Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Var har min man tagit vägen?

Tillsammans med min man sedan 11 år, gifta i tre år, två barn på 8 och 6 år. I november tog han upp att han ville att vi skulle gå i parterapi eftersom han ansåg att vi hade bekymmer som vi måste ta tag i. Efter den första chocken så kände jag också att detta var ett bra beslut, att vi nu tar tag i det gnissel som funnits en stund.

Vi fick ganska snabbt tid hos en privat terapeut dit vi gick två gånger i rask takt i början av december. Anledningen till att vi hamnat där vi gjort, handlar främst om två saker: kommunikation och samliv.

Kommunikationen har haltat en del det senaste året/åren (?). Vi har lite tagit varandra för givna, inte varit så intresserade av varandra med nyfikna frågor etc. Vi har i diskussioner haft olika åsikter om hur mycket man ska jobba, hur länge barnen ska vara på förskola/skola, hur mycket tid man ska lägga på renovering av huset men även om vi har olika åsikter så har vi alltid löst det. Dock har diskussionen ofta slutat med att någon tystnar/backar, och det blir ingen ”vildare” diskussion eller bråk. Nu ska han bli delägare i ett företag, där vi också måste skriva äktenskapsförord, och jag har ju då också frågat hur det blir om vi skiljer oss (eftersom jag tycker att jag tar större ansvar för hem och barn när han ska jobba mer) och här har vi haft lite längre diskussioner.

När det gäller samlivet är det min lust som varit borta från och till ända sedan vi fick barnen. Bristen på sex har min man lyft vid några tillfällen och jag har då också sagt att jag gärna vill ha mer sex, men att lusten är låg. Ingen av oss har sedan gjort någon ansats till att ta tag i problemet ytterligare och han tycker att han gjort det han kan för att lösa problemet. Hos terapeuten faller polletten ner hos mig om hur denna brist på sex och närhet har påverkat honom, och ja, det kan man ju tycka att jag borde förstått tidigare. Men jag har verkligen inte förstått att han inte har känt sig älskad och åtrådd (men det fattar jag ju verkligen nu).

Vi har pratat en del kring bekräftelse och jag inser ju nu att vi båda har olika behov, men vi har försökt att ge den andra bekräftelse i den form som vi själva vill ha.

Efter två samtal hos terapeuten, och många diskussioner på kvällarna efter att barnen lagt sig, säger min man i januari att känslorna är borta och att han vill skiljas. Det kom som en total överraskning! Jag trodde att vi hade en svacka som vi skulle arbeta oss igenom, men han ser ingen framtid för oss.

När jag frågat honom om vad, lite mer specifikt, som gör att han väljer skilsmässa så har han svarat lite olika saker.

Det ena är kommunikationen, att vi inte har pratat tillräckligt om saker. Han känner att han har backat på saker som han egentligen tycker är viktiga för honom (dvs. jobba mer än 100%, hämta barnen senare på förskola/skola) och att han borde stått upp mer för de sakerna. Å andra sidan, å min sida, så jobbar han redan mer än 100%, jag tar 60% av hämtningar och lämningar, den mesta VAB, tar mer ledigt på lov och sommarlov för att barnen ska få vara ledig mer. Så visst, han kanske har backat i diskussionen – men vi/jag har löst det i praktiken så att han kan jobba mer.

En annan del han tar upp är vår (läs min) brist på att peppa och pusha när man vill ta sig an en utmaning. Att jag är negativ och inte kommer med glada tillrop. Det främsta exemplet är nu när han ska gå in som delägare i ett företag, där jag snarare undrar hur man lägger upp det ekonomiskt om vi skulle separera i stället för att vara glad för hans skull att han äntligen blir egen företagare.

Vår främsta diskussion har varit detta kring tid. Och nu i efterhand så inser jag att jag kanske varit väl ”hård” i mina tankar kring tid och vad man lägger den på. Jag vill inte att barnen ska vara för länge på förskola/skola, jag vill gärna att vi hittar på saker hela familjen, jag tycker inte att man alltid behöver lägga ribban på högsta nivån när man renoverar utan good enough kan vara helt ok ibland. Men här har min man haft en annan åsikt (sen tycker jag som sagt att detta har varit när vi pratat om detta – när jobbet sen pockar på, eller en renovering ska göras har det fått ta den tid det tar. Kanske ibland med viss diskussion från mig). Han tycker att han har fått ge avkall på sådant som är viktigt för honom, just för att jag pratat mycket om tid.

