Mamman ansöker om skilsmässa. Inga fler diskussioner med mannen, utan hon skickar bara in papperen.
Mamman bokar tid hos familjerådgivare. Om pappan inte kommer på den avtalade tiden, så pratar mamman själv med rådgivaren och lägger fram sin sida av saken.
Mamman bokar tid hos familjerätten. Samma sak gäller där; hon går dit, och om pappan inte kommer dit, så är det hans problem.
Det största problemet är att någon måste flytta. Om pappan inte flyttar frivilligt, så måste mamman göra det. Då är den stora frågan om hon får med sig barnen. Går inte det, så måste hon kontakta socialen före flytten. Tala om för dem att pappan är bipolär och att barnen mår dåligt av att vara ensamma med honom. Sedan får hon förhoppningsvis hjälp av dem.
Mamman har lämnat skilsmässoansökan men han tvingade henne (med hjälp av barnen) att ta tillbaka den med tanke på jul och nyår… Hon ska lämna en ny ansökan snart men frågan är hur ser man till att barnen inte blir ännu mer skadade av det som pågår? Det tar ju minst ett halvår, och pappan kommer inte att ge sig.
Både mamman och jag har ringt runt både anonymt och med namn. Som sagt han vägrade gå på familjerådgivning, och att hon tar sig med barnen på ett jourhem är inget alternativ.
Det känns att pappan är gränslös så länge allt pågår inom hemmets fyra väggar och ingen myndighetsperson säger åt honom: så här får man inte göra mot barn, inte mot din partner heller. Det känns att någon tredje part måste få insyn i denna destruktiva familj, för att få slut på barnmisshandeln.
Mamman är på väg att skiljas men vill se till att barnen tar minst skada av processen som väntar.
Ponera, att mamman anmäler sin familj till socialen, kan de prata med pappan, med barnen? Kan det skada mer än hjälpa?
Jag låter säker hård, men tro mig att jag känner med er och har egna erfarenheter. Andra här har än svårare erfarenheter.
Mannen verkar utifrån vad du beskriver både elak och manipulativ. Kanske ett stort ego och tror att han kan bestämma över andra. Inte särskilt empatisk. Det är förskräckligt förstås!
Jag fick mina barns pappa att delta i två samtal på familjerådgivningen. Det hela avslutades med att han inte ville gå igen, och då uppmanade rådgivaren mig att komma själv. Jag var tveksam, hoppades att mannen skulle ändra sig och att vi skulle fortsätta tillsammans. Men sen tackade jag ja. När vi möttes själva så förklarade hon för mig vad hon såg: en man som tog jättestor plats, som inte ville samarbeta och sen sa hon att jag inte behövde kämpa så hårt för att få till ett samarbete. Nu är våra barn äldre, men min poäng är att jag och barnens pappa funkar helt olika. Han bryr sig inte ett skvatt om vad myndighetspersoner säger eller tycker. Jag däremot vill (ville) så gärna göra rätt att jag slog knut på mig själv och förminskade mig själv. Och samtal kan inte tvinga vem som helst att ”skärpa till sig”.
Sen några år så lever jag mitt eget liv. När barnen är med mig så får de en mamma som är sitt bästa jag, inte en person som försöker kompromissa, lägga tillrätta för att pappan ska hållas nöjd och glad, och som tummar på sina principer om hur man beter sig mot varandra. Den tid de är med sin pappa så får de 100% han, tyvärr. Vi samarbetar inte utan har ett parallellt föräldraskap.
Jag tror tyvärr att du sätter alltför stort hopp till att nån ska säga till honom på skarpen. Jag tror inte att det kommer att hjälpa. Det han gör mot barnen verkar inte vara så illa att de tas ifrån honom, långt ifrån. Det handlar ju hittills bara om skilsmässan, där de har olika syn på saken. Jag försvarar honom inte, men försöker hjälpa dig att sätta saker i perspektiv. Det är inte alls säkert att barnen far illa hos pappan i framtiden, ut ett rättsligt perspektiv, trots att han beter sig illa nu.
Svaret är egentligen enkelt: för att hindra mer psykisk press på barnen så måste detta läge brytas, antingen genom att mamman omedelbart verkställer skilsmässa eller ändrar sig och inte tar upp skilsmässa igen. Så långe de tycker olika och inte kommer till ett avgörande så far barnen mer illa. Lätt att säga, svårare att genomföra.
