Situationen är följande:
Mamman vill skiljas - pappan vägrar acceptera detta. Han manipulerar barnen och försöker vända dem mot mamman. Så fort skilsmässan kommer på tal vill han att barnen ska vara med och ha sin åsikt om saken. Barnen är mellan 5 och 8 år.
Allt detta har pågått under minst ett halvår. Barnen är starkt traumatiserade, de får ont i magen och blir helt hysteriska i sådana situationen. De älskar sin mamma men han lyckades tuta i deras huvud att skilsmässan är en katastrof och att mamman är orsaken till den.
Pappan är en bipolär narcissist, med allt som det innebär.
Jag som skriver dessa rader är en anhörig. Jag söker hjälp här därför att jag vill veta hur man kan skydda barnen i en sådan situation? Vart ska man vända sig? De blir gravt traumatiserade, pappan säger hemska saker till dem, skuldbelägger dem, vänder dem mot mamman. Det är rena rama psykisk misshandel, och jag ser inget slut på det.
Vad kan man göra? Mamman bokade flera gånger tid på familjeterapi för att släppa in en tredje person i deras relation, men han vägrade gå dit.
Samarbetssamtal på familjerätten? Kan man vända sig till dem innan skilsmässan är klar? Vad händer om han vägrar gå dit?
Min tanke var att mamman själv skulle anmäla familjen till socialen, att de kanske kan prata med pappan och se till att barnen inte far illa, jag vet inte om det är rätt…
Man kan väl inte tvinga en människa att leva i ett destruktiv äktenskap genom att psykiskt misshandla minderåriga barn.
Tacksam för alla råd.
Min tanke är att mamman omedelbart ska steppa upp, ta sitt vuxenansvar och börja bete sig som en vuxen individ och göra slag i saken och skilja sig och därigenom bespara sina barn den helt kokko rollen som 5-8 åriga advokater i ett familjedrama där INGEN av de till synes vuxna klarar av att bete sig som en vuxen individ.
Alltså det är i första hand föräldrarna som ska skydda sina barn, inte sociala myndigheter. Är mamman vid sunda vätskor så ska HON skydda sina barn. Är hon inte vid sina sinnes fulla bruk så är detta en fråga för sociala myndigheter och isf är det förmodligen du som utomstående (men med nära insikt som det förefaller) som ska/bör göra en anmälan asap!?!
Instämmer i @Noomi s råd. Vi har fantastiska lagar i Sverige. Man behöver absolut inte vara gift med en person om man inte vill. Man behöver inte komma överens om skilsmässa. Och ur pappans synvinkel: han behöver inte bidra till att bli skild, om han inte vill skiljas så behöver han inte bli övertalad att säga att han vill.
Visst ska man försöka nå ett samarbete för det är ju vanligtvis det bästa för barnen. Men just nu är det bästa för barnen att bryta det här läget, för att på lite sikt kanske, kanske kunna bygga upp ett samarbete.
Om mamman vill skiljas så behöver hon ta ansvar för det, inte tro att maken ska göra det. Det är bara att ansöka på nätet, inte svårt alls. Det blir ingen praktisk skillnad från en gemensam ansökan. Under betänketiden behöver man inte bo ihop, även här får vuxna, myndiga människor bestämma över sig själva.
Det här med boende och familjerätt är nästa steg. Först måste man själv ta itu med att skilja sig. Kanske inser pappan då realiteterna och man kan kämpa sig till en överenskommelse om barnens boende etc. Och gör det inte det så finns det en faktiskt situation för en familjerätt eller liknande att arbeta med, inget hypotetiskt antagande om att det inte funkar.
Mamman ansöker själv om skilsmässa via nätet. Fyller i och undertecknar och skickar in. Maken behöver inte vara överens, underteckna eller ens veta om att det sker.
om inte mamman vill eller vågar blanda in de sociala myndigheterna, kontakta familjerådgivningen etc så kan du ringa dit anonymt och fråga om hur de kan stötta. I ett mer akut läge kan du göra en orosanmälan , dvs du berättar att du är orolig för barnens mående. Det kan du också göra anonymt.
Jag tolkade ditt inlägg som att skilsmässan inte ens inletts. Att hon vill prata om skilsmässa, gång på gång men att det misslyckas pga makens beteende. Om båda vill så kan man göra nästan vad som helst, men nu är kvinnan i en situation där mannen inte vill. Han vill inte. Vad tycker du att man i Sverige ska kunna tvinga en annan människa till? Vad tror du att man kan tvinga fram ur en annan människa via samtal? Du och mamman måste inse att han inte vill, och förhålla er till det.
I vilken situation skulle han vilja prata om hur barnen ska bo och växa upp? Inte i nuvarande. När ansökan om skilsmässa är inskickad? Kanske, men inte säkert. När de inte längre bor tillsammans? Vem vet?
Kan man hindra en förälder från att säga taskiga saker till sina barn? Nja. Kommer han sluta för att hon begär skilsmässa? Nej.Men att skilja sig och ta så stort ansvar som möjligt för barnen är att skydda dem så gott man kan.
Mamman ansöker om skilsmässa. Inga fler diskussioner med mannen, utan hon skickar bara in papperen.
Mamman bokar tid hos familjerådgivare. Om pappan inte kommer på den avtalade tiden, så pratar mamman själv med rådgivaren och lägger fram sin sida av saken.
