På exakt allt du skriver och beskriver så låter det ju som att du har bestämt dig. Barnen är relativt stora, det finns just inget bra med din man och du har redan inlett en ny relation…
Vad är det som hindrar dig att från att löpa linan ut och separera? Ekonomin?
Sambon har gett mig dåligt samvete och är ibland så elak för att i nästa stund vara snäll, skuldkänslor mot barnen även om dom tycker att jag gör rätt. Skammen att inte familjen är en lycklig familj och ett misslyckande.
Det där låter som manipulation? Eller kanske snarare som ett själviskt och rätt taskigt sätt att tvinga dig att stanna kvar.
Om han hade varit seriös när det gäller att förändras, bli en bra partner och vara en man som det skulle kunna gå att leva med har han ju diskvalificerat sig redan.
Han låter helt enkelt väldigt osympatisk.
Därmed inte sagt att det berättigar otrohet eller garanterar att ditt liv med den nya mannen blir perfekt, men jag kan definitivt se att du för din egen skull bör lämna den relation du redan befinner dig i.
P.S. @Largo fråga är också relevant, dvs har han kompenserar dig ekonomiskt för din föräldraledighet och vabb etc?
Det är ju inte så att jag inte kan förstå att det känns svårt… men de viktigaste personerna (alla män inkluderade) dvs dina barn har redan gett dig absolution. Er familj kan ju omöjligt bli lyckligare av att du fortsätter att tveka och både stannar i familjerelationen samtidigt som du fortsätter relationen med den man som du i nuet upplever som perfekt… tvärtom ju längre detta pågår.
Din man ter sig inte som någon värd att stanna för, det kan jag inte med bästa vilja i världen påstå… men som det ser ut nu så ligger ju både problematik och dess lösning hos dig enbart. Det som har varit har varit och klockan kan inte vridas tillbaka, så alla fel din man har gjort kan inte göras ogjorda. Så kanske släppa fokus på din mans tillkortakommanden och istället vända blicken mot ditt eget inre…
Är du rädd att uppbrottet ska visa sig inte vara värt de följder det får för ekonomi osv, att den nya mannen kanske inte är mer än en vanlig människa och att allt det som är enkelt och lättgivet från hans sida i nuet kanske inte håller över tid om/när du väl tar steget och vardagen infinner sig även i er relation?
Jag har hittills aldrig träffat någon som inte har några nackdelar…. Dessutom tycker jag det låter jättekonstigt, klart man har förväntningar på varandra…… det vill jag att vi båda ska ha.
Att gå från dike till dike i relationer, dvs välja motsatsen till tidigare relation är inte alltid en framgångsfaktor…. Been there…
Intressant kommentar… är detta allltså viktigt för dig……
Intressant igen. Inte objektiv rådgivare eller varför blev det så?
Erkänn inför dig själv att du har bestämt dig.
De som jag läser om och som verkligen tvivlar beskriver vanligen sin partner mer positivt och de kanske inte ens har någon ny som väntar…… jag vet inte, men ditt fokus ligger lite fel tycker jag. För lite jag och för mycket kring männen du beskriver, det skaver lite hos mig, en slags osjälvständighet och något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jovisst, men åter igen, är man i panik så agerar man inte logiskt. Maken håller på att förlora sin familj, dessutom till en annan man…
Sådant här måste man ta upp innan man är barnledig eller under tiden, möjligen i anslutning till, men knappast x år senare när man ligger i skilsmässa.
Amen
@Vilsenjag tänkvärda kommentarer.
Jag önskar dig allt gott, men gör alla en tjänst och bestäm dig.
Hur länge har du haft den andra mannen? Med tanke på att du skriver att han inte har några nackdelar. Känner du honom så pass bra?
Blir lite rädd faktiskt för hur det kommer att sluta om du är så pass svag så du behöver stöd av den nya för att orka. Hur menar du?
Snart kanske din man skriver på den här sidan och vi får höra ”min fru är förälskad i en annan, för 10 år sen så började vi glida ifrån varandra, jag orkade inte med hennes tjat, vad jag än gjorde var det fel, jag drog mig undan och flydde ut i garaget dumt nog, jag är beredd på att kämpa för oss men det är som att prata med en vägg, hon är arg, bitter och allt är mitt fel, jag är fortfarande attraherad av henne och vill så gärna vara nära henne men hon avvisar mig”.
Men om TS varit man hade hon ju använt den nya relationen för att komma ur den gamla. Det är så män verkar göra.
Många här har skrivit att män lämnar bara när de har nån ny på gång. Och efter att ha läst på forumet en längre tid så verkar det stämma rätt bra faktiskt.
Äsch hade jag varit som du @Susanne80 så hade jag lämnat. Din man har haft flera år på sig att ta sitt föräldraansvar. Han måste ju för tusan sett hur du slitit och tragglat genom åren. Ändå har han inte “hjälpt till”.
