@Radhuskillen
Vi tar den diskussionen här i stället för att kapa den andra tråden. Det känns respektlöst att göra det.
Jag vill inte kasta skit på dig. Vill inte automatiskt anta att du försvarar otrohet för att rättfärdiga ditt eget beteende. I stället försöker jag anta att du bara inte inser hur dina anklagelser och ditt skuldbeläggande påverkar människor.
I en förhandling lägger man fram för och emot. Han var visserligen otrogen, men hon dammsög inte tillräckligt ofta. Han slog henne, men hon ville ju inte ha sex med honom just då. Hon söp upp hans sparpengar, men han ville inte ta det där andra högavlönade jobbet som hon pekat på.
För och emot. A har handlat fel, men B har också handlat fel. Vem som handlat mest fel är en bedömningsfråga. På den här sajten bedömer du inte felaktiga beteenden likadant som majoriteten.
Rättvisa är viktigt, ja, men inte i alla lägen. Om min vän gråter och säger att hennes man är en skitstövel, då säger jag inte “Ja, men du har också gjort fel! Det är synd om honom som behandlas så illa av dig!”. Om jag gör det tappar hon förtroendet för mig och vår vänskap är slut. Det kan också bli så att hon tar mig på orden, går hem och får ännu mer stryk av sin man. Det är ju så synd om honom, så han kanske har rätt att slå henne?
I stället säger jag “Stackars dig, som har det så tufft. Vet du, han har inte rätt att slå dig. Jag kan hjälpa dig att komma loss från honom.”
Det är där du hamnat lite fel. Det här är inget debattforum. Ett debattforum är t ex Flashback eller Familjeliv. Det här är ett forum för människor som behöver stöd och hjälp. Inte debatter alltså, inte objektiva argument, inte rättvisetänk á la “Jo, men du då? Du har väl också gjort fel!”.
Om du vill debattera, så gör det inte här. Här skadar det i stället för att hjälpa.
Jo då. Det gör Leaf visst.
Det finns olika ämnen.
Under “Min historia” är det livsberättelser. De är inte avsedda för debatter utan för att en person ska få kunna berätta sin historia fritt ur hjärtat utan skuldbelägganden eller pekpinnar från andra om att ta hänsyn till den andras känslor eller att den gjort fel. Där ska man jamsa med, bejaka och bekräfta dens känslor och upplevelser, i varje fall inte säga att den gör/ känner fel.
Ärligt talat så har jag inte hittat på mina exempel. De är tagna ur verkligheten. Det där med dammsugningen sade min man helt skamlöst till sina vuxna barn, för att de verkligen skulle förstå hur illa behandlad han var.
Det jag och många andra råkat ut för, det har sin största orsak just i att vi haft förståelse för den andra parten. Vi har letat fel hos oss själva och inte lagt någon skuld på den andra. Vi har gett nya chanser igen och igen, för visst har vi väl också bidragit till situationen? Varje gång vi “offer” försökt prata med den andra om våra relationsproblem, så har vi antingen serverats lögner eller så har vi fått höra att det är oss det är fel på. Så försöker vi bli snyggare, bättre i sängen, städa mer, laga mer spännande mat, vara roligare …
Det jag och andra hade behövt var att någon sade rent ut att “Det spelar ingen roll vad du väger, hur mycket du ser på TV, vilken mat du lagar eller hur rolig du är - ingen har rätt att behandla dig så där!”. Då kanske vi inte hade stannat år efter år och försökt hålla i hop äktenskapet.
Är det rättvist att ena parten anstränger sig för att få en bra relation i 20-30 år, medan den andra skiter i det? Säger du ändå att båda är lika skyldiga till allt som blivit fel?
Upprörd? Nej. Inte alls. Jag har varit otrogen. Men det finns ingen ursäkt, det finns ingen ingen att skylla på. Ljuger man för och är otrogen mot sin partner är man ett kräk som förtjänar att sparkas ut. Går man bakom ryggen på och utnyttjar sina vänner är man en första klassens skitstövel. Låt vara att jag kommer med pekpinnar men det är alltid jag som är ansvarig för mina egna handlingar. Jag kan inte och ska inte skylla på eller lägga skulden för vad jag gjort på någon annan.
