Hem

Vem är jag nu

Har läst mycket på detta forum sedan beskedet i slutet på februari och känner att det är dags för mig att skriva min historia. I slutet på februari så ringer mitt x på dörren och jag öppnar glad över spontan besöket. Första orden ur hennes mun är vi måste prata, jag vill inte mer dom där speciella känslorna finns inte längre… Där dog en del av mig. Vi var särbos och hade inga gemensamma barn så jag hämtade mina grejer hos henne samma torsdag kväll sedan var det klart. 12 år var över.

Vi träffades kort på lördag morgonen och jag skickade ett mail på kvällen där sedan hade vi en lunch ihop 3 veckor senare. Efter det har det varit noll kontakt.

Jag har ransakat mig själv och jag har min del i att det tog slut ingen tvekan om det. Vi har båda barn sedan tidigare och jag har varit pappa åt hennes dotter i flera år då hennes riktiga pappa inte har varit närvarande. Vi pratade även om att flytta ihop i januari.

Känns som om hon inte gav mig någon chans och veckan efter vi hade lunch så träffade hon en ny. Det finns inget som antyder att dom träffades innan hon lämnade så jag väljer att tro på henne när hon sa att hon inte hade träffat någon ny och att det handlade inte om det.

Jag gick tyvärr in i väggen då detta hände vilket gjort att jag varit sjukskriven sedan slutet på mars. Vi jobbar inom samma koncern vi träffas inte dagligen på jobbet men varje vecka träffas vi och det blev bara för mycket för mig.

Under sjukskrivningen har jag rannsakat mig själv och insett att relationen nog inte var så bra som jag trodde utan det började gå utför redan hösten 2020 och jag blev väldigt självutplånande under 2021 för att hon skulle få som hon ville. Våran kommunikation har varit väldigt dålig, jag trodde vi kommunicerade men nu har jag insett att det var mer monolog där jag pratade om vad jag kände, vad jag ville etc och hon sa aldrig nåt. Det som är viktigast för henne är att det är lugnt och för att uppnå det är det helt ok att ljuga etc.

Till mitt problem även om jag insett att det inte var en relation som fungerade så saknar jag henne så jävla mycket fortfarande och det gör ont när jag tänker på att hon har en annan som får ta emot hennes kärlek nu. Jag vill bara skrika, gråta, dra täcket över huvudet och det har gått 5 månader som känns som 5 år. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vem är jag utan henne.

6 gillningar

Sitter här i ensamhet sista veckan på semestern och allt känns bara overkligt. 6 år av nära vänskap och 6 år av att vara ett par är borta över en natt. Förståelsen finns inte där frågan som dyker upp hela tiden är varför pratade hon inte med mig när hon började sina funderingar. Känner att jag inte fick någon chans men förmodligen så har jag väl inte uppfattat hennes signaler.

Vad gör man nu är en annan fråga som dyker upp. Vad tycker jag är roligt att göra. Börjar inse att jag har levt större delen av mitt liv för andra och att jag har alltid haft lägst prioritet i mitt liv. Så nu när jag funderar på vad jag tycker om att göra så är det helt tomt och då försvinner all energi.

Jag saknar tvåsamheten nått så förbannat men i lördagskväll så kom äntligen känslan jag vill inte tillbaka till det som var. Fick som tack för kaffet ett rejält bakslag på måndagen och varit i gruvan sen dess.

7 gillningar

Broder.
Mellan raderna läser jag om en relation som inte var sund, där du fick anpassa dig mer efter henne än tvärtom.

Ett mantra jag har är att om jag ska börja ge avkall på alltför mycket av det som är jag så att jag i hemmets vrå i en relation ska behöva gå på tå och bli något jag inte är bekväm med får det vara.

Ett annat mantra är att jag måste lära mig att trivas med mig själv. Gör inte jag det kan jag inte räkna med att någon annan gör det heller.

Ett tredje är att en relation ska ge mer energi än den tar.

Jag lever hellre ensam än i en dålig relation där jag måste gå in i en roll.

Kämpa på.

7 gillningar

Kanske lite tufft men hon hade med allra största sannolikhet träffat den nya ett tag innan hon avslutade med dig. Döm dig inte för hårt för det som varit. Förstår saknaden. Ditt beteende att göra avkall på dig själv uppkom kanske genom rädsla att förlora då hon var på väg bort utan din vetskap. Du hade inte velat villa bort dig mer och tappat all självrespekt. Det får ta tid sen kommer du tillbaka starkare än tidigare

1 gillning

Tack Rulle och saknad. Absolut kan det vara som du säger saknad men det finns inga bevis eller indikationer att så är fallet och hon tidigare i livet gjort på samma sätt sörja ett par veckor sedan upp i sadeln igen. Så jag väljer att tro på det hon sa att hon inte hittat någon ny.

