Visst är det ett samspel. Men det jag blir ledsen över är ju att han inte sagt till att han inte tycker att samspelet fungerar. Visst, jag har också känt att det gnisslar men absolut inte på den här nivån att det ska leda till skilsmässa. Jag tror ingen av oss hade behövt göra våld på sig för att vi skulle hitta ett bra sätt att fungera i vår relation, men han hade behövt lyfta det han tycker inte fungerar och jag likaså (nu när jag också funderat på vad gnisslet beror på från mitt håll). Sorgen över att det hade kunnat fungera med mer kommunikation är otroligt stor, och något jag har svårt att se att jag kommer att kunna förlåta mig själv för. Och även honom - varför har han inte lyft detta förrän det är för sent?
4 gillningar
210310
Somnade igår när jag la barnen, min man jobbar sent på tisdagar. Vaknade när han kom hem 00.30, och började fundera på om han verkligen jobbat eller hälsat på någon annan… vi pratade lite kort, och sen hade jag väldigt svårt att somna om. Slumrade till lite vid 3-snåret, men vaknade sen av att vår dotter vaknade och ropade på mig. Sen har jag inte sovit något mer. Har propavan men har inte tagit dem nån gång, är så rädd att bli seg på fm som är min bästa jobb-period. Var ledsen en stund i morse och fick en lång kram av min man. Så skönt men ändå så sorgligt.
Idag blir det lunch med en jobbkamrat och sen packning inför skidresa resten av veckan med familjen. Den familj som snart splittras och inte finns kvar mer.
3 gillningar
Jo, jag känner igen det där. Min man jobbade inte en massa extra, utan han jobbade sina 8 timmar. Han åkte till jobbet kl 6 och kom hem kl 17. Åt middag som stod färdig på bordet, lade sig och sov middag en halvtimme och sedan drog han i väg för sin viktiga fritidssysselsättning. Kom hem strax före 21 och gick och lade sig. Under veckan sov han alltså 8 timmar varje natt och ägnade 10 minuter åt barn och hushållsarbete.
Så blev det helg. Då måste han vila upp sig. Lång sovmorgon, åt frukost som jag fixat, lade sig på soffan och sov en timme till. Drog till en kompis, lade tid på sin fritidssysselsättning, kom hem till middagen och sedan sov han ett par timmar igen. Såg på TV medan han otåligt väntade på att jag skulle bli klar för sängen. Där förväntade han sig långt engagerat sex.
Jag hade alltså noll fritid och i princip 100% av hushållsarbete och barn. Med flera barn så var det många år med småbarn, så jag fick 5-6 timmars sömn per dygn. I ur och skur. Frisk eller sjuk, gravid eller icke gravid. När jag lade mig ville jag sova. I stället anklagade han mig varje fredag, lördag och söndag kväll för att ha dålig lust och för att vara avvisande. Naturligtvis ställde jag upp på sex, men mitt samvete var svart. Vilken dålig fru jag var, som inte hade mer lust än så!
Vid skilsmässan lade han fram min dåliga lust som ett av skälen till att han lämnade mig. Vad skulle han annars göra, när jag behandlat honom så illa?
Det tog ett par år innan jag på riktigt fattade hur sjukt det var och att skulden faktiskt var hans. Han själv har nog inte fattat det än.
11 gillningar
Hej. Jag är en man i hans situation. Jag önskar att det inte vore så enkelt. Vi lider lika mycket som er. Kram danne
Hej där.
Jag hamnade in på detta forum idag av en anleding.
Hoppas du klarar dig.
Jag läser detta och jag känner mig träffad som en man i samma situation.
Jag är väl i den motsatta känslan.
I mit fall är jag helt ensam. Min fru har vägrat att prata med mig, hon tar inte i mig… Vi är vänner med gemensamma räkningar.
Alltså…jag älskar henne, och jag tror hon älskar mig. Men …det …alltså det är så jobbigt.
Prata med din man, Jag önskar att jag fick den chansen.
Jag har pratat med min man. Nu när vi verkligen kommunicerar om problemet så inser jag ju hur dåligt han har mått av detta, och jag är ledsen och skäms över det. Att jag inte fattat! Samtidigt så ser jag, som jag också skrivit tidigare, att det även finns saker som han hade kunnat göra för att öka min lust. Jag har dragit det tyngsta lasset hemma och det ökar ju inte lusten direkt.
