Nu kanske det beror på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, inte för att de vill bo hemma i alla fall?
Men det är ju jättebra om man där du bor kan få en lägenhet när man vill.
Jag ser hellre att mina barn bor hemma än på någons soffa eller flyttar runt,om det inte är något de själva väljer. Men så fungerar jag.
Så är de inte välkomna hos den andra föräldern så får de bo hos mig.
Jag blev utkastad nån vecka efter att jag tog studenten, för annars så skulle bostadsbidraget påverkas. Så nej, jag skulle inte göra så mot mina barn.
Ja men precis, du fungerar så och det har du all rätt till och det är givetvis ditt val. Men det betyder ju inte att ett ex måste resonera på samma sätt.
Det är med all sannolikhet helt omöjligt att tvinga en sådan filosofi på den sortens förälder som agerar som denna pappan gör… så det scenariot kan man nog glömma.
Däremot kan man ju fundera på hur det vore om en förälder hade sina barn som prio ett och därmed skötte diskussion och kommunikation med barnet ifråga i gemensamt samförstånd där det helst inte framgår med oönskvärd övertydlighet att pappa vill bli av med ungen asap. Därutöver, om det är så brådis som det låter, hjälpa till att hitta boende för en unge som nyss i ålder lämnat gymnasiet men som fortfarande studerar och där han per def alltså är försörjningspliktig ett år till (om det är studier på gymnasial nivå) och som grädde på moset kanske bor i storstadsområde… för tjaaa, vad gör ungen annars?
Pappan kan ju hjälpa henne att ordna en bostad, när han nu har så brådis att bli av med (den biologiska) inneboenden och få börja leva som medelålders disco-kaj…
Nej, exet får givetvis bestämma själv. Sen kan jag som TS tycka att det är konstigt resonerat.
För det står max 50/50 och att han inte har några som helst problem med att 20-åringen bor på heltid hos henne.
Då kan man ju påminna om att det så länge dottern studerar har man försörjningsplikt till de fyller 21 och bor hemma beroende på studieform
Vi har inte bestämt gällande boende ännu, kanske att vi flyttar ut och letar varsitt nytt boende.
För mig är det viktigt att barnen får vara delaktiga i var de vill bo. Den yngre dottern både vill och kommer nog att dela sitt boende mellan oss åtminstone till att börja med.
Om stora tjejen vill bo hos mig större delen av tiden så är det självklart ok för mig. Det som jag reagerar på är att om hon hellre skulle vilja bo större delen hos sin pappa så säger han nej till det. Max halvtid då han vill ha sin lediga vecka…
Vuxen man som ska tydligen ska leka tonåring och dejta friskt så då kommer dotterns behov längre ner på listan. Helst tror jag dessutom att han skulle vilja att båda bodde hos mig…
Man är väl inte försörjningspliktig för ungdomar som är klara med gymnasiet? Kan väl inte vara många 20 åringar som är kvar på gymnasienivå. Är det så blir förstås situationen lite annorlunda.
Men ja, om jag skulle vara på väg att flytta och hade ett 20 årigt hemmaboende barn så hade jag hellre lagt pengar på att hjälpa den unga vuxna att hitta ett eget första boende än att köpa extra utrymme, anpassning etc för boende hos mig. Kan absolut vara med på att pappan borde vara delaktig i att hitta ett eget boende till ungdomen om denna inte verkar klara av det själv. Det verkar liksom konstigt för mig att man planerar för en framtid där en 20 åring ska fortsätta att bo hemma.
Alltså det är ju inte så att någon, iaf så gör inte jag det, propagerar för att flickan ska “fortsätta” att bo hemma… under oöverskådlig tid som det dessutom låter
Men i ett storstadsområde så var får en studerande 20-åring en bostad på egen hand och att man då som förälder under en övergångstid inte kastar ut sitt barn till förmån för “ledig/barnfri tid” tycker iaf jag är något så fullkomligt självklart att det knappt borde behöva nämnas.
Exakt! Men behöver inte vara full on party. Som i mitt fall med ett X som vill gå på konserter, restaurang, resa och hänga med en skithög . Helt enkelt ha egen tid utan barn - 15 år tidigare än det var tänkt.
