Tack, du skriver sånt som jag behöver få veta och vill vara medveten om så att jag inte gör illa mig själv ännu mera, är jag så trasig att jag inte ser allt detta?
Vad eller när är det som kommer att ske så att jag inser och får nog?
Med risk för att få läsa du vill bara läsa om det du vill läsa om.
Den andra mannen är inte en del i detta fokus är mitt velande och att jag inte kan se klart och litar för mycket på min sambo, han har alltid varit den jag frågat om råd men kan inte nu då det handlar om honom.
Jag fattar… men lycka till då 
1 gillning
Din nuvarande man kanske inte är en bra person, men du har trots allt levt med honom länge och har valt att skaffa 3 barn med honom. Det har ju funnits bra stunder också antar jag? Du beskriver bara det negativa, det finns i princip inte ett gott ord om denne man i hela tråden. En gång var du väl förälskad i honom och såg kanske inte hans nackdelar heller. Jag tror det säger något om dig och hur du mår.
Ni har kämpat på, eller kanske bara du.
Det som är svårt i detta är ju att du inte sagt från början hur du vill ha din relation, att du inte från början krävt någorlunda lika fördelning av t ex hushållsarbete/barn osv. Det är inte lätt att komma efter år av snedfördelning och ”kräva förändring” och bli tagen på allvar osv. Det har ju liksom accepterats hittills. Det gör inte det hela lättare nu, men det är något som vi alla behöver prata om från början. Givetvis ska man inte heller behöva ”kräva” det, men en del är trögare än andra och behöver denna input. 
Den som är otrogen, väljer att bryta en tillit och går över en gräns som sårar på djupet. Det är ett stort svek. Det är elakt och uppfattas givetvis så av omgivningen. Men om t o m barnen tycker att du ska lämna så är det ju något som är fel. Genom att gå över denna gräns så är det oerhört svårt att skapa dialog, en dialog som kanske hade kunnat ändra något. Eller inte.
Utifrån vad du beskriver så är inte din man bra för dig, men det är en ensidig berättelse.
Jag tycker du är galen som ens inleder en relation när du som du själv skriver är trasig. Du behöver läka själv. SJÄLV. Inte hänga upp ditt liv på nästa man. Det är inte en lösning.
Att gå igenom den kris som ni gör nu kan göra vem som helst tokig. Att pendla mellan att vara elak och snäll eller slänga ur sig kommentarer om att ”skaffa” sig en kvinna från annat land. Jag vet inte, men det är inte helt ovanligt att ”båda” flippar ur” och säger både det ena och det andra. Din man är desperat. Kanske älskar han dig, kanske inte. Kanske har han inte förstått. Kanske tar han dig inte på allvar. Kanske vill också han bara bli älskad. Vi har väldigt konstiga sätt att visa det på när vi själva mår dåligt. Han mår givetvis skit och vill ev att allt bara ska bli som vanligt eller bra igen. Han agerar förmodligen helt fel, men kanske av förklarliga skäl.
Jag förstår din man som vill att du ska bestämma dig. Det är tortyr att vänta på sitt förhållandes dödsdom och du ger honom ingen chans, dörren är stängd, du skriver det ju själv. Jag har därför väldigt lite förståelse för ditt ”velande”, det brukar beskrivas väldigt mycket mer ”tvåsidigt” när man tvekar.
Tänkvärt, för visst kan det vara så han känner.
Utifrån vad du beskriver finns det ingen väg bakåt, du skriver det ju själv, men du har gjort helt fel som är otrogen och jag tycker att du ska ta hjälp med samtalsstöd och inte inleda en relation nu.
En 14 år äldre man, söker du just nu en fadersgestalt/”riddare” som ska rädda dig ur din situation?
Du charmas av hans sätt att vara, som allvarligt låter mest som vanlig hyfs, som är lätt att glömma i vardagen när man är trött och gnatig.
2 gillningar
Va bra att du inte står och väljer mellan de två männen. Starkt av dig!
Varför du velar? Du är nog människa som alla oss människor. Man vet vad man har men du är rädd för du vet inte vad som väntar i framtiden.
Din man anstränger sig inte helhjärtat nu när det verkligen gäller. Jag tror inte det är så lätt att göra det när man har hjärtesorg (jag utgår ifrån att din man älskar dig på riktigt nu). Sen hänger det nog också ihop med att ni har under många år fastnat i dåliga mönster. Och han är rädd nu för att göra fel. Om vi ponerar att han verkligen vill ändra sig så behöver man inse att det kommer att ta lång tid att ändra sånt som tagit år att bygga upp till ett felaktigt beteende. Även för dig. Att inte automatiskt springa och plocka.
