Vår personlighet tror jag inte heller kan eller bör grundläggande förändras. Vi är ju de vi är.
Tror dock att genom att förstå varför och hur vi är så kan vi förstå dels varför och hantera det med självacceptans men också kunna se baksidorna för oss själva och hantera det innan eller under på ett bättre vis.
I början handlade det mer om copingstrategi för att hantera akut ångest. Att låta ångesten finns men hantera den genom tex expansion. Där man genom att utöka platsen i hjärnan för att ge ångesten mindre plats tex. Förminska sena betydelse. Exponering genom att aktivt möta det jag hade svårt för och hantera den tex. Mindfullness, djupandning mm för att kunna ta ner mig på nivå.
Men viktigast för mig långsiktigt var nog ändå att förstå min egen anknytning som otrygg-ambivalent. Det förklarar varför jag gjort många av mina val i livet, särskilt i min tidigare kärleksrelation. Med insikt kan jag se mina sämre mönster och triggers och ger mig en chans att bli tryggare i mig själv.
Hemligheten för anknytningsteori och Lyckofällan för hantering av ångest samt mitt arbete för att sätta mina värderingar som jag vill leva efter har varit nyttiga böcker. Sen är det ett kontinuerligt arbete och jag faller i många av mina fällor hela tiden, men förstår vad jag gör bättre och kan försöka bli den personen jag vill vara
Det du skriver låter klokt. Hur tänker du kring en framtida relation? Kommer du att välja någon som skiljer sig från tidigare partners?
Jag har svårt att se mig själv i en ny relation, men har en kravlista om det skulle ske. Jag skulle aldrig orka dejta med vem som helst. Spela roller. Jag måste känna att det är en person som är kärleksfull, ärlig och öppen. Svårt att hitta den personen. Jag längtar efter den där stora kärleken, hur orealistiskt det än är. Ska jag kanske nöja mig med att hitta någon som jag kan trivas med och tycka om? Återigen är det det otrygga och ambivalenta som vill fylla barndomens brist på kärlek och omsorg med en partners. Kan jag någonsin minska min kravlista? Bör jag göra det?
Denna frågan är intressant och en jag brottas med själv. Jag vill och säger nu att jag såklart vill ha vissa saker i en relation, en kravlista om du så vill.
Jag vet också att jag lätt anpassar mig till en annan person för att bli omtyckt och/eller känna samhörighet. Kommer jag orka hålla emot om jag märker fundamentala saker fattas i en ny partner men den tex är snäll och mysig?
Svaret är väl att jag vet inte. Nu är jag åtminstone medveten om hur jag är och vad jag söker i en partner. Mitt ex har flera fina egenskaper jag gärna vill ha men också några som jag verkligen saknar. Tänker också att ingen har allt. Jag tror att jag hellre skulle tumma lite på vad jag vill ha för att kunna hitta en relation än leva ensam .
Jag tror jag kommer sakna närhet, ömhet och någon att dela livet med för mycket för att inte vilja ha en relation. Samtidigt nästan äcklas jag av tanken att dejta runt för att hitta någon, eller låta någon hitta mig kanske. Även att bli rejectad och övergiven igen om någon inte vill fortsätta träffa mig känns inte överkomligt ännu. Helt i linje med min anknytning. Men det betyder kanske bara att jag inte är redo för det ännu. Hoppas jag blir det.
Jag tror de flesta skulle kategoriskt säga att du inte ska minska sin kravlista. Leva själv hellre än att kompromissa. Jag tror kanske det är lite av en utopi. Att vara i ett förhållande är delvis att kompromissa och sannolikt inte få allt. Men det gäller att få tillräckligt mycket för att det ska vara värt det jämfört med något annat. Vad det är tror jag bara varje individ kan avgöra i varje specifik situation
Du ska förstås inte sänka dina krav vad gäller att hitta en partner som är kärleksfull, ärlig och öppen. Det är ju ett minimum för att man ska kunna ha en fungerande relation.
Men om din kravlista i hög grad handlar om att du vill att din partner ska täcka upp för det du aldrig fick som barn kan du hamna i andra bekymmer. Den typen av känslomässiga hål tenderar att aldrig kunna fyllas av en partner, för de är ofta bottenlösa.
Om så är fallet för dig tycker jag att du behöver jobba med barndomens ouppfyllda behov först, innan du ger dig in i en ny relation. Annars riskerar du att sabotera för dig själv.
Jag är visserligen fel person att tala om vad som är rimliga krav och förväntningar på relationer, jag har misslyckats rätt rejält på den punkten själv, men jag har lärt mig att kärlekspartnern sällan kan läka det som är sårigt sedan barndomen.