Han har tagit upp exempel som ligger några år tillbaka i tiden, när han byggde en bod på tomten och där jag, när det var klart, inte var stolt och glad över det han hade byggt, utan svarade honom när han skickade ett mms på boden, ett sms någonting i stil med ”vilken tid det tar”. Detta har etsat sig fast i honom, eftersom han verkligen var glad och stolt över det han gjort till familjen, men jag svarade så negativt. Eftersom vi också haft diskussioner kring hur mycket tid saker och ting ”bör” ta, så har jag ju säkert skickat ett sådant sms. Fast efter några dagars funderande, så gick jag tillbaks i vår sms-historik och kollade (jag slänger ju aldrig sms…). Där hittar jag tre mms på boden, skickade när jag och barnen var iväg (som vi ofta är när han ska bygga/fixa/renovera). Alla mina svar är positiva, tycker att han gör fina saker, hjärt-emojis osv. Inte ett spår av det negativa. När jag nu tagit upp detta med honom menar han att jag nog sa det, och inte skickade ett sms. Men han vet att jag sagt något, för känslan har verkligen etsat sig fast hos honom. Och så kanske det är, men det känns som han också bortser från det positiva som jag också (bevisligen) sagt. Att han förstorar saker när han tänker tillbaks.

Andra exempel i hur jag agerat ligger över åtta år tillbaks i tiden, som om jag inte har förändrats något sedan dess.

När jag ifrågasatt detta, så säger han att det KAN ha påverkat honom, inte som tidigare att det HAR påverkat honom. Han har bara försökt hitta förklaringar till varför det har blivit som det har blivit, men han vet inte riktigt om det har påverkat. Men då lyfter han det här med samlivet - det är det som verkligen fått honom att tappa alla känslor. Det verkar han i alla fall säker på. Och här kan jag ju inte ifrågasätta, jag vet ju att det har varit dåligt.

Ja, ett långt och osammanhängande inlägg. Han går i alla fall stenhårt in för skilsmässa, det finns ingen tanke på att jobba på det som varit problematiskt. Han har inga känslor, har inte haft det på länge (jag har inte vågat fråga hur länge) så det finns inget att jobba på. Jag har frågat om det finns någon annan, flera gånger, men han säger att det inte finns det. Jag tror honom, men tror kanske att det finns någon som fångat hans intresse, att han ser att det finns uppskattning utanför hemmet som han inte fått här, och då väljer han det. Eller ja, jag har ingen aning. Jag känner bara att han agerar på ett sätt som inte är likt honom, det är inte min omtänksamma man jag ser just nu. Men det verkar ju tyvärr vara vanligt när jag läser här.

1 gillning

Det här är ganska vanligt och så mänskligt. Vi visar kärlek på så många olika vis och har förstås ett behov av att bli bekräftade och få kärlek på det sätt som vi själva anser är just kärlekens språk. Klandra dig inte, minns det du gett, visat, sagt eller gjort.

Här fanns så mycket igenkänning! Mitt senaste förhållande var exakt så. Mitt ex hade massor av olika händelser som han inte kunde släppa och dessa blev bara starkare och starkare ju fler gånger han pratade om dem. Jag tror det är väldigt negativt för ett förhållande när man inte kan släppa saker utan bara bygger upp fler och fler minnen som blir en slags sanning. Och ja, det är förstås också en sanning men samtidigt finns det flera upplevelser av samma historia. Precis som du beskriver och går tillbaka i tiden, finns det olika sanningar, olika sätt att berätta det som hänt.

Jag får så mycket flash backs av din historia. Jag vet inte vad du känner och tänker, men jag upplevde både sorg och ilska över att det blivit så. Att allting förändrats och att man på något vis mött en gräns och därefter är det omöjligt att komma tillbaka igen.

Jag är ledsen att du behöver gå igenom det här. Men jag får en uppfattning om att du kanske inte heller varit så lycklig. Eller är du det? Var är du i den här processen?