Sedan är berättelserna under “Min historia” just livsberättelser och inte debattinläg.
Vad då gå på?
Vad surrar du om?
Den som ljuger och går bakom ryggen på dem som älskar, litar på och har förtroende för en är ett kräk och en skitstövel. Man måste ha ett rätt uppblåst ego och narcissitiskt sinnelag eller sakna samvete om man tycker ett sådant beteende är ok och förvänta sig att dem man gått bakom ryggen på ska förstå, ursäkta och ha överseende med.
Ja, det är just detta med ömsesidig respekt. Det är inte alla som visar det. Hur mycket ska någon behöva bära av svek, lögner och otrohet? Visst, här ser vi en sida av myntet, en persons känsla, erfarenhet och upplevelser men de ska varken negligeras, förminskas eller skuldbeläggas utan tas pä djupaste allvar utan att säga eller ens antyda att det är den personens eget fel.
Inte för lögner cch medvetna svek och bedrägerier, i synnerhet inte mot dem man säger sig älska och definitivt inte för planerade sådana som man vet skulle såra dem som älskar och litar på en och det har inget med religion att göra utan vanligt hyfs och anständighet.
Vet du, jag bryr mig inte om dina länkar. Medvetna lögner, svek och bedrägerier är aldrig någonsin ok vare sig det gäller affärsuppgörelser, i arbetslivet eller i privata relationer. Där finns det inga nyanser, i synnerhet inte mot dem som tror på, litar på ich älskar en. Där finns det enligt mig ings undantag. Du kan tycka det är ok att svika, ljuga, vara otrogen mot någon utan dens godkännande och vetskap men det kommer det aldrig någonsin att vara för mig.
Tja, den som går bakom ryggen pä vänner och dem man älskar fast man vet att man skadar dem emotionellt om de skulle få reda på det är som att sticka en kniv i ryggen på dem och sådana förtjänar att straffas och lida helvetets alla kval. Men är det ok för dig att bli behandlad på det sättet så. Men då har du väl inget emot om personer sprider lögner om sina x och talar illa om dem för sina barn för det finns ju nyanser och man måste ju förstå deras sida av saken, deras känslor och tänka in och ta hänsyn till att det naturligtvis måste finnas rimliga orsaker till deras agerande.
F ö bör man ha så mycket hyfs och anständighet att man håller sig till sanningen och inte ljuger för sin partner.
Och som jag sagt tidigare, det har inget med lag att göra, det handlar om ärlighet mot sin partner och att inte svika, gå bakom ryggen på och ljuga för denne. Men är det ok för dig att leva i sådan relation där din partner utsätter dig för det så ok. För mig är det inte det.
Råd kan man ge utifrån sin egen kunskap, utbildning och erfarenhet.
Saken är väl den att ibland behöver man bli förbannad på riktigt och känna tydligt att här går det en gräns och nu har den här personen gått för långt, för att man ska kunna få den kraften och modet att markera ordentligt och ev lämna en dålig relation. Om man ständigt ska ägna sig åt att förstå, acceptera och förlåta allt vad den andra gör, vad det än är, då blir man kvar, och då hittar man ingen kraft att säga ifrån ordentligt. Även en grov och sadisitisk brottsling har som regel skäl till att personen beter sig så, det betyder inte att det är sund strategi att ägna sig mer åt att förstå varför personen är sån än att skydda sig själv mot personens grymheter och våld.
I slutändan bygger att lämna en dålig relation på att kunna ta avstånd, på riktigt, från beteenden man inte finner acceptabla. Det kräver en viss affekt just för att bryta kedjorna av försök till förståelse och förlåtelse som håller en fast vid det man far illa av.
Ja ok, jag förstår nu helt och fullt var du kommer ifrån och varför du så ofta tycks vilja leda in det hela på en fråga om manligt/kvinnligt, “riktig” jämställdhet osv.
