Hej!
Skulle gärna ta del av andras upplevelser efter att ha flyttat från villa till hyreslägenhet i samband med skilsmässa pga ekonomiska ändrade förutsättningar.
Vad tänker du på gällande situationen? Har nyss flyttat in i en hyresrätt från en gemensamt ägt husnich blev “utköpt” i bodelningen.
Undrar över upplevelsen av den enorma skillnaden det innebär i trygghet utrymme och standard.
Jag pratade med en kollega igår om detta. En flytt hon gjort från radhus till hyreslägenhet.
Hon var positiv. Främst pga att vid ev problem så ringer hon hyresvärden, dvs mindre eget ansvar.
Sedan är det klart att det oftast är mindre, men jag ser inte riktigt att det skulle påverka tryggheten.
Jag har dock flyttat X antal gånger, dock inte så mycket längre, men det är andra saker som bygger ett hem och trygghet än ”skalet” man bor i.
Jag tror det handlar mycket om inställning.
Men vi är alla olika.
Jag har både som barn och som vuxen flyttat otroligt många gånger, så för mig är trygghet och hemkänsla något som JAG skapar. Inte något som sitter i väggarna eller i det materialistiska.
Jag bodde i en nybyggd lyxig villa innan jag separerade med småbarn, 2 och 4. För mig var det endast en positiv upplevelse att flytta in i en liten hyresrätt. Det var enkelt och ekonomiskt att skapa ett nytt hem, när något behövde fixas el gick sönder bara ring hyresvärden, friheten i att kunna flytta och inte vara fast ifall marknaden var trög, lätt att börja som första boende för det är inte alltid lätt att veta hur man vill bo osv. Barnen minns fortfarande denna mysiga lilla lägenhet och pratar med värme om tiden där!
Så mitt tips är att du behöver nog mer titta inåt och börja jobba med din egen inställning. Särskilt om du har barn! Barnen märker om du skäms, är negativt inställd, är bitter osv men på samma vis märker de direkt om du försöker fokusera på det positiva, att du försöker skapa ett hem för dig och för barnen, att du tar med dem i processen osv. Om du däremot är singel, har du ALLA möjligheter att inreda och skapa ett sådant hem du vill ha! Men återigen, ALLT börjar med din egen inställning och attityd 
1 gillning
Jag flyttade från gård till hyreslägenhet på 2 rum utan gård eller balkong. Man fick ta det som fanns. Första helgerna drog man ju på sig arbetsbyxorna, för att börja jobba och pyssla, för att sedan inse att det inte fanns något att göra 
. INGET!!! Vad gör folk i lägenheter?
Det var jobbigt och en väldigt stor omställning mentalt. Hela min identitet försvann över en natt. Att sen sova på 90 säng i ett hörn av vardagsrummet för att barnen skulle få rum, gav en lätt känsla av att antingen bo på kloster eller sitta inne 
. Det enda positiva var att systembolaget låg precis rakt över gatan, så man kunde gå över i crocs och morgonrock 
.
Min dåvarande psykolog varnade att den omställningen av livet skulle slå lika hårt som skilsmässan från X. Och det gjorde den om inte mer. Vi pratade mycket om det. Jag stod ut 1 år, sedan hyrde jag ett litet hus på landet med rejäl trädgård och garage i 2 år, för att sedan ha sparat ihop pengar till att köpa ett eget litet hus i samma område som gamla gården. Nu är målet en gård igen och det är fullt möjligt kanske 10-12 år efter skilsmässan.
3 gillningar
Jag tog över huset efter skilsmässan men efter ett par år var jag dränerad på energi, jag började sakta tycka illa om både hus och trädgård. Det enda jag såg framför mig var pengar till allt som skulle fixas konstant och arbete med allt. Så jag sålde och drog till hyresrätt, det bästa någonsin. Inget mer arbete, den lilla trädgård som finns sköter hyresvärden och jag har ett helt annat lugn inom mig. Jag har bra mycket mer tid för mig själv och saker jag vill göra och behöver inte stressa över vattenskada, trasig gräsklippare och annat skräp. Jag kommer aldrig mer att köpa hus!
3 gillningar
Tror svaret är att det beror helt på hur man är som person hur man klarar bytet. Hur man vill bo och leva sitt liv. Ryser när jag läser ditt inlägg
1 gillning
Ja så är det ju. Jag var klar med hästliv, hundgård, odla eget. Jag hade gjort det sedan 25 års ålder. Och jag var så trött på allt. Jag var helt enkelt i en ny fas i livet.
På köpet är jag extremt pedantisk. Kanske lite för mkt för mitt eget bästa. Men tro mig, i min trädgård har det aldrig funnits en hög gräskant, en hundgård med gräs fastvuxet i nätet osv. Buskar perfekt klippta. Det tär lite grann. Komiska är att nu när det inte är jag som äger stället ger jag blanka fasen i hur det ser ut utomhus. Inomhus finns så klart en viss pedantisk sida kvar men jag jobbar även där på att släppa delar av den.
