Ni som lämnat utan inblandad otrohet- Av vilken anledning tog ni beslutet?
Hur vägde ni för och nackdelar
Och hur blev livet för Er sen ?
Är i början av processen just nu men min anledning var svartsjuka, kontrollbehov samt missbruksproblem.
1 gillning
Från dig eller din partner?
Jag lämnade en superfin kille för att jag hade tappat bort kärleken, var ung och inte ville fortsätta till förlovning. Han blev helt knäckt och jag mådde förstås dåligt av att jag gjort honom ledsen… men det var helt rätt och jag ångrar inget! Dock ser jag nu att han var den enda snälla killen jag haft (två destruktiva förhållanden därefter) och på så vis blir det en tanka framåt, vill vara tillsammans med någon som är just snäll och omtänksam.
Om du vet varför du vill lämna så är det A och O. Sedan kommer det frågor och kommentarer (i alla fall för mig), men har du bottnar i vad du vill så är det ju det som gäller.
1 gillning
Har inte lämnat ännu men är väl i processen. Det kommer i så fall vara på grund av hans bristande engagemang och initiativförmåga, ojämlikheten i förhållandet gällande de flesta praktiska sysslor, svårigheter med att få till en fungerande och ömsesidig kommunikation, allt detta åtminstone delvis säkert avhängigt av hans omfattande datorspelsberoende.
Men i viss mån handlar det nog också om att jag helt enkelt inte tror att han kan bli eller vara en partner till mig i den sortens dynamiska och intima relation som jag egentligen vill ha. Det är dock tankebanor jag nog aldrig hamnat i om inte de förstnämnda problemen funnits.
2 gillningar
Jag vet inte om jag vill lämna. Hade jag vetat innan att inget kommer ändras till det bättre hade svaret varit ja.
Jag väger för och nackdelar.
1 gillning
Det skulle kunna varit jag som skrev det, så lika tankebanor! Förstår dig precis.
1 gillning
Jag vägde för och nackdelar i många år. Det som länge höll mig kvar var en gemensam dröm som jag inte trodde skulle kunna genomföras med någon annan. Efter att vi hade genomfört drömmen blev det smärtsamt tydligt att:
- Vi hade inte samma dröm, den bara verkade lika på ytan
- Utan den drömmen kvar att sukta efter var nackdelarna definitivt i majoritet.
Först senare kom jag fram till:
3. Det finns gott om killar där ute som har samma dröm som jag.
Det som till slut fick mig att ta steget var att det blev mer och mer bråk, gnäll, skäll och ilska. Mitt x hade aldrig fel enligt sig själv. En gång krävde jag att han skulle be om ursäkt när han hade anklagat mig för att ha gjort sönder en sak som visade sig inte vara sönder. Då sa han ordagrant “Ursäkta att du inte har gjort fel”
Till slut, när barnen började fara allt mer illa, så bestämde jag mig att vid nästa vredesutbrott så är det slut. Då hade vi redan krisat och försökt igen många gånger, så det var knappast någon blixt från klar himmel. När nästa vredesutbrott kom så gjorde jag äntligen slag i saken.
Idag har jag funnit en ny man som jag lever med i bästa sämja, vi delar samma dröm och lever den. Önskar att det inte dröjt så länge innan jag kom till det här stadiet i livet!
4 gillningar
En annan sida av saken för mig är också att jag har funderat över risken att jag kommer att träffa någon annan om vi fortsätter ihop. Även om sambon har sina brister så är han ju inte speciellt jobbig, krävande eller bråkig på något aktivt sätt, hans nackdelar ligger mest i passivitet, undvikande och nonchalans. Det skulle antagligen gå att inrätta ett liv där vi verkligen levde parallella liv under samma tak och hade mkt lite med varandra att göra, vilket säkert ingen av oss skulle vara helt nöjd eller tillfredsställd med, men som inte vore så aktivt jobbigt och ju skulle medföra alla fördelar av att barnen fick bo kvar med båda sina föräldrar, jag kunde bo kvar i mitt drömhus, jag kunde behålla alla den vänner och den omgivande familjen som jag älskar och kallt räknar med att jag kommer att förlora vid en separation.
MEN jag tror att om jag blir kvar i ett sådant läge skulle jag vara ett lätt byte om jag träffade en man jag tyckte var attraktiv och som visade intresse för mig. Dels för att jag redan är och i så fall skulle bli ännu mer svulten på gemenskap, närhet, sex och allt det där härliga med att ha någon att tänka på, prata med och göra roliga saker ihop med. Dels för att jag då skulle bli rädd att han var min enda chans eller iaf att jag skulle få vänta länge på nästa. Det är ju lätt att sitta nu, när det inte finns något sådant lockbete i närheten, att sitta och säga att det går väl att avstå sånt ett tag så att barnen får växa upp i kärnfamilj. Men om jag försöker tänka klart så tror att risken egentligen är stor att det skulle bli knuffen över kanten om någon dök upp, och att det då skulle bli en ful skilsmässa. ELLER att jag skulle göra det moraliskt högstående valet att avstå den nya men ändå bli tvingen att avsluta med sambon, och då skulle det ju bara kännas så outsägligt korkat att inte ha gjort slut tidigare och därmed varit fri och ledig att ta chansen med en ny kärlek.
