Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Vill inte ha det såhär

Detta är min historia.
Träffades för 20 år sedan, flyttade ihop efter några månader och förlovade oss efter 4 månader.
Jag var så glad att ha hittat någon som ville ha mig.
Det började egentligen rätt tidigt i förhållandet då hon började klaga på mig.
Kanske 2 månader in I förhållandet.
Ett exempel, vi hade varit hos hennes föräldrar och när vi åkte hem klagade hon på att jag pratat för mycket, nästan gång vi hälsade på så tänkte jag mig för och pratade inte så mycket, när vi åkte hem var hon arg för jag hade pratade för lite.

En kväll när vi gått och lagt oss (kanske 6 månader in I förhållandet) så var hon arg och skällde på mig, kommer inte ihåg vad det var hon var arg på, då gick jag ut och kräktes mitt i natten.

Det var alla möjliga fel på mina vänner.
Det var även många fel på mina släktingar, framför allt på mina föräldrar, när dom hade hälsat på så var risken väldigt stor att hon klagade på något dom sakt eller gjort, resultat blev ju att jag skärmade av mig från vänner och släktingar .
En del nätter har hon hållt mig vaken och bråkat, det har varit jag som sagt eller gjort något eller en åsikt som inte passat.
Det värsta jag vet är att vara osams, har blivit konflikträdd med tiden.
Vill påstå att hon är kontrollerande och väldigt svartsjuk.
Det har varit många spydiga kommentarer och konstiga påståenden t e x
Du skulle kunna ligga med Sara!
Tittar du på andra tjejer?
Varför tittade du på henne?
Jag tittade inte på någon, jag körde bil tex.
Tittade på en film där det var två arbetskamrater som blev ihop som hade varsin familj och barn innan, dom skilde sig, och blev ihop.
Då säger hon till mig, Du tycker väl till och det är helt okej när dom gör så nuförtiden !!!

Man får heller inte glömma att det har varit många bra dagar också, det har gått i perioder det dåliga.
Jag har ju lärt mig hur jag ska bete mig för att minimera bråk och klagande.
Jag får gå på äggskal.
Jag vet att det inte ska vara så.
Jag har alltid hoppas att det ska bli bättre lite längre fram (t e x när vi får barn, nästa barn o s v) och det har nog kanske blivit det, men inte tillräckligt bra.
Jag orkar inte ha sociala medier då hon blev sur på vilka vänner jag hade på Facebook,
Så det tag jag bort.
Vi är gifte oss och vi har tre barn 8-15 år som är fantastiska.
För ett år sedan sa jag att jag vill skiljas.
Då hade jag inte pratat med någon om hur jag har det i förhållandet eller hur jag mådde.
Hörde från släkten att en skilsmässa var det sista dom trodde om oss.
Då sa jag att känslorna var borta då jag inte ville skuldbelägga henne och berätta hur jag igentligen kände.
Efter alla dessa år vet jag att det är ingen idé att ta en diskussion då hon alltid har rätt och jag fel.
Hon trodde allt var bra, förstod inte mitt beslut alls.

Då sa hon att det går att få tillbaka känslorna igen.
Varför har du inte sagt något?
Jag sa det är ju ingen idé, diskuterar vi något så har ju du alltid rätt och jag fel.
Så är det ju inte, sa hon.
Det måste vara något mer sa hon
Ja, du pikar mig nästan varje dag, det är inte kul alls.
Då ville hon försöka, hon lovade bättring.
Jag sa nej, jag orkar inte längre!

Hon har ju alltid rätt, så hon sa att jag fått en kris eller att jag var på väg att gå in i väggen.

Vad jag fick höra av henne då!!!.

Du är:

Du är så djävla egoistisk
Du förstör en familj.
Ska du supa och träffa tjejer.
Du tar inte med någon ny till skolavslutningen!!
Det måste du lova.!!!
Du borde ha barnen varannan helg
Barnen kan få men för livet av en skilsmässa!!!
Barnen kanske inte ens klarar av skolan.
Säger till barnen att pappa är så djävla elak.
Du gör ju så jag missar halva uppväxten med barnen!!! Om vi har 50/50
En skilsmässa är inte så glamorös, som det står om tjändisar i tidningen .