Du gick ju miste om det jag levde i många år. Tvingades in i ett litet vrå. Inte bara ditt förhållande gick i kras men även din livsdröm. Så vi kommer från helt skilda världar.
Och som du säger, det hänger på vem man är hur man hanterar det. Jag jobbar med människor som inte hanterar sin vardag så bra alla gånger. Jag behöver idag lugn och ro när jag kommer hem. Att dra på arbetarbyxor är bara mer krav för mig. Jag behöver en soffa och en bra bok eller en stund i skogen. Koppla bort alla känslor som lagts över på mig för dagen. Är gräskanten för hög….då får jag mer ångest 
1 gillning
Det börjar låta som en dröm även för mig, januaris garage-vattenskada tog liksom knäcken på min lust/ork att dra runt ett stort hus och stor tomt på egen hand längre.
Men troligen blir det bättre när garageeländet så småningom är klart och det blir vår igen.
Fast nog känner jag att jag börjar längta efter en (fin) lägenhet och gärna hyres så jag kan släppa hela ansvars/underhållsbördan för allt högt och lågt som jag dragit runt själv länge nog nu… men jag inser att det kommer att bli svårt att hitta en lägenhet som jag blir nöjd med. För jag tål absolut inte högljudda, störiga och slarviga grannar och vill känna att det är fint, fräscht och mysigt inomhus… men även rent, tyst, lugnt och tryggt utanför lägenhetsdörren
Jag blir nog kvar där jag är inser jag när jag läser vad jag själv skriver 
1 gillning
Förstår att man kan bli trött på det och vilja ha något nytt och mindre kravfyllt. Helt klart. Skulle dock aldrig röra hästar och allt som kommer med det. Inte för att man har råd .
Är man pedantisk blir det så klart extra jobbigt. För mig är det njutning att göra allt det där. Vi är olika, men man vill hålla en viss nivå så klart. Hålla efter gräs, kanter, rabatter, grusgångar och hundgårdar. Häckar innan midsommar och fruktträd i september (stresspåslag va )?
Är uppväxt på landet men tillbringade 18 år i storstan. Det hade ett syfte det med. Och jag är en storläsare av böcker, kämpar med min 50 cm långa nya böcker rad och fyller på efter som bakifrån 
. Du vet en kall öl på altanen med bok efter trädgårdsjobb. Lugnet lägger sig.
Jag flyttade från vårt hus på 160 kvm för bara en vecka sedan så har såklart inte landat än i den nya tillvaron. Men jag kan dela med mig av hur jag tänkte och resonerade för att ta beslutet att flytta till hyresrätt 
För knappt ett år sedan var vi färdiga med renovering och tillbygge. Förutom tillbyggnade så har vi dom senaste 5 åren fixat trädäck, pool, byggt inglasat uterum och stort utomhusspa. Känns såklart som att man “lämnar” massor av faciliteter men jag hade inte en tanke på att jag skulle bo kvar i huset själv. Det var liksom vårt projekt tillsammans och jag kände att det skulle bli svårt att hitta sig själv och sitt eget i allt det. Dessutom kostar det både tid och ekonomi att underhålla allt. Det är trots allt bara materiella ting och det hade inte spelat någon roll om jag så bott på Drottningholms slott så länge det skaver inombords. Allt det är liksom ersättningsbart men mitt mående och min lycka är inte lika utbytbart.
Gällande att hitta bostad till mig och mina tonåringar (1 på heltid och 1 varannan vecka) så var det viktigt att vi flyttade någonstans som vi ville flytta in i. Att gå genom en skilsmässa, med allt det innebär, och dessutom flytta till en bostad som man känner att man vill flytta från kändes bara helt fel. Bodelningen var inte klar så hade inte någon kontantinsats att slänga in och kände samtidigt så starkt behov av att kunna få fokusera på mig själv och barnen utan för mycket praktiska pyssel i bostaden. Problemet var att jag helst inte vill ha så mycket grannar eller känslan av att inte själv kunna styra när jag ska vara social eller inte. Hade turen att hitta en nybyggd lägenhet som hade varit visningsbostad på 92 kvm fördelat på två våningar. En tonårsdel där uppe med två sovrum, hall, badrum samt entréplan med kök/vardagsrum, badrum (m tvättmaskin och tumlare) och ett sovrum. Möjlighet till att kunna sköta tvätt var också prio i val av bostad. Denna lägenhet blev en bra kompromiss.
Visst, hyran är hög och det är dessutom kallhyra men det funkade när jag gjorde min ekonomiska kalkyl. Har dessutom servicen att kunna ringa fastighetsskötaren om något strular. Lägenheten ligger mycket mer centralt än huset vilket gör att jag inte är lika beroende av bilen så den kostnaden kommer halveras mot innan, planen är även att byta till en bil som inte kostar lika mycket i omkostnader som nuvarande.