Styrkekram <3

Jag tycker inte alls att det låter som att du har varit “hård” med tid. Ni har ju levt ojämställt för att han tvingat fram det genom att kräva att få lägga mer tid på sina egna grejer. Att du frågar hur det blir ekonomiskt om han vill ha äktenskapsförord på ett jobb som gör att han tjänar mer samtidigt som den praktiska konsekvensen blir att du får curla barn och hushåll åt honom är både rimligt och vettigt. Att du tar fasta på tiden handlar ju bara om att det är så du konkret kan visa ojämställdheten. Annars är den ju ofta smygande och svårdefinierbar.

Hur ska han nu lösa sitt föräldraskap om ni ska separera då? Tänker han överge ungarna så han kan jobba asmycket och bygga bodar resten av tiden?

Han har velat ha sex med dig och du har velat få av hans tid. Ni har båda bett om det ni vill ha och ingen av er har fått det ni ville ha.

1 gillning

Tack @Kasai för ditt svar! Och visst måste jag komma ihåg det jag gett, visat, sagt och gjort. Men just nu är det så svårt, när fokus ligger på det som inte varit bra (det är ju det man vill “reda ut”) men då känns det ibland som att det inte funnits något bra, varken i hur jag förmedlat kärlek eller i vad jag gjort. Men det är klart det finns mycket som varit bra också!

Min man säger ju att anledningen till att han tar upp saker som ligger tillbaks i tiden, är för att han försöker se om det finns ett mönster i allt som har varit (dåligt antar jag). Och det är säkert så att det finns. Många beteenden har man ju med sig, och om ingen säger att de inte upplevs som positiva, så tänker man kanske själv inte på dem. Men han jämför det med små sandkorn, som har skavt lite når de uppstod men han har valt att inte ta upp dem. Men nu verkar det vara ett helt raserat sandslott som hamnat framför honom, och då är skilsmässa den enda utvägen. Själv står jag som ett frågetecken och undrar hur så mycket småsaker kan leda till detta. Men såklart, om man är missnöjd med saker och ting, och aldrig tar upp dem så växer de ju och blir större.

Och det är väl det jag blir mest sorgsen och även arg över. Det känns som att jag inte fått en chans. Så mycket som hade kunnat göras annorlunda, om jag bara fått indikation på att han upplevde saker som fel. Eller att vi i alla fall kunnat diskuterat och pratat om det.

Om jag varit lycklig? Mycket bra fråga. Funderade mycket på den i går kväll. Jo, jag har varit lycklig. Men på senare år känns det som att det blivit sämre. Min man har bytt jobb tre gånger under ett år, senast i höstas, och efter det känns det som att vi inte drar riktigt åt samma håll. Eller snarare att han vill tänka mer på sig själv och glömmer att det numera finns en familj som har behov. Men jag har varit lycklig under stora delar av vår tid ihop.

Jag tänkte att det var en svacka, men tydligen inte. Eftersom han så snabbt bestämde sig för att skilsmässa var den enda utvägen, och jag står som ett frågetecken, så tänker jag att han tänkt på detta mycket längre än han vågar säga. Han visste nog redan när han föreslog parterapi att han ville skiljas, men hade nog tänkt att köra parterapin ett tag för att kunna säga att han gjort allt. Men den terapeut som vi hade ställde nog på honom lite för mycket, och frågade honom vilken del han hade i kommunikationen och samlivet, och eftersom han redan bestämt sig för att det är hos mig problemet ligger (säger han inte riktigt rakt ut, men underliggande) så kände han sig inte bekväm och valde att avsluta snabbt.

Tack @Nimue, det är skönt att få höra att man kanske inte är helt ute och cyklar. Ja, väldigt ojämställt har det varit. Vi har fallit in i traditionella roller, där jag stått för hushållssysslor och han tagit hand om hus och bil. Jag har dragit det stora lasset när det gäller projektlederi i familjen AB och allt som hör till med matlagning, barnens aktiviteter, vab, semestrar, sociala aktiviteter etc. Visst, fram till i höstas hämtade/lämnade vi lika mycket men jag valde att gå ner i tid när han ville jobba mer och ha barnen längre på förskola/skola.

