Vet att det finns många här som söker information om att reparera förhållanden efter otrohet.
Det vanliga är att alla texter nämner att den otrogne måste vilja reparera förhållandet och att den som blivit utsatt för otrohet kan förlåta.
Jag läste en intressant text häromdagen som jag dessvärre inte hittar igen.
Men psykologen i texten nämnde att det är in princip omöjligt att reparera ett förhållande så länge den som blev utsatt för otroheten har stresspåslag. Man kan vilja prova igen, vilja reparera förhållandet. Men i slutändan så är det omöjligt att lyckas då stressen i kroppen motsvarar stresspåslaget vid fara eller stor sorg.
Så enligt psykologen så behöver båda parter tid på var sitt håll. Tid att läka sina sår. Tid att prata och sedan få en paus.
Så ni som önskar reparera efter otrohet. Viktigt då att kroppen är tillbaka på en plats där själ och hjärta mår bra.
Och det är nog därför så många kommer med rådet. Ta hand om dig själv. Läk dina sår.
Med stor sannolikhet så kommer ni inte kunna läka förhållandet. Men om du fortfarande vill efter att ha blivit utsatt för otrohet så kan du inte stanna i vad du är i, idag.
Gör det ont i själen så är du inte redo. Och att gå tillbaka till ett förhållande och svälja smärtan för att rädda familjen kommer aldrig ge dig den framtid du drömmer om.
Hoppas att någon som behöver det, genom detta inlägg får en förståelse om hur komplext det är att komma över otrohet.
Och jag säger att det är stor sannolikhet att man klarar det.
Men det blir ett nytt förhållande. Man kan inte fortsätta som förut för då är risken att det händer igen stor.
Och beter man sig likadant så fortsätter man ha stresspåslag.
Sen tycker jag personligen att det finns fler saker än otrohet som kan vara svåra att hantera. Exvis spelberoende, sabba familjens ekonomi. Alkoholberoende, svårare att bryta än otrohet. Etc.
Helt rätt att det går att applicera på fler svek! Men ett svek är ett svek. Oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller baserat på annat än otrohet.
Efter ett ofantligt svek så har jag insett att jag försvann i sveket. Kvar var känslan av att inte duga, frågan om varför. Hat (som är så nära kopplat till kärlek) tvivel. Orkeslöshet…
Nu har jag börjat dejta 1 år efter att allt kollapsade och jag kan ärligt säga att skulle önskan att reparera förhållandet funnits där så är det först nu jag hade kunnat göra det. Och göra det rättvist.
Om man ska reparera något så kan man inte limma ihop något som fortfarande rämnar.
Sååå visst går det att reparera. Men tiden måste få läka såren.
Vi har kämpat tillsammans i ganska precis ett år och fått ett finare, djupare och starkare äktenskap. Det har absolut varit sjukt jobbigt emellanåt, men allt hänger ju på hur båda agerar efteråt. Att den som varit otrogen äger sitt misstag och visar ånger och kämpar för kärleken. Och att den som blivit bedragen vågar satsa och öppna famnen igen.
Det går inte att säga bu eller bä, det finns inga facit. Men att påstå att det med stor sannolikhet inte går att reparera tycker jag är fel. Alla par har sin egen historia.
För oss hade det inte varit någon lösning att läka på varsitt håll, vi har läkt tillsammans och det har etsat oss samman ännu starkare.
Texten är till för att förstå att det även finns fysiska reaktioner som också spelar roll.
Att ni lyckats läka relationen är hur bra som helst. Om det håller. Annars är 1 år relativt kort tid efter en otrohet. Ett tecken på det är att du fortfarande har ett behov av denna sida.
Så inget illa menat. Jag har stått och pratat högt om att vi minsann löst våra problem.
Men stressen var där fortfarande. Den gnagande oron, sorgen.
Och är den kvar, det minsta lilla, så tror jag att det är in princip omöjligt att reparera fullt ut.
Jag dömer ingen, säger inte att något SKA vara på ett visst sätt. Jag lyfte ett ämne där psykologen sa att om stresspåslag finns kvar så kommer det aldrig gå. Oavsett intention.
