Min man och jag har bestämt oss för att skiljas. Nu visar det sig att han inte vill att vår 20-åriga dotter, som fortfarande bor hemma, inte är välkommen att bo hos honom om hon skulle vilja det. Max 50/50 kan han gå med på eftersom han längtar efter sin lediga vecka.
Våran yngre dotter kommer troligen att bo växelvis hos oss.
Jag tycker det är konstigt resonerat, har jag fel?
Får se om jag förstår saken rätt.
Du menar att hon skulle bo med honom på heltid men han vill i så fall att hon bor 50/50?
Nu är er dotter myndig så mig veterligt har han ingen skyldighet att ta hand om henne.
Han kan under sina barnfria veckor vilja ha huset för sig själv och ta hem vem han vill utan att barnen är “i vägen”. Han kanske redan har någon specifik i åtanke som han vill vara tillsammans med utan barn om än vuxna.
Nja, det är väl inte jättekonstigt att planera ett boende och ett liv utan att ha en 20 årig ungdom boende hos sig på heltid. 20 åringen är ju vuxen, det är väl lika bra att hon får motivation att flytta hemifrån istället? Sen kan man väl ha en dörr öppen vid krissituationer även för vuxna barn, men det känns rimligt att planera för att hon ska bo och klara sig själv nu.
I mina öron låter det likadant som att man skulle slänga ut 20 åringen. Även om jag vill att mina barn ska flytta hemifrån när de är vuxna så skulle jag inte ha hjärta att slänga ut dem på det viset.
6 gillningar
Nej, men jag tänker att det är upp till varje förälder att avgöra och har man då olika åsikter om hur mycket man vill “putta” ungdomar ur boet när de blivit vuxna så är det väl rimligt att separerade föräldrar agerar efter eget huvud i frågan? Sen tycker jag nog inte att det är exakt samma sak heller. Det är skillnad på att skaffa sig ett nytt boende med tankar på framtiden och då inte köpa ett extra rum för en flygfärdig ungdom, och att peta ut dem ur ett boende där det redan finns utrymme för dem.
Att just flytta kan ju annars vara ett rätt smidigt sätt att knuffa en flygfärdig unge ur boet, att man skaffar ett nytt boende där de får sova på soffan eller liknande om de ska bo där.
Ok, intressanta synpunkter!
Vi bor i en större stad med svårt att hitta lägenhet och dottern pluggar.
Själv tycker jag det är märkligt att han är helt ok med att hon kan bo med mig typ på heltid men han kan inte ens tänka sig att erbjuda sig det alternativet om hon nu skulle vilja det. Själviskt tycker jag
Ja, det är väl kanske därför jag blir upprörd…
Hemlighetsmakeri och annat ljug!!!
1 gillning
Så det är pappan som ska bo kvar där ni alla fortfarande bor, inkl den dotter som mtp studier ännu inte har flyttat hemifrån? Och du är den som ska skaffa nytt boende?
Mycket märkligt att han ens kan förmå sig att säga att dottern inte får bo kvar…… vad har månne hindrat honom från att köra ut henne från hemmet medan det var ert gemensamma och ni två fortfarande bodde ihop… om hon nu är så flygfärdig och promt måste puttas ur boet?
Näääähhh…. nog är det garanterat att dejta och leva tonårsliv själv som hägrar 
Jiiiizus vilka muppgubbar det finns 
2 gillningar
Där jag bor är det inte det enklaste att hitta lägenhet De hyresrätter man eventuellt kan få utan 8-10 års kötid har väldigt hög hyra. Själv har jag 16 års kötid och kan inte direkt välja och vraka för det.
Att köpa är inte billigt eller ens möjligt om man inte skrapat ihop ett gäng 100 tusen i insats eller har föräldrar som hjälper till. Många som hyr ut i andra hand tar så bra betalt att jag nästan funderar på att hyra ut ett rum.
Med så stora barn så tycker jag att de kan bestämma själva var de ska bo. Förmodligen vill hon bo där hon trivs och mest praktiskt som nära skola och vänner.
Inom sinom tid så kommer hon flytta till eget så varför inte, om hon själv vill låta henne välja?
Nu låter det mer som att han förlitar sig på att hon ska bo hos dig? Vadå max 50/50 bara det.
Man skiljer sig från sin partner, inte sina barn eller hur var det?
Fast nu rör det sig ju om ett vuxet barn. Jag tycker inte själv att 20 år och bo hemma direkt är ett problem. Men däremot är det faktiskt många föräldrar som i mitt tycke låter barnen bo kvar hemma för länge med negativa effekter på alla inblandade. Barn behöver bli vuxna och självständiga.
Om ena föräldern inte tycker det utan tycker att det ska vara fritt fram att bo kvar så länge man vill, så blir det konstigt i mina ögon att den filosofin ska tvingas på den andra, separerade, föräldern och att den då också ska vara “skyldig” att låta barnet bo där, särskilt på heltid, hur länge som helst.