Känns som hon gör allt hon kan för att ge mig dåligt samvete.
Sa även vid ett tillfälle att jag tar barnen och flyttar långt bort!
Är väldigt rädd för att hon ska vända barnen imot mig.
Känns som hon gör allt för att jag ska få dåligt samvete och det lyckas hon med fullt ut.
Pratade med svärmor, hon sa: jag förstår att du inte haft det lätt, du har nog fått mycket skäll du kan jag tänka mig.
Jag har otroligt dåligt samvete för att barnen blir ledsna, även för hennes skull.
Ringde familjerådgivningen dagen efter (jag sagt att jag vill skiljas) och frågade hur det funkade med vårdnaden om barnen, då vi pratade så bröt jag ihop, då ville hon träffa mig så jag tog vägen förbi direkt efter jobbet.
Har haft kontakt med henne under den här tiden.
Har inte berättat det för min fru då jag är säker på att hon skulle bli vansinnigt arg.
Jag bodde kvar hemma ca en vecka, sedan flyttade jag till en vän, men åkte hem då och då för att fixa olika saker och träffa barnen så klart,
Sen en dag ringde hon och ville jag skulle komma och prata så det gjorde jag, skulle även sova där till nästa dag.
Hon lovade att inte komma med pikande kommentarer mm, hon kunde inte tänka sig ett liv utan mig, och tänk på barnen vad glada dom kommer och bli.
Vi kan väl försöka,du kan väl ge mig 10 månader iallafall
Jag vill inte sa jag, men hon hållde mig vaken och tjatade till ca 03:00 då sa jag, Ja, fast jag vill inte sa jag till henne, jag sa det bara för jag behöver sova nu.
Dagen efter säger hon till barnen: pappa har något att berätta.
Nej sa jag då, hon sa pappa ska flytta hem igen!
Kände mig helt överkörd, men jag gick ju med på det trots allt. (Fast jag absolut inte ville det)

Det var var bra I ca 4-5 veckor, pikarna har väl i stort sett upphört.
Men sedan började hon kritisera både det ena och det andra.
Jag har frågat henne vad jag har för brister?
Svaret jag fick var du kan vara lite glömsk.
Något mer är det väl? För ingen är ju felfri.
Svaret jag fick var nej.
Det enda som jag har fått en ursäkt för är alla pikar, annars har hon aldrig gjort fel i våran 20 åriga relation.
Men jag har bett om ursäkt och sagt förlåt för sånt jag sagt eller gjort eller en åsikt, bara för att få slut på tjat och bråk så många gånger.
Vi kan ha en diskussion om något. vardagligt sen helt plötsligt kan hon säga vårt minsta barn har blivit mörkrädd, och det är ju inte så konstigt, efter det du gjorde I slutet av februari, sådana kommentarer kommer det ibland.
Tittade i min dagbok som jag började skriva i somras I augusti var det 18 av 30 dagar som hon var sur på mig eller arg på något.
Fast jag gjorde så gott jag kunde för att inte göra henne arg eller upprörd.
För i början av januari blev det natt tjat igen.
Varför tjatar du om samma om och om igen?
Hade inte behövt tjata om du svarat rätt!!!
Det tjatas tills jag svarar det hon vill!
Då sa jag vi kan ju gå till familjerådgivningen om du vill, men det ville hon inte.

Nu kanske det har varit sämre sista året pga att jag ville skiljas.
En annan fundering jag har, det är att det har alltid varit jag som ska bekräfta henne, hon kanske har kommit och kramat mig 5 gånger på 20 år och det var i början så jag har inte känt mig älskad överhuvudtaget!

Har bara en vän som jag kanske träffar några gånger om året, berättade lite hur jag har det hemma, han sa, jag har märkt att du inte är glad, märkte det för flera år sedan.

Under tiden vi var isär så kände jag mig glad och fri och samtidigt längtan efter barnen så klart men jag kände mig lättad.

Kärleken känns verkligen förbrukad?( för länge sedan)
Ångrar mig så mycket att jag inte orkade stå på mig, när jag ville skilja mig.
Nu har det varit lugnt I ca 4 veckor, annars brukar det vara minst 2 gånger eller mer i veckan.
Hade jag inte skrivit dagbok, så hade jag nog inbillat mig att det vissa saker inte hänt.
Jag har trott att det är mig det är fel på men hon på fr har hjälpt mig att räta ut flera frågetecken, så jag har börjat förstå hur en relation igentligen ska vara.
Jag grubblar var enda dag på dessa problem. Har sådan ångest över att göra barnen ledsna.
Detta är som jag känner och mina känslor
Hon tycker förhållandet har varit rätt bra som jag förstår det.
Då hon tycker vi växt ihop, och jag tycker vi växt isär.
Om jag skulle ta tag i det igen (när), säga att jag vill skiljas.
Hur länge behöver man bo under samma tak?(för barnens skull)
Hur orkar ni stå på er när partnern försöker få en att stanna kvar?
Hon hittar anledningar till hur jag känner och hur det ska fixas. (Tex du är på väg att bli utbränd eller, jag lovar att gör allt för att det ska bli bra igen.

