Nej, det är uppenbart att du inte tror på det. Men om vi säger så här då - i krig finns det experter som kan hjärntvätta vilken hårding som helst. Alla krigförande länder använder sig av den metoden, eftersom den är så effektiv. Du tror inte den funkar, men resten av världen och alla ledande psykologer har sett bevis på det många gånger.
En person av den här sorten (jag påstår att det handlar om narcissister, men det spelar ingen roll vad man vill kalla dem) använder sig av samma metoder som experter i krig och sektledare gör. Det är väldigt enkla men effektiva metoder. Se till att offret får för lite sömn, så han eller hon inte kan tänka klart. Var snäll och elak om vartannat för att förvirra ännu mer. Skär av allt inflytande från andra människor, så den enda information offret får är från sektledaren/narcissisten.
Det handlar om hjärntvätt, och offret kan ta personligt ansvar för situationen ungefär lika lite som om han/hon blivit drogad.
@Leaf Är det här att likställa med krigstortyr menar du? Det låter lite drastiskt. Ska de inte polisanmäla då också?
Fast vad gör du för poäng nu egentligen? Menar du att en person som blivit drabbat av krigsliknande tortyr inte ska söka hjälp hos en psykolog, vilket är exakt vad jag förespråkar?
@Restenavlivet Jag är för vetenskapligt orienterad för att lyssna på argument som “bara för att du inte varit där betyder det inte att det inte finns”. Jag råkar veta en del om hjärnan. Oavsett så var mitt argument att om du inte kan tänka normalt behöver du professionell hjälp. Håller du inte med om det?
Jag talar inte om tortyr. Jag talar om hjärntvätt, och den är sig lik oavsett vilket sammanhanget är.
En psykolog är inte utbildad för att hantera hjärntvättade personer, så antagligen är man inte mycket hjälpt av en sådan. En samtalsterapeut vore bättre i så fall. OM du bor på rätt stället, OM du har gott om pengar och OM du har tur, så kan du få rätt hjälp av en terapeut.
Du skriver t ex att du inte kan förstå händelseutvecklingen, hur han från att ha mått så illa efter 6 månader till att sedan 5 år senaste skaffa barn. Det kan jag förstå, för efter den där händelsen som fick Calles att må så illa så kom hennes fina beteende tillbaka. Hon fångade in honom igen och Calles fick tillbaka hoppet om att det kanske kan bli bra ändå. Och så kom en ny situation när det inte kändes bra, men den efterföljdes av något bra igen. Det blir lite som en jojo. Detta i kombination med att vara kär och vilja att personen ska vara en bra person gör att man liksom förtränger det dåliga och fokuserar på det som faktiskt är bra. Till den gräns att det som inte är bra tar över, och då hamnar man här. I en känsla av förvirring över vad som under lång tid har pågått. Kärleken kanske inte längre finns där och man börjar se nyktrare på vad som sker.
Jag påstår inte att vi står helt hjälplösa inför vad som sker. Jag kan säga att jag är en kompetent person, välutbildad med mål i munnen och känsla för rätt och fel. Men i min relation sker något som får mig att inte hänga med på vad det är som händer, jag blir ofta förvirrad av alla svängningar och av de ord jag får till mig blir jag väldigt osäker och förvirrad. Det betyder inte att min partner kan få mig att göra precis vad som helst, men det skapar en obalans i förhållandet som gör att jag fogar mig för att det ska vara så harmoniskt som möjligt. Det är någon sorts mekanism för att skydda mig själv från det jobbiga. Man lär sig hur man ska bete sig för att det inte ska bli jobbigt och jag tror att det är av den anledningen dessa förhållanden är svåra att ta sig ur. För att man vet att när man börjar vara jobbig tillbaka så kommer det bli tusen resor värre. Och då vet man inte vart det slutar…
Så när du säger att du inte förstår varför Calles inte bara lämnar eller ifrågasätter hans val, säger att vi borde söka hjälp osv då vill jag påstå att du inte förstår hur det kan vara i sådana här relationer.
Det är inte så ”bara” jämt i livet! Alla val görs på någon grund, och jag tycker att man ska vara försiktig med att uttala sig om vad en annan person ska göra och inte. Råd, ja visst. Men tonen i dina kommentarer känns för mig inte särskilt välmenande och trevlig, snarare mer dömande och oförstående.
@Vimlan Fast nu var det ju du som sa att ni inte tänker normalt. Jag har inte gjort några sådana bedömningar. Däremot står jag fast vid mitt uttalande att om man inte tänker normalt, eller vet med sig att man befinner sig i ett självdestruktivt beteende ska man söka professionell hjälp. Oklart varför du blir stött över det.
