Detta är min historia.
Träffades för 20 år sedan, flyttade ihop efter några månader och förlovade oss efter 4 månader.
Jag var så glad att ha hittat någon som ville ha mig.
Det började egentligen rätt tidigt i förhållandet då hon började klaga på mig.
Kanske 2 månader in I förhållandet.
Ett exempel, vi hade varit hos hennes föräldrar och när vi åkte hem klagade hon på att jag pratat för mycket, nästan gång vi hälsade på så tänkte jag mig för och pratade inte så mycket, när vi åkte hem var hon arg för jag hade pratade för lite.
En kväll när vi gått och lagt oss (kanske 6 månader in I förhållandet) så var hon arg och skällde på mig, kommer inte ihåg vad det var hon var arg på, då gick jag ut och kräktes mitt i natten.
Det var alla möjliga fel på mina vänner.
Det var även många fel på mina släktingar, framför allt på mina föräldrar, när dom hade hälsat på så var risken väldigt stor att hon klagade på något dom sakt eller gjort, resultat blev ju att jag skärmade av mig från vänner och släktingar .
En del nätter har hon hållt mig vaken och bråkat, det har varit jag som sagt eller gjort något eller en åsikt som inte passat.
Det värsta jag vet är att vara osams, har blivit konflikträdd med tiden.
Vill påstå att hon är kontrollerande och väldigt svartsjuk.
Det har varit många spydiga kommentarer och konstiga påståenden t e x
Du skulle kunna ligga med Sara!
Tittar du på andra tjejer?
Varför tittade du på henne?
Jag tittade inte på någon, jag körde bil tex.
Tittade på en film där det var två arbetskamrater som blev ihop som hade varsin familj och barn innan, dom skilde sig, och blev ihop.
Då säger hon till mig, Du tycker väl till och det är helt okej när dom gör så nuförtiden !!!
Man får heller inte glömma att det har varit många bra dagar också, det har gått i perioder det dåliga.
Jag har ju lärt mig hur jag ska bete mig för att minimera bråk och klagande.
Jag får gå på äggskal.
Jag vet att det inte ska vara så.
Jag har alltid hoppas att det ska bli bättre lite längre fram (t e x när vi får barn, nästa barn o s v) och det har nog kanske blivit det, men inte tillräckligt bra.
Jag orkar inte ha sociala medier då hon blev sur på vilka vänner jag hade på Facebook,
Så det tag jag bort.
Vi är gifte oss och vi har tre barn 8-15 år som är fantastiska.
För ett år sedan sa jag att jag vill skiljas.
Då hade jag inte pratat med någon om hur jag har det i förhållandet eller hur jag mådde.
Hörde från släkten att en skilsmässa var det sista dom trodde om oss.
Då sa jag att känslorna var borta då jag inte ville skuldbelägga henne och berätta hur jag igentligen kände.
Efter alla dessa år vet jag att det är ingen idé att ta en diskussion då hon alltid har rätt och jag fel.
Hon trodde allt var bra, förstod inte mitt beslut alls.
Då sa hon att det går att få tillbaka känslorna igen.
Varför har du inte sagt något?
Jag sa det är ju ingen idé, diskuterar vi något så har ju du alltid rätt och jag fel.
Så är det ju inte, sa hon.
Det måste vara något mer sa hon
Ja, du pikar mig nästan varje dag, det är inte kul alls.
Då ville hon försöka, hon lovade bättring.
Jag sa nej, jag orkar inte längre!
Hon har ju alltid rätt, så hon sa att jag fått en kris eller att jag var på väg att gå in i väggen.
Vad jag fick höra av henne då!!!.
Du är:
Du är så djävla egoistisk
Du förstör en familj.
Ska du supa och träffa tjejer.
Du tar inte med någon ny till skolavslutningen!!
Det måste du lova.!!!
Du borde ha barnen varannan helg
Barnen kan få men för livet av en skilsmässa!!!
Barnen kanske inte ens klarar av skolan.
Säger till barnen att pappa är så djävla elak.
Du gör ju så jag missar halva uppväxten med barnen!!! Om vi har 50/50
En skilsmässa är inte så glamorös, som det står om tjändisar i tidningen .
Känns som hon gör allt hon kan för att ge mig dåligt samvete.
Sa även vid ett tillfälle att jag tar barnen och flyttar långt bort!
Är väldigt rädd för att hon ska vända barnen imot mig.
Känns som hon gör allt för att jag ska få dåligt samvete och det lyckas hon med fullt ut.
Pratade med svärmor, hon sa: jag förstår att du inte haft det lätt, du har nog fått mycket skäll du kan jag tänka mig.