Och nu när han ska gå in som delägare i företaget, så är det klart att jag vill att vi funderar på hur mitt arbete ska värderas. Och att jag tar upp det, är ju också för att det SKA skrivas ett äktenskapsförord att jag inte har rätt till något vid skilsmässa, även om jag varit med supportat honom i 10-15 år (vilket nu inte blir fallet). Så jag tycker också att det är en naturlig fråga, vad får jag i så fall? Jag har ju också ändå pytsat in 10-15 tkr mer i månaden än honom i familjen under hela vår tid tillsammans, och det har jag tyckt varit självklart. Men jag kan hålla med, jag borde varit mer positiv först och sen tagit upp farhågor. Lätt att vara efterklok.

Men ja, hur han ska lösa det nu. Ja, nu behöver han tydligen inte jobba så mycket varannan vecka, när han har barnen. De kommer nog att vara på förskola/skola 6.45 - 16.30 och det är ju inte så länge… och när han inte har barnen kommer han att lägga än mer tid på jobbet. Och en ev. framtida flickvän som har större sexlust.

Nä, det är ingen av oss som fått det vi har velat ha. Tror vi hade kunnat lösa det med bättre kommunikation, men det är ju lätt att säga i efterhand.

Nej, vet du vad, jag tycker inte alls att du borde ha varit mer positiv. Jag tycker inte du borde behöva vara manipulerande, trippa på tå och vara vag med vad som är extremt rimliga och relevanta krav. Det är inte alls konstigt att du reagerade negativt på att han både tänkt lägga mer tid på jobb och samtidigt skriva avtal för att utesluta dig från ekonomiska tillgångar på det, det låter som en fullständigt rimlig respons som man måste vara en ren dörrmatta för att vara positivt inställd till. Det hade ju varit en sak om hans framgångar inte skulle påverka dig på ngt sätt, men i det här fallet skulle du ju få ta över en ännu mer ojämställd arbetsbörda från honom samt få mindre av den tiden som du vill ha med honom.

Däremot kan det vara så att du kanske skulle ha varit ännu rakare och mer “affärsmässig” med vad du ser som problemet, ifall att det är så att det kommunicerats mer med gnäll, negativa kommentarer och att du hoppats att han skulle fatta själv varför du var missnöjd. Det kan jag inte säga från din beskrivning om det varit så, men ibland blir det nog så, det har jag nog själv gjort mig skyldig till.

Men är det verkligen säkert att det kunnat lösas med mer kommunikation? Som det låter för mig har han gett dig en riktig rutten deal, även efter kompromisser han nu alltså är missnöjd med. Hur kan du egentligen förhålla dig positiv och peppig till att få en rutten deal av honom? Får väl också påpeka att jag kan tänka mig att det är svårt att känna lust till sex med någon som kör över en och ger en en ojämställd, dålig deal för det gemensamma livet.

Fastnade i det här. Det sägs att ju mer man tänker på något, desto mer ser man det och hittar “bevis” på det man tänker. Jag tror utgångspunkten för din man är rätt, han vill se mönster, men eftersom han verkar vara fokuserad på att hitta bevis på “det som inte fungerat” ser han i stället delar av det som hänt. Och här kan man inte göra något. Du kan inte få honom att tänka på positiva saker om han är så inställt på att gå vidare. För mig känns det mer som att han försöker hitta sinnesro, förklaringar till varför det verkligen ska vara slut och därför är så fokuserad på den biten. För om han verkligen velat förstå allt som hänt, då hade han varit öppen för att lyssna och se saker från din synvinkel.

Återigen, känner så väl igen mig i detta. Precis så hade jag och mitt ex under en lång period. Jag tyckte själv det kändes så oerhört trist att “förstöra” så många fina minnen genom att gräva tillbaka och pinpointa något litet.

Var är du i processen? Hur känns allt för dig nu?

@Nimue I det här tror jag faktiskt att jag har varit ganska tydlig. Att om han ska lägga mer tid på sitt jobb så att jag får ta mer hemma, så tycker jag att det ska kompenseras på något sätt. Efter några dagar kom han hem och tog upp lösningen att jag då ev. skulle kunna få en större del av huset skrivet på mig - men det hann vi ju aldrig göra något åt. Men jag tror att bara att jag ställde kravet, innan jag visade hur översvallande glad jag är för hans skull, gjorde att han tappade lusten.

