Varit med sonen ikväll så nu när han åkt så blir det tomt och ensamheten känns mer påtaglig.
Läste ett inlägg av Rulle i en annan tråd som fastnade gällande varför man ska bygga upp sig själv igen. Om jag inte klarar av att umgås med mig själv då lär ingen annan göra det heller och om inte jag älskar mig hur kan jag då räkna med att någon annan ska göra det. Väldigt sant enligt mig men svårt att uppnå när man har blivit bortvald och självkänslan är i botten men nåt att ha med sig i tankarna när det svarta kommer på besök.
Funderar mycket på vad jag vill ha ut av livet och känner att jag har dåligt med livsmål. Jag är en person som behöver mål för att driva saker framåt. Som det är nu känns det mest som att jag är en segelbåt mitt ute i havet utan vind.
Saknar det liv jag hade ikväll. Känner mig mest som en bitter gammal gubbe nu och det är det sista jag vill vara. Kör mycket med att vara i känslan och att jag är inte mina känslor med blandade resultat. Tålamodet är nog rätt lågt idag brukar bli mer svarta tankar då.
Imorgon är semestern slut och vardagen börjar igen. Hade nog trott att jag skulle vara längre i sorgeprocessen men tji fick jag. Hon upptar fortfarande väldigt mycket av mina tankar. Sitter i ensamheten och kastar energin på “om jag bara” scenarion. Väldigt kontraproduktivt är ju inte direkt så att jag mår bättre av det. Fick en bra känsla idag på promenaden att jag vill framåt nu, att jag har varit nere i gruvan länge nog.
Jobbar mycket med mig själv och hur jag ser på verkligheten och uppfattar den. Har hittat en hel del som jag måste ta tag i och förändra för att jag ska bli den bästa versionen av mig. Söker fortfarande efter mina livsmål. Har väldigt svårt med det då jag under hela mitt vuxna liv låtit andra styra. Att vara en närvarande och älskande pappa till min son är självklart men barn har man bara till låns känns som jag behöver hitta något mål som bara är för mig. Vad vill jag med mitt liv? Kommer inte stressa fram nåt utan skapa ett mysigt hem till mig och sonen, komma igång och jobba 100 procent igen får vara dom kortsiktiga målen så kanske det andra växer fram.
En tanke som börjat fastna är kommer jag våga satsa igen eller blir det bara korta relationer. Framtiden får utvisa men just nu är känslan att jag inte orkar en gång till. Fan vill bara ha tillbaka mitt liv. Har i alla fall lyckats träna 2 dagar i rad nu märks att det inte har blivit så mycket under semestern ont i hela kroppen nu.
Mycket bra och extremt viktiga och värdefulla mål på halvlång sikt
Känn dig nöjd med dessa två mål tsm med att komma tillrätta med dig själv och låt resten vara helt i nuet och den närliggande framtiden, det är iaf mitt tips
Du får tänka det lite som en berg och dalbana. Det är ingen rak linje utan går upp och ned men besöken i gruvan blir färre och kortare vartefter som. Alla tankar du har “om jag bara” och tänk om har de flesta av oss.
Det är så mycket tankar och känslor som far omkring så tillvara på det som får dig att må bra.
Unna dig något som du velat länge men av någon anledning inte gjort.
Skriv en bucket list, vad vill du göra?
Skapa ett hem av saker du vill ha, byt ut med tiden.
Jag har precis sålt vårt gamla matbord, ett bord jag själv valde och tycker om. Men det är på nåt sätt kopplat till mitt ex och påminner mig ofta om honom. Där vi satt och åt dagligen som familj.
Den känslan är även jag fast i. Vi bor i en mindre ort och alla känner alla mer eller mindre. Och i många hänseenden är jag “aha du är ju XX:s fru” "tjena fru XX var har du mannen då? “Här kommer XX fru”
Min man säger att du r ju XX och XX mamma, du är fortfarande samma härlig sociala och fina människa. Känns som att kasta en vas i golvet, tejpa ihop den och sen säga, titta den är lika fin nu.
Första dagen efter semestern 2 timmars arbetsdag känns väldigt konstigt men kände när jag kom hem att det är nog vad jag klarar av där jag är just nu. Var dock trevligt att träffa kollegorna igen.
Är nedstämd idag saknar henne och vill bara att hon ska ta tillbaka mig men det kommer aldrig hända och när jag inte är nere i gruvan och harvar så är jag inte så säker på att jag vill ha tillbaka henne. Tappar all ork när gruvan kallar orkar inte ta tag i nått.
Saknar samhörigheten med en annan person. Känna att det är vi mot världen faller lite platt nu då det är jag mot världen. Tror att det är tålamodet som försvunnit igen och att jag är less på att må dåligt. Blir nog att ringa en vän under kvällen så jag inte hamnar för djupt ner i gruvan. Acceptansen lyser med sin frånvaro fortfarande har haft ytterligare tillfällen när jag stått utanför mig själv. Ska ta upp det med psykologen men det är 2 veckor dit. Får använda detta forumet så länge.
