Så kanske det kan vara @Nimue men här har han varit väldigt bra med barnen, även om han kanske inte initierat så mycket att göra med oss som familj. Han tycker tydligen (har det kommit fram nu när vi pratar) att man inte behöver göra så mycket tillsammans, mer än att vara hemma och fixa. När han var liten var det ingen som åkte på utflykter, skidor, etc. tillsammans utan tiden man hade var när man var hemma och hjälptes åt (låter ju som 1800-talet när jag skriver det). Och så kanske det var. Och jag menar inte att man behöver hitta på saker hela tiden, och det har vi verkligen inte gjort. Men då och då vill jag gärna göra saker tillsammans, tycker att det ger mycket till familjen. Men nu håller jag mig inte till ämnet… Men min poäng är att han är väldigt fin tillsammans med barnen. Fast jag inser att jag nog har saknat det här med att känna att han VILL vara med oss mer än vad jag förstått tidigare.
Ja, fast det låter ju väldigt likt min relation (som jag nu håller på att avsluta). Och min upplevelse var ju att när man bara var “hemma tillsammans” så blev upplägget att jag i stort sett fick ta allt med barnen medan han fixade med sitt. Det var inte så, hemma hos oss iaf, att “hemma tillsammans” verkligen innebar aktivt familjeumgänge hemma hos oss, utan det innebar att han chillade med sitt medan jag fick slita med barn och hushåll. Visst har han hjälpt till med saker kring barn och hushåll men bara när jag bett om det eller krävt det. Har han själv fått sköta agendan har det varit sovmorgon inpå eftermiddagen, därefter datorspel, sitta på toa med telefonen, kanske småpyssla med nått byggprojekt.
Jag vet inte om ni har haft det så eller inte, men för mig handlade att hitta på saker tillsammans och göra utflykter just om att det var enda strategin som ledde till att vi umgicks som familj på riktigt, och att föräldraansvaret delades någotsånär rättvist. Så fort vi kom hem igen smet han iväg. Hade han faktiskt varit aktiv med att på eget initiativ avlasta med barnen och hitta på roliga saker med dem hemma hade det inte varit samma problem att han inte tog initiativ till utflykter.
Så mycket igenkänning på hemma tillsammans! Hemma tillsammans innebär, oavsett om vi gjort något speciellt, att det är jag som håller koll på vad vi ska äta, när vi ska äta, att det är dags att fixa med mat etc. Han har tagit en del med barnen, om inte han fixat med något byggprojekt. Men om jag fixat med något av mina projekt, så är det ändå jag som styr upp kring barnen och maten.
Här har jag ju vid några tillfällen, och det vet jag är fel, sagt att han har sin “egentid” när han gått iväg och fixat och det har han ju kommenterat nu att han tycker är fel. Han har gjort saker för familjen och hade det varit egentid, hade han hellre gjort andra saker med vänner etc. Och jag inser ju att det är ett sätt för mig att uttrycka mitt missnöje (vilket jag självklart borde gjort mer direkt och tydligt). Men har förklarat för honom, att anledningen till att jag säger att det är hans egentid är ju för att han kan i lugn och ro fixa med sitt. Jag tar hand om mat, barn och allt runtomkring. Den enda gång han blir störd är när jag säger till att det är fika, lunch etc. Men om jag vill fixa med något här hemma, så är det ändå jag som måste ha koll på att allt finns hemma för lunch, fixa mellis till barnen, hjälpa dem att hämta något, rodda med kompisar, laga lunch etc. Nä, han har väl inte haft egentid, men han har i alla fall fått fixa i lugn och ro.
Att hitta på saker är ju då vi verkligen umgås. Sen kan man ju fundera på hur bra är det då om det är så man känner?
Ja, jag tycker ju inte att det är så bra, vilket är en av anledningarna till att jag håller på och lämnar honom.
Alltså, det låter ju jättefint och mysigt att man ska ha familjetid tillsammans hemma i huset. Hade den verkligheten verkligen sett ut så, att vi spenderat kvalitetstid med att umgås och att verkligen tillsammans med gemensamt ansvar fixa kring olika saker här så hade det ju varit hur fint som helst. Visst, ibland hade jag ändå velat göra en utflykt men det hade ju inte varit lika viktigt då. Men den där bilden av den mysiga familjetiden hemma är bara en skenbild, iaf för vår verklighet här. Den verkliga bilden har mest bestått av att han smitit undan och duckat så gott det går från att behöva umgås med familjen.