5 gillningar

Fan va stark du blivit under dom sista åren @Calles !

Det gläder mig att du orkat och sett vad som skett och att din dagbok stöttar dig.

Ang. Detta att bo ihop trotts all skit kan jag inte ge dig info om, men många här inne har förslag.

1 gillning

@Calles

Du gör dina barn värre när du går runt och är ledsen, orolig, grubblande över att du inte vill vara i ditt äktenskap (o det låter som du har goda skäl) Ģör ett nytt försök att bli fri från din fru att leva det liv du vill, för dig och barnen. Nästa gång kommer du vara mer målmedveten och lyckas ladda kraft och vilja som behövs!

Lovar dig att dina barn kommer få det fint med en pappa som tar vara på sitt liv och står upp för sig själv! Att vara utan dem varannan vecka är tufft, men de är dina varje dag- även när ni inte ses.

Du har ett liv- det är här och nu! Ta vara på det!

2 gillningar

Jag har varit i din situation, fast tvärt om då jag är kvinna. Just det här att klaga på en för saker man gör, hur man är osv.

Jag har inte skrivit någon egen historia, utan skrivit om det i flera andra trådar.

Det var så skönt att separera! Det var som att äntligen slippa lägga band på sig hela tiden och att akta sig för att göra fel.

Det har nu snart gått 6 år, men jag hänger fortfarande kvar här, det är väl för att bearbeta varför jag stannade så länge, i mitt fall nästan 24 år.

Jag blev ihop med min nuvarande sambo efter 1 år. Sedan dess har jag kommit på några saker som jag tycker är viktiga. Det är att inte försöka förändra varandra, att vara snälla mot varandra, acceptera varandras egenheter och om man inte kan göra de tre sakerna - separera!
Det är inte dig det är fel på, det är att ni inte passar ihop!

Hur är din sambo mot barnen? Pikar hon dem också? Får din sambo vredesutbrott när saker och ting inte blir som hon föreställt sig?

3 gillningar

Tack!!

Tack för svar.
Känns inte som jag har modet just nu tyvärr

Du får ta mitt inlägg lite som du vill. Först vill jag säga att jag inte tycker hon har behandlat dig rätt och jag har full förståelse för att det inte är en sund relation.

Det jag vill säga att detta med att hon vill skuldbelägga dig och få dig att stanna kvar. Så tror jag att det finns en hel hög med fraser som är rätt klassiska, som många lämnade säger. För mig var det inte nån genomtänkt elakt utan det var så jag kände och det vill man gärna förmedla. Man hamnar i en chock/förnekelsefas, men visst många av dessa känslor har jag än idag. Det är en sorgeprocess som kan vara väldigt lång.
Och tyvärr i ditt fall, och jag förstår din rädsla för att hon ska försöka vända barnen mot dig om hon säger saker om dig nu som att du är elak till barnen.
Att en skilsmässa inte är glamorös, nä det vet du säkert och vem har påstått något sånt inte ens för kändisar. De (och deras barn) har det nog än värre med tidningar som gottar sig i detaljer.
Sant är däremot att ni missar halva tiden av barnens uppväxt,
Du tar initiativet till att “förstöra” en familj, men det behöver inte betyda att det är ett dåligt beslut. Ni kommer ändå vara barnens föräldrar.

Se till att stå för det nu och var konsekvent och tydlig det tror jag hjälper. Håll ut i stormen ta hjälp av den släkt och vänner som kan hjälpa dig och stötta dig.
Skriv av dig här.

Tack
Jag var ju själv ett tag I våras, jag kände mig så fri och glad men även sorg över att barnen blev så ledsna så klart.
Det har hänt att hon fått vredesutbrott men inte ofta

1 gillning

Tack för ditt svar.
Håller med dig.