Semester och ensamhet vet inte om det finns nåt värre. Tankarna springer runt och det ekar ihåligt i hjärtat. Känns ibland som att tiden står stilla.

Pratade med en vän i helgen och hon gav mig lite andra perspektiv på en del funderingar som jag går runt med. Detta har påverkat mitt generella mående under veckan och utmattning syndromet kickar in rätt ofta nu så orkar inte riktigt ta tag i något.

Känns som en jävla evighet hur länge till ska man må dåligt… kommer man någonsin orka engagera sig i en annan människa igen…

Ikväll ska jag på grillning hos en vän som ställt upp under denna tid. Är inte särskilt sugen men måste göra nåt. 6 dagar kvar på semestern undra om det kommer kännas som 6 månader.

3 gillningar

Lite nere idag. Hade en helt ok kväll igår med grillning med en vän men när jag kom hem så var ensamheten väldigt påtaglig. Har haft en massa konstiga drömmar i natt så när jag vaknade var energin redan slut, suck.

Ensamheten och saknaden efter tvåsamhet blir mer påtaglig när energin inte finns där. Känslorna tenderar att springa iväg av sig själv då också.

Hur hittar man acceptansen att man blivit utbytt? Hur bygger man upp självkänslan? Jag försöker lägga fokus på mig själv och vara snäll med mig själv men det funkar väldigt sällan.

Jag har fått för mig att hennes liv är så mycket bättre än mitt. Vet inte varför jag lägger energin på det då jag inte har något med hennes liv att göra längre. En del av mig önskar att hon också ska må dåligt att det skulle göra saken lite lättare.

Bjuden på middag hos en vän ikväll är inte sugen alls men har bestämt mig att åka oavsett. Får ha återhämtningsdag imorgon.

2 gillningar

Hur relationen än var så känner jag med dig.
Saknar tvåsamheten otroligt mycket, känner mig också utbytt.
När jag är riktigt nere o hjärnan spökar så ser jag bara att HAN mår bra, HAN är den bättre föräldern, HAN är lycklig…och att jag står där i skiten som bsra fortsätter komma.

Du gör rätt i att vara snäll mot dig själv, jag försöker, inte det lättaste. Bra att du tar dig iväg till vänner.

1 gillning

Precis som du skriver Jenna varför lägger hjärnan energi på att tänka dessa destruktiva tankar runt x. Inte direkt så man mår bättre av det.

Nej ingen av oss mår bättre av dessa dumma tankar, för min del tror jag det handlar om att jag ser var jag står i mitt mående medan han släppte oss tidigare och min hjärna o hjärta har inte hängt med, hoppet finns tyvärr kvar, fast det inte finns något kvar att hoppas på.

Vi är inte bara där i måendet ännu, dessutom har de redan träffat någon annan och då går tankarna igång. Dög jag inte? Hade vi det inte bra? Vi hade sämre perioder men mer bättre perioder men som mitt x, väljer bara se det negativa.

Vill hoppas ljuset i tunneln syns inom en snar framtid

1 gillning

Inte så konstigt. Ett stukat självförtroende och självkänsla samt osäkerhet skapar hjärnspöken. Allt är endast en känsla och inte verklighet. Försök gör dig påmind när dessa tankar/känslor kommer och fokusera på att lära dig att andas djupa, djupa andetag. Efter ett tag klingar känslan bort. Du måste öva ett tag men sedan blir det lättare och lättare. Fortsätt vara snäll mot dig själv.

1 gillning

Två frågor som cirkullerar inom mig har gjort det i snart 5 månader som jag behöver få ut.

Den kvällen när hon gjorde slut med mig så blev hon arg och sa till mig att detta är minnsann inte så lätt för henne heller… varför säger man så när det är du som väljer att lämna.

På lunchen efter 3 veckor då bad jag henne följa med på min förändringsresa och hennes svar var jag kan inte ge dig nåt hopp NU. Varför lägger man till ordet nu. Förstår inte eller kanske för att man inte stänga alla dörrar men fan det gör ju att hoppet blir seglivat.

Strax iväg och träffa vänner men vill egentligen bara göra som björnarna och gå i ide och sova tolls det inte gör ont längre.

För att det vanligtvis är svårt att bryta upp för båda parter även om det inte finns någon återvändo, säkert svårt att göra dig ledsen och förmodligen massor av dåligt samvete och skuldkänslor för att inte kunna fortsätta längre.

