Ahh fattar. Jag har inget intresse av att vara nyfiken på livet, träffa vänner och träna. Mår bäst av att vara själv och pyssla med mitt, hus och hem. Verkar med andra ord handla om vad man vill fylla upp livet med och hur det passar med ens boende 
.
2 gillningar
Jag flyttade till en liten BR (lägenhet, plan 3/3, 30kvm) två år innan min skilsmässa. Gick från hus på 200kvm med ”sedvanlig” 1000kvm tomt, grannskapets tätaste och grönaste gräsmatta, 150kvm pooldäck med pool. Perfekt stenläggning på garageuppfarten, inte en maskros så långt ögat kunde nå…
Visst, jag saknade huset initialt, ytan och friheten. Men över tid så tappade jag känslan för mitt hus och mitt ”hem”. Och till slut så kändes det inget roligt med att klippa gräsmattan (ja, jag var den idioten som faktiskt tyckte det var kul att klippa gräs, ”strajpa” mattan ”black&white”, att åka till Bauhaus i mar/apr och handla gödning och allsköns preparat för den perfekta mattan!).
Men i takt med tiden så kändes mina ”30kvm” mer som mitt hem än mina ”200kvm”…
Visst, nu när våren börjar komma med stormsteg så kan jag väl känna ett uns av saknad. Att knata runt lite i trädgården, fixa med något, börja fylla upp poolen, gå in i garaget och hämta lite verktyg. Dra fram högtrycken och spola av bilarna, när som, hur som. Men saknaden känns allt mindre och mindre och… mindre…
Nu ligger jag i steget att skaffa en större lägenhet, med balkong. Ser inte i min närmsta framtid i att sätta mig i ett hus igen. Har ingen lust att bättringsmåla vindskivor de kommande åren, att högtryckstvätta altanen varje vår, rensa bort löv och skit från hängrännorna. Snöskottning… nää, tack!
Och de gånger jag varit hemma i exets hus senaste månaderna så fylls jag av en känsla av – Fy fan vad mycket det finns att ta tag i!! Det är prylar överallt, färdigpackade säckar som skall till återvinningen, rum, ytor, som man kanske skulle vilja ”suga tag i” – inte för att de är fall färdiga på något sätt, men för att ”projekten” finns där, hela tiden (!)…
Näää, var sak har sin tid. Känner jag.
Vill jag bada så åker jag till havet, eller där jag bor just nu, så tar det 10min promenad så är jag vid havet. Vill jag ta en morgonkaffe i solen, så finns det en trevlig innergård.
Tryggheten för mig har aldrig legat i mitt boende. Utan i mig själv. Har inga problem att sova under bar himmel, i ett tält, i en lägenhet eller i ett större hus.
Mina första fem år i livet tillbringade jag i lägenhet, sedan uppväxt i hus, därefter ett antal lägenheter i takt med att man blev ”vuxen”. Sen ca 15år i hus.
Nää, nu går jag vidare känner jag! Nya kapitel skall skrivas…
Jag har också kvar huset. Och det är fruktansvärt skönt, för trots att det är dyrt som fan och listan över saker som behöver åtgärdas i hus och trädgård är utan slut, så känns detta mer som mitt hem än någon annanstans jag bott. Varenda liten bit av stället är en del av mig. Och jag kommer inte ha någon annan att flytta in, som jag ser mitt liv just nu. Vill jag inreda på ett visst vis, då gör jag det. Ser en rabatt för tråkig ut men jag inte har lust att åtgärda den, ja då gör jag inte det. Jag har insett hur värdefullt det är att känna att jag har en egen vilja när det kommer till sånt här att jag inte kommer riskera att någon annan kommer in och kör över mig. Som det är nu känner jag bokstavligen lycka och tacksamhet när jag sätter mig ensam i soffan om kvällarna och tittar och tänker på det jag har kring mig. Det är inte perfekt, men det är mitt.
3 gillningar
Fint (be)skrivet, heja dig 
2 gillningar
Jo, så är det ju. Men det är en så stark norm att skaffa hus (åtminstone i min del av landet) när man får barn att vi gjorde det liksom automatiskt.