Nu är du förälskad i en annan. Njut av det. Den nya relationen varar kanske inte livet ut, men om ett år är vi kanske alla utdöda. Så njut av den nya mannen som bekräftar dig och får dig att må bra.
Det är vad jag ser i min omgivning också och här.
Detvär väl exakt vad TS gör eller? Inte bryter hon upp för att vara själv 
Hej @Susanne80
Sitter å tänker på vad @Wihoo skrev: har denna 14år åldre man inga nackdelar ?
Tror nog att vi alla har detta - nackdelar. Tycker mig läsa att du vandrar på rosa moln vad det gäller med " den nya ", klart som fan när allt e nytt att det är väldigt skimrande, visst kan du göra som @Largo föreslog - att lämna.
.
Vill inte gå i motsnack om detta är nått som mest män gör
.
Jag får intrycket att det redan lämnat rent mentalt men inte sagt det rent ut, att sedan din man under alla dessa år ej hjälpt till något är ju skit.
Den andra mannen har aldrig sagt vad jag skall göra utan stöttar mig, däremot reagerar han på hur jag blir behandlad och ser när jag har gråtit och säger att detta inte är okej.
Han tröstar mig när jag är ledsen och ser ofta en trasig person men är även den som får mig att skratta och må bra. Att jag velar och tvekar är för att jag i så många år blivit tagen för given och nu känner mig vilsen. Jag känner mig sviken av de som skulle älska mig mest. Jag blir den elaka fast jag har gjort allt för familjen i alla år. Som skrivet har jag nog lämnat mentalt och även känslomässigt men det känns som någon annan har fjärrkontrollen, det som en gång i tiden var trygghet känns nu som en otrygghet. Jag vill inte åka hem och trivs inte hemma att efter middagen höra skratten från garaget samtidigt som jag skall ta reda på allt. Jag känner mig bortglömd och ensam som ett äggskal som gjort sitt. Har många funderingar och får ångest och mardrömmar och hör det som många säger, tänk på att du bara har ett liv kasta inte bort det. Sambon säger ibland när han är onykter varför är du sur nu jag som älskar dig, tänk om jag skulle göra som perra och träffa en yngre från asien.
Har avstått från att skriva detta för att jag inte vill strö salt i sår, men det här är nog något ofrånkomligt så jag tycker att det här behöver du fundera ett varv till på, för dig själv alltså.
Om du är en trasig, ledsen, sviken, nedtryckt, underkuvad och besviken människa på det sätt som du beskriver här… ledsen att säga det och det är allt annat än illa menat utan helt tvärtom… men då är du en sårbar för måltavla människor som själva behöver agera “hjälpare/räddare/riddare”…
Vad har denne nästan 55-åring för egen relationshistorik? Skild efter att ha haft en egen familj, egna barn eller iaf. någon/några långvariga relationer? Sådant är väl värt att beakta.
Men nota bene, det kan absolut vara så att denne äldre man är den bästa av alla människor, men det kan lika gärna vara så att han har sina egna problem. Behov av att vara/verka/agera räddare och triggas därmed av problem.
Det behöver inte vara så, men det är ingen direkt sällsynthet och är det så, då kommer det att föra med sig problem i sin tur. Så det tål nog att funderas igenom noga…
Många här fokuserar på den andra mannen som absolut inte är drivande, han är inte problemet eller för den delen orsaken heller.
Jag har känt honom ett halvår och han har varit likadan mot mig från dag 1 och är likadan fortfarande, han håller avstånd och ligger lågt när det behövs.
Problemet som jag tagit upp från första inlägget är att jag är så velig och förstår inte varför, varför kan jag inte bara gå vidare och bo själv tills jag hittar mig själv.
Varför stutsar jag tillbaka till de gamla hjulspåren och inte fattar det många i min omgivning redan har insett, jag skulle behöva inlägg från medsystrar som också har varit i samma situation som mig för att förstå mekanismer och orsakerna till velandet.
Om nu min sambo säger att han skall bli bättre och anstränga sig igen vilket han inte gjort helhjärtat trots det som har hänt, hur stor är inte risken att snart sitter jag i samma situation igen. Finns det någon som har erfarenheter angående detta? Många säger till mig av det vi hört skulle det bästa vara för alla parter om ni separerar om jag då försöker igen och det bara blir samma så kommer dom att säga vi sa ju detta åt dej varför förstod du inte?
Här är ju nyckeln. Jag tror det är viktigt för TS. Motsatsen till den garagebundna öldrickande mannen med polare som åker till Asien och skaffar fruntimmer för de är oförmögna att bevara en bra relation med en svensk kvinna som existerar för två saker, upprätthålla hushållet och vara en nöjd liten sexdocka.
TS man kommer aldrig att ändra sig, oavsett hur mycket terapi de går i. En typisk karlakarl som tyvärr har svårt att ändra på sitt sätt - en sådan som kanske skryter om hur han aldrig diskat.
