Vad bra att du hör av dig här å din anhörigs vägnar, blir ledsen av att läsa om det hen och barnen går igenom just nu. Det är så tacksamt och viktigt att det finns trygga folk i närheten som stödjer.
Du har fått många kloka råd redan. Jag tänkte jag kunde skriva hur jag agerade när jag bestämde mig för att bryta upp.
När jag bestämde mig för att avsluta min relation med barnens pappa, höll han på på detta vis med barnen som du beskriver om din anhörig. Mina två äldsta var dock högre i ålder, medan den yngste var i förskoleålder. Men det var fruktansvärt att se hur barnen involverades och det var det som slutligen fick mig att ta steget att lämna. Hela situationen blev ohållbar.
Pappan motsatte sig skilsmässan direkt, och ville/förmådde inte lyssna på det jag sa. Vi hade några försök hos familjerådgivningen åren innan, men det gick inte framåt. Försökte också sista halvåret, för att få ett ”bra avslut”, men det blev inte bra. Sista mötet fick jag en panikattack och var tvungen att lämna rummet.
Så fort jag började lyfta mina tankar kring skilsmässa blev situationen värre och han reagerade alltmer i affekt, talade ner mig inför barnen, involverade sin familj, som också försökte övertala mig att stanna. Väldigt mycket påtryckningar och underliggande hot. Man får i sådana här lägen att försöka lämna, vara förberedd på att det blir en storm mot den som vill lämna och där behövs skydd och stöd, så den som lämnar kan rida igenom denna storm, ta emot alla skott.
När jag märkte att vi inte kom någon vart i familjerådgivningen, när fler och fler saker visade mot att det bara fanns en utväg, att bryta, började jag ta itu med det praktiska, för att förbereda mig. Jag började kolla upp boende, min ekonomi hos banken, vad innebär det när man skiljs, vad kommer hända för barnen. Jag anade att det skulle bli svårt att kommunicera kring barnen, så jag tog kontakt med familjerätten i förebyggande syfte, då de kunde berätta vad som skedde om man inte var överens om barnens boende osv.
Jag ställde in mig på att flytta från vårt gemensamma hus. Pappan hotade mycket med att jag kunde flytta men barnen skulle bo kvar hos honom, de var folkbokförda där osv. Jag kunde sticka om jag ville, sa han till mig osv. Mycket av den typen av hot. Jag hade mycket oro kring barnen inför skilsmässan. När jag fick pratat med familjerätten berättade de sakligt vad som händer vid en skilsmässa, vilka rättigheter och skyldigheter man har som förälder osv. Det gjorde mig lite lugnare. Jag förstod också då att båda måste vilja gå till familjerätten för samtal, det är frivilligt. Så vid något tillfälle mitt i kaoset lyckades jag övertala pappan att gå med på detta.
Jag är tacksam för att jag fick med pappan till familjerätten, för att diskutera kring barnens boende, då jag hade mycket farhågor kring detta utifrån vad han sa till mig och hans mående och beteende. Vi hade ett samtal inbokat strax innan min flytt och sedan ett antal samtal efter. Det blev en trygghet och livlina för mig att andra var med i rummet när jag pratade med pappan, och att de var med på den resan. Att jag inte var ensam i samtalet med honom.
Det är viktigt tror jag att bryta i tid, och man behöver styrka och stöd för att orka bryta en destruktiv relation.
För mig att orka bryta upp och ta mig igenom själva separationen, har jag tagit mycket stöd av de allra närmaste förtrodda, min familj och några få vänner, detta forum, kurator, barnpsykolog via BVC, samtalsstöd på kommunen. Barnpsykolog fick jag via yngste som fortfarande gick på BVC när jag bröt upp.
Vid ett tillfälle slutet på sommaren innan jag lämnade beslutet om att skiljas satt jag ihopkrupen och grät i ett hörn i trädgården, sent en kväll när barnen hade somnat, jag var nära ett nervsammanbrott. Då bestämde jag mig, att nu får det bära eller brista. Och jag är trots allt det jobbiga tacksam att jag vågade ta steget.