Vi var unga och lite impulsiva och satte oss aldrig ner på allvar för att diskutera vad det egentligen innebär att ha ett eget hus. Vi pratade aldrig igenom hur mycket tid och pengar vi var beredda att lägga på en villa med stor tomt. Vi bara konstaterade att banken gav grönt ljus och så köpte vi ett hus som vi gillade.
Gud så naivt det känns idag! Men samtidigt tror jag inte att vi är ensamma om den arbetsgången när man är 25 år, första barnet har anlänt och lägenheten börjar kännas lite trång.
word!
Wherever I Lay My Hat (That’s My Home)
1 gillning
Uppväxt i hyresrätt och bott i det fram till jag och exet köpte bostadsrätt och sedan radhuset.
Jag tycker det är skillnad på att bo i hyresrätt och bostadsrätt. Visst man kan alltid ringa hyresvärden om nåt strular. Har man en bra hyresvärd så fixar de problemet inom rimlig tid, andra gör det inte.
Sen är det iaf inte här lätt att få en hyresrätt. Om du inte vill ha en i utsatta områden eller har råd med snordyrt nyproducerat.
Trygghet hm jag tänker mer på område då än lägenheten i sig. Eller i vissa fall gator, finns två st i min närhet jag aldrig skulle känna mig helt trygg på.
Nä trivs i radhuset, men så behöver jag inte ha perfekta gräskanter eller gräsmatta. Även om lite mer gräs och mindre mossa kanske vore trevligt. Men mycket av min lilla plätt får vara lite vilt mtp bin humlor mm så även maskrosor få stå utan dåligt samvete.
Rensa i rabatterna är lite som terapi, klippa häckarna och kolla takpannor görs 1-2 ggr per år. Annars så lägger jag mest tid på altan med att grilla, softa och läsa en bra bok, fika osv.
2 gillningar
Ja alltså för min del rör det Sthlm regionen och det är få områden om ens några där som går att få tag på lägenheter som har hyreslägenheter som inte är otrygga med sprängningar o grannar man helst inte vill bo nära tyvärr därav trygghetsaspekten.
1 gillning
Dags att ta steget från hus till lägenhet inom kort. Bott kvar 7-8 månader sedan ex flyttade till sin hyresrätt men nu har jag köpt en fin bostadsrätt på c:a 100 kvm med inglasad balkong som blir nästa bas i livet (liten ort så inga storstadspriser 
). Månadskostnad motsvarande en ny hyresrätt på 70 kvm typ ink ränta och amortering.
Tror också vi gjorde ”som man skulle” och köpte vårt första hus efter 1 år i hyresrätt tillsammans. När vi bott där 7-8 år så byggde kompisar nytt och det kändes som ett naturligt steg även för oss. Uppåt och framåt. Sen har vi bott här 5 år innan separationen.
Men eftertanken om vad vi verkligen ville. Den tror jag tyvärr vi har nu i efterhand. Vi ville absolut ha vårt underhållsfria liv som ett nytt hus gav. Men inte pressen som kostnaderna och idéen om hur livet ”ska vara” gav.
Vi ville nog egentligen ha tid och plats att resa mer. Mer tid tillsammans med barnen. Det blev mer att jobba livet ur sig för att betala för sitt boende och ett fint vardagsliv.
Vi skulle kanske haft den där bostadsrätten som är hälften så dyr men lika fin och lägga resten av tiden och pengarna på varandra och familjen? Eller ett billigare hus eller radhus så där finns lite att påta med.
Men den tiden är förbi och nu kommer vi trots allt betala lika mycket per månad totalt som huset kostade oss, fast var för sig i varsin lägenhet och varsitt liv 
3 gillningar
Låter helt underbart 
1 gillning
Boendet i sig är väldigt trevligt. Behöver göra en liten åthäva för att skapa ett eget sovrum i ”matsalen”, men i övrigt är där ingenting jag måste göra (några villhöver saker som kan pillas med över tid).
Väldigt skönt att nästa steg är något jag kan känna stolthet över och trygghet i för en längre tid. Det var viktigt för mig.
Sen är det såklart en sorg i varför det blir denna lägenheten och i att sälja vårt hus, men hoppas och tror att vi kommer kunna leva gott och få ett fint hem här 
2 gillningar