Precis så känner jag, man vill slippa de negativa känslorna som kommer med ständig besvikelse.
2 gillningar
Jag känner igen så mycket i det ni skriver att ni saknat i era relationer.
Här är starten till slutet på min 23-åriga relation. Från min lilla dagbok i börja av april i år. Lite långt.
På fredag berättar vi för barnen så nu är sagan slut.
För fyra år sedan började mina tankar snurra och jag gjorde ett litet vägval. Jag hade bytt jobb, börjat en ny aktivitet och hittat en väg till ny energi. Jag kände då att vi inte längre hade det vi en gång haft men att jag ville satsa på att göra det bättre mellan oss. Vägvalet stod mellan att fortsätta framåt på en väg där jag mer och mer levde ett eget liv och lade mer tid på roliga aktiviteter utanför familjen, vilket skulle öka avståndet mellan oss, eller satsade på mer tid med dig och barnen och att försöka ha roligt tillsammans i stället. Jag valde det senare.
Vi ägnade oss åt barnens aktiviteter, var tränare i barnens lag, tittade på matcher, åkte med på turneringar. Det var roligt!
Jag försökte få med dig och barnen på andra aktiviteter också men det slutade alltid med att jag och barnen åkte själva, utan dig, om jag då lyckades få med dem.
Jag bytte till ett jobb som jag verkligen trivs med. Du var hemma ett tag, ledig, först mycket aktiv men sedan hände inte mycket, kanske vad du behövde just då. Sedan började du jobba på nytt jobb, i 110, och lät det gå ut över oss igen, inte så mycket utbrott men utan närvaro i nuet.
Jag försökte verkligen! Jag försökte verkligen att få oss att umgås, att föreslå saker att göra tillsammans, bara gå en promenad, att äta ute utan barnen, att åka iväg en helg bara vi. Du ville inte följa med, inte på någonting, inte utan andra. Jag tror att du var rädd för att jag skulle vilja prata, att du var rädd för hur du kände och inte var redo att berätta det för mig. Det blev lite dråpligt till slut men samtidigt sorgligt, hur mycket jag försökte, men hela tiden fick nej. Jag vet att vår äldste såg det, men det var tydligt att hen så gärna ville att jag skulle fortsätta försöka.
Det senaste året upplever jag har varit sämre mellan oss!
Jag bytte väg. Jag behövde hämta energi någonstans! Jag bestämde mig för att göra allt det som är roligt, även om ingen av er ville vara med, även om det innebar att vara hemifrån mer. Jag berättade det för er och ni hade inget emot det. Det skulle bli mitt sista år i min aktivitet och det roligaste. Jag har varit på många roliga träffar och event där jag träffat så många underbara människor som ger så mycket energi och kärlek. Jag har funnit flera nya vänner som jag är så glad över. Jag inser att det finns människor som uppskattar mig och som vill umgås med mig. Vilken underbart härlig känsla! Det fick mig också att för första gången på 20 år se andra män. Det skrämde mig.
Jag skrev ett brev för ett år sedan, ett brev där jag berättade precis hur jag kände för dig, för oss, och också att jag var beredd att kämpa för oss, för vår relation. Du sade att du inte var där än, att du inte mådde bra och att du hade fullt upp med dig själv. Det var allt. Du svarade inte ens på frågan: vill du vara tillsammans med mig, vill du i alla fall försöka! Jag hade förväntat mig ett spontant ja, åtminstone på att försöka. Månader gick och jag tog upp det emellanåt, utan respons. Jag tillät mig att låta din tystnad tysta mig lite, även om det gjorde mig oerhört osäker. Jag fortsatte ändå att försöka. Hur kan jag inte förstå när det är dags att ge upp!
För varje gång jag blev avvisad kände jag mig lite mindre. För varje gång jag lät din tystnad tysta mig igen försvann en liten del av min energi. För varje gång jag såg antydningar till härskartekniker mot mig, mot barnen, tappade jag lite av min respekt. För varje dag utan känslor och beröring försvann en liten del av mig.
Nu vill jag inte längre! Nu har jag inte längre någon energi kvar, ingen energi kvar att kämpa med, ingen ork att vänta längre, vänta på vad? Jag har tynat bort, bit för bit, utan närhet, utan känslor, utan respons som ger hopp om förändring.
Nu, när du känner dig redo att börja öppna dig, lite grand, så känner jag att det nog är för sent, för sent för mig att våga hitta tillbaka.
Våren
Vi gick i parterapi under våren men det kom ingenting positivt från dig om vår relation, inget hopp, inga känslor, ingen vilja till kommunikation. Tydligen bara krav från min sida. Till slut, innan sommaren, blev det jag som föreslog att det är dags att gå vidare. Finns det inget hopp från hans sida så kommer jag inte att må bra i det här. Jag tror inte på otrohet men är rädd att jag skulle hamna där om jag ska leva helt utan känslor och närhet. Nu går vi vidare, med ångest för barnen och framtiden men också med hopp. Vi får se hur det här går!
8 gillningar
Tack för du delat detta med oss. Jag upplever det som att du försökt. Att du verkligen försökt. Både att må bra i relationen där jag tycker mig läsa in att du försökt förstå även din partner - men bemöts ofta av tystnad eller i vissa fall att det blir tjurigt. Jag tycker mig läsa att varje avböjande där du försökt finna vägar till umgänge , både med och utan barn , gör att något dör inom dig. Jag vill skicka med dig att tiden du la på dig själv, kan i framtiden vara en av de bästa investeringar du gjort. Både för att inte vara ensam i ensamheten, utan även för att jag upplever att du tidigare gjort saker och funnits där för alla andra. Tack för du delade med dig.