Att göra saker tillsammans med barnen är inte heller så lysande mysigt. Mitt x var den som ville göra saker med familjen. Vet en gång han tog med barnen på ett evenemang utan mig, minns inte längre varför. Sonen visade mig, han hade hittat YouTube-filmer från detta evenemang och och insett att det var han, systern och pappan som råkade gå framför den som hade filmat på flera filmer. På alla filmsnuttarna grät dottern… Pappan gick oberörd.
Jag känner också igen det där med att vara ensam med hela skötseln av barn och hushåll medan pappan fixar en enda grej i lugn och ro.
Mina barns pappa hade ofta idéer på vad vi kunde göra som familj, och det var ju positivt, men i praktiken blev det oftast som ni andra beskriver. Han föreslog t ex att vi skulle paddla och tälta. Okej, varför inte. Men det slutade med att han ägnade all förberedelse in i det sista med att laga själva kanoten. Jag förväntades ordna all mat och packning till utflykten samtidigt som jag passade småbarnen. Och skötte den vanliga matlagningen under tiden förstås.
När jag blev trött och less på den här fördelningen, som upprepade sig vad vi än skulle göra, tyckte han nog mest att jag var otacksam. För han fixade ju grejer mer eller mindre gratis, eftersom han var händig och hade alla tänkbara verktyg. Och även om själva utflykterna ofta var trevliga så tappade jag lusten alltmer under årens lopp. Jag orkade inte ständigt vara den som skötte och förberedde allt, utom någon specifik men avgörande detalj i själva utrustningen som föll på hans lott. Nästa gång var han tvungen att fixa en kanotvagn. Ett annat år renoverade han en husvagn. Eller också behövde bilen genomgå en större service för att vi skulle kunna ge oss iväg med den. Eller så behövde kapellet till segelbåten sys ihop, men då måste han först laga specialsymaskinen som skulle orka sy igenom kapellvävens alla lager…
Våra semestrar var som Pettson, Findus och pannkakstårtan. Innan vi kunde göra något kul så måste först femtioelva steg av tekniska lösningar genomföras. Och det betydde alltid att jag fick stå med övriga föreberedelser helt ensam. Det var som att vi planerade de här utflykterna på varsitt håll, helt frikopplat. Familjekänslan gick förlorad för min del och jag stod med en massa tråkiga uppgifter (som att planera ombyten till två småbarn) medan han verkade vara totalt nöjd med att få fixa de där tekniska grejerna i lugn och ro i sin verkstad i veckor.
Jag som kom från en familj där vi verkligen planerade och förberedde våra aktiviteter tillsammans. Det var ju en viktig del av det roliga! Jag blev lika besviken varje gång jag insåg att min exmake inte var ett dugg intresserad av det upplägget.
Det är ju skönt att man inte är ensam om detta, samtidigt så är jag ledsen att du också “drabbats” @hbsc Fast det är ju märkligt, eller hur, att den man delat livet med under ganska lång tid inte kan öppna upp och föra ett resonemang om vad som gått fel från båda parter. Som sagt, lite självinsikt - för det skulle ju underlätta kommunikationen om även den andra parten kan se vad man kunde gjort annorlunda. Min man har öppnat upp lite lite de senaste dagarna, samtidigt så om jag börjar nysta i saker så återkommer han till saker jag gjort fel. Så nu jobbar jag på att inte ta upp det igen.
För visst kan man känna den där muren som den som lämnar byggt upp. Min man är otroligt tydlig med att det inte finns något alternativ, och det känns inte som att han reflekterar över om det skulle gå att göra något åt, utan bara kör på. Samtidigt så när jag är ledsen så håller han om mig, tar min hand, håller min hand när vi ska somna osv. Men tydligen kan han göra det eftersom han är så säker på sitt beslut. Och jag vet att många här säger att man ska bryta helt, hålla sig kall och avståndstagande etc. men just nu kan jag inte det. Han kommer att flytta i början av maj, och då blir det ju ett avstånd oavsett.