Det är nog en eller kanske till och med den huvudsakliga anledningen, i kombination med någon sorts missriktad välvilja eller försök till att vara “snäll” och skonsam :woman_shrugging:

2 gillningar

Du säger att det inte fanns något som antydde på att hon träffat en annan innan hon avslutade. Vad fanns det för antydningar på att hon skulle säga som hon gjorde den kvällen hon ringde på? Du bör försöka släppa hoppet. Om det överhuvud taget finns någon baktanke med varför hon sa släppa nu eller att det är jobbigt för henne oxå är egoism eller möjligtvis en reträttväg. Troligtvis var det för att fösöka vara “lite snäll” och komma lindrigare undan.

1 gillning

För att det är så de säger… mitt ex sa till mig att han “vet inte hur han känner om 1-2 år” när jag sa att det aldrig blir vi igen. Hon är inte den första som säger så och absolut inte den sista. Hon vill bara att du ska sluta fråga om saker.
Det är bara ett inlindat tyvärr finns inget hopp.

Tack för kommentarerna jag förstår vad ni skriver och är väl så jag tänkt själv också men behövde få ut det bara.

Kvällen igår blev bra hade trevligt blev sittande hos vännerna i 6 timmar där vi pratade om allt möjligt. Va väldigt skönt med en paus från saknaden och sorgen.

När jag åkte hem så kom känslan igen att detta är overkligt. Hade en liknande länsla förra lördagen. Väldigt märklig känsla som jag har lite svårt att hantera.

Väl hemma så kom saknaden som en käftsmäll men var nog mer tvåsamheten som saknades igår. Ingen att prata med. Så det blev sådär med sömn inatt men ska träffa min son idag så det känns bra, har ett stor behov av en kram eller två av han.

2 gillningar

Barn vad dom ger mycket som jag inte tänkt på tidigare. Har spenderat en förmiddag med min son och vad mycket energi han ger. Jag kan lära mig mycket av honom om att leva i nuet.

Nackdelen är att det blir väldigt tomt när han lämnar. Så ligger nu i soffan sliten efter en natt med dålig sömn och en förmiddag med sonen men känner ändå en viss tillförsikt för framtiden.

När jag pratade med mina vänner igår så kom insikten att jag är inte arg på mitt x utan jag förstår varför hon lämnade. Jag är bara ledsen över att det blev som det blev samt att det skaver lite att det aldrig blev en diskussion utan hon hade redan bestämt sig.

En annan insikt som kom igår när jag pratade med vännerna är att jag ser detta som en enorm möjlighet till personligutveckling. Så jag landar mer och mer i att jag tagit rätt beslut att låta detta ta den tid som behövs och jag får fortsätta brottas med mitt dåliga tålamod istället för att springa in i nya relationer.

5 dagar semester kvar sedan kommer vardagen hoppas att rutiner hjälper mig tillbaka, vill inte vara kvar i ångesten osv.

3 gillningar

Igår kom den där känslan av overklighet som jag har haft 3 gånger nu. Känslan är att jag står utan för mig själv och det som händer bara är en dröm och jag vill att någon ska väcka mig. Förstår inte riktigt vad detta innebär men jag har svårt att förhålla mig till känslan.

Haft en bra helg med mycket umgänge fast jag inte varit så sugen har jag rykt upp mig och tagit mig iväg. Är idag lite låg med känslan av att ingen energi finns. Tänker mycket på när det började gå snett och varför. Försöker att inte lägga energi på det men kan inte hindra mig varje gång. Haft problem med tålamodet idag vill ju inte må såhär och då kommer även tankarna på hur mycket bättre hon har det. Helt idiotiskt men svårt att hindra mig själv när tålamodet är lågt. Om 2 veckor så ska hon på konsert som vi egentligen skulle gått på 2020. Känns förjävligt att hennes nya kommer få gå på “våran” konsert men det är bara att acceptera hon tillhör min historia inte min framtid. Idag känns inte framtiden så rolig. Försöker acceptera att det är ok att ha dåliga dagar också det gör mig inte värd mindre.

Snart dra hösten igång och då ska jag prova på karate och avslappningsyoga. Har även anmält mig till ett 66 dagars träningsprogram. Ska bli en intressant höst. Hoppas även att kunna börja jobba 50% från första september. Känns som jag behöver det och börja hitta rutinerna igen i vardagen.

5 gillningar

Det du beskriver har många likheter med det begrepp som kallas för dissociation och de vanligaste orsakerna är trauma, traumatisk stress, emotionell utmattning osv.

Du beskriver ju tre specifika och enskilda händelser och iom att du är så distinkt med när det händer och vet exakt hur ofta det hänt så är det ju något väldigt påtagligt för dig i stunden som det varar.

Om du är intresserad kan du söka efter mer information, men såklart… om det är vad det handlar om i ditt fall det vet jag såklart inte… men det låter misstänkt likt.

Tack ska googla lite

1 gillning