Vem kan skydda barnen mot psykisk misshandel?

Om din anhörig/syster(?) inte förmår sig att ta sig ur detta på egen hand, kan inte du och din familj träda in som lite av “advokater” och vara flera som bara tar med henne och barnen till ert hem?

Kanske inte du ensam om mannen blir våldsam på något sätt, men mha en svåger, manlig bekant etc. som kan hålla situationen i schack… och står stand by att ringa polisen om det barkar iväg åt fel håll?

Såklart bör ni ha planerat så att hon får med sig det allra viktigaste personliga handlingarna för både sig och barnen.

Är barnen så stora att de kommer att följa med isf? Småbarn kan man ta i famnen ut till väntande bil, men tonåringar går inte att tvinga med om de väljer att stanna med pappan.

Något känns lite oklart här, har barnen redan tagit pappans parti?

1 gillning

Allt detta har vi redan gjort, det hjälpte inte. Han har övertalat henne att komma tillbaka och ge relationen en chans, genom att manipulera med barnen såklart.
Barnen har tagit pappas parti, de säger att de vill stanna med pappa om mamma vill skiljas. Barnen är 8 och 5 år gamla men så fort skilsmässan kommer på tal, låter de plötsligt som vuxna, de upprepar det de hör från pappan.
Dessvärre misstänker jag att mamman är på väg i en djup depression.
Om hon nu går in i väggen, hur framgångsrikt blir det att gå till socialen?..

1 gillning

Jag har inte skrivit här.

Barnen måste fås att förstå att mamma inte mår bra. Hon utsätts för psykisk misshandel. Hon borde ta kontakt med en kvinnojour, ta barnen och dra. Be henne kontakta socialen eller svenska kyrkan eller lämna in en orosanmälan till socialen. Barnen bevittnar inte bara brott i nära relation i form av pdykisk misshandel, de uppviglas till att ta aktiv del i den.

2 gillningar

Man är skyldig att göra en orosanmälan om man misstänker att barn far illa. Det kan vara skolpersonal, anhörig, polis, osv. Man är skyldig att göra det.

Så du som anhörig måste göra en orosanmälan. Då går socialen in och stöttar och stödjer familjen. Om mamman/kvinnan är i så pass dåligt skick att hon inte kan föra sin egen talan så får ju ni anhöriga gå in, kanske bli tillfälliga ombud eller fixa en duktig jurist åt mamman/kvinnan.

Lagen är väldigt tydlig, inte så mycket att diskutera.

2 gillningar

Helt rätt.
Det känns att barnen behöver kvalificerad hjälp omgående!
Bara ett exempel: Åttaåringen säger att hn fick ont i magen när pappa sa ngt elakt om mamma, men hn ville inte säga vad det var, för att då skulle mamma vara jätteledsen.
Hur kommer man till en barnpsykolog? Pappan har barnen i ett järngrepp, han kommer säkert att påverka dem att inte säga ngt som kan vara negativt mot honom.
Allt känns som en ond cirkel!

1 gillning

Jag ska!
Jag är så tacksam till er alla, för allt stöd jag får här :heart:
Ni är så kunniga och konstruktiva.

2 gillningar

Barnen har tur som har vettiga vuxna omkring sig som du. Ge inte upp. Dessa barn utsätts för psykisk misshandel av en vuxen person som beter sig totalt gränslöst. Psykisk misshandel är lika illa som fysisk misshandel, han hade lika gärna kunnat slå dem gula och blåa varje gång han sätter dem som medlare mellan två vuxna.

3 gillningar

Det gör man med all sannolikhet inte, inte i det skede de/ni/du är i nuet. Början måste nog vara sociala myndigheter, eventuellt skolan för 8-åringen med de yrkeskategorier som de har tillgång till inom elevhälsan. Men jag är tveksam om det går om både barnet och den andra förälder sätter sig emot och skolan inte har noterat något väldigt anmärkningsvärt.

Kan ju låta absurt på sitt sätt, M E N man får ha i minnet att det kan vara tvärtom oxå att en förälder försöker klämma åt den andra genom att påstå saker om den andra föräldern, sant eller osant, och skola/barnomsorg är inget rättsinstans som ska döma mellan föräldrarna.

Men som det låter så är det ju faktiskt mamman själv som är den som är i allra mest/störst behov av någon form av extern, professionell, medicinsk hjälp asap!? Eller vad tänker du själv i den frågan?

1 gillning

Mamman har aldrig haft psykiska besvär tidigare men är på väg i en rejäl depression, tror jag. Hon skulle nog behöva lite psykofarmaka. Jag vet inte hur pass kapabel hon är att tala för sig i ett sådant skick. Ganska opassande i sammanhanget…

Alltså det är väl därför hon behöver hjälp tänker jag, är det här något som mamman själv är medveten om och införstådd med, och därmed villig att söka hjälp för?