Du stod ut med och förlät din partner, tillika barnens moder, alldeles för länge. Du satte inte upp gränser och riktlinjer för er relation. Du for illa. När ni sen äntligen delade på er kom hon inte vidare, var bitter och talade väldigt illa om dig inför barnen. Hon försökte (försöker) vända dem mot dig.
Tänker du att om du bara hade styrt upp din och din ex-frus relation så hade allt sett annorlunda ut? Ni hade jobbat på er relation och hon hade jobbat med sig själv och resultatet hade blivit annorlunda?
Där ser jag en glimt av insikt i alla fall. Annars skriver du mest i dina inlägg att du borde ha gjort något tidigare. Du borde och du borde. Att allting på något sätt var ditt fel lika mycket som hennes. Med det synsättet förstår jag att du vill skuldbelägga även andra som råkat illa ut i äktenskapet.
Det jag inte förstår är ditt envisa försvar av otrohet. Varför? Visst vet du väl vad man lovar varandra när man gifter sig? Ändå säger du att otrohet är naturligt och egentligen inte särskilt fel. Att ljuga och bedra är inte heller så fel. Är det något din fru har lurat i dig eller är det något du säger för att försvara att du själv varit otrogen?
Jag håller inte med dig om detta, jag tycker att en person som far illa och blir illa behandlad behöver just stöd, bekräftelse och om du nu vill kalla det så “eldas på” i fråga om att dra gränser kring sin person, bli arg och säga ifrån. Det sista en person som redan vänt ut och in på sig för att anpassa sig efter en person som inte behandlar dem väl behöver höra är att de ska tänka mer på hur den personen tänker och känner och på vad de själva kan ändra på hos sig själva för att göra saken bättre.
Som i rubriken finns en tid och plats för allt. Att förlåta, förstå och nå ett ömsesidigt samarbete kring barnen kommer EFTER att man dragit gränsen och tagit sig ur den destruktiva situationen. Det är inte läge att tänka att man måste ligga kvar och ta emot spark på spark för att annars kanske man inte förstått den som sparkar tillräckligt väl och då kanske det blir obalanserat och föder ett “onödigt och långsint hat” om man försvarar sig eller går därifrån. Först behöver man sätta sig i säkerhet och avbryta den destruktiva dynamiken. SEN kan man börja fundera över acceptans och hur man bäst får till ett fungerande samarbete som separerade.
Jag tror att i många fall har det gått väldigt långt innan man begär skilsmässa
Det är ett stort steg att ta att kasta sig ut i den osäkerheten
Visst vissa impulsiva personer kan säkert fatta beslutet på en eftermiddag medan andra vrider och vänder på det i flera år innan man har kommit fram till beslutet
Att skriva ett inlägg som förklarar allt som ligger bakom beslutet klarar ingen av
Att beskriva känslorna som kommer efter ett uppbrott och förmedla dessa på ett rättvist sätt är också omöjligt
Att det blir en bild formad av den egna upplevelsen borde för de flesta i forumet vara självklart då den andres bild inte efterfrågas då alla är anonyma och ingen ändå vet vem den andra parten är
Att fråga för att man förstår är en sak men att kritisera när man inte har hela bakomliggande bilden klar för sig är inte rätt väg att gå
Det går alltid att säga att man borde gjort si eller så eller mer eller mindre. Men när man hamnat här har man nog gjort det efter en lång lång lång vånda. Definitivt om det det finns barn med i bildens å är nog processen i vissa fall för lång
Att sedan länka in artiklar om bittra umgänges förstörare gör inte saken bättre
Det är absolut tragiskt när detta händer, men det kanske då blir ännu tydligare vilket dysfunktionellt förhållande som man har levt i om den ena parten bara skall förstöra
(Det gör det inte mindre synd om barnen eller den föräldern som inte får umgås med sina barn men det är inte bra för barnen med ständigt bråkande föräldrar heller) (Den man älskar låter man gå brukar en del säga)