@Johan40, Så sorgligt på så många sätt… ibland kan jag inte låta bli att undra om… tjaaa, kort sagt om de där företeelserna som kanske inte lämpar sig att skriva ut i svart på vitt
Eller hur, det är så självklart kan man tycka. Men ack vad fel man kan ha efter 25 år ihop. Honom kände jag visst inte, inte som den här nya personen i alla fall.
Självklart pratar jag om en övergångsperiod. Men barnen kanske kan få ta en sak i taget. Hantera skilda föräldrar först där man alltid är välkommen till båda och sen, när lite mer ekonomi finns på plats skaffa ett eget boende.
Tilläggas ska att stortjejen är otroligt självgående, skötsam och lätt att vara med. Så det är ju inga röjarfester och massa tjat och gnat han kommer att behöva stå ut med.
En 20-åring kan te sig stor och vuxen i många stycken, men vi som har barn i den åldern vet också hur (relativt sett) sårbara de fortfarande är och hur lite som behövs för att det ska riskera att gå fel.
Åk 8 anses vara den svåraste åldern för barn, då allt ställs på sin spets… men även gymnasieåldern är tuff och prövosam på väldigt många sätt. Ingen slump att väldigt många “barn” i den åldern mår väldigt illa psykiskt så min åsikt är att tryggheten i att föräldrarna finns för dem, alltid och oavsett, är cruisal.
Har man en gång skaffat barn så har man dem for ever (tack och lov) och att sätta sina vuxenintressen (även om det känns pockande nödvändigt att få ligga runt) åt sidan är fortfarande något som bör falla en förälder naturligt. I sinom tid så kommer tiden som är barnfri… och då är det inte så dumt att faktiskt inte ha varit korttänkt nog att bränna broarna till barnen, som en närvarande och delaktig förälder med fokus på att de ska få de bästa tänkbara förutsättningarna för ett självständigt vuxenliv i psykisk välmåga. Men med en ständigt närvarande trygghet och visshet att oavsett vad, så finns det alltid någon (en eller två) som finns där för en
Känner igen detta så väl! Och visst, var och en får naturligtvis välja, men det som skakar om är väl att man har levt tillsammans och trott att man hade ganska lika värderingar om de livsval man tillsammans gjort. Som att dottern nu bor hemma. Annars skulle hon väl ha varit utkastad redan nu? Ert nuvarande (i mina ögon självklara) beslut att hon får bo hemma, blev plötsligt villkorat.
Och då är det inte bara dig han skiljer sig från, utan snarare vill välja bort dessa livsval han gjort under en längre tid.
Min son tog studenten i våras. Det är inte en enkel tid att bli vuxen och flytta hemifrån just nu. Att föräldrarna dessutom skiljer sig är ytterligare en omställning. Att utöver det inte känna sig välkommen… Att ge barnen lite tid att landa och ta en omställning i taget är väl en rimlig hänsynsfullhet, kan man tycka. De har ju inte makten över flytt och boende…
Jag kan förstå att man inte vill köpa ett större och dyrare boende och betala för egna rum till snart flygfärdiga barn. Men att deklarera att “du får vara här max 50% av tiden” - det klingar rätt konstigt i mina öron.
Varför säger man så till sina barn? I den åldern är det ju ändå bara en tidsfråga innan de är ute ur boet för gott. Om man vill köpa en liten billig singelbostad, utan eget rum till det stora barnet, så säger man väl hellre att det är välkommet att sova i bäddsoffan hur ofta det vill?
Visst ska man uppmuntra dem att bli vuxna och självständiga, men att göra det genom att sätta en gräns för deras vistelse medan de fortfarande studerar känns helkonstigt.
Jo det kan jag iofs hålla med om, 50% villkoret blir lite knepigt för ett vuxet barn. Men antagligen är det väl som Rulle skriver att han tänkt sig/hoppas på att ha damer springande där. Dock kanske det är något man bara kunde vara ärlig med till en vuxen dotter annars. Risken finns väl också att det inte blir så mycket damer som springer där som han tänkt sig när han kom på det upplägget
. Helt enkelt ha egen tid utan barn - 15 år tidigare än det var tänkt.