Jag har otroligt dåligt samvete för att barnen blir ledsna, även för hennes skull.
Ringde familjerådgivningen dagen efter (jag sagt att jag vill skiljas) och frågade hur det funkade med vårdnaden om barnen, då vi pratade så bröt jag ihop, då ville hon träffa mig så jag tog vägen förbi direkt efter jobbet.
Har haft kontakt med henne under den här tiden.
Har inte berättat det för min fru då jag är säker på att hon skulle bli vansinnigt arg.
Jag bodde kvar hemma ca en vecka, sedan flyttade jag till en vän, men åkte hem då och då för att fixa olika saker och träffa barnen så klart,
Sen en dag ringde hon och ville jag skulle komma och prata så det gjorde jag, skulle även sova där till nästa dag.
Hon lovade att inte komma med pikande kommentarer mm, hon kunde inte tänka sig ett liv utan mig, och tänk på barnen vad glada dom kommer och bli.
Vi kan väl försöka,du kan väl ge mig 10 månader iallafall
Jag vill inte sa jag, men hon hållde mig vaken och tjatade till ca 03:00 då sa jag, Ja, fast jag vill inte sa jag till henne, jag sa det bara för jag behöver sova nu.
Dagen efter säger hon till barnen: pappa har något att berätta.
Nej sa jag då, hon sa pappa ska flytta hem igen!
Kände mig helt överkörd, men jag gick ju med på det trots allt. (Fast jag absolut inte ville det)
Det var var bra I ca 4-5 veckor, pikarna har väl i stort sett upphört.
Men sedan började hon kritisera både det ena och det andra.
Jag har frågat henne vad jag har för brister?
Svaret jag fick var du kan vara lite glömsk.
Något mer är det väl? För ingen är ju felfri.
Svaret jag fick var nej.
Det enda som jag har fått en ursäkt för är alla pikar, annars har hon aldrig gjort fel i våran 20 åriga relation.
Men jag har bett om ursäkt och sagt förlåt för sånt jag sagt eller gjort eller en åsikt, bara för att få slut på tjat och bråk så många gånger.
Vi kan ha en diskussion om något. vardagligt sen helt plötsligt kan hon säga vårt minsta barn har blivit mörkrädd, och det är ju inte så konstigt, efter det du gjorde I slutet av februari, sådana kommentarer kommer det ibland.
Tittade i min dagbok som jag började skriva i somras I augusti var det 18 av 30 dagar som hon var sur på mig eller arg på något.
Fast jag gjorde så gott jag kunde för att inte göra henne arg eller upprörd.
För i början av januari blev det natt tjat igen.
Varför tjatar du om samma om och om igen?
Hade inte behövt tjata om du svarat rätt!!!
Det tjatas tills jag svarar det hon vill!
Då sa jag vi kan ju gå till familjerådgivningen om du vill, men det ville hon inte.
Nu kanske det har varit sämre sista året pga att jag ville skiljas.
En annan fundering jag har, det är att det har alltid varit jag som ska bekräfta henne, hon kanske har kommit och kramat mig 5 gånger på 20 år och det var i början så jag har inte känt mig älskad överhuvudtaget!
Har bara en vän som jag kanske träffar några gånger om året, berättade lite hur jag har det hemma, han sa, jag har märkt att du inte är glad, märkte det för flera år sedan.
Under tiden vi var isär så kände jag mig glad och fri och samtidigt längtan efter barnen så klart men jag kände mig lättad.
Kärleken känns verkligen förbrukad?( för länge sedan)
Ångrar mig så mycket att jag inte orkade stå på mig, när jag ville skilja mig.
Nu har det varit lugnt I ca 4 veckor, annars brukar det vara minst 2 gånger eller mer i veckan.
Hade jag inte skrivit dagbok, så hade jag nog inbillat mig att det vissa saker inte hänt.
Jag har trott att det är mig det är fel på men hon på fr har hjälpt mig att räta ut flera frågetecken, så jag har börjat förstå hur en relation igentligen ska vara.
Jag grubblar var enda dag på dessa problem. Har sådan ångest över att göra barnen ledsna.
Detta är som jag känner och mina känslor
Hon tycker förhållandet har varit rätt bra som jag förstår det.
Då hon tycker vi växt ihop, och jag tycker vi växt isär.
Om jag skulle ta tag i det igen (när), säga att jag vill skiljas.
Hur länge behöver man bo under samma tak?(för barnens skull)
Hur orkar ni stå på er när partnern försöker få en att stanna kvar?
Hon hittar anledningar till hur jag känner och hur det ska fixas. (Tex du är på väg att bli utbränd eller, jag lovar att gör allt för att det ska bli bra igen.