Det finns en verklighet att förhålla sig till.
Din verklighet är att ditt x varken kan, vill eller förmår kommunicera kring barnen. Vad kan du göra åt hans inställning? Ingenting.
Du slösar kraft, känsla och blir måhända frustrerad över att han beter sig som han gör. Men du har inget för det.
Du vill kunna kommunicera kring barnen. Det vill inte han och det kan du som sagt inte påverka. Du måste acceptera att han inte vill och sluta anstränga dig och försöka. Han är inte mottaglig.
Förändra det du kan, d v s din inställning och ditt beteende, d v s sluta informera om barnen utom om det är något som är ett måste men iakktta annars samma tystnad som han och som sagt, tror du barnen far illa hos honom, gör en orosanmälan men strunta annars i att informera honom. Det är som att hälla vatten på en gås. Han kommer inte att ta åt sig det, kommer inte att ändra sig.
Jag tycker nog du så långt möjligt måste försöka sitta ner i båten och göra vad du kan för att undvika konflikt när det går. Självklart hade det i den bästa av världar sett annorlunda ut, självklart hade det varit bättre om ni haft en god kommunikation kring barnen. Men jag tror inte du kan förändra det genom att välja konfrontation. Just nu har ni en väldigt infekterad konflikt mellan er och varje sak som läggs till det skalar bara upp problemen. I värsta fall fortsätter det så men om saker kan få lägga sig och lugna ner sig kanske det kan bli lite bättre iaf.
Anledningen till att han inte kommunicerar dessa saker till dig är antagligen för att han tror sig veta att du varit negativt inställd och att han tänkt göra så som han vill i vilket fall. Tror också att du måste försöka uppnå en balans mellan att vilja att han ska informera dig och att döma ut de val han informerar dig om. Om det viktigaste för dig är att få veta vad som händer hos honom (från honom) får du kanske försöka hålla tand för tunga om vad du tycker om det han berättar.
Hur gammal är dottern? Om hon är tonåring så är det bättre att hon själv sätter pappan i klistret. I stället räddar du pappan gång på gång. Jag är rätt säker på att dottern kommer på hur hon kan lösa problemet annars.
Det är inget konstigt att du vill veta de sakerna, men tror du att han kommer börja kommunicera om det om du bara konfronterar honom tillräckligt många gånger?
Om han ändå vägrar så har du inget för att försöka och försöka.
Har du ansökt om enskild vårdnad? Annars skulle nog jag göra det för just det där med kronofogden, det tycker jag är allvarligt!
Sånt här tycker jag du ska lägga ner direkt. Det är pappans sak att lösa på hans vecka. Hur kommer det sig ens att dottern hör av sig till dig istället för att prata med sin pappa? Och dottern var väl 12, hon kan skölja upp trosor och badbyxor själv om det kniper, så någon verklig katastrof kommer inte inträffa för att du slutar med det där.
Ja, det du kan göra är ju att överväga att stämma honom på enskild vårdnad. Det är det eller anpassa dig till läget. Att ta upp samma konflikt gång på gång på gång gör inget bättre för någon.
Man behöver bara dela den information som är nödvändig.
Om han bokar resa på din vecka är det väl värst för honom för du polisanmäler honom när han inte kommer med barnet.
Jag tycker du ska ansöka om enskild vårdnad men fortsatt växelvis boende så att han inte kan teckna avtal i barnens namn
Du kommer alltid att kunna hitta anledningar att blanda dig i på pappans vecka om du så vill. Jag tycker du ska sluta med det. Och jag tycker det är lite orimligt att din dotter kan förvänta sig den nivån av curling. Om hon blir underkänd för att du inte kör fram och tillbaka med trosor och tvättar badbyxor så har ni även andra problem än konflikten er föräldrar emellan.
Jag tycker att du ger uttryck för ett väldigt extremt kontrollbehov som tar sig rätt olyckliga uttryck, säkert mest för dig själv. Du måste försöka släppa sådana där beteenden och tankar.
Men det blir ju också tydligt varför ni har era problem, ditt ex verkar vara en oseriös slarver som inte alltid tar ansvar eller tänker framåt, du verkar ha ett extremt stort kontrollbehov och jag antar att ni triggar varandra till en väldigt olycklig dans i det. Förstår att det kan vara svårt att släppa på kontrollbehov med ett ex som inte tar ansvar, men i slutändan kan du bara välja att ändra på din egen del i turerna och se om du kan få ett annat utfall.
Du lyder väl inte alls dom reglerna? Du gav just ett exempel på att du försökte ringa honom en massa gånger och sen åkte tur och retur med trosor till hans hus?
