Mitt varför är bara helt enkelt kärleken i första hand. I andra hand, för att jag inte kan tänka mig en bättre partner för mig i både tempo, initiativ, spontanitet, socialt, påhittighet, drivenhet, företagsamhet osv osv. Det är rätt: eller var rätt. Till 80% alltid. Sista som saknades var kommunikationen. Som nu faktiskt kommit - av hans svek.
Jag sa strax därefter, aldrig mer kommer jag timma på den. Så det är bara till för honom och gräva djupt och hårt, för kommunikationen ska jag ha. Då krävs kännedom och insikt om en själv, varför murar som blockerar kommunikationen kommer och varför man agerar som man gör i många situationer. Tätt länkat till sveket, varför man ens såg det som ett alternativt och mycket mer.
Men nyckeln ligger helt klart i att den svikande partnern måste äga och äta sin skit.
En röd tråd som jag ser det hos dem som lämnar efter ett sånt svek, är just bristen från den otrogne att äga sveket. Och det hjälper givetvis inte den utsatte till att tro på någon fortsättning.
Jag kämpar just nu med en mörk röst som varnar och drar upp bilder och katastroftankar.
Den rösten bottnar dock inte i sveket utan alla svek jag tidigare upplevt som varit av fasansfull karaktär och som min kropp och amygdala helt enkelt reagerar på när den märker liknande. Den larmar på alla cylindrar, dvs att det inte bara är dagen svek jag behöver bearbeta utan alla tidigare. Och det är inte lätt att särskilja. Gör det ont så gör det ont. Förbannat ont och närmat till hands är min man som gjort mig illa senast.
Men jag vet också att ilskan som kommer inte bara är hans, utan riktad till alla de som svikit mig innan.
Så i mitt fall har jag svårt att släppa det mörka, men det är viktigt att försöka ta reda på vad det mörka egentligen handlar om också:
Inte sagt Sveket inte var mörkt. Men det finns en kraft u mig som inte rår på den. Och den är inte från idag.
Tack! Jag trodde inte det heller. Sorry att svar dröjt. Denna tråd var extremt känslig för mig då jag såg hur i spegeln hur vi båda skapade förutsättningen för en historia som bara fortsatte och fortsatte.
Tro mig!!! Jag hejar på dig. Och det är just de mörka tankarna som mitt inlägg handlade om. Som den svikna så måste man kunna tro utan stresspåslag. Och det är så svårt.
Alla svek är så sjukt komplicerade och att kunna släppa en otrohet är nog det svåraste någonsin.
Att kunna komma ut som paret som blev starkare av en katastrofhustoria är lättare sagt än gjort.
Så det tipset som lämnades var att man måste in princip gå in och igenom känslorna av det tills dom inte smärtar mer.
Men tro mig jag hejar på alla som vill försöka rädda sina relationer. Kommer aldrig sluta tro på livslång kärlek och i den ingår det bra och det dåliga
Det du skriver är sant. Min kärlek och förtroende för min man har förändrats även om det så sakta läker, blir det inte som förr.
Skillnaden hos mig är kanske att jag inte går omkring och är rädd för att vara ensam eller inte klara mig om det händer igen. Och jag vet också att händer det igen så kommer det såklart vara smärtsamt, men inte så förtvivlat smärtsamt som att hela hjärtat slits ur kroppen och faller i tusen bitar på marken, där du själv måste plocka upp bitarna en och en och lappa ihop ditt hjärta igen. Mitt hjärta kommer såras, men det kommer inte slitas ur kroppen och gå i tusen bitar på marken igen. Det gör det bara en gång med en person.
Jag är en av dem som tog tillbaka min man för vår dotter också. Hon mådde fruktansvärt dåligt av växelboende och jag stod inte heller ut med att förlora så mycket av hennes uppväxt.
Det som gör och gjorde mest ont och fortfarande känns sorgligt och sårande är att den kärlek jag kände till min man inte räckte till, inte var bra nog eller tillräcklig för honom. Att JAG inte var det. Han skulle bara veta hur mycket jag älskade honom och vad jag hade kunnat göra för honom. Men vad spelar det för roll när han uppenbarligen inte kände samma sak och inte kunde uppskatta det han hade. Han sökte något annat hos någon annan, gick på en nit och nu får han inte den typen av kärlek igen från mig. Den typen av kärlek finns bara för min dotter och mina föräldrar nu. Han är älskad, men inte som förr.
Det slår mig på allvar först nu när jag skrivit allt detta, att då kanske vi faktiskt känner mer lik kärlek till varandra nu.
Besvikelsen om det skulle hända igen är väl minst lika stor, dels för att man vet konsekvenserna (jag tror det bortses fr konsekvenserna första gången, för man är så naiv att man tror att det aldrig ska komma fram), man tar risken igen och dels för att man vet exakt hur man sårade sin partner första gången. Och man gör ändå valet…. Trots att det innebär att partnern lämnar.
Man lärde sig ingenting….
Ja, händer det igen så finns det ingen återvändo igen, det gjorde jag även klart för honom redan när jag tog honom tillbaka. Det löftet har jag gett mig själv och det kommer jag hålla. Undrar om det då konmer finnas någon kärlek kvar alls för honom i mig. En del dog redan första gången, men händer det igen så undrar jag om det kommer finnas mer kvar alls. Hur som helst så kommer jag inte ta tillbaka honom fler gånger.
Är vår dotter fortfarande hemmaboende så kommer sorgen vara att jag förlorar henne på halvtid igen. Det är nog så jobbigt.
Ibland kan jag själv tänka konstiga tankar, som att när vår dotter är utflyttad så kommer det kanske ändå vara bäst att vi går skilda vägar. Innan såg jag fram emot att göra mysiga saker och njuta av livet tillsammans bara vi två som pensionärer eller när vår dotter flugit ur boet. Resa, upplevelser och allt möjligt. Det gör jag inte på samma sätt längre och om jag ens tänker på mig själv som “gammal” blir det mer att jag tänker på vad JAG skulle göra, inte på vad VI skulle göra.