Tack! Allt du säger är mitt i pricken.
Ingen vill ifrågasätta pappans rätt till vårdnaden. Jag tror han sköter sin fadersroll väl när skilsmässan är över. Bara vi kommer dit utan allt för stor skada…
Familjerätten är bara rådgivande, inte juridiskt bestämmande.
Mamman bör ansöka om skilsmässa omg och ordna med eget boende asap, så att barnen kommer ifrån denna situation snarast!! Du som närstående bör göra en orosanmälan också det snarast.
Kommer pappan att lyssna på utomstående? Han vill ju inte gå i samtal.
Du säger med tanke på jul och nyår, om barnen far så illa spelar storhelger ingen roll, de far illa oavsett namn på dagar. Mamman måste bort från de gemensamma boendet (pappan lär väl inte flytta på sig). Innan de är i varsitt boende kommer inget förändras. Socialen gör en utredning, det kan ta tid, om ingen anmäler förhållandena så barnen blir akut omhändertagna, vilket verkar vara enda utvägen då du skriver att jourhem inte är ett alternativ.
Hon har kontaktat kvinnojouren vid ngt desperat tillfälle. De rekommenderade henne att övernatta hos mamma.
Skyddat boende känns som ett stort steg men kanske det enda som återstår. Om man nu får det.
Om din anhörig/syster(?) inte förmår sig att ta sig ur detta på egen hand, kan inte du och din familj träda in som lite av “advokater” och vara flera som bara tar med henne och barnen till ert hem?
Kanske inte du ensam om mannen blir våldsam på något sätt, men mha en svåger, manlig bekant etc. som kan hålla situationen i schack… och står stand by att ringa polisen om det barkar iväg åt fel håll?
Såklart bör ni ha planerat så att hon får med sig det allra viktigaste personliga handlingarna för både sig och barnen.
Är barnen så stora att de kommer att följa med isf? Småbarn kan man ta i famnen ut till väntande bil, men tonåringar går inte att tvinga med om de väljer att stanna med pappan.
Något känns lite oklart här, har barnen redan tagit pappans parti?
Allt detta har vi redan gjort, det hjälpte inte. Han har övertalat henne att komma tillbaka och ge relationen en chans, genom att manipulera med barnen såklart.
Barnen har tagit pappas parti, de säger att de vill stanna med pappa om mamma vill skiljas. Barnen är 8 och 5 år gamla men så fort skilsmässan kommer på tal, låter de plötsligt som vuxna, de upprepar det de hör från pappan.
Dessvärre misstänker jag att mamman är på väg i en djup depression.
Om hon nu går in i väggen, hur framgångsrikt blir det att gå till socialen?..
Barnen måste fås att förstå att mamma inte mår bra. Hon utsätts för psykisk misshandel. Hon borde ta kontakt med en kvinnojour, ta barnen och dra. Be henne kontakta socialen eller svenska kyrkan eller lämna in en orosanmälan till socialen. Barnen bevittnar inte bara brott i nära relation i form av pdykisk misshandel, de uppviglas till att ta aktiv del i den.
Man är skyldig att göra en orosanmälan om man misstänker att barn far illa. Det kan vara skolpersonal, anhörig, polis, osv. Man är skyldig att göra det.
Så du som anhörig måste göra en orosanmälan. Då går socialen in och stöttar och stödjer familjen. Om mamman/kvinnan är i så pass dåligt skick att hon inte kan föra sin egen talan så får ju ni anhöriga gå in, kanske bli tillfälliga ombud eller fixa en duktig jurist åt mamman/kvinnan.
Lagen är väldigt tydlig, inte så mycket att diskutera.
Helt rätt.
Det känns att barnen behöver kvalificerad hjälp omgående!
Bara ett exempel: Åttaåringen säger att hn fick ont i magen när pappa sa ngt elakt om mamma, men hn ville inte säga vad det var, för att då skulle mamma vara jätteledsen.
Hur kommer man till en barnpsykolog? Pappan har barnen i ett järngrepp, han kommer säkert att påverka dem att inte säga ngt som kan vara negativt mot honom.
Allt känns som en ond cirkel!