Dags att gå från detta @Susanne80 för det blir inte bättre. Och om du kommer att leva med den nya i framtiden eller inte spelar mindre roll, det finns bra män därute.
Ju sämre relation man haft, ju svårare kan det ibland vara att bryta upp. Det låter ironiskt, men beror ofta just på att självförtroendet och självkänslan tagit skada.
Jag gissar att du dels är tämligen slutkörd, och då är det svårt att samla ihop nog med ork för att klara en större förändring. Och dels att din inre röst och inre vilja eroderat under alla de år då det inte funnits utrymme för din egen vilja. Den som spenderar sitt liv med att bara ta hand om hus, hem och familj får ju sällan utrymme till egentid eller chans att odla sina intressen. Och då är det lätt att tappa bort sig själv.
Så dilemmat är väl att du måste bort från din nuvarande man och situation för att bygga upp din självkänsla och styrka igen. Men för att orka bort från honom måste du redan ha just styrka och självkänsla.
Men precis som @Noomi skriver finns det en risk med att använda en ny man som en slags riddare. Det kan göra dig än mer sårbar och i värsta fall även utsatt. Du kan absolut ha honom som en vän och stöttande hand, men att kasta sig in i en ny relation för att fly en gammal blir bara att skjuta på grundproblemet, som ju är ditt självförtroende.
Men du måste definitivt bort från din nuvarande. Där råder det ingen tvekan
Vad jag menade med detta var att han alltid presenterar mig först, håller upp dörrar, drar ut stolen, hjälper mig på med ytterkläder m.m. kanske fåniga saker men ändå.
Jag är svag och tror inte på mig själv, jag har ingen styrka överhuvudtaget och tror ofta att min sambo är snällare än han egentligen är. Jag tror att jag behöver få veta mera om vad andra varit med om och hur det har gått. Allas historier är olika men just farorna med att stanna kvar och försöka igen och igen och igen.
Jag skulle säga att risken att mycket faller tillbaka i gamla hjulspår är överhängande. Men ungefär detsamma (fast åt andra hållet) kan mycket väl hända med den nye mannen.
De allra flesta människor orkar hålla upp garden ett tag, lite olika beroende på vad som krävs och vad som står på spel. Vilket innebär att det inte finns några som helst garantier för att den nye mannen i en everyday-relation kommer att vara som han är nu, efter bara sex månaders bekantskap och mycket sporadiska träffar. Nu när det inte finns något enda 24/7 traggel att utmanas av osv.
Hur var det nu, har han varit gift? Har han egna barn? Hur många och hur långa relationer har han haft i sitt snart 55-åriga liv?
Så med detta menar jag absolut INTE alls att du inte ska lämna, tvärtom… men ska du göra det så ska du inte stå och falla med en här äldre mannen, det är extremt viktigt för dig och din framtid tycker iaf jag.
Så, lämna absolut. Men gör det om och när du kan, vill och orkar stå på helt egna ben utan att vara det minsta beroende av den äldre mannen 
Den andra mannens historia er inte hoptvinnad med min, han har inga problem överhuvudtaget. Problemet är helt och hållet mitt då jag inte väljer mellan sambo och den andra mannen utan sambo och separera eller sambo försöka igen. Jag känner mig jagad då sambon säger nu får du faktiskt ta och bestämma dig.
Det är en fara.
Jag får en del varningssignaler från din nuvarande man. Inte bara det faktum att har har lämnat dig ensam med hela ansvaret och dessutom inte lyssnar när du ber honom om avlastning.
Utan kanske lika mycket att han växlar mellan varm/kall och “snäll”/elak. Likaså säger han taskiga saker till dig, och menar ändå att du ska vara tacksam för honom.
Allt detta är sjukt och förvrängt. Och med lite distans tror jag att du också kommer att inse det.
Och den typen av personer ändrar inte på sig i första taget. Har också levt med en destruktiv man, och trots många löften och säkert också vissa små försök (såsom att han sökte hjälp etc) så var och förblev han samma person. För dessa personer är oftast belöningen med att komma undan ansvar och inte behöva anstränga sig alltför stor. Till och med om de riskerar att förlora en på köpet.
Men även i “vanliga” relationer verkar det vara vanligt att båda parter fastnar i gamla hjulspår, efter att den initiala krisen är över. Det kräver nog att man är medveten och aktivt analyserar sig själv regelbundet för att inte halka tillbaka, och det kanske inte alla orkar med i längden när vardagen kräver sitt.
Jag vet inte om jag uttrycker mig oklart, eller om du duckar för frågorna
Men kanske är det så att han har haft enbart sporadiska kortare relationer, eller tom levt själv större delen av sitt liv utan egen familj, egna barn och längre relation/er?
På så sätt att han i grunden är relativt relationsoerfaren?!