210309
Vaknade med huvudvärk, och en känsla av att vara utbytt. Drömde att min man fått barn med sin kommande flickvän och det gör så ont. Även om han inte har någon annan (vad jag vet), så är det klart att om han saknat sex och närhet i vår relation så kommer det ju inte dröja länge innan han träffar någon annan. Någon annan som kanske kan ge honom fler barn (fast han har sagt att han inte vill ha fler, och nu är jag för gammal) och som i så fall blir styvmor till mina barn. Så otroligt ledsen.
Men när jag väl vaknat till så kunde jag i alla fall hålla gråten tillbaks medan vi sa vårt artiga god morgon, som vi gör varje morgon. Och han frågar sina vanliga frågor om hur jag sovit etc. eftersom han vet att jag sover dåligt. Nöjd med att jag kunde hålla mig någorlunda avståndstagande, när det enda jag vill är att ge honom en kram. Och om jag skulle tagit initiativ till det så skulle han gett mig det, för det gör han. När han ser att jag börjar bli ledsen så tar han också initiativ till att kramas. Och jag vill ju ha kramarna, samtidigt så vet jag ju att han gör det för att trösta medan jag vill ha det av kärlek…
I går kväll planerade vad vi ska packa till vår skidresa som vi åker på tors-sönd. Han tog tag i och gjorde en packlista/matinhandlingslista, vilket det nästan alltid brukar vara jag som gör. Dessutom så har han börjat ta tag i andra saker som jag lyft som varit ojämställt, som matlagning etc. Detta är inget jag tänkt på tidigare att jag “lidit” av, utan det har ju mer eller mindre blivit så. Men han har uppenbarligen lyssnat nu när jag lyft saker som jag tycker att vi borde gjort annorlunda. Tråkigt att jag inte får chansen att göra saker annorlunda som han har lyft.
forts 210309
Åt lunch med en vän, som är väldigt bra att prata med. Frågar bra frågor, och vänder och vrider på saker. Och då slog det mig en sak som jag tycker är underligt i allt det här (men det kanske är vanligt?) - och det är ju att han inte verkar vara ledsen över att det har blivit som det har blivit. Ok att man vet att man fattat rätt beslut, och att man kör på i 120 knyck. Men ändå, man kan ju ändå vara ledsen över att vi inte lyckades hålla ihop familjen, att vi inte lyckades visa varandra kärlek och omtanke, att han nu ska flytta från huset som vi köpte tillsammans, att få ha barnen varannan vecka. Men ingenting. Han visar inte på något sätt att han tycker det är här tråkigt eller jobbigt. Jag vet att han ligger mil före mig i bearbetning, men kan man ändå inte tycka att man är ledsen för att det har blivit som det har blivit?
Jag har sett honom ledsen vid två tillfällen i den här processen. Den ena gången var första tillfället hos parterapin, när han berättade hur han känt sig när jag haft dålig sexlust och avvisat honom. Den andra gången på familjeterapin när vi var där för att få hjälp i hur vi ska prata med barnen.
Fast jag lämnar min sambo nu och jag är jätteledsen. Men det visar jag inte för honom. Och det är dels för att det skulle kännas grymt och orättvis för honom att behöva hantera och bemöta att jag är ledsen, när det är han som blir lämnad, det blir ju också som en sorts anklagelse mot honom att jag är så less på hur vår relation är att jag lämnar trots att det vållar mig sådan djup sorg. Och dels är det för att han inte ska få några förhoppningar om att jag ångrar mig och vill stanna, vilket också hade varit grymt.
Men visst är det svårt att veta hur man bäst ska hantera sin känslor inför den som blir lämnad så att man inte sårar i onödan.
Det var väl min fundering, om det är så han tänker. Så det är det ju säkert. Han säger titt som tätt att han är säker i sitt beslut, så det skulle inte få mig att tro att han ångrar sig. För mig skulle det på något sätt visa att det vi hade en gång i tiden var fin/värdefullt och något han är ledsen över att det tar slut. Men förstår att han säkert vill köra på och inte tänka för mycket heller.
@Koriander Min man visar inga som helst tecken på att han är ledsen heller, han sätter på musik och sjunger typ hela tiden nu, pratar mycket i telefon och är glad. Han verkar nöjd och befriad på nåt sätt - nästan som han inte bryr sig överhuvudtaget.
