Jobbigt idag mycket sorg som vill komma fram vet inte varför. Tror det hänger ihop med att konserten är till helgen och vi hade sett fram emot den i 1,5 år. Har inte energi att ta tag i nåt idag trots att det är bra väder. Tänker att det får vara ok att bara finnas idag. Börjar kännas lite löjligt att det fortfarande känns så mycket då det gått 6 månader den 24 augusti. Känslan av att stå stilla är påtaglig men jag vet att jag inte står stilla dock är känslan där. Jag är inte i form att ha högre tempo i förändringarna ännu och det har jag svårt att acceptera. Hänger nog ihop med att jag är van att ha ett högt tempo i mitt liv med många bollar i luften samtidigt. Jag saknar mitt liv där hon och bonusdottern ingick. Ensamheten när den inte är självvald är nedbrytande. Jag lyssna väldigt mycket på ett Youtube klipp gällande att släppa och vara ensam.
Tillbaka redan men är ett riktigt tungt pass i gruvan i eftermiddag. Tankar på att någon annan får hennes uppmärksamhet smyger sig på lite mycket nu. Jag vill ju vara den som hon skrattar med, gråter med, lever med inte någon annan jävla kille. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att få bort dom jävla tankarna. Försöker vara i känslan, gråta, svära, skrika men inget funkar idag. Trodde aldrig något kunde göra så här ont och förändra hur jag ser på livet. Trodde att man i relationer pratade med varandra när det inte kändes bra innan man bestämt sig för att lämna. Förstår verkligen inte hur man kan göra detta mot någon man älskat.
Ny dag nya möjligheter, var en tung dag igår var länge sedan jag mådde så dåligt. Känns bättre idag dock finns den molande sorgen kvar i hjärtat. Det märks att jag är på rätt väg, återhämtningen efter tunga pass i gruvan går fortare än tidigare. Ilskan har också lagt sig vilket är skönt då jag inte vill lägga energi på henne. Det är nog tålamodet som tar slut när det blir tunga dagar i gruvan. Jag har ju valt att ta den långa vägen tillbaka till livet istället för att springa in i nya relationer direkt. Känns som att jag glömmer bort det ibland att det valet faktiskt är mitt. Det är ju så att jag valt att gå igenom hela processen i lugn takt. Det är mitt sätt att återta kontrollen i mitt liv. Klart att det inte kommer vara en dans på rosor nu och det är klart hon mår bättre än mig nu men följer jag bara den väg jag valt så tror jag att jag kommer må bra igen tillslut.
Man kan ju faktiskt bara göra det man behöver och det som känns rätt för stunden. Jag känner själv att om jag skulle pressa mig själv och göra saker/ta beslut som jag inte vill egentligen så kommer smällen komma senare och kanske värre.
Skönt att du ändå känner att återhämtningen efter ett tungt pass i gruvan går snabbare. Tänk den dagen då det kan passera en hel dag utan att ångestklumpen attackerar en när man minst anar…
Nya dag igen. Var en helt ok dag igår lyckades stoppa en inkommande ångestattack genom att bara vara i nuet och inse att just där och då var livet helt ok. Satt ute i solen och tittade på när sonen spelade fotboll. Var för varmt igår så hade svårt att sova så är trött idag och låg. Har märkt att det oftare blir gruvan när jag inte sovit som jag ska. Så är mentalt förbered på en dag i gruvan. Tror att min ångest är mer påtaglig denna vecka på grund av konserten på fredag. Jobb idag sedan ska jag jobba vidare med mina värdeord. Känner att jag börjar landa i vad jag tycker är viktigt för mig.
Funderar en del på varför jag är så rädd för ensamheten. Jag har alltid tyckt det varit skönt att vara ensam. Kan nog vara att det är vald ensamhet under kortare period. Tänker att det får ta den tid det tar men målet är att jag ska kunna vara i ensamheten utan att få ångest. Då står jag stadigt i mig själv och behöver inte bekräftelse från någon annan än mig själv. Tror detta kommer bli lättare när jag har min livskompas klar och börjar leva efter den. Jag och min omgivning märker redan en förändring i mitt sätt att lyssna. Det känns bra att min förändringsresa faktiskt börjat ge resultat.
Min man tyckte att han lyft detta. Vilket han inte gjort på rätt sätt i alla fall eftersom jag blev helt tagen på sängen.
Sen jobbade han med sig själv och försökte lösa “situationen”. MED SIG SJÄLV??? Man kan väl för f**n inte lösa det på egenhand, det gör man väl tillsammans. Och när slutsatsen är att terapi inte är något för hen för det funkar inte så tar hen även bort alla möjligheter att förändra något. Jag fick inte vara med och bestämma.