Vi är uppenbarligen många som tagit anställning i den där gruvan. Vissa av oss “nya på jobbet” och vet inte vilket ben vi ska stå på eller vilken uppgift som ska prioriteras. Andra har jobbat ett tag och avancerat i tjänsten. Andra står och harvar på samma ställe utan resultat. Vi kan ju glädja oss med de som bytte arbete från gruvan till något betydligt intressantare och mer uppiggande.
Själv har jag precis påbörjat min tjänst och ögonen är redan fyllda av sot, bröstet som kippar efter luft och händer som trevar efter ljus… Jag har oxå ambitionen att avancera en dag! Jag ska bli chef i mitt eget liv!!!
Jobbade hemifrån idag och hade lite fredagskänsla även om ångesten och sorgen är konstanta vapendragare nu så var det en go känsla att det var fredag. Tydligen får man inte må hur bra som helst ännu för saknaden vart väldigt påtaglig dock inte följd av samma enorma ångest som tidigare utan snarare en molande sorg i hjärtat. Börjar inse att hoppet inte har dött ännu och därför har inte acceptansen kommit heller. Jag önskar att hon gav oss en chans till men kommer inte hända. Ett visst lugn har infunnit sig när jag erkände att hoppet fortfarande lever. Jag får helt enkelt acceptera att jag påbörjar min förändringsresa med förhoppning om en andra chans. Har en hel del saker som jag behöver ta tag i och det behöver göras oavsett om det blir en andra chans eller inte så om hoppet ger mig lite lugn så får det vara så just nu och får hoppas på att det dör ut under resans gång.
Ha en så go fredag ni bara kan alla som är på forumet. Livet kommer bli bättre.
Det är precis så jag känner jag med. Om man bara fick in i skallen att det är över, ge upp så kanske man skulle komma vidare. Nu har det bara gått en vecka för mig så jag fattar ju att helvetet inte ens har börjat… Men ändå.
@Lonelybutnotalone
Först och främst beskriver du din situation så otroligt bra. Det är inte lätt att formulera tankar och känslor när det fortfarande känns som om man befinner sig i en torktumlare, men ändå visar du på många kloka tankegångar.
Jag tror inte nödvändigtvis att det faktum att man blev lämnad eller var den som lämnade är avgörande för hur man mår eller hur tufft uppbrottet blir. Snarare handlar det nog om vilka roller man hade i relationen, och hur mycket av sig själv, sin framtid, sina känslor och sin självbild man investerade.
Att känna att man var den som anpassade sig bäst och gav mest är oerhört tufft. Det är som om orättvisan blir dubbelt så tung om ens partner inte ens ser eller uppskattar det, utan snarare verkar se en som en använd disktrasa som har gjort sitt efter ett tag. Det är nästan omöjligt att inte låta det påverka ens självförtroende. Åtminstone initialt.
Samtidigt som det dessutom kan vara ännu svårare att skapa sig ett eget liv när man är van att leva så mycket för andras skull.
Men fördelen med detta är ändå att det ökar möjligheten att skapa sig ett bra liv på sikt. För rent krasst har man ju i dessa fall mer att vinna på separation än exet, även om man är den som blev lämnad, och chansen är ju stor att man kommer att må bättre utan ett ojämlikt förhållande. Åtminstone så fort den värsta sorgen lagt sig.
Men även med det sagt är det klart att det tar månader av sorg. Och så måste det ju vara. Bara den som saknar ett hjärta kan skaka av sig en relation på några veckor. Att du sörjer visar bara att du älskade och att du var ärlig i ert förhållande. Så även om det är svårt - försök ha tålamod med processen. Det kommer att bli bra, även om vägen dit är lite krokig ibland
Tack onedaymore och x2x. Även om man inte önskar detta för någon annan så är det en liten tröst att inte vara ensam speciellt då man ser dom som har kommit längre i processen.
Lördag och ensamheten och saknaden är påtaglig denna morgon. Bad min egen hjärna att sluta tänka på henne och acceptera att hon inte vill ha mig längre. Resultatet vart väl sådär;) Vill framåt nu känns mest som att jag står och stampar och tappar tålamodet med mig själv, med processen, med livet. Tanken som är återkommande igen är att hon har det så jävla bra och jag tar mig inte framåt. Vet att det inte är produktivt men tankarna kommer objudna. Har inget planerat denna helg och det är bra väder då vet jag att hon åker till havet och jag ligger här. Sedan att jag inte gillar att ligga på en strand verkar mina känslor strunta i.
Jag behöver stärka min självkänsla rent generellt, ett stort problem i våran relationen var att jag aldrig förstod varför hon valde mig. Jag hade inte valt mig själv. I en av böckerna jag lyssnat beskrev det väldigt bra man måste jobba med sig själv så man blir ett H och inte är ett A som faller om relationen tar slut.