2 gillningar
Dysfunktionellt förhållande med dysfunktionell konversation.
Jag ville göra saker tillsammans med, hon att jag skulle göra åt henne inklusive vara hennes passopp fast hon var mest hemma på heltid. Det inkluderade att ta hand om matrester och disk som samlats under ett par dygn när jag varit bortrest i tjänsten. Värsta var att hon drog ner vår son så han betedde sig yngre än vad han var - och hon ännu yngre.
Jag tog iniativet efter hemkomst från Linköping 2019 oktober första lördagen, kom hem en dag tidigare upptäckte i tvättkorgen att hon varit otrogen, jag låtsades inget om utan på måndagen va papprena beställda hon sa till mig på måndag sedan att hon vill skilja sig.
Min exman är väldigt aggressiv och omogen i sin kommunikationsstil så i 15 år ville han skiljas så fort vi tyckte annorlunda eller jag inte ville göra något som han ville att jag skulle göra. Ofta skrev han ut skilsmässopapper och la dem på köksbordet tillsammans med sin ring. 
Av en outgrundlig anledning så lät jag honom hållas med resultatet att jag tappade respekten för honom till slut. I augusti 2018 var han så j-a oförskämd mot mig så då tog min kropp över och jag skrek: NU skiljer vi oss - för att DU är ett svin och inte för att JAG inte gör som du vill och beordrar! Han ville t.ex. skiljas för att jag inte återställde duschvredet till hans fördel eller när jag ställt en kaffemugg i vasken istället för i diskmaskinen (samtidigt som han byggde diskberg…).
Han var med på noterna och var så LYCKLIG och levde ut hela registret med nya relationer, shopping och fejkglädje.
Idag är ingen gladare än jag men han är under isen (har ångest och ska utredas för NPF) och “saknar sin familj”.
Jag vägde för- och nackdelar mot varanra i många år innan utan att det blev något av det. När jag väl tog steget gjorde jag det bara! Sedan höll jag i och ut för min exmake ville egentligen inte skiljas.
Jag har skrivit här i omgångar och varit arg, ledsen, besviken och mordisk - nu är jag äntligen i hamn. Sorgen över äktenskapet kommer fortfarande över mig men det bleknar mer och mer. Jag älskar mitt hem. Får numera lugn och ro som jag behöver.
Barnen mår idag mycket, mycket bättre men det var det värsta… 
Att hantera deras sorg och saknad (hus, grannar, rutiner och traditioner) i allt.
Ångrar ingenting idag - inte ens alla bråk kopplade till flytt, ekonomi, nya partners och gränslösa utspel.
Idag är det tip-top! 
4 gillningar
Får man fråga hur lång tid det tog för dig och barnen att komma över sorgen?
Ganska exakt ett år. Vi flyttade in i min lght 28 augusti 2019 och först i somras kunde min yngste (idag 14 år) se att vi ändå har det ganska bra. 
För min 16-åring gick det lite snabbare men marginellt.
2 gillningar
Huva, hur ska jag orka bära dem ett helt år Men när man väl passerat den milstolpen kommer man ju känna att det var ett litet pris att betala, det vet jag ju
1 gillning
Tja, jag har också klarat ett år ungefär, och det är mycket bättre med barnen. Men det betyder ju inte att varenda dag, varenda stund varit eländig. Det blir små framsteg, små glädjestunder, som sedan blir fler och fler. En hel del för jäkliga bakslag och besvikelser på vägen också. Du kommer att klara det, och barnen också!
3 gillningar
Jag är nog egentligen inte den som vill lämna. Jag har slitit som ett djur för att nå fram men inser nu att han nog gärna gjort slut för länge sen men inte vill av bekvämlighet. Han lägger gärna även det på mig. Jag kommer få svara inför vänner och familj och inte minst för barnen…
3 gillningar
Mina barn tyckte det var bättre så fort vi kommit isär, ca en månad senare. Eller som ena barnet uttryckte det senare, “Det var bäst när pappa var ledsen, för då blev han inte arg”. Inom ett halvår hade han träffat en ny och var inte ledsen längre…
4 gillningar
Som @Uppochner skriver så var det inte pest och pina 24/7 utan vissa saker gick fortare men i vårt fall är det först nu barnen funnit sig till rätta med v/v och att vi inte ses som familj på samma sätt.
Min yngsta grät varje gång han bytte boende i ungefär 9-10 månader men nu har han vant sig. I ungefär 6 månader var det stökigt med rutinerna oss emellan (mig och exmaken) men nu har vi fått ordning på det och det har fått barnen att “landa”, sas.
Man orkar, faktiskt. Jag har inte haft någon ny man i mitt liv (mitt ex. hade det) och det kan jag se underlättade avsevärt. Fullt fokus på mig själv och barnen!
2 gillningar
Lite mer än ett år sedan;
För att han helt enkelt inte ville vara en del av en familj. Han gjorde saker på sitt håll och satte sina egna intressen främst och var inte villig att kompromissa. Vi levde helt parallella liv och han var inte intresserad av att ändra på det.
Sedan var det en rad mer konkreta händelser som fick mig att bit för bit inse att det inte gick längre (ologiska bråk, gnäll och distansering) Tog fyra år att komma fram till beslutet och tror väl tyvärr att det kan ta ytterligare tid till innan det känns hundra bra igen att ha gått vidare 
2 gillningar