Du trodde vi skulle leva ihop för alltid. Du trodde vi var lyckliga. Du trodde vi skulle bli gamla tillsammans. Men nej nu bestämmer ag att jag lämnar dig så får du tänka om.
@Jenna Ha ha ha, förstår dig 100%. Kunde likväl vara jag som skrev. Ibland är det skönt att vara arg, svära, säga fula ord och önska han ont. Du fick mig att le även om jag fattar att det inte är kul men igenkänningen… ja som en smäck!
Han serverade en bajsmacka men i det här fallet är det han som ska äta skit tycker jag!
Så tror jag med! Du skriver precis som jag tänker oxå!!!
Här släpptes ju bomben för 2 veckor sedan. Han säger att han inte har träffat någon annan och det tror jag på. Men han kommer göra det betydligt snabbare än jag eftersom han är ju redan klar med mig efter att ha jobbat med sig själv i typ 8 månader eller nåt. Tack för den upplysningen…
Jag vet in faan om jag ens kommer vilja träffa någon. Absolut, underbart med kärlek och man tänker säkert annorlunda sen, men jag har gett så mycket av mig själv, levde i tron om vi hade det bra, eller fantastiskt som han säger, så jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig trygg i en relation igen. Kunna leva fullt ut och ge mig hän. Jag kommer dras med oron att bli lämnad och jag vill aldrig ALDRIG må så här dåligt igen. Så jag får väl bli en gammal kattkärring (hatar katter) och sitta i min gungstol bitter och grå och hytta med näven till alla som passerar och ropa -Bli inte kär, du blir bara lurad.
Håller med. En del säger att de tyckt att de har kämpat så, när de i själva verket tyckt att något varit fel i förhållandet eller att känslorna falnat så har de bitit ihop, inte pratat om det, och typ hoppats att det skulle gå över av sig själv. Det är inte att kämpa, det är att undvika att ta tag i problemet. Det är inte ovanligt, och jag förstår det helt och hållet - det är asjobbigt att lyfta och ta tag i problem. Men att kalla det kämpa, eller jobba med det, nä. I ett förhållande är man två, och problem med förhållandet rör båda parter och då måste båda vara med på banan och jobba med det bägge två. Att ta upp och jobba med problem är jobbigt, att undvika dem är lätt. Den som är missnöjd och håller tyst kämpar inte, den tar den lätta vägen och ger upp.
I december beslutade min man sig för att sälja sitt företag då han mått dåligt i det en lång tid och ville slippa pressen. Han fick även ett nytt topp-jobb. Det var dock en väldig massa velande då försäljningen kom med 3 olika bud och tre olika lösningar vara två att fortfarande skulle vara kvar på ett eller annat sätt. Han valde sen det 3:e, gick på magkänslan. Det gick någon vecka och strax före nyår sa han att han mådde lite dåligt, att allt detta tagit på han, att inte vet vad han vill med sitt liv, och att han inte vet vad han vill med oss. Min första kalldusch.
Jag gav han utrymme. Pushade, hejade på, bollade. Hade dessutom coachat han fullständigt i anställningsintervjuer och iq testerna. Fick ett stort tack för att jag förberett honom och utan mig hade han nog inte fått jobbet. (Tar absolut inte äran, hans ord).
Som sagt, gav han utrymme och tänkte att det löser sig när han får börja nytt, landa lite och känna att pressen släpper.
Vi hade en fin vår och en hel semester utomlands. Jag var glad och kände att nu vänder det, vi fixar det här. Vi är SÅ starka tillsammans.
Nu har han kommit på att han vantrivs på jobbet. Att han vill skiljas. Kalldusch.
Ny dag vart tillslut en ok dag igår gjorde mycket så hade inte så mycket tid att tänka. Vaknade idag med en oro över framtiden. Jag trodde jag var “klar”. Att jag hade hittat den jag skulle bli gammal med. Nu när jag har analyserat och vridit och vänt på förhållandet så förstår jag varför det tog slut och att jag har gått runt med mycket ångest i relationen. Försöker ta till mig en fras från en amerikansk motivations talare, “why do people want a known hell instead of an unknown heaven”. Tror han har en poäng. Framtiden är en oskriven bok och det är jag som sitter vid pennan och ska skriva den. Det är lätt att tänka på detta när jag är lugn men när ångesten kommer är det svårare. Känns som ångesten är den känsla som är mest närvarande i mitt liv just nu. Det är en jobbig känsla att arbeta med och tar mycket energi att hindra ångestattackerna när dom är på gång. En liten känsla av hopplöshet har smygit sig på som ifrågasätter varför gör jag denna resa egentligen. Hade det inte varit bättre att korta ner resan och få må bra igen fortare.
