Alltså jag förstår verkligen känslan, jag vill verkligen betona det! Att plötsligt inse att man är förälder tillsammans med en person som inte har samma värderingar, samma riskbedömning osv… fy, det var inte lätt. Det var faktiskt till stor del anledningen att jag hamnade här på forumet. Men ditt ex är bortom din påverkan nu. Ni har valt bort varandra. Man tycker att det inte skulle behöva inkludera samtal om föräldraskap, att man skulle kunna fortsätta att rådgöra med varandra om sånt. Jag har hört talas om att en del klarar det, och stort GRATTIS till dem. Men jag tror inte att det är vanligt, i alla fall inte till en början när krisen är ny. Då tror jag att många snarare vill positionera sig, visa hur generös en är mot barnen, visa att man kan ta egna beslut utan exet eller något liknande.
Om barnen är små, så måste man ju hitta någon slags kommunikation, men ju äldre de är, desto mindre viktigt blir det. Hela syftet med att kommunicera och ta gemensamma beslut handlar ju om att man vill att barnen ska växa upp till kloka, goda och självständiga individer. Och därför så blir ju dialogen med barnen viktigare och viktigare. Det är ju din moppeungdom som ska lära sig ansvarstagande, att inte ta onödiga risker, och som ska leva efter det oavsett var hen är.
Förra sommaren stack min dotter, då 14 år, iväg till en för mig okänd kompis, hon slutade svara i telefon och meddelade inte heller när hon skulle komma hem. Detta var under ”min” vecka. Då funderade jag en hel del på hur många timmar en 14-åring kan vara borta innan man ska underrätta den andre föräldern. Jag landade i att framåt sen eftermiddag var det dags. (Och dottern kom tillrätta, med gemensamma krafter).
Men samtalet efteråt är mellan dottern och mig. Vad gäller i vår familj? Dvs vi som bor tillsammans? Hur ska vår kommunikation se ut? Varför är det viktigt? Hennes pappa kör mer linjen: gör inte om det för då tar jag din mobil ifrån dig! Och det är inget jag kan göra något åt, tro mig jag försökte få honom att ha ett mer konstruktivt sätt.
Ok, nu äger ditt barn en moped som hen inte får köra med. Prata om det! Prata om konsekvenserna och varför du inte vill att moppen används. Att hen är en mogen och klok person som själv ska göra de rätta valen. När barnet är hos dig kan du sätta hårdare krav: här håller vi oss till lagen. Du får inte köra förrän du har körkort. Så tänker jag. Ta ditt snack med barnet på ditt sätt, inte samsnackat med pappan. Och dra inte in pappan på något sätt, då vänder du bara barnet emot dig. Visa att du förstår glädjen över en moppe.
Kanske försöker pappan plocka poänger genom att ”hinna före” med att boka körskola. Att vara den generöse osv. Ännu mindre anledning för dig att protestera mot det. Tvärtom tror jag att du minskar hans övertag genom att bekräfta och inte göra det till en stor sak. Bra att det är gjort, liksom. Att vara den som är motvalls ger ju bara bonuspoäng i så fall. ” Du ser, mamma bara krånglar med detta med körskolan, ska bromsa och förhala. Med mig går allt lätt och smidigt.” Ge inte den extrapoängen.
Släpp på bevakningen mot pappan och fokusera på ditt föräldraskap, din relation till barnen. Det kommer att bli bra!