Och jag skrev en reflektion om detta som jag tycker saknats på detta forum.
Viljan kan finnas där, men om själen inte kan finna ro så kommer man aldrig få ett bra förhållande.
Önskar dig och din respektive all lycka och kärlek. Var stolta att ni lyckades med något som väldigt få lyckas med. och ta hand om dig
Jo jag vet att ett år är relativt kort tid. Absolut. Men jag lovade mig själv att ge det ett år och det har bara gjort oss gott. Vi har behövt att rannsaka oss själva, hitta nya vägar, kommunicera bättre och framförallt inte ta varandra för givna.
Jag har inget behov av den här sidan längre. Dock har jag träffat en hel del personer som jag kommit nära. Som jag fortfarande skriver med, som jag vill följa längs vägen. Dessutom stannar jag gärna om jag kan hjälpa någon annan på samma sätt som jag fått hjälp och stöd här.
Tycker att det lyser lite bitterhet i ditt inlägg, hoppas jag har fel.
Jag känner ingen stress, sorg eller en gnagande oro. Inte mer än någon annan i alla fall. Och dippar jag är han där och fångar mig.
Jag tror att orsaken att förhållanden sällan går att reparera efter en otrohet är att otroheten bara är ett symptom. Det är ett symptom på att den som är otrogen inte är nöjd med förhållandet men inte klarar av att hantera det på ett bättre sätt.
Det är ju omöjligt att säga att så här är det. Det finns oändligt många orsaker. Behöver inte alls vara denna.
Och skulle det vara så att den ena parten är missnöjd så är det ju lätt att åtgärda om båda vill och vågar. Det är ett tufft och jobbigt arbeta att rannsaka sig själv och sitt förhållande. Att ändra på sig, djupdyka i sitt inre, att kommunicera och våga öppna upp. Men gör man det så kan man komma ut starkare på andra sidan.
Trots att vi gick vilse så vågar jag påstå att vi har ett starkare och lyckligare äktenskap nu än tidigare. Jag vågar till och med påstå att vi nog har det bättre än de flesta andra som harvar på i slentrian för att det är enklast så. Vi har lärt oss väldigt mycket om oss själva, varandra och hur en relation behöver vårdas. Vi ser varandra på ett nytt sätt, vi avsätter tid för vår relation.
Det är så lätt att tänka si eller så, men man har ingen aning om någon annans relation. Så till er som läser här och tänker att allt är kört, till er vill jag säga att det finns hopp. Finns det kärlek och vilja hos båda så går det att hitta tillbaka. Inte till samma, utan faktiskt till något bättre och starkare.
Jag är innerligt glad att jag inte stannade med en tidigare otrogen ex. Jag vet att för min del hade det varit omöjligt att reparera helt, även om en del av mig ändå ville (med tanke på hur svårt det är att genomgå separationen och hur astronomiskt mycket jag investerat och lagt ned i det).
Men för min egen del visste jag att min syn på honom aldrig skulle bli densamma om jag stannade. Och heller aldrig min syn på mig själv. Och då fanns det bara ett hållbart val kvar.
Jag vet inte hur mycket tid han lade på att rannsaka sig själv efter uppbrottet. Troligen ingen alls. Det var nog jag som reflekterade för oss båda på den punkten. Men aldrig har jag i mina reflektioner ångrat mitt beslut, utan det var väl ett av de klokaste beslut jag tagit under hela vår relation.
Men det gäller att känna sig själv. Vet man med sig att man inte kan helt komma över det som hände ska man heller inte försöka göra det. Då blir det bara en lång och smärtsam process i onödan. Och för min egen visste jag bara att det skulle göra fruktansvärt ont att separera och fruktansvärt ont att stanna. Och då valde jag hellre den smärta där jag visste att jag kunde komma ut starkare, friare och med intakt självkänsla i slutändan, även om det tog sin lilla tid.
Det behöver inte alls vara kört! Det är just det texten handlar om.
Men att det inte BARA är viljan. MAN kan vara där i önskan men inte redo i själen. Och att det inte går om man inte är redo.
Det är väl bra info att få???