Håller med dig SÅ. Glimtarna av de klarare stunderna tänker man rationellt, känner sig kanske till och med lugn men så kommer man på att man inte ska vara så säker så står man där med huvudet i kylskåpet och hyperventilerar så ingen ska se…
Ny dag nya möjligheter. Insåg igår att när jag är inne i stan(bor temporärt på landet) så går jag runt och spänner hela kroppen. Fick analysera det beteendet och kom fram till att jag är rädd för att träffa henne och se hur lycklig/kär hon är nu och inse att jag inte kunde få henne att känna så längre samt att jag är långt ifrån att vara lycklig själv. Har inte hittat nåt sätt att hantera den rädslan ännu men får fundera lite till.
Idag är dagen för konserten och jag är rätt säker på att det är en stor orsak till att jag hamnat i gruvan så mycket denna vecka. En del av mig hoppas det ska regna och vara kallt så dom får en skit kväll och en annan sida hoppas det blir en bra kväll för jag vill att hon ska få ett bra liv även fast det är utan mig. Känslorna för henne finns tyvärr kvar ännu så jobbar inte bara med känslan av att bli utbytt utan även saknaden, smärtan att hon har valt en annan, min självkänsla, förändrat beteende på flera punkter, mitt missbruk och personlighetsstörning. Är jag snäll med mig själv så förstår jag att det känns hopplöst av och till. Det hade varit lite lättare om känslorna för henne kunde lägga sig då jag behöver lägga all energi jag har på mig själv. Har gjort ett dåligt val onsdag och torsdag kväll nu har tagit till whisky för att bedöva mig lite. Nu är det slut med det blir inget ikväll utan jag får helt enkelt bara vara i känslorna. Blir helt klart en kväll i gruvan men efter ikväll så vet jag inget som händer i hennes liv längre. Ser nog att det är positivt med tanke på hur jag mått denna vecka.
Lite nöjd är jag dock första veckan då jag faktiskt lagt ner lite tid på att laga mat till mig själv.
Ny dag och känslan efter gårdagen är att nu kan det bara bli bättre. Blev som jag befarade ett tungt kvällspass i gruvan. Lyckades inte somna innan 02 och vaknade 06.15 yey. Var så många känslor som kom igår då bonusdottern skickade snap från konserten och hur hon skriver att hon saknar mig och min son. Det gör så jävla ont, vill bara skrika dra åt helvete till världsaltet. Saknar henne och mitt liv så jävla mycket. Absolut fanns det en hel del som inte var bra men helvete man pratar med sin partner innan man bestämmer sig!!
Varför är acceptans så väldigt svårt att uppnå? Känslan just nu är att jag står still på samma ställe och tar mig varken framåt eller bakåt. Allt känns så jävla tröstlöst. Vem gör jag denna resa för? Kvinnan jag vill ha vill inte ha mig och har väldigt svårt att se mig själv med någon annan. Om 4 dagar är det 6 månader sedan ett liv tog slut. Jag vill komma till acceptans nu men jag vet att det är inget som går att tvinga fram. Enda jag kan göra är att fortsätta jobba med mig själv men jag är så förbannat less på mig, skulle vilja ta ett break i umgänget men går ju sådär. På ett sett är det skönt att hösten är här så jag inte längre har känslan att jag kastar bort fina dagar för att jag orkar inte hitta på nåt roligt.
En återkommande tanke är att jag var så säker på oss, jag hade hittat hem. Hur kunde jag missa signalerna? Kommer man orka sätta sig in i en annan persons liv igen? Jag är 48 i år och räknar med att det nog tar minst ett år till innan jag skulle kunna vara redo för en dejt. Hur hittar man nya bekantskaper när man är 49? Jag vet att detta är idiotiska tankar som bara tar en massa energi. Jag måste leva i nuet och inte hela tiden titta mot framtiden men jag har levt hela mitt liv fram till nu med att titta mot framtiden och inte uppskattat här och nu. Denna förändring i hur jag ska se på livet är ju inget man gör på en kvart direkt.
Pratade med en vän igår så kom fram till att det blir ingen karate under hösten då jag även ska köra ett 66 dagars program. Hon tyckte att jag måste tänka på utmattningen och inte ha så jävla bråttom med allt. Hon har ju så klart rätt. Orken är i botten idag men ska försöka tvätta lite och fixa med mat.
Kanske trisst att höra men detta kommer att ta tid, mycket tid. Tror du försöker forcera din förändringsresa men det kommer du inte lyckas med tyvärr. När du kommit till acceptans och bearbetat börjar din inre utveckling. Den viktigaste ingrediensen i den resan är att bli trygg och trivas med sig själv. Då släpper oron kring allt och alla och resan kan fortsätta. Inte så kul men finns inga genvägar. Alkohol bör du akta dig för, har själv gjort det felsteget och det funkar absolut inte. Möt skiten istället
Tack för input Saknad och ja det är trist att läsa men ibland behöver man höra det från någon annan än en själv.