Gått och lagt oss, sa god natt
Hon började prata
Fru. Du svarar inte tillräckligt snabbt!!
Om jag svarar fel, så kan du aldrig ta det, jag måste svara rätt annars får jag hör det jättelänge efteråt.
Fru. Vet ju inte vad jag ska tro på när du ljög i våras!!! (Sa att känslorna var borta, det var ju inte det enda, men ville inte i det läget säga att hon var svartsjuk, kontrollerande, och alla pikar)
Kvälls tjat trugar inte
Fru. Det du skapade i våras det gjorde ett stort sår i mig, och det läker inte!!!
Verkar som du vill att jag ska må dåligt!!!
Fru. Du mår väl bra om du inte trugar mig
Det är väl klart att jag inte vill att du ska må dåligt, jag vill inte att någon ska må dåligt.
Fru. Du var så djävla elak våras, du tyckte du gjorde det snyggt men det var det inte, du var så elaka!!!
Fru. Det var ju alla fel på mig i våras!!!
(Jag bröt ihop när vi ďiskuterade en gång i våras, kommer inte ihåg vad jag sa men sa nog hur jag kände då)
Fru. Kramar mig sällan, du är inte som förr du har blivit så kall!!!
Du visar ju inte att du älskar mig!!!
Hon har nästan aldrig kramat mig eller visat på något annat vis.
Jag har försökt att vara så bra och snäll som möjligt så hon inte ska sura eller få utbrott

Vi har svårt att diskutera, vi är ju väldigt olika, har sagt att vi kan gå på parterapi.

Fick säga förlåt, jag vill absolut inte göra dig ledsen.
Jag har sagt att det värsta jag vet är när det ska diskuteras mitt i natten.

Hon höll mig vaken ca 1,5 timmar
Det är skönt att jag sluppit natt diskussioner i en månad iallafall.

Jag har tappat mycket ork och energi sista året.

Ny dag

Väldigt ont i bröstet på morgonen.
Mår inte bra, är som vanligt efter natt prat.
Mår riktigt skit idag.

Erkänner att jag också gjort mig skyldig till att börja prata när man ska gå och lägga sig.
Det var i princip de enda gångerna man kunde prata när man fick vara ifred utan att barn.
Ofta så är det något som gått och skavt i en under hela dagen/länge så för att jag ens skulle somna så behövde jag ta upp det. För det spelade ju egentligen ingen roll vilken tid man tog upp det, var alltid fel tid. Nån film man skulle se, ett spel man skulle göra klart, gå ut och springa, laga mat, orkar inte just nu… listan kan göras lång. Det blev aldrig att man pratade och sen blev man anklagad för att älta och dra upp gammalt. Även om man aldrig löste något och pratade ut så man kom vidare.
Det finns nog många anledningar, du vill inte ha det såhär och även om du tycker att du är bra och snäll så märks det i ditt beteende skulle jag tro. Även om du inte tror det och det skapar ännu mer osäkerhet hos henne.

1 gillning

Jag förstår det till viss del.
Kan säga att jag tycker det är jätte jobbigt när det blir en diskussion, så jag försöker att göra allt rätt så det inte ska uppstå en diskussion.
Då min frus argument alltid är rätt.
Så har det tyvärr varit länge men jag ska försöka stå på mig.

Känner igen det där med att någon vill prata sent på kvällen när man precis är på väg att somna.
Med resultatet att man fördjupar konflikten för att man inte svarar på rätt sätt eller tillräckligt snabbt
Det blir ju inte bättre av att man är trött heller

Ja precis så var det, nästan somnat. Ännu jobbigare och bli väckt när man kanske sovit en halvtimme.
Jag är kvällstrött…

1 gillning

Lite från dagboken.
Pratade med hon på familjerådgivningen i torsdags (telefon), för att lätta mitt hjärta.
Hon sa, du har utvecklat ett medberoende under dessa 20 åren.
Hon sa även, nu har det gått ett helt år, du tar livet av dig själv när du går och våndas så här.
Imorse blev min fru sur när jag försvarade mitt ena barn när det blev konflikt mellan mor och dotter så nu är denna dagen förstörd…
Behövde skriva av mig lite…

3 gillningar

All styrka till dig!

Hoppas verkligen att du lyckas samla kraft och ta dig ur relationen. Bra med dagboken, bra att ta hjälp utifrån. Om du inte känner att du orkar göra det för din egen skull så gör det åtminstone för barnen. Det kommer kanske inte visa sig direkt, men på sikt kommer de se upp till dig för att du hade kraften att ta sig ur något som inte fick dig att må bra, det kanske kommer att hjälpa någon av dem någon gång.

Fortsätt skriva av dig, vi är många som lyssnar!

1 gillning

Tack för stödet!
Ja, jag samlar kraft och mod för detta och hoppas att jag snart ska orka ta tag i det.

Hade laddat för att lämna beskedet att jag vill skilja mig på söndagen, men jag orkade inte tyvärr…

Säg det nu.

1 gillning

Får sådan ångest när jag tänker på hur ledsna barnen blir…