Jag flyttade till staden jag bor i när jag var 32 och jag och min dåvarande flyttade ut på landet ganska snabbt detta gjorde att jag byggde inte upp någon egen vänkrets utan tyckte det räckte med hennes vänner när det sedan tog slut, var gemensamt beslut vi hade växt isär och vi diskuterade det under 1.5 år innan vi separerade, så det var inte så dramatiskt. Jag tyckte fortfarande inte att jag behövde bygga upp mitt eget nätverk så när jag blev tillsammans med min vän så blev det samma igen det var hennes kompisar inte mina. Detta ska jag ta tag i nu vet bara inte vart man hittar vänner när man är 48. Känner inte att jag rör mig i situationer där det är naturligt att knyta nya band.
Vart ett osammanhängande inlägg men behövde bara skriva ner lite tankar och utmaningar jag behöver jobba med framåt. Ska försöka aktivera mig lite idag i alla fall. Ha en härlig lördag i det fina vädret alla som hänger här.
Då var det ångestdags igen. Hade en ok lördag kväll där inte sorgen var så närvarande och känslan att detta blir bra tillslut infann sig. Så idag när jag vaknade så var ångesten närvarande. Brukar ofta bli så att har jag mått hyffsat några timmar så kommer det några dagar med mycket ångest och sorg. Känns ibland som att man får inte vara ok längre. Saknar henne och känner att allt är som en grå dimma som jag går runt i. Har börjat landa tankarna gällande mina förhoppningar om en andra chans och bestämt mig för att inte slåss mot det utan använda det som motivator för att genomföra de förändringar som jag vill göra. Så nu i början av resan får det helt enkelt vara drivkraften så får vi se under resans gång om hoppet dör eller inte.
Jobbar just nu med att bara vara i känslorna när dom kommer och det funkar ibland. Det blir bättre och bättre. Jag är inte mina känslor är en viktig mening för mig just nu. Försöker även övertyga mina hjärna att jag inte dör av mina känslor, den litar inte alltid på mig;) Just detta är jobbigt för mig då jag alltid har varit en känslomänniska och låtit mig styras av mina känslor. Försöket även vara snäll med mig själv när jag misslyckas.
Självkänsla är nåt jag funderar mycket runt. Hur bygger man upp den? Jag har spenderat 30+ år att bryta ner den så inser ju att det är inget jag bygger upp på en kvart. Har en plan på att ta fram värdeord för mig själv. Vad är viktigt för mig i relationer, när jag är kollega, vän osv. Då får jag en kompass att följa och leva efter tänker att det är ett steg på vägen att bygga upp självkänslan.
Jag har under denna resa hittat ett missbruk som jag inte förstod att jag hade som jag nu medicinerar för att behandling kommer igång under hösten. Har troligen en eller flera diagnoser men där väntar jag på remiss till psykiatrin.
Allt detta hade jag aldrig hittat eller förstått om jag inte blivit lämnad. Jag tänker att när jag i framtiden tittar tillbaka på denna tid så kommer det vara det bästa som kunde hända med tanke på förutsättningarna.
Nu är det dags för söndagsbestyr måndag imorgon och jobb. Styrkekramar till alla här på forumet och nu kämpar vi oss igenom en dag till.
Nu var det kväll igen och saknaden är jobbigare än på ett tag. Mycket tankar på varför kunde hon inte prata med mig istället för att gå runt och tänka själv och varför lever hoppet kvar när jag vet att hon har gått vidare. Varför gör det så ont när jag vet att relationen var destruktiv för oss båda. Livet går förbi och jag står bara och stampar på samma ställe känns det som. Börjar bli less på att må dåligt, vill ha mitt liv tillbaka.
Helvete vad jag kraschade ikväll jaja det blir en kväll i gruvan tydligen. Hoppas ni har en bättre söndagkväll än jag.
Det gjorde min man med. Enligt honom så har det varit så jobbigt och han har försökt jobba med sig själv för att lösa problemet men det fick inte.
Vad faaaan. Man kan väl inte lösa en relation på egen hand om man är två i den? Man måste väl kommunicera. Kanske hade vi kunnat bolla, hitta lösningar. Jag kanske skulle sluppit bommen då.
Jag tror inte du skall lägga så mycket vikt vid det då det troligtvis är en efterkonstruktion. Ett sätt att stilla sitt eget samvete. Du är värd något bättre och kommer få det oxå
Måndag och dags för jobb blir 09-11 idag vilket är bra för orken finns inte idag. Blev arg för första gången igår och det sitter i idag. Fattar fan inte hur man tänker att något bara som via mirakel ska lösa sig utan att prata med sin partner. Är det nåt som skaver då måste man ta upp det annars blir en höna av fjädern. Vet inte varför ilskan kommer just nu men den känns både bra och onödig, vill inte lägga min energi på henne. Den lilla energi jag har måste jag lägga på mig själv och uppbygget av detta vrak. Nästa helg är hon på “våran” konsert som vi skulle varit på 2020 med sin nya. Det gör så jävla ont idag behöver nog köra lite meditation innan jobbet för att kunna åka dit. 2 veckor kvar till läkarbesök och remissen skickas. Hoppas att psykiatrin tar emot mig för jag behöver hitta verktyg för att ta mig framåt. Känns viktigare och viktigare då jag fallit tillbaka så hårt i helgen.