Jag har fastnat rätt mycket i tankarna på hur mycket bättre hennes liv är än mitt. Hon har hittat ny, går på konsert, ute och dansar osv och här sitter jag och försöker lima ihop mitt hjärta som är i tusen bitar och det verkar som om någon har jävlats med pusselbitarna för dom verkar inte passa ihop. Tror du har rätt Saknad att jag nog försöker stress på förändringsresan och det är nog för dom tankar om hur hennes jävla liv är så mycket bättre än mitt just nu.
Måste ta ett steg tillbaka och vara i nuet då framtiden stressar mig så mycket som den gör. Låta alla känslor komma och gå och acceptera att jag har dom. När jag inte tappat tålamodet och sitter och tycker synd om mig själv så vet jag att jag valt rätt väg. När jag väl når andra sidan på denna förändringsresa så kommer även jag att ha ett rikt liv oavsett om jag är ensam eller inte.
Har spenderat hela förmiddagen i nuet och min nya vän ångesten. Det är sån där vän som kommer på besök objuden och förstår inte när det ärcdags att gå hem. Känns nästan som jag har gått bakåt i processen men gissar att det inte är en rak väg med checkboxar. Varför får jag för mig att hennes liv är så mycket bättre än mitt? Hon valde att byta ut mig och det valet kan jag inte påverka men hur jag hanterar hennes val är något jag kan kontrollera. Jag har själv valt att ta den långa vägen och se detta som en möjlighet till personlig utveckling och inte bara ta på mig offerkoftan och tycka synd om mig själv, det är mitt val som hon inte kan påverka. Ändå känns det som att allt är hennes val. Jag ville inte detta men försöker göra det nästa av situationen. Det är tillbaka till 1 min i taget, 1 timme i taget. Vill så gärna slippa detta helvete som jag sitter i och inte ens valde jag det själv.
Mitt driv är helt borta var en person som jobbade mycket, ställde upp när någon behövde hjälp etc nu är det jobbigt att bara gå ur sängen på morgonen. Det är väl som många skriver att när det gungar så är det rutinerna i vardagen som gör att man står kvar. Måste bygga upp nya rutiner som fokuserar på mig och min son. Känns som att listan över vad jag behöver göra bara växer och växer finns ju inget slut på skiten…
Ny dag och vaknade med sorg i hjärtat. Tankar med orden aldrig mer dök upp. Märker att jag fortfarande bearbetar väldigt mycket när jag sover. Trodde jag hade kommit längre men får acceptera att det inte är så. Har varit en jobbig helg med många tankar och känslor runt henne istället för på mig själv. Började lite smått igår att fundera på vad som är viktigt för mig i en relation och insåg att det inte var så många boxar som våran relation matchade. Så tappade tålamodet med mig själv. Varför gör det så jävla ont när relationen ändå inte var särskilt bra. En del saker hade vi nog kunnat jobba med som par men det finns också delar när det gäller henne som ja tvivlar på att hon har viljan att jobba med. Förändring är jobbigt och energi krävande då är det nog lättare att bara ge upp och gå vidare.
Hur skapar man lugn och trygghet i sig själv? Jag har ingen aning men tvivlar på att man ska spendera stora delar av dagen på att tänka på x och köra om leken. Ska fundera lite mer runt denna fråga.
Kommer jag våga att ge sig själv till någon annan igen? Blir det ett särbo liv framåt? Jag vill ju ha familjelivet där man sitter i vardagen och pratar med varandra vid middagen, hjälps åt med hushållssysslor, delar både med och motgångar stora som små. Någon att somna bredvid och vakna med. Ska nog inte lägga mer energi på dessa tankar just nu för tappar orken totalt när jag tänker på det.
Fastnade i tankarna hur förhållandet var. Märker att jag gärna förskönar verkligheten. Ett par exempel på hur det faktiskt var.
Vi var särbos med intentionen att flytta ihop så jag valde att inte investera så mycket i möbler etc i min lägenhet. Vid ett flertal tillfällen under senaste 1.5 åren sa jag när vi pratade i telefon att jag kände mig ensam och det enda jag fick tillbaka var du är inte ensam. Hade det varit omvänt då hade jag satt mig i bilen och åkt till henne ett par timmar då det tog 7 min med bil till henne.
När hon var sjuk så åkte jag alltid till dom med pizza och röjde upp i köket åt henne så hon skulle slippa lägga energi på det. När jag var sjuk så var det endast handling hon kunde tänka sig göra för mig med förklaringen jag vill inte bli sjuk. Jag bad henne aldrig och det jag gjorde förväntade jag mig inte att hon skulle göra för mig men det visar på hur olika vi såg på vad en relation är.