Jag tog upp det med honom och sa att det gör mig ledsen att han gör så, att det känns som att inget har betytt nånting för honom alls. Men han sa samma sak som @Nimue skrev att han försöker vara stark, att han inte vill visa sina känslor för mig så att jag inte ska hoppas på att det kan bli vi igen. Han har tagit beslutet om skilsmässan “för ett tag sedan” men berättat för mig först för 4 veckor sedan, så precis som din man så är han så mycket längre i sin bearbetning än vad jag är 
Jag vet inte om det är svaret du vill ha, men jag är en lämnare som bara var lättad och glad över att äntligen ha tagit steget att lämna. Jag hade velat göra det länge (och nej, det kom inte som någon överraskning för min sambo då att jag var missnöjd med ffa vissa saker). Han var jätteledsen och såg det som ett misslyckande men jag såg det inte på samma sätt. Det gör jag inte nu heller.
Däremot finns det många saker som jag kunde gjort snyggare.
Nej, det är ju inte svaret jag vill ha 
men visst, så kan det ju vara. Min man har ju bestämt sig ganska fort, när han nu väl började fundera på detta. I alla fall om man ska tro honom. Och att han då är lättad över att äntligen berätta stämmer inte riktigt, men självklart kan han ändå vara nöjd med sitt beslut. Men tycker ändå det är konstigt att man inte kan vara ledsen. Eller så är han det, men visar det inte. Konstigt, en person som man trodde man kände.
Fast jag tror att det svåra är att när man ska avsluta en relation så ska man inte längre få ihop det mellan sig. Alltså man ska inte längre dela tankar och känslor, “nå” varandra och få en samstämmighet i hur man tycker och känner om saker. Man är ju van (tänker jag) att försöka mötas på det sättet så länge man har en relation, och att avsluta den handlar mycket om att sluta med det.
Min första reaktion när jag berättat att jag ville separera och såg att sambon blev ledsen var ju att sedan springa efter, släta över, trösta, nå varandra igen. Men det blir ju fel. Han ska ju få chansen att separera sina känslor och tankar från mig, det måste ju liksom bli en brytning.
Ännu mindre ett svar jag vill ha, men såklart så är det ju. Bara så svårt att inte kunna få veta hur han tänker, vad han tänker. Så jävla sorgligt att det har blivit såhär 
Och så kommer skuldkänslorna igen, att det är mitt eget fel att det är så här. Om jag bara haft mer lust, varit mer positiv till hans jobbande…
Ja, det förstår jag, för det är ju hemskt, hjärtskärande även om man är den som lämnar. Det är ju det värsta (tycker jag) med att bryta upp ur ett förhållande. Men man kan inte bibehålla det bandet och avsluta relationen. Så småningom kan man kanske bygga upp en annan sorts relation till varandra, men först måste man nog bryta den anknytning man har som kärlekspar. Och är man den som lämnar kan jag väl tycka att man får ta lite mer ansvar för att så faktiskt sker, så att man inte håller kvar partnern känslomässigt samtidigt som man lämnar. Men det är inte lätt att veta hur det blir bäst.
Försök släppa dessa tankar så fort de kommer. Det är inte ditt fel. Man är alltid två i ett förhållande! Fokusera på dig själv, dina rutiner och dina vanor. Skriv ner dina drömmar och börja tänka på ditt nya liv, även om det skulle vara i små steg.
Jag är också en lämnare och var främst lättad över situationen, min sorg kom först senare. Jag tycker du har fått ett klokt svar ovan om att inse att ni nu inte längre är de som delar saker med varandra, för mig var det en stor och jobbig grej, så tipsar om att redan nu knyta nya kontakter eller fördjupa de du har.
Kämpa på, du är fantastisk i denna situation, glöm aldrig det 
Känner mig inte direkt fantastisk. Om jag varit det hade min man inte velat lämna mig. Men tack för pepp!
Man kan se det så, men man kan också se det som att det är ett samspel, där din man och du var på olika vägar. Han tog inte heller hänsyn till dig. Det är inte ditt fel. Men det kan vara så att ni inte längre passade ihop. Det är inte rimligt att man gör våld på sig själv för att anpassa sig efter den andre. Det måste vara något båda gör. Om inte båda är villiga att göra det så passar man inte längre ihop, så ser jag på det.
I mitt fall känner jag att det fanns skillnader som alltid hade skavt i mig. Jag försökte anpassa mig men när jag hade anpassat mig så mycket som jag klarade och det fortfarande inte blev bättre så fanns det ingen annan väg.