Nä, det är ju inte säkert att det hade gått att lösa med mer kommunikation. Bra poäng. Om det finns ett område där vi faktiskt pratat en hel del, men ändå inte riktigt hittat en gemensam hållning, så är det ju detta med tid. Men inser ju, när jag läst era svar, att jag kanske ändå inte nått fram till honom om vad det handlar om. För det handlar ju om att jag vill ha tid med honom, med honom och familjen! Men jag kanske har fått det att låta som att jag bara inte vill att han lägger tid på jobb /renoveringar. I ofs så om den ena delen ökar så måste ju något annat minska - men det är väl kanske inte så jag lagt fram det.

@Kasai Jo, det är ju lite det som är känslan - att det är saker som skavt under en (längre?) tid och att han på något sätt nu förstorar upp det hela och resultatet blir en skilsmässa. Det är ju som jag sagt inte så att jag tycker allt har varit tipptopp alla gånger, men att skiljas fanns liksom inte på världskartan! Och på något sätt rättfärdigar han det med sexlivet och saker som ligger en tid tillbaks, som är svåra att försvara sig emot. Men visst finns exempel även i närtid.

Var jag befinner mig? Ja, den första chocken har ju lagt sig. Men jag är ledsen, arg (mer och mer arg, det har jag inte varit så mycket annat än i små glimtar), uppgiven. Jag har svårt att sova (har fått ångestdämpande och sömnpiller utskrivna), svårt att äta (gått ner 8 kg på en ganska tunn kropp), kan inte koncentrera mig längre stunder på jobbet pga nedstämdhet och trötthet så jag är sjukskriven på 50% i några veckor till. Går till en terapeut (samma som vi gick på parterapin hos, så han har träffat oss båda vid några tillfällen) och det känns bra. Pratar med syskon och vänner och ältar en hel del. Men det är svårt, de vet ju inte vad de ska säga. Detta kommer ju lika mycket som en chock för dem.

1 gillning

När det gäller samlivet/sexlivet tog jag upp det häromdagen med honom. Jag vet att problemet har legat hos mig, men vi har också haft en väldigt ojämställt förhållande (inte en ursäkt dock). Jag har roddat väldigt mycket kring vardagsbestyren som matlagning, barnens aktiviteter, sociala aktiviteter, vab etc. medan min man fokuserat på jobb, renovering och bil. Och barnen, han är väldigt bra med barnen. Men medan jag kommer hem från mitt jobb varje dag, fixar med maten för att det ska hinna bli klart i tid, kör barnen till aktiviteter etc. så kan han lägga sig på golvet och bygga lego. Viss uppdelning har bara blivit (t ex matlagning där jag har större intresse), vissa har vi gjort aktiva val kring (vissa aktiviteter, där jag väljer att träna samtidigt). Ändock ojämställt.

Men med detta sagt, så tycker han att han har gjort sitt för vårt samliv eftersom han har tagit initiativ både till närhet, sex och kramar etc. samt att han har tagit upp detta vid några tillfällen att han saknar att vi inte har sex. Jag har då hållit med honom, för det saknar jag också och vill ha mer, men också sagt att jag inte har så stor lust. Och här har det stannat. Han tycker nu, att vi var överens, detta är något vi båda saknar och vill ha mer av och absolut det var vi. Men han har ju inte gjort någon ansats till att öka min lust - den ökar ju inte bara för att vi pratar om att vi båda vill ha mer sex. Snarare kan det göra att man känner en ännu större press. Och jag menar inte att skylla ifrån mig. Men han ser inte alls att han hade kunnat göra mer. Jag funderade häromdagen på när han senast tog initiativ till att fixa barnvakt så att han och jag skulle kunna hitta på något själva - det var våren 2016. Dessutom är det jag som tagit alla helgmornar de senaste åren, de gånger jag försökt få honom att gå upp med barnen för att jag ska få sova ligger han och drar sig så länge att jag blir klarvaken. Har man verkligen gjort allt? Men här är det som att prata med en vägg. Vi var ju överens enligt honom, att båda ville ha mer sex.