Jag tror att min kravlista är liten i jämförelse med andras. I slutänden är det självförtroendet som påverkar. Vad förtjänar jag?
Jag tror som sagt att man kan jobba med sig själv och fylla vissa hål, men också att vi formas av våra erfarenheter. Jag tror att det sämsta man får med sig från en dålig uppväxt är ett dåligt självförtroende. Man tror inte på sig själv och måste prestera, bevisa, anpassa sig för att få bekräftelse på att man duger. Jag tror att det gäller att komma till insikt om att jag är ”good enough” och stå upp för mig själv, äga både mina goda och dåliga sidor.
Jag känner mig inte redo att träffa någon idag. Skulle först vilja komma till den punkten att jag känner mig trygg i att vara själv.
Det är lätt att hamna i funderingar kring vad man förtjänar. Och sedan leder dessa tankar vidare till handlingar som mest kretsar kring prestation, precis som du är inne på.
Jag tror att själva frågeställningen är felriktad när det gäller relationer. Det går inte att utgå från vad man förtjänar eller inte. Man måste börja i en annan ände.
Nämligen vad man själv behöver. Inte förtjänar, för det skickar iväg fokus i fel riktning. Har man en lite svag självkänsla kommer svaret dessvärre alltid bli inte särskilt mycket. Och då har man lagt krokben för sig själv.
Men bara genom att formulera frågan i stil med "Vad behöver jag i en relation? eller “Vad söker jag i en relation” så har man lagt grunden för ett helt annat fokus, och därmed ett annorlunda resultat.
Exakt vad du säger. Alla har vi, oavsett missförhållanden eller det som kallas en god uppväxt, formats av vår barndom. Hur vi förhöll oss till att få våra föräldrars kärlek går igen i våra kärleksrelationer. Sen kommer även andra relationer och upplevelser sätta sin prägel genom livet.
Jag har tex ofta framstått som någon med gott självförtroende, en doer, någon som ser till att lyckas och i viss mån som framgångsrik. Social kameleont som passar i alla sammanhang. Känner av stämningen och kan anpassa mig därefter.
Men detta är är ju vad jag varit tvungen att vara för att parera mina föräldrar. För att söka och kanske få deras kärlek. Känna av stämningen just idag. Prestera högt för bara då kunde jag få beröm eller kärlek. Bäst i klassen räcker inte utan då ska man vara bäst på skolan. Sen räcker inte det osv.
Självinsikt är det jag landat i nu. Jag förstår äntligen varför jag är och gör det jag gör. Förstår hur sakerna hänger samman. Min personlighet är nog satt och min anknytning finns, MEN jag kan därmed också påverka min situation.
Min kravlista består egentligen av att jag vill känna mig trygg och bekräftad i lagom mån. Att vi kan prata och lyssna på och med varandra. Samma grundläggande värderingar. Attraktion och kärlek. Sen är jag klar med grunderna. Kan det även bestå av djupare samtal, gemensamma intressen och en synk i ratio på aktivitet och mys är det bonus.
Håller med dig @Trassel till 100%!! Så väl förklarat!
HappyDating hade ett mycket bra inlägg för en dag sedan “Känner du dig ensam om att ha dejtingproblem?” Inlägget tydliggör att sådant som för en person är självklart, t ex utbildning, vänner, hälsa och kärlek, är för en annan en riktig utmaning. Vi alla trampas med olika stora och små utmaningar, men såsom Trassel var inne på, fastna inte på att lägga krokben på dig själv! Det är väldigt mycket skönare att “gömma sig” bakom sitt problem, t ex barndomstrauma, men genom att umgås med många olika typer av människor och framförallt om man jobbar ideellt, då inser man plötsligt att jag kanske ska vara tacksam för det ena och det andra.
Jag menar inte att personlig utveckling är enkelt, men skulle saker i livet vara enkla, då hade vi inga krig, ekonomiska problem osv. Så sträck på dig och påminn dig om att vi ALLA, varenda en har problem och utmaningar av något slag. Antingen låter vi dem styra vilka vi är, hur vi kan leva, vad vi vågar drömma eller hur vi kan bete oss eller så är vi modiga och tar steg åt en ny riktning! Läs gärna inspirerande trådar här på forumet, det är MÅNGA som tagit sig från destruktiva eller svåra förhållanden och lyckats skapa sig ett liv där man är lycklig och mår bra! Så vad sägs om att bli nyfiken på DIG SJÄLV på nytt! Vem är du och vad mår du bra av? Två viktiga frågor att reflektera
under den värsta efterföljande tiden. Jag hade två barn som då gick i skolan och jag hade liksom inga marginaler att bryta ihop helt och totalt.