Det ironiska (eller vad man ska kalla det) är, att i höstas började jag leta lösningar på ett annat hälsoproblem som jag har. Snubblade över att ta bort koffein skulle kunna hjälpa - och att det även hjälper en hel del som känner minskad lust. Sagt och gjort, bort med allt kaffe, the, cola. Och visst, där kom lusten som ett litet brev på posten.
Oj @Leaf du verkar ha haft det extremt! Jag tycker att vi haft det ojämställt, men verkligen inte på den här nivån. Förstår att du inte har haft ork eller lust.
Vi fick barn rätt fort efter att vi träffats (typ två år) och sen är det två år mellan våra barn. Efter förälskelsefasen har vi haft småbarn med allt det innebär av lite sömn, barn som sover bredvid oss etc. Vi hamnade i en dålig cirkel med för lite sex tidigt, pga småbarnsår och liten lust som sen inte ökade pga allt runtomkring och att jag inte tog tag i det.
Än idag kommer barnen in till oss varje natt, ett eller båda. Eller så ropar dom. Och min man sover djupt, så om inte jag väcker honom för att gå till barnen, så får jag göra det själv. Inte min mans fel dock.
Fredag 12 mars
Sitter i stuga i fjällen och har sovit helt ok, det var ett tag sen. Bara varit vaken sen kl 5. Barnen har nu också vaknat och min man sover. Kom på mig själv med att tänka att jag skulle vilja gå och krypa ner till honom 
Undrar hur han skulle reagera 
Men det gör jag såklart inte, respekterar självklart honom.
Vi pratade igår om hur fin stuga vi hyrt, för bara några månader sen hade det inte varit omöjligt att vi kunde äga en sån. Jag hoppas verkligen jag har råd att ta med barnen på skidsemester framöver, det blir ju en helt annan ekonomisk situation när vi går isär.
Söndag 14 mars
Sista dagen på skidresan som varit härlig om man bortser från det faktum att vår familj snart kraschar. Vår son har varit ledsen vid några tillfällen i backen och sagt att han känner att han inte hänger lika mycket med mig, fastän vi åker alla tillsammans. Samtidigt är det deras pappa som är bäst på att åka, åker i skogen och är bra på att ge tips. Så det är kanske därför. Han tyckte också att jag såg ledsen ut häromdagen. Vår fina kille, han kommer bli så ledsen när vi berättar.
En fråga till er som har lite yngre barn, våra är ju 6 och 8 år. Hur har ni lagt upp samtalet med dem? Har ni berättat att det är en som vill skiljas (inte där otrohet varit involverat)? Vad är viktigt att tänka på? Vi har ju varit på familjerådgivningen och fått vissa tips, men sen kommer man ju på fler frågor.
Vi berättade det tillsammans, sa inte vem som ville eller inte ville. För mig var det viktigt med en enad front, de var 2 och 4 då.
Såhär i efterhand borde jag inte propsat på att hålla en enad front, borde sagt att jag ville separera. Vet inte om det gjort någon skillnad, kanske för min exman.
Håll samtalet kort, berätta lugnt och om att ni separerar, var/hur ni kommer bo och annat som praktiskt är viktigt för barnen. De kommer ha frågor men kanske inte direkt, låt de gå vidare och fundera efter och sedan komma med sina tankar. Lova inget som ni inte kan behålla, lätt att säga men hellre att ni fyller på info senare än lovar Ngt ni inte kan efterleva.
Tänk på att barnen nog redan vet om det här. De har läst av era signaler, känslor, beteenden och gjort en egen uppfattning. Tolkar lite av det du skrivit nu och innan, vet inte om jag överanalyserar… Så var det för mig nu senast när jag separerade från mitt ex, barnen visste redan, de var 10 och 8 då. De hade främst behov av att få veta om fakta, dvs när flyttar vi och vart. Får vi egna rum, hur ser det ut osv.
2 gillningar
Jo, det är mycket möjligt att de börjat fundera, i alla fall sonen på 8 år. Men vi har ju inte bråkat, skrikigt eller ens höjt rösten till varandra, varken nu eller tidigare. Nu ser jag nog mer ledsen ut och trött, jag är såå trött!
Visst tror jag att mannen är ledsen, framför allt för att han sårar dig.
Jag tror dock det är väldigt ovanligt att män gör slag i saken och lämnar utan att ha någon annan i tankarna.
Jag lider med dig och blir arg för hur lätt det är att fly den tråkiga vardagen, undvika att ta hand om relationen och ta tag i kommunikationen och istället fly/söka bekräftelse och spänning någon annanstans utan vardagsproblem/vardagstjafs/ryggsäck.