1 gillning

Absolut! Hon undrade om det kunde vara en besvärande omständighet för henne med tanke på vårdnaden och sånt. Det faktum att hon var i behov av psykiatrisk hjälp. Men jag tyckte inte det.

1 gillning

Vad bra att du hör av dig här å din anhörigs vägnar, blir ledsen av att läsa om det hen och barnen går igenom just nu. Det är så tacksamt och viktigt att det finns trygga folk i närheten som stödjer.

Du har fått många kloka råd redan. Jag tänkte jag kunde skriva hur jag agerade när jag bestämde mig för att bryta upp.

När jag bestämde mig för att avsluta min relation med barnens pappa, höll han på på detta vis med barnen som du beskriver om din anhörig. Mina två äldsta var dock högre i ålder, medan den yngste var i förskoleålder. Men det var fruktansvärt att se hur barnen involverades och det var det som slutligen fick mig att ta steget att lämna. Hela situationen blev ohållbar.

Pappan motsatte sig skilsmässan direkt, och ville/förmådde inte lyssna på det jag sa. Vi hade några försök hos familjerådgivningen åren innan, men det gick inte framåt. Försökte också sista halvåret, för att få ett ”bra avslut”, men det blev inte bra. Sista mötet fick jag en panikattack och var tvungen att lämna rummet.

Så fort jag började lyfta mina tankar kring skilsmässa blev situationen värre och han reagerade alltmer i affekt, talade ner mig inför barnen, involverade sin familj, som också försökte övertala mig att stanna. Väldigt mycket påtryckningar och underliggande hot. Man får i sådana här lägen att försöka lämna, vara förberedd på att det blir en storm mot den som vill lämna och där behövs skydd och stöd, så den som lämnar kan rida igenom denna storm, ta emot alla skott.

När jag märkte att vi inte kom någon vart i familjerådgivningen, när fler och fler saker visade mot att det bara fanns en utväg, att bryta, började jag ta itu med det praktiska, för att förbereda mig. Jag började kolla upp boende, min ekonomi hos banken, vad innebär det när man skiljs, vad kommer hända för barnen. Jag anade att det skulle bli svårt att kommunicera kring barnen, så jag tog kontakt med familjerätten i förebyggande syfte, då de kunde berätta vad som skedde om man inte var överens om barnens boende osv.

Jag ställde in mig på att flytta från vårt gemensamma hus. Pappan hotade mycket med att jag kunde flytta men barnen skulle bo kvar hos honom, de var folkbokförda där osv. Jag kunde sticka om jag ville, sa han till mig osv. Mycket av den typen av hot. Jag hade mycket oro kring barnen inför skilsmässan. När jag fick pratat med familjerätten berättade de sakligt vad som händer vid en skilsmässa, vilka rättigheter och skyldigheter man har som förälder osv. Det gjorde mig lite lugnare. Jag förstod också då att båda måste vilja gå till familjerätten för samtal, det är frivilligt. Så vid något tillfälle mitt i kaoset lyckades jag övertala pappan att gå med på detta.

Jag är tacksam för att jag fick med pappan till familjerätten, för att diskutera kring barnens boende, då jag hade mycket farhågor kring detta utifrån vad han sa till mig och hans mående och beteende. Vi hade ett samtal inbokat strax innan min flytt och sedan ett antal samtal efter. Det blev en trygghet och livlina för mig att andra var med i rummet när jag pratade med pappan, och att de var med på den resan. Att jag inte var ensam i samtalet med honom.

Det är viktigt tror jag att bryta i tid, och man behöver styrka och stöd för att orka bryta en destruktiv relation.

För mig att orka bryta upp och ta mig igenom själva separationen, har jag tagit mycket stöd av de allra närmaste förtrodda, min familj och några få vänner, detta forum, kurator, barnpsykolog via BVC, samtalsstöd på kommunen. Barnpsykolog fick jag via yngste som fortfarande gick på BVC när jag bröt upp.

Vid ett tillfälle slutet på sommaren innan jag lämnade beslutet om att skiljas satt jag ihopkrupen och grät i ett hörn i trädgården, sent en kväll när barnen hade somnat, jag var nära ett nervsammanbrott. Då bestämde jag mig, att nu får det bära eller brista. Och jag är trots allt det jobbiga tacksam att jag vågade ta steget.

1 gillning

Det känns ju, iaf för en utomstående, som det absolut första och viktigaste steget för att hon successivt ska kunna återta kontrollen över sig själv och hela sitt liv tsm med sina barn :muscle: :v: :revolving_hearts:

Som du beskriver det så är hon ju i nuläget ett lätt byte för makens alla interventioner på alla plan.

2 gillningar

Tack, snälla att du delade av med dig din berättelse. Strongt av dig!
Det är så mycket som stämmer med vår situation.

2 gillningar

All styrka till er, till din anhörig och barnen och dig.
Fortsätt skriv här, ta hjälp, ni är inte ensamma i detta :pray:.

1 gillning