Jag har missförstått situationen.
Jag trodde det var han som skulle flytta.
Jag vet inte varifrån jag fått den uppfattningen.
Ska han bo kvar skulle det för min del vara självklart att låta barnet bo kvar.
Jag skulle gärna sälja huset och flytta till en lägenhet men vårt barn vill ha kvar huset så länge han går i skolan.
1 gillning
Nu kanske det beror på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, inte för att de vill bo hemma i alla fall?
Men det är ju jättebra om man där du bor kan få en lägenhet när man vill.
Jag ser hellre att mina barn bor hemma än på någons soffa eller flyttar runt,om det inte är något de själva väljer. Men så fungerar jag.
Så är de inte välkomna hos den andra föräldern så får de bo hos mig.
Jag blev utkastad nån vecka efter att jag tog studenten, för annars så skulle bostadsbidraget påverkas. Så nej, jag skulle inte göra så mot mina barn.
2 gillningar
Jag ser inte heller att det framgår någonstans att han ska bo kvar. Är det så håller jag med dig, men jag hade också intrycket att han ska flytta.
Ja men precis, du fungerar så och det har du all rätt till och det är givetvis ditt val. Men det betyder ju inte att ett ex måste resonera på samma sätt.
Det är med all sannolikhet helt omöjligt att tvinga en sådan filosofi på den sortens förälder som agerar som denna pappan gör… så det scenariot kan man nog glömma.
Däremot kan man ju fundera på hur det vore om en förälder hade sina barn som prio ett och därmed skötte diskussion och kommunikation med barnet ifråga i gemensamt samförstånd där det helst inte framgår med oönskvärd övertydlighet att pappa vill bli av med ungen asap. Därutöver, om det är så brådis som det låter, hjälpa till att hitta boende för en unge som nyss i ålder lämnat gymnasiet men som fortfarande studerar och där han per def alltså är försörjningspliktig ett år till (om det är studier på gymnasial nivå) och som grädde på moset kanske bor i storstadsområde… för tjaaa, vad gör ungen annars?
Pappan kan ju hjälpa henne att ordna en bostad, när han nu har så brådis att bli av med (den biologiska) inneboenden och få börja leva som medelålders disco-kaj…
2 gillningar
Nej, exet får givetvis bestämma själv. Sen kan jag som TS tycka att det är konstigt resonerat.
För det står max 50/50 och att han inte har några som helst problem med att 20-åringen bor på heltid hos henne.
Då kan man ju påminna om att det så länge dottern studerar har man försörjningsplikt till de fyller 21 och bor hemma beroende på studieform
1 gillning
Och tokkärringar som vill göra samma sak
1 gillning
Vi har inte bestämt gällande boende ännu, kanske att vi flyttar ut och letar varsitt nytt boende.
För mig är det viktigt att barnen får vara delaktiga i var de vill bo. Den yngre dottern både vill och kommer nog att dela sitt boende mellan oss åtminstone till att börja med.
Om stora tjejen vill bo hos mig större delen av tiden så är det självklart ok för mig. Det som jag reagerar på är att om hon hellre skulle vilja bo större delen hos sin pappa så säger han nej till det. Max halvtid då han vill ha sin lediga vecka…
Vuxen man som ska tydligen ska leka tonåring och dejta friskt så då kommer dotterns behov längre ner på listan. Helst tror jag dessutom att han skulle vilja att båda bodde hos mig…
1 gillning
Man är väl inte försörjningspliktig för ungdomar som är klara med gymnasiet? Kan väl inte vara många 20 åringar som är kvar på gymnasienivå. Är det så blir förstås situationen lite annorlunda.
Men ja, om jag skulle vara på väg att flytta och hade ett 20 årigt hemmaboende barn så hade jag hellre lagt pengar på att hjälpa den unga vuxna att hitta ett eget första boende än att köpa extra utrymme, anpassning etc för boende hos mig. Kan absolut vara med på att pappan borde vara delaktig i att hitta ett eget boende till ungdomen om denna inte verkar klara av det själv. Det verkar liksom konstigt för mig att man planerar för en framtid där en 20 åring ska fortsätta att bo hemma.
Alltså det är ju inte så att någon, iaf så gör inte jag det, propagerar för att flickan ska “fortsätta” att bo hemma… under oöverskådlig tid som det dessutom låter
Men i ett storstadsområde så var får en studerande 20-åring en bostad på egen hand och att man då som förälder under en övergångstid inte kastar ut sitt barn till förmån för “ledig/barnfri tid” tycker iaf jag är något så fullkomligt självklart att det knappt borde behöva nämnas.
Men kanske är det jag som har fel där… 
2 gillningar