Ska du ge honom en chans till så måste ni gå och prata med nån utomstående. För att han ska fatta att det är allvar. Men även för din skull. Kan ju vara skönt att känna att man gjorde då allt för att vända skutan och gå ut genom dörren stolt över det.
När ni ätit middag och du plockat undan vad brukar du göra då? Fara och träna? Vara med en kompis? Du gör allt hemma och så har det varit i 10 år? Är det nån som har tvingat dig till det?
Du får nog finna dig i att känna dig jagad. Och det kan vara bra! Då tar du ett beslut. Tänk om det vore tvärtom? Din man har träffat en ny och du går och väntar på hans besked. Vilken tortyr det skulle vara.
Jag är absolut inte emot dom som lämnar sin partner. Ibland är de gamla hjulspåren så djupa att man tar sig inte upp. Jag undrar nog bara hur ni hade det i början. Du valde ju den här mannen av nån anledning både som partner och pappa till dina barn. Han satt väl inte ute i garaget då?
Nu känner vi här inne inte dig eller din man. Han kanske är snäll, elak, destruktiv, korkad etc. Så om han nu säger taskiga saker så visar han att han är människa i kris. Människor kläcker ur sig de mest vansinniga saker när dom är ledsna. Det du ska notera är vad han gör framöver. Och inte förvänta dig en förvandling över en natt.
En tanke slog mig: har du bott själv nån gång?
Nej jag ska inte ge dig nåt råd. Men det känns som kört på nåt sätt. Har ni ett sexliv? Är svaret nej så dra. Ingen kan leva utan sex.
Det här är mitt råd till dig, @Susanne80 .
-
Separera för allt i världen! Det är inte ett misslyckande att man kommer på att man inte passar ihop! Det är ju inte en lycklig familj du river upp.
-
Det här är viktigt. Skaffa eget boende. Flytta inte ihop med nya mannen de närmsta åren. Jag vet att det är frestande, att man längtar. Men du behöver stå på egna ben och inte hamna i beroende av en ny man. Även om allt ser bra ut nu så kan det komma fram saker som du inte står ut med längre fram och då sitter du verkligen i skiten om du flyttar in med honom. Dessutom ser det mycket bättre ut i omgivningens ögon att inte flytta från den ena till den andre.
1 gillning
What?
Jag har väldigt svårt att tro att TS inte lämnar bl a pga den nye mannen. Inte enbart, men mannens nackdelar blir extra tydliga med rosa glasögon på sig. Hela tråden tyder på det.
Dålig ekonomi, rosa glasögon, trasig själ. Vad talar för att TS kommer att skaffa sig ett eget boende och inte fortsätta en redan inledd relation med den 14 år äldre mannen?
Låga odds på det utfallet.
Jag önskar att jag har fel.
1 gillning
Jag har aldrig bott själv utan flyttade ihop med sambon efter barndomshemmet.
Vi har inget sexliv jag känner ingenting för honom gällande detta.
Jag vill ha ett eget boende och stå på egna ben inte vara beroende av någon som det känns att jag är nu.
5 gillningar
Den enda som kan rädda mig är jag själv det är därför allt är så svårt då jag velar hela tiden och är ambivalent, jag ber sambon att låta mig vara i fred men han håller på att skicka meddelanden hela tiden där han lovar allt.
2 gillningar
Ingenting talar för det. Var nog lite ironisk när jag skrev där i början. Eller less på alla som lämnar sin partner och hävdar att det absolut inte beror på nån ny.
Men jag hoppas för hennes skull att hon lämnar sin man. Nu. Så han slipper plågan att bo ihop med nån som tycker att allt är hans fel.
Att ta stora beslut när man är dopad och lever i det ”rosa molnet” blir alltid (med få undantag) fel. Att välja att satsa på en ny som man inte känner på riktigt är som att köpa grisen i säcken.
Så jag håller tummarna för att TS flyttar själv. Lär känna sig själv. Lär sig vad hon behöver i ett förhållande och hur man kommunicerar med en man för att nå fram.
Sen tycker jag väl inte att 14 år är nåt att reagera på. Men jag skulle själv aldrig i livet valt nån äldre än kanske 4-5 år. 14 år äldre är för mig en gubbe. Spelar ingen roll hur trevlig, snygg, omtänksam han är.
1 gillning
Då är det kört. Hur kan man inte ha sexlust? Alltså jag vet att det händer många men jag fattar allvarligt inte det. Skulle jag inte ligga så skulle jag bli deppad, bitter, otrevlig, tappa självförtroendet.
Han lovar allt. Om du skulle prova och tänka igenom vad du skulle behöva för att tända gnistan igen mellan er? Vad behöver du? Du får inte svara hjälp med hushållsarbetet. För skulle ni vara lyckliga, ligga som kaniner då löser sig vardagslivet.