Vore det inte bättre att söka hjälp hos proffs istället för att hänga i ett sånt här forum och tjafsa med anonyma människor?
Jag sympatiserar dock med din beskrivning av förvirring när en människa man litar på plötsligt och oförklarligt byter karaktär. Det är absolut omskakade och smärtsamt. Jag har själv upplevt det här men det är ju också varför jag har svår att relatera till Calles berättelse. Jag tror inte jag kan glömma när någon gör mig illa utan jag förblir misstänksam under lång tid efter det.
Sedan är det väl bra att jag ifrågasätter hans val, för de har ju uppenbarligen inte varit bra för honom? Det verkar som en riktig och uppenbar skitrelation när man rent fysiskt kräks över den. Trots att vi båda förmodligen är överens om det så skriver han att han ändå är tillbaka. Hur kan man relatera till det? Jag vet inte. Att rekommendera professionell hjälp för att bygga upp en personlig integritet känns rimligt. Eller tänker du hjälpa honom?
Jo, professionell hjälp är absolut något som behövs. Det håller jag med om, för att få hjälp att komma ur det som inte känns bra för en.
Det var kanske klumpigt uttryckt av mig att använda ”inte tänka normalt” men jag tror poängen gick fram. Menar inte på något sätt att någon här är onormal på så vis, mer att tankarna liksom spökar för en. Man kan förstå att något är helt knasigt men samtidigt finns en känsla inom en att det kanske är hos en själv problemet ligger ändå.
Jag går till en professionell terapeut och har regelbundna samtal. Där handlar mycket om mina egna beteenden kopplat till hans, hur de samspelar osv. Än har jag inte riktigt landat i att våga lämna, tvivlet finns kvar men det är något jag jobbar på. Vad jag förstår har även Calles sökt hjälp, vilket är jättebra!
Tror som du att här inne kan vi inte hjälpa varandra på ett djupare plan, ingen har tillräckligt med kunskap och det är alldeles för anonymt här. Däremot kan det hjälpa en att komma vidare i sina egna tankar, hitta nya perspektiv och så här. Där har du helt rätt i att du genom att ifrågasätta kan hjälpa till också, för att det kan sätta igång nya tankebanor.
Det viktigaste är bara att vi skriver av välvilja
Jag blir så glad när man ser en tråd som denna där några med samma upplevelse kan diskutera o få igenkänning och bli styrkt i sin situation🙏
Förstår att flera av er förutom att skriva o läsa här även går o samtalar med proffs för att få hjälp o bli stärkt i att förstå era partners o er själva.
Då de samtalen säkerligen inte blir så ofta och era tankar o känslor pågår 24/7 så är det underbart att detta forum finns så ni kan fortsätta ”prata” med andra. För det som ni är med om vill man oftast inte prata med andra om.
När sedan en som du @ikaros kommer in o skriver nedvärderande o mycket tråkiga kommentarer blir jag både arg o ledsen. Kanske är din personlighet som deras respektive… Hur som… jag tycker du ska gå ur denna tråd o låta @Calles o @Vimlan mfl att prata om sina situationer utan dina oförskämda påhopp.
Låter som vi är helt överens och i samstämmighet. Det enda jag kanske undrar över är hur du vet om någon skriver av “välvilja”? Är inte kärnan till problemet ni har att ni inte kunnat särskilja välvilja från exploatering?
Fast nja, det handlar mer om att kanske ha en lite för hög acceptans vad som är okej att utsättas för och inte. Att tolerera för mycket snarare än att inte kunna skilja på välvilja och exploatering. Gränsen mellan att bli bra och dåligt behandlad, att inte värdesätta sig själv tillräckligt för att sätta gränser som gynnar en själv. Jag vet att åtminstone jag har någon sorts medberoendeproblematik som gör att jag gör mycket för att pleasa andra oavsett vad det ger för konsekvenser för mig. Men det fungerar bara till en viss gräns har jag märkt…
Här skrivs ju allt i text, då är det svårare att urskilja undertoner. När någon pratar kan mycket förstås genom tonlägen osv. Det blir när jag läser att jag läser in ”tonen” i det som står, det kan ibland missuppfattas. Men jag läste in en hård, lite ironisk och på något sätt hånande ton i det du skrev och det var nog det jag reagerade på.
Men jag läste in en hård, lite ironisk och på något sätt hånande ton i det du skrev och det var nog det jag reagerade på.
Jag tror många människor gör det misstaget när en frågeställning avviker från det förväntade. Är man osäker är man ofta rädd för att bli avslöjad som osäker. Även om man har helt rätt kan man fortfarande vara på högspänn och leta efter sådant som hotar sin ståndpunkt.
