Jaa… muppgummor finns det oxå, som längtar ihjäl sig efter att få leka partande tonårstjejer trots att de är i medelåldern 
Exakt! Men behöver inte vara full on party. Som i mitt fall med ett X som vill gå på konserter, restaurang, resa och hänga med en skithög 
. Helt enkelt ha egen tid utan barn - 15 år tidigare än det var tänkt.
1 gillning
@Johan40, Så sorgligt på så många sätt… ibland kan jag inte låta bli att undra om… tjaaa, kort sagt om de där företeelserna som kanske inte lämpar sig att skriva ut i svart på vitt 
Men den som förstår, den förstår… 
2 gillningar
Eller hur, det är så självklart kan man tycka. Men ack vad fel man kan ha efter 25 år ihop. Honom kände jag visst inte, inte som den här nya personen i alla fall.
Självklart pratar jag om en övergångsperiod. Men barnen kanske kan få ta en sak i taget. Hantera skilda föräldrar först där man alltid är välkommen till båda och sen, när lite mer ekonomi finns på plats skaffa ett eget boende.
Tilläggas ska att stortjejen är otroligt självgående, skötsam och lätt att vara med. Så det är ju inga röjarfester och massa tjat och gnat han kommer att behöva stå ut med.
3 gillningar
Jag skulle säga att han vill vara fri att bjuda hem tillfälliga sängkamrater.
2 gillningar
Min gissning också!
Så lågt att låta sitt eget ego gå före våra barn 
2 gillningar
Förstår precis hur du tänker 
En 20-åring kan te sig stor och vuxen i många stycken, men vi som har barn i den åldern vet också hur (relativt sett) sårbara de fortfarande är och hur lite som behövs för att det ska riskera att gå fel.
Åk 8 anses vara den svåraste åldern för barn, då allt ställs på sin spets… men även gymnasieåldern är tuff och prövosam på väldigt många sätt. Ingen slump att väldigt många “barn” i den åldern mår väldigt illa psykiskt så min åsikt är att tryggheten i att föräldrarna finns för dem, alltid och oavsett, är cruisal.
Har man en gång skaffat barn så har man dem for ever (tack och lov) och att sätta sina vuxenintressen (även om det känns pockande nödvändigt att få ligga runt) åt sidan är fortfarande något som bör falla en förälder naturligt. I sinom tid så kommer tiden som är barnfri… och då är det inte så dumt att faktiskt inte ha varit korttänkt nog att bränna broarna till barnen, som en närvarande och delaktig förälder med fokus på att de ska få de bästa tänkbara förutsättningarna för ett självständigt vuxenliv i psykisk välmåga. Men med en ständigt närvarande trygghet och visshet att oavsett vad, så finns det alltid någon (en eller två) som finns där för en 
2 gillningar
Känner igen detta så väl! Och visst, var och en får naturligtvis välja, men det som skakar om är väl att man har levt tillsammans och trott att man hade ganska lika värderingar om de livsval man tillsammans gjort. Som att dottern nu bor hemma. Annars skulle hon väl ha varit utkastad redan nu? Ert nuvarande (i mina ögon självklara) beslut att hon får bo hemma, blev plötsligt villkorat.
Och då är det inte bara dig han skiljer sig från, utan snarare vill välja bort dessa livsval han gjort under en längre tid.
Min son tog studenten i våras. Det är inte en enkel tid att bli vuxen och flytta hemifrån just nu. Att föräldrarna dessutom skiljer sig är ytterligare en omställning. Att utöver det inte känna sig välkommen… Att ge barnen lite tid att landa och ta en omställning i taget är väl en rimlig hänsynsfullhet, kan man tycka. De har ju inte makten över flytt och boende…
5 gillningar
Alltihop känns ganska ogint.
Jag kan förstå att man inte vill köpa ett större och dyrare boende och betala för egna rum till snart flygfärdiga barn. Men att deklarera att “du får vara här max 50% av tiden” - det klingar rätt konstigt i mina öron.
Varför säger man så till sina barn? I den åldern är det ju ändå bara en tidsfråga innan de är ute ur boet för gott. Om man vill köpa en liten billig singelbostad, utan eget rum till det stora barnet, så säger man väl hellre att det är välkommet att sova i bäddsoffan hur ofta det vill?
Visst ska man uppmuntra dem att bli vuxna och självständiga, men att göra det genom att sätta en gräns för deras vistelse medan de fortfarande studerar känns helkonstigt.
8 gillningar
Jo det kan jag iofs hålla med om, 50% villkoret blir lite knepigt för ett vuxet barn. Men antagligen är det väl som Rulle skriver att han tänkt sig/hoppas på att ha damer springande där. Dock kanske det är något man bara kunde vara ärlig med till en vuxen dotter annars. Risken finns väl också att det inte blir så mycket damer som springer där som han tänkt sig när han kom på det upplägget 
Näääe… troligen inte och rätt vore det faktiskt åt honom isf
I synnerhet om dottern skulle minimera kontakten efter den sortens käftsmäll från sin pappa = 
(så många j-a dumskallar det finns)
Eller hur? Det kan ju inte vara omöjligt att boka in privat tid när det handlar om vuxna barn. Nog borde pappan kunna framföra att barnet gärna får bo där hela veckan, men till helgen får han besök så då kanske barnet kan sova hos mamman? Eller något liknande.
Men det är kanske spontaniteten som hägrar.
1 gillning
Skönt att höra att jag inte är helt vrickad, vilket mannen tycker eftersom jag inte håller med om hans självklara tanke om dotterns boende 
.
Ja frihet, spontanitet och noll ansvar verkar vara hans framtida ledstjärna.
Jag tror jag blir tokig…
1 gillning
Gissar att din man är i 50-års åldern? Vi är många som sett udda beteenden hos våra (ex) män i den åldern. Tyvärr.
Du tänker rätt, han tänker med nåt annat.
Jag förstår inte riktigt; er yngre dotter ska bo 50/50 men ditt X vill inte att er 20-åring också ska alternera? Några här spekulerar i att anledningen till att han inte vill ha 20-åringen boende är att han vill ha en barnfri vecka -men det får han ju inte ändå?
Är det inte troligare att det handlar om att han är snål vad gäller boyta/inköpspris. Det blir billigare med en lägenhet för bara honom och det yngre barnet. Extremt okänsligt men i alla fall logiskt.
50/50 med yngre dotter verkar ok (även om han nog såg att hon bodde hos mig och var hos honom någon helg).
Frågan var att stora tjejen, tills hon på sikt skaffat eget boende, var välkommen att bo hos sin pappa om hon skulle vilja det. Men det är här han säger NEJ, max 50/50.
Ekonomin är det inga större problem med. Det är mer andra problem som känslan att det kanske är någon annan som redan är påtänkt att bo där… och då stör barnen.
Jag tycker kommentaren ”du tänker rätt, han tänker med något annat” känns klockren!!!