Inte oväntat.
Alla agerar olika i kris/panik. Fullt möjligt att jag också skulle bli väldigt ”på”.
Förståeligt.
Jag bryr mig inte hur andra väljer, men jag skulle inte heller kunna tänka mig en så mycket äldre/yngre partner.
Det håller jag absolut inte med om. Ojämlikhet, att inte bli bekräftad/lyssnad på, surhet i vardagen osv tar död på sexlust. Sexlust har för mig väldigt mycket att göra med hur jag mår i vardagen, utanför sängen. Hur min partner behandlar mig, har intresse för mig, att vi är ”nära”, inte bara fysiskt. Sedan finns det givetvis en ”växelverkan”, lust föder lust. Men en frånvarande man som dricker öl i garaget är inte attraktivt.
5 gillningar
Det är intressant det där. Du @Lisa0987 är nog en ”klassisk kvinna”. Om resten av livet fungerar så funkar sexlivet. TS är kanske också så.
Jag är tvärtom. När vi har sex så känner jag mig älskad och då funkar resten av livet.
Frågan om vad hon behöver var lite annars än jag skrev. Om man bortser från delaktighet i vardagslivet så behöver man mer. Kan vara:
En puss från mannen när han kommer hem från jobbet
Sällskap när man lagar mat, prata igenom dagen
Han kokar kaffe efter maten
Jag har bara levt halva mitt liv och det borde vara mycket roligt kvar att göra för mig men varför känns det inte så? Allt känns så meningslöst och hopplöst jag känner mig helt avskalad.
Det känns som man vill åka bort och vara borta, livet går på tomgång med någon som prioriterar andra saker istället för mig.
Om du berättar hur du haft det sen du flyttade hemifrån och direkt ihop med din man.
Fritidsintressen?
Vänner som du träffar själv?
Resor? Med familjen? Bara ni två?
Träning?
Frisk luft i naturen? Korta/långa promenader?
Bio?
Spela spel?
Umgås med andra par?
Gemensamt intresse?
Egentid? Läsa en bok i lugn och ro eller ta ett bad?
Semester?
Mycket/lite arbete för er bägge?
Hur var det i början jämfört med nu?
1 gillning
Hur det var från början.
Fritidsintressen?
Vi var ofta ute hela familjen i skog och mark samt badminton och båtliv.
Vänner som du träffar själv?
Då familjen är det som prioriterats så har jag nästan bara arbetskollegor.
Resor? Med familjen? Bara ni två?
Resor till Ibiza med familjen och bara vi 2 spontana resor i Sverige.
Träning?
Är helt slut efter jobbet då jag samtidigt ska ta hand om hemmet.
Frisk luft i naturen? Korta/långa promenader?
Går i spåret ensam de gånger jag överhuvudtaget orkar.
Bio?
2 ggr om året
Spela spel?
Ibland monopol med barnen.
Umgås med andra par?
Nästan aldrig då sambon ofta bara har manliga kompisar på besök.
Gemensamt intresse?
Knappt något kanske måla någon snickeri hemma.
Egentid? Läsa en bok i lugn och ro eller ta ett bad?
Finns inte då jag är superstressad jämnt
Semester? ingen egen och det var längesedan tillsammans då det blir spänt.
Hur var det i början jämfört med nu? Då innan barnen kom gjorde vi allt tillsammans sen kom barnen som tog tid och fokus, jag fick ta lejonparten av all barnhantering med allt runt detta. Nu känns det som att jag inte betyder något utan att vi skall rulla frihjul tills pensionen.
Är det något jag inte är så är det bland några moln överhuvudtaget, jag mår piss och detta blir bara värre och värre. Jag hittar inte utgången, jag är en fegis, rädd och villrådig, vad blir det av mig sedan skall jag tuggas som ett tuggummi för att bara spottas ut när smaken är borta. Du kan vara hur hård du vill du slår på en som redan ligger på rygg.
Det du skriver säger inte mot vad @Vilsenjag skriver, och jag tror inte det skrivs med syfte att racka ner på dig, tvärtom. Du är sårbar, och det finns definitivt risk att karlar som drar nytta av sånt får vittring på det. Och det finns en oro här att han du träffat är en sån. Så jag håller med det som andra med skrivit; om du lämnar, bo själv ett tag, bygg upp dig själv igen och bli självständig och stark igen, kanske testa terapi. Mannen du har kontakt med kanske är bra, då kan han vänta på dig att du läker. Det hade varit det rimliga.
1 gillning
Var finner jag styrkan att göra detta då jag får höra att det är jag som är fel?
Vem är på min sida i allt detta förutom barnen?