Jag är inte bitter, men det blir konstigt när någon lyckats som då säger att jag kunde så det är inte omöjligt. Sedan i nästa andetag säga att alla förhållanden är olika.
Svek tas på olika sätt. Vissa kommer över det medans andra aldrig gör det.
De som har svårt att komma över otroheten men vill komma över den kanske blir hjälpta av att kunna läsa av kroppen. Att förstå att hur man reagerar också påverkar.
Men igen. Detta är inte skapat för att säga att det inte går, utan för att man ska förstå att det också är viktigt att vara redo.
Du var redo! Grattis!
Det ska du vara super glad för!
Men många här är det inte. Eller vill vara men förstår inte varför de inte kan släppa det som hänt.
Självklart är det inte bara viljan. Men den är ju en väsentlig förutsättning. Och kärlek förstås.
Sen har ju alla sina olika orsaker som sagt och för en del är det en feg väg ut ur förhållandet. Då har man förstås sämre förutsättningar. Det kräver att båda vill och är beredda att kämpa och vända på steken .
”Med stor sannolikhet kommer ni inte kunna läka förhållandet”. Det är ju rätt deppigt att läsa. Särskilt om man kämpar.
Jag var inte redo. Inte alls. Men vi har jobbat oss dit. Framförallt för att min man ägt sitt svek och kämpat för mig, stått kvar i alla stormar. Men också för att det finns fina människor här som tar sig tid att peppa och stötta. De har förklarat saker om och om igen, sett saker som jag inte sett. För det är inte lätt att se och tänka klart när man är i chock.
Jag förstår inte det konstiga i att säga att det inte är omöjligt. Och att säga att alla relationer är olika. Det är inte så att jag säger att det går för alla, det är ju trots allt vissa bitar som behöver finnas där.
Sen finns det även dom som fortsätter efter en otrohet eller dålig relation där hot om självmord, tillse dålig kontakt med barn, pengar mm förekommer. De förhållanden som fortsätter pga av detta är inte att ses som lyckosamma……men dock så vanligt.
För vem vill vara orsaken till att barnens mamma/pappa tar livet av sig, tappa kontakt med barnen/släkten eller få en ekonomi man inte klarar av……
Men vissa gör allt (hotar) för att få ha kvar sin familj, det fina huset mm….
Så synd om de män/kvinnor som fastnar i relationer de inte vill vara i pga av hot🥲
Jag tror jag förstår innebörden, även om jag inte varit med om någon otrohet.
Jag var konstant stressad i många år i mitt äktenskap. Anledningen är en lång historia, men det handlade om att min exmake hade en benägenhet att alltid ge sig in i stora, kostsamma projekt som slukade både hushållskassa och tid.
Och jag märker att den där stressen kan ge sig till känna än idag när jag möter honom! Det kan räcka med att han nämner något omfattande elände som han är involverad i. Då känner jag hur min mage knyter sig i stress och jag hinner tänka “ånej, inte nu igen!” innan jag kommer på att det inte är mitt problem längre.
Nu går det kanske inte att jämföra med otrohet, men det känns sannolikt att vi aldrig hade kunnat rädda vårt äktenskap om jag hade kvar en förvärvad, reflexmässig stressreaktion i kroppen. Den finns alltså kvar efter ca tio år…!
Och om otrohet har skapat en motsvarande, nästan instinktiv reaktion kan jag tänka mig att det blir svårt att gå vidare.
Jag är spara och mannen är slösa. Han lekte konstant upp alla sparpengar. Det var en stor stress för mig.
För ungefär 15 år sen bytte vi strategi. Vi har gemensamt lönekonto. Den 1:a januari varje år delar vi på årets överskott. Mitt sparande är enskild egendom. Och han leker upp sin del.
Hade det enbart gällt pengar hade det nog gått att lösa för oss också. Men det är svårare när man har helt olika syn på hur tiden ska prioriteras och på vad som är nödvändiga sysslor…
För den som vill fortsätta och kämpa så vill man inte höra att det inte går. Och för den som inte orkade så vill man inte höra att det kunde gått…Hur var det nu, anpassa kommunikationen till mottagaren och acceptera dennes upplevelse av känslan? Här blir det lite svart på vitt hur dåliga vi är på det.