Jag känner att vi kan börja bo här och skapa en tillvaro i lugn och ro vilket var det absolut viktigaste. Att rensa i samband med flytten och göra sig av med saker var en befrielse. Mindre yta, mindre att hålla ordning på 
Min framtida plan på sikt är att få ner boendekostnaden genom att köpa en ev bostadsrätt/radhus/eller ett litet hus utan grannar. Det får beslutas utifrån behoven som kommer att ändras i takt med att barnen blir äldre.
Så sammantaget är den främsta känslan frihet över att kunna disponera min tid på ett helt annat sätt än när jag bodde i huset.
2 gillningar
Jag saknar att kunna gå ut på min egen gräsmatta en sommarmorgon. Jag saknar vårt äppelträd och den enorma syrenbusken. Och jag minns med vemod hur barnen åt sig mätta på hallon hela sensommaren under sina småbarnsår.
Men jag är enormt lättad över att slippa snöskottningen, gräsklippningen, vedhuggningen, klippning av häckarna, rensningen av rabatterna, utrotandet av tistlar, de flagnande hängrännorna, dräneringsbehovet, asfaltssprickorna, den dåliga isoleringen, målningen av fönstren, de trasiga takpannorna och allt annat som stressade mig kopiöst.
Att vara husägare tog massor av energi och massor av pengar. Vi hade inte tillräckligt av någondera.
Jag tyckte alltid att grannarna tittade snett på oss för att vi inte ansade kanterna längs garageuppfarten utan lät maskrosorna hållas.
I min egen lilla bostadsrätt känner jag mig därför friare än vad jag någonsin gjorde i villan. Min tid räcker numera, så även min ork och mina pengar.
3 gillningar
Är det en fråga om kön? Verkar bara många kvinnor som gärna slipper saker med hus. Inte hört så många män här.
Killgissar att allt de hanterat i livspusslet plus allt ute blivit för mycket. Sega män känner jag då . Men jag förstår verkligen befrielsen de känner av att bara ta hand som sitt eget.
Jag är uppvuxen i lägenhet och flyttade till hus för 2 år sen ungefär. Jag var väl medveten om att jag skulle få sköta allt och den biten gillar jag. Projekten och fixandet.
Det jag inte gillar med hus är de enorma kostnaderna som hänger över en konstant. När som helst kan något pajja och ruinera en. För att inte tala om elkostnaden som nu legat konstant på 5-6000 i 3 månader. Eller räntan som gör att vi betalar 30k bara för lånet. Neh ingen livskvalitet där inte.
Jag ser fram emot att komma till en lägenhet och utöva lite compact living. Har inget emot att sova på en 90-madrass i vardagsrummet 
Huset är för stort, för dyrt, för onödigt. Det enda jag kommer sakna är garaget som var min dröm.
1 gillning
Kom tillbaka när du ramlat ur sängen mitt i natten eller får oväntat damsällskap . Ja garage/verkstad är ju livet och egen mark.
Pengarna är jag med på. Men vad orkar du med nu som hus drog musten ur?
Jag bor kvar i huset efter separationen, och jag trivs så fruktansvärt bra.
Känner inte att något stressar mig,förutom att jag själv kommer på massor med saker som jag vill göra, några nödvändiga och några bara för att, men det sista ska jag ändra på, jag behöver inte göra allt,utan ska acceptera att det duger som det är.
Sen har jag mitt lilla garage som jag kan vara i.
Jag bor själv v.v och är ganska ordningsam i grunden, så någon större kaos är det inte, utan lätt att städa och hålla ordning.
Så jag trivs, men planen är väl att i framtiden hitta en enplansvilla med bra garage.
Jag och mitt x hade en gård.
Efter separationen träffade jag en karl med större gård, så jag och x:et kom överens om att han och hans nya skulle ta över gården. Jag köpte en villa i närmsta samhälle för varannan vecka med barnen.
Men innan x:et tog över gården så backade han ur. Det var hans nya som inte ville bo där jag bott. Efter ett par månader sprack det med min nye. Tog ett tag innan jag fick banken att gå med på att jag som nybliven egenföretagare skulle ta över den själv.
Har aldrig ångrat det. Min nye sambo bor här, men är inte delägare. Vi lever livet med hundar och jakt, odling och djurhållning. Har inte mycket tid för TV
2 gillningar
Jag orkar vara glad, pigg och nyfiken på livet och samtidigt jobba heltid. Med andra ord orkar jag med att ägna mig åt min hobby, att träffa vänner och träna. Och jag känner mig aldrig trött och less längre.
Naturligtvis var det inte enbart huset som orsakade den jobbiga tillvaron förr, men det utgjorde grunden till så många krav, och eftersom husägartiden sammanföll med småbarnstiden av naturliga skäl blev alltihop helt övermäktigt.
Ändå älskade jag själva huset! Det var underbart. Men att äga och ta hand om ett hus var sannerligen inte vår grej.
1 gillning