Och jag kan förstå din oro när barnen var ute på sjön ev utan flytväst. Men du gör ändå någon sorts tankevurpa i ditt kontrolltänkande. Varför tror du att allt skulle ändras om du fick tag på pappan över telefon när de var ute med båten? Har barnen drunknat har de väl, tänker pappan inte sätta på dem flytväst tänker han väl inte. Inget av det ändras väl för att du ringer en massa gånger? Oron är begriplig men din tanke att du på något sätt kan påverka dessa saker genom att ringa en massa gånger behöver du ta ett steg tillbaka och titta på från en annan synvinkel.
Ja.
Det är det enda du kan göra.
Du måste acceptera/ finna dig i/ förlika dig med att han inte vill/ kan/ kommer att kommunicera med dig. Vad är alternativet? Du kan inte tvinga honom till det. Han kommer inte att göra det.
Du kan inte tvätta bort fläckarna från en dalmatiner. Ränderna på en zebra. Du kan inte krama vatten ur en sten. Göra upp eld med snö. Han är som han är och gör som han gör och der kan du inte göra något åt. Der enda du åstadkommer är att du stångar ditt huvud blodigt och blir frusterad.
Han är som han är. Det är dags att sluta hoppas att han ska ändra sig.
Däremot utsätter han barnen för fara och uppmuntrar dem till olagliga aktiviteter. Jag tycker du skriver ned en lista på farliga och olagliga saker han gör med ungarna, och så gör du en orosanmälan. Kontakta socialen och säg att du försökt prata med honom om de här sakerna, men att du nu gör en orosanmälan för att du är orolig för barnens säkerhet.
Inga SMS eller telefonsamtal till honom längre, alltså. Gå via myndigheterna i stället. Gör orosanmälan och fundera över om du ska söka enskild vårdnad.
Du behöver reda ut vad det är du egentligen vill ska hända, för det stämmer till viss del som du säger, man behöver kunna “ta ett gemensamt ansvar” i vissa grundläggande frågor som rör barnen om man ska ha gemensam vårdnad.
Som jag ser det så behöver du reda ut om du vill jobba för att ert samarbete ska bli bättre, eller om du egentligen inte vill det… Du kanske hellre vill ha enskild vårdnad och rätt att bestämma själv i alla frågor som rör barnen? Du anser att det är det bästa för barnen, men du är nu frustrerad över att ingen annan verkar se på situationen på samma sätt som du?
Något annat jag uppmärksammar när jag nu läser igenom är att jag blir bara mer och mer övertygad om att jag hade så väldigt rätt ang ditt sjukliga kontrollbehov som jag nämnde i ett inlägg i början av tråden, det lyser ständigt igenom i ditt sätt att resonera och argumentera.
Har du någon gång försökt jobba med detta alls genom någon form av samtalsterapi? Jag tror du kommer bli rätt förvånad över resultaet om du nån gång testar.
Annars gillar jag din idé med att spela in era konversationer, fortsätt med det. Spela in alla telefonsamtal, spela in alla samtal ni har öga mot öga också.
Om det nu är så som du säger att din uppfattning av verkligheten inte alls överensstämmer med hur exet uppfattar verkligheten så kan det i många situationer vara otroligt bra att ha dokumenterat verkligheten som den faktiskt utspelade sig, istället för att ni båda sitter på varsitt håll o återberättar en händelse för nån 3dje person med helt skilda uppfattningar om vad som hände och sas.
Jag har “min” bok redan.
“Mästerliga missar”
Och en del andra.
Om att komma igen efter ett misslyckande.
Inse att tillvaron kan svänga fort.
Att den man trott sig känna i själva verket var en främling.
Att den som man sett som sin motståndare är en pålitlig vän.
Att livet inte är något självklart.
Att det kan ändras fort.
Att göra det bästa möjliga av situationen.
Att inte fastna i det gamla utan se och hantera den nya situationen.
Att inte förvänta sig något av andra och vara beredd på att det är jag som får göra det om det ska bli gjort.
Att andra inte ser saker på mitt sätt och att de inte bryr sig om och/ eller inte respekterar vad jag tycker och att jag kan släppa det.
Det där är det sista du ska ha någon del i, er kommunikation ska absolut inte gå via barnen.
Min egen erfarenhet säger mig att det är mycket mycket bättre att sköta all kommunikation via e-post när läget är så infekterat som det verkar vara mellan er.
Betydligt enklare att arkivera och vid behov visa upp för andra också.