Det gör ont, men vem vill leva med någon som bara ger upp när det är motigt? Det var inte det man lovade varandra. 
Jag är en kanske en dålig människa, men jag hade aldrig kunnat stå enad i att meddela detta till barn, oavsett ålder, att vi båda vill skiljas om det inte är så. Pappan som ger upp kan faktiskt stå för att han inte vill försöka mer och ger upp, det får han förklara. Man måste vara ärlig mot sig själv och barnen tycker jag.
3 gillningar
Jag har frågat många gånger om det finns någon annan, men han hävdar att det inte är så. ”Jag önskar att du kan lita på mig” säger han. Men jag litade ju på att han skulle säga till om han tyckte att vårt äktenskap var på väg åt fel håll, jag litade på i nöd och lust - och vad har jag fått för det? Såklart man undrar när han börjat duscha innan jobb varje dag (är hantverkare, gjorde inte så förut), köper produkter till sitt skägg för 1000 kr som han aldrig gjort tidigare, köper nya underkläder, har satt lås på telefonen sedan efter sommaren. När jag påpekat detta säger han att jag kan få kolla igenom telefonen om jag vill, men har inte gjort det än. Borde jag?
Nä, vill nog inte heller säga till barnen att detta är ett gemensamt beslut, för det är det verkligen inte.
3 gillningar
I det läget ni är så spelar det ingen roll, han varken vill mer eller mindre oavsett vad du vet. Förmodligen blir du bara än mer sårad, men kanske det kan ge dig en ilska/energi och att sluta hoppas att han ska ändra sig.
Med det du skriver så tror jag att du ändå vet. Ibland tror jag det är lättare att bli arg.
Fegt bara att han inte kan stå för varför han nu blivit så säker på sitt beslut.
Du får väl börja agera på det han nu vill, dvs att ni ska skiljas. En del män vill bara ha sin lilla fru trånande och ledsna och blir allmänt förvirrade om nu densamma börjar ta egna initiativ till att flytta isär och börja förbereda sitt egna framtida liv. De hade liksom inte tänkt hela vägen där. Men detta är lättare sagt än gjort när man mest vill ligga som en blöt fläck på golvet…
3 gillningar
Tycker inte att man är skyldig som den som blir lämnad att säga till barnen (eller någon annan) att det var ett gemensamt beslut. Men jag tänker också att då måste man väl också acceptera att den som lämnar få ge sin version till varför den inte orkade stanna i förhållandet längre. Vilket väl i de allra flesta fall inte blir en smickrande bild av den som blir lämnad som kommer ges, även om man försöker hålla sig från onödig pajkastning. Som lämnare känns det ju orimligt att man ska stå skott för att man valt att lämna men inte få förklara varför man upplevde att man inte hade något val.
1 gillning
Ja, kanske mer sårad men ändå vill jag ju veta om det är så. Och då jävlar skulle jag bli arg, eftersom alla förklaringar hittills är att det är pga min låga lust och andra saker jag gjort/sagt. Åhh, ångest! Tänk om jag inte hittar nåt, då kommer han vara sur eftersom jag inte litar på honom… Fast vad spelar det för roll förresten?
Sånt jäkla skit det här är! Borde driva på men vill verkligen inte berätta för barnen.
Det är ju sant. Men har svårt att se att han ska dra upp min bristande sexlust inför barnen 
Fast jag förstår vad du menar! Och det kommer han garanterat ta med sina vänner.
Nej det får man väl hoppas att han inte gör, inte bokstavligt och uttalat iaf. Men kanske hittar han något sätt att formulera om det, att han inte känt sig omtyckt eller nått sånt.
1 gillning
Vad har din man gjort för att du ska ha mer lust, orka även vara den perfekta älskarinnan? Har du känt dig sedd, bekräftad, lyssnad på? Har han uppvaktat dig och visat uppskattning, känt hans närhet och att han bryr sig osv som man behöver för att kunna ens fundera på sex… ni har ju levt ihop utan att dela liv eller?
Du har inte velat ha sex med honom för det inte prioriterats. Det har inte prioriterats för att du inte känt dig sexuellt attraherad av honom. Är det bara ditt ansvar?
Hur var det nu… duschar han nu innan jobbet, fixar skägget osv osv? Dvs han anstränger sig. Men inte tidigare.
För mig behöver jag känna närhet och vara sedd för att vilja ligga. Att inte göra det blir som att ligga med en främling som inte bryr sig om MIG.
3 gillningar