1 gillning
Vilken klok och beskrivande reflektion. Tack för att du delade med dig
Tack för du beskriver och vågar reflektera så klokt 
Om jag törs fråga; vad var drömmen?
Min partner tycker vi har försökt förr och att det inte blir bättre. Jag i min tur anser att mycket beror på att hen inte blir bättre. Funderar mer och mer på om det kan bli bättre. Hur mycket hen vill förändras. Vad vi vill och prioriterar i livet är olika. Samt att jag måste fixa det mesta i livet- fast vi är två.
Känner igen mig så väl, går i exakt samma funderingar. Innan jag sköt min självkänsla i sank tidigt i vårt förhållande så utvecklade jag känslor för andra män ofta. Jag har varit otrogen i ett tidigare förhållande och mådde hemskt dåligt över det (ung och dum, stundens ingivelse och innan hade vinfaktiskt kommit överens om att ta en paus) så jag agerade aldrig på de känslorna. Istället tryckte jag ned dem i källaren och slutade känna. Ett uselt beslut som gjort de efterföljande åren onödigt plågsamma.
Men nu när jag börjat bygga upp självkänslan igen så ökar ju risken för att attraktion ska uppstå igen (mot ’fel’ part).
Har du frågat din partner om hur han känner?
Min var modig nog att säga till om att han saknar fysisk kontakt (då har jag i och för sig försökt luta mig mot honom i soffan, bett honom sova i vår säng istället för barnens eller soffan som hann oftast sover i sen många år). Han försökte närma sig mig i sängen häromnatten och jag ville så gärna gå honom till mötes rent intellektuellt men känslorna sa stopp. Vi ska på dejt ikväll och jag försöker samla mod att berätta att jag just nu inte har några romantiska känslor eller någon åtrå för honom, jag älskar honom som en familjemedlem och vet inte om det kan förändras. Med risken att han då vill något mer som inte jag kan ge.
Jag lämnade min senaste relation i höstas.
De huvudsakliga anledningarna var i snabba drag:
Ojämlik relation där jag upplev att Jag fick stå tillbaka både praktiskt och emotionellt för hans skull
Att han tappade engagemang, intresse och kärlek.
Att han blev hårdare både i beteende och åsikter och uttryckte grejer som gick tvärtemot mina värderingar
Att jah upplevde en stor motvilja från hans sida att försöka jobba vidare från detta. Parterapi, exempelvis, vägrade han kategoriskt och blev sur över att jag ens föreslog.
Och inte minst att jag mådde sämre och sämre av hans iskyla, brist på empati, närhet, kärlek och tid att jag inte orkade vara kvar. Det slet för mycket att konstant känna sig värdelös och prio sist.
Han hade så klart även goda sidor, så jag funderade rätt mycket innan jag tog beslutet.
Däremot har jag inte ångrat det en sekund! Naturligtvis har jag känt sorg, ensamhet och ilska efter uppbrottet, men också mycket lättnad och frihet. Det var en befrielse att slippa lägga sitt mående i händerna på en annan person som inte brydde sig särskilt mycket. Och, som jag skrivit i min egen tråd flera gånger, blev det nästan en chock att se hur mycket energi, styrka och livsglädje som finns inom mig nu när jag kan behålla det för mig själv istället för att ha andra som livnär sig på den för egen vinnings skull
4 gillningar
Jag väljer att lämna för jag känner mig ensam i vår relation.
Jag saknar en vi -känsla jag önskar ha i en relation.
Jag saknar någon som ovillkorligt finns där för mig, som alltid ställer upp och som lyfter mig.
Jag saknar någon som värdesätter mig för den jag är och det jag står för.
Jag saknar att få vara mig själv.
Jag saknar lugn, värme och snällhet i vår relation. När jag i våras brakade efter många års slit och kämpande med att han var sjuk, tre barn, hus och allt, då fick jag bara massa kritik, och att allt var synd om honom istället.
Jag är trött på att leva med någon som alltid sätter sig själv och sina behov först framför allt, till och med framför barnens.
Vill ha någon som inte är så egocentrisk.
Vill ha någon som jag teamar med, vars famn jag kan krypa upp i och känns mig trygg.
Att jag lämnar denna relationen, är för att jag till slut fick både fysiska och psykiska symptom att i det här kan jag inte leva i längre, och jag ville inte braka för våra barn, utan vill att de ska ha en sund och frisk och harmonisk mamma, som är sann mot sig själv.
Jag är mitt i separationen, har skickat in papper, och har det väldigt tufft nu i själva uppbrottet, men jag hoppas det kommer en ljusare tid för mig och barnen. 
4 gillningar
Tack för du skriver texten så beskrivande. Mycket av det du skriver kan jag relatera till. Jag saknar samma sak, och känner igen känslorna/tankarna du har.
En gård.
Det visadesig att han ville hålla på med skogsbruk och krävde min assistans. Jag vile ha djur och odla. Inte ens när han lovat så hjälpte han till…
Nu är det jag som har gården!
Hoppas livet på gården blev som du önskar. En vän sa till mig; jag gör hellre allt själv, än att skippa bli besviken gång på gång när jag hoppades och önskade att vi skulle vara två om det här, att vi skulle varit två som hjälpts åt.
3 gillningar
Nu är det som jag vill ha det!
1 gillning