Mamman bokar tid hos familjerätten. Samma sak gäller där; hon går dit, och om pappan inte kommer dit, så är det hans problem.
Det största problemet är att någon måste flytta. Om pappan inte flyttar frivilligt, så måste mamman göra det. Då är den stora frågan om hon får med sig barnen. Går inte det, så måste hon kontakta socialen före flytten. Tala om för dem att pappan är bipolär och att barnen mår dåligt av att vara ensamma med honom. Sedan får hon förhoppningsvis hjälp av dem.
Mamman har lämnat skilsmässoansökan men han tvingade henne (med hjälp av barnen) att ta tillbaka den med tanke på jul och nyår… Hon ska lämna en ny ansökan snart men frågan är hur ser man till att barnen inte blir ännu mer skadade av det som pågår? Det tar ju minst ett halvår, och pappan kommer inte att ge sig.
Både mamman och jag har ringt runt både anonymt och med namn. Som sagt han vägrade gå på familjerådgivning, och att hon tar sig med barnen på ett jourhem är inget alternativ.
Det känns att pappan är gränslös så länge allt pågår inom hemmets fyra väggar och ingen myndighetsperson säger åt honom: så här får man inte göra mot barn, inte mot din partner heller. Det känns att någon tredje part måste få insyn i denna destruktiva familj, för att få slut på barnmisshandeln.
Mamman är på väg att skiljas men vill se till att barnen tar minst skada av processen som väntar.
Ponera, att mamman anmäler sin familj till socialen, kan de prata med pappan, med barnen? Kan det skada mer än hjälpa?
Jag låter säker hård, men tro mig att jag känner med er och har egna erfarenheter. Andra här har än svårare erfarenheter.
Mannen verkar utifrån vad du beskriver både elak och manipulativ. Kanske ett stort ego och tror att han kan bestämma över andra. Inte särskilt empatisk. Det är förskräckligt förstås!
Jag fick mina barns pappa att delta i två samtal på familjerådgivningen. Det hela avslutades med att han inte ville gå igen, och då uppmanade rådgivaren mig att komma själv. Jag var tveksam, hoppades att mannen skulle ändra sig och att vi skulle fortsätta tillsammans. Men sen tackade jag ja. När vi möttes själva så förklarade hon för mig vad hon såg: en man som tog jättestor plats, som inte ville samarbeta och sen sa hon att jag inte behövde kämpa så hårt för att få till ett samarbete. Nu är våra barn äldre, men min poäng är att jag och barnens pappa funkar helt olika. Han bryr sig inte ett skvatt om vad myndighetspersoner säger eller tycker. Jag däremot vill (ville) så gärna göra rätt att jag slog knut på mig själv och förminskade mig själv. Och samtal kan inte tvinga vem som helst att ”skärpa till sig”.
Sen några år så lever jag mitt eget liv. När barnen är med mig så får de en mamma som är sitt bästa jag, inte en person som försöker kompromissa, lägga tillrätta för att pappan ska hållas nöjd och glad, och som tummar på sina principer om hur man beter sig mot varandra. Den tid de är med sin pappa så får de 100% han, tyvärr. Vi samarbetar inte utan har ett parallellt föräldraskap.
Jag tror tyvärr att du sätter alltför stort hopp till att nån ska säga till honom på skarpen. Jag tror inte att det kommer att hjälpa. Det han gör mot barnen verkar inte vara så illa att de tas ifrån honom, långt ifrån. Det handlar ju hittills bara om skilsmässan, där de har olika syn på saken. Jag försvarar honom inte, men försöker hjälpa dig att sätta saker i perspektiv. Det är inte alls säkert att barnen far illa hos pappan i framtiden, ut ett rättsligt perspektiv, trots att han beter sig illa nu.
Svaret är egentligen enkelt: för att hindra mer psykisk press på barnen så måste detta läge brytas, antingen genom att mamman omedelbart verkställer skilsmässa eller ändrar sig och inte tar upp skilsmässa igen. Så långe de tycker olika och inte kommer till ett avgörande så far barnen mer illa. Lätt att säga, svårare att genomföra.
Tack! Allt du säger är mitt i pricken.
Ingen vill ifrågasätta pappans rätt till vårdnaden. Jag tror han sköter sin fadersroll väl när skilsmässan är över. Bara vi kommer dit utan allt för stor skada…
Familjerätten är bara rådgivande, inte juridiskt bestämmande.
Mamman bör ansöka om skilsmässa omg och ordna med eget boende asap, så att barnen kommer ifrån denna situation snarast!! Du som närstående bör göra en orosanmälan också det snarast.
Kommer pappan att lyssna på utomstående? Han vill ju inte gå i samtal.
Du säger med tanke på jul och nyår, om barnen far så illa spelar storhelger ingen roll, de far illa oavsett namn på dagar. Mamman måste bort från de gemensamma boendet (pappan lär väl inte flytta på sig). Innan de är i varsitt boende kommer inget förändras. Socialen gör en utredning, det kan ta tid, om ingen anmäler förhållandena så barnen blir akut omhändertagna, vilket verkar vara enda utvägen då du skriver att jourhem inte är ett alternativ.
Hon har kontaktat kvinnojouren vid ngt desperat tillfälle. De rekommenderade henne att övernatta hos mamma.
Skyddat boende känns som ett stort steg men kanske det enda som återstår. Om man nu får det.