Skriven text kan dock aldrig innehålla en objektiv mängd ironi eller hån. Det vi läser mellan raderna finns ofta mest i vårt eget huvud.
Påståenden som triggar nya tankar och förändring känns dock nästan alla hotfulla. Det kan vara värt att tänka på.
Anekdot dax:
Efter min skilsmässa ältade jag länge min situation och grät varje dag. Jag tog flitig användning av psykolog-hjälp och de två första psykologerna kom jag ingenstans med. Den tredje, som var mer av en relationsexpert, sa helt enkelt åt mig att 1. sluta älta. 2. gör en förändring 3. försök bara påverka det du kan påverka. Ingen sympati för känslorna eller min självrättfärdigande historia över varför jag hade rätt att må dåligt. Det hjälpte. Jag blev signifikant bättre. De två tidigare hade lyssnat och lockats in i min historia som bara bekräftade att jag varit orättvist utnyttjad. Problemet med den historian är ju att det inte hjälper något alls att ha rätt. Mina tårar blir inte mer värda för att det var orättvist det som hände. Ibland är “hårt” exakt vad vi behöver.
Sedan lider jag dock ändå fortfarande av bristen på en förklaring och svar - sådant letar jag fortfarande aktivt efter och hittar små pusselbitar här och där. Jag ställer alltså aldrig frågor för att håna någon utan för att uppriktigt söka svar. Även dåliga svar är synnerligen informativa.
Det du har skrivit är det hon på F R har sagt till mig.
Hon tyckte jag skulle gå till en kurator som har insikt i psykisk-misshandel ( hon tyckte det var rätt så grovt) helst en mansjour men det finns inte på våran ort.
Jag kan inte gå till en kurator heller då min fru jobbar i nära anslutning till där kuratorern jobbar.
Jag får samtalsstöd genom företagshälsovården men det har tyvärr varit glest i mellan gångerna nu under hösten p g a sjukdom.
Har lite telefon kontakt med F R
Ja, likväl som många människor gör det misstaget att glömma bort att ta hänsyn till hur mottagaren tar emot argumenten, skrivna eller talade. Om någon uttryckligen talar om att personen inte är bekväm med sättet åsikter framförs är det smart att anpassa sig om man vill vara omtyckt, respekterad eller bygga bestående sociala band. Det går att ha oändligt många tankar och idéer som avviker från normen. Det är i sig inget som gör de synsätten bättre. Särskilt inte när sättet de framförs på uppfattas som otrevligt. Publiken sviker.
Vi har haft en liknande diskussion tidigare här på sajten. Den fick en egen tråd, och även om flera inlägg plockats bort ur den tråden, så finns det viktigaste kvar. Läs den, för jag tänker inte diskutera saken mer i den här tråden. Det känns mer och mer som att vi kapat tråden från TS.
@Calles Det är naturligtvis en otroligt svår situation om det inte ens finns hjälp att söka och det gör ju min rekommendation att söka hjälp rätt meningslös minst sagt.
Hur tänker du personligen när du hör Leaf, mig och andra prata om din partner som en misshandlare (narcissist, psykopat eller vad vi nu kan kalla henne)? Delar du den uppfattningen? Eller tycker du vi drar på stora växlar på det du skrivit och att du i själva verket är osäker på om hennes goda sidor överväger hennes dåliga? Jag är som jag skrivit tidigare faktiskt genuint intresserad av att förstå, och tvärt emot vad det uppfattats som så menar jag inget illa.
Du skriver väldigt bra, detta nedan t e x, man du sätter ord på allt du beskriver det blir väldigt tydligt.
Jag har lite svårt för att beskriva och det kan bli lite klumpigt beskrivet
"Fast nja, det handlar mer om att kanske ha en lite för hög acceptans vad som är okej att utsättas för och inte. Att tolerera för mycket snarare än att inte kunna skilja på välvilja och exploatering. Gränsen mellan att bli bra och dåligt behandlad, att inte värdesätta sig själv tillräckligt för att sätta gränser som gynnar en själv. "
Jag skriver dagbok för att jag ska kunna ha lite koll på vad som hänt, allt kommer inte med men i stora drag.
Då får mad med det där om oacceptabla och sådant som inte är okej I en relation.
Det har varit bra då jag har pratat med Familjerådgivningen och man tar ett exempel som hon sagt eller gjort, då får man bekräftat på att magkänslan stämde att det är inte okej att säga eller göra så.
Ska de inte polisanmäla då också?
som jag är otroligt tacksam för