1 gillning

Du har inte varit positiv och bekräftande men ursäkta mig vad har han gjort för dig då? Nu ska du dessutom ”låta” honom jobba ännu mer, han blir delägare och vid en ev skilsmässa får du inget för detta, äktenskapsförord… elakt och manipulativt, han är egoistisk och ser inte till familjens/relationens bästa. Ni är två och allt kan inte vara på hans villkor utan att han respekterar och ger dig tid och utrymme i hans liv. Visar han uppskattning för dig i vardagen? Så hade det varit lättare för dig att vara positiv och berömma hans bod. Istället bygger han passiv aggression…

Hade du inte haft mer lust om du fått mer tid och uppmärksamhet fr honom, inte bara när du ska applådera hans arbete/vad han hittar på?
Istället är du trött och sliten och han bara jobbar med sitt, kanske tycker han att han gör detta för er och visst kan det vara så men relationen behöver också tid. Läs artikeln ovan.

Han verkar ha kommit förberedd och färdigformulerad till er rådgivning medan du bara fick ta emot. Han vill lägga all skuld på dig. Det blir lättare för honom då att inte se sin egen roll i detta och förmodligen har han redan någon annan i tankarna…

2 gillningar

Du skriver att det kommer bli skilsmässa, samtidigt verkar du fundera över alternativ. Eller har jag missuppfattat?

Om det är så att det ändå finns en gemensam vilja att hitta tillbaka då har jag två råd.

Eftersom han vill jobba så mycket och du inte vill hamna ännu längre in i kvinnofällan så föreslår jag att ni skaffar barnvakt, städhjälp och har en dejtkväll/vecka.

Det där med äktenskapsförord är förmodligen ett krav från de andra delägarna, de kan ju inte riskera att en helt oengagerad fd make/maka blir inblandad i företaget.

Med hjälp av en jurist kan du se till att bli kompenserad både i nutid och i en eventuell framtida vinstutveckling.

Självklart ska en ev arbetstidsförkortning för dig för att få familjen att funka kompenseras med extra pensionssparande etc,

Nej, jag funderar inte på alternativ för han vill inte. Han har inga känslor kvar. Och det känns som att han tycker att stora delar är mitt fel (även om han aldrig skulle uttrycka sig så) men jag försöker att hitta vad jag ser har varit problemet o vad vi kunde gjort annorlunda. Och inte bara köpa hans förklaringar, vilket jag gjorde i början och har mått riktigt dåligt av. Jag vet att jag har en stor del i detta, men vill förstå hur han menar, därav mitt analyserande och ifrågasättande.

Städhjälp har vi haft, barnvakt också för ett antal år sen under tiden vi planerade vårt bröllop (vi har ingen familj i närheten). Jag initierade att ta upp barnvakteriet förra våren men sen kom corona och det kändes inte ok. Så tack för dina tips, men han vill inte.

Jo, visst kan man tycka att bekräftelse i vardagen är en viktig del i ett fungerande sexliv. Och nu ska jag inte säga att han aldrig gett mig det. Men ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag ju att jag velat ha hans uppmärksamhet och velat vara med honom och familjen. Och visst, han har velat vara med mig också men eftersom han aldrig initierar något - då får man ju känslan av att inte vara högsta prio. Och när jag skriver detta, så inser jag ju att det hade kunnat vara han som skrev samma sak om vårt sexliv…

Den där artikeln har jag läst, den är så talande.

Så otroligt ledsen nu. Varför har vi inte kunnat nå varandra? Varför har vi inte försökt prata med varandra om vad som gnager, innan det är för sent?

Igår kväll när min man skulle lägga sonen så frågade sonen om jag inte kunde lägga mig bredvid en stund, men jag sa att jag hade annat (vi tar varannan kväll) och gick iväg. Men när jag gått därifrån så tänkte jag, vi kommer ju aldrig kunna natta tillsammans framöver :pensive: Så då gick jag tillbaks och sonen blev så glad över att båda föräldrarna var på plats för nattning. Mitt hjärta går sönder.

4 gillningar

Jag tänker att det här arbetet gör du allra bäst hos en psykolog/terapeut som också kan guida dig mer rätt i din process. Det finns en fara med att fastna i massa frågor, tankar och analyser vilket sedan leder till att du konstant lever i det som varit i stället för här och nu. Både min exman och mitt ex fastnade under en lång tid i “vad var det som gick fel” och jag använde mycket av min tid på att försöka förklara och svara på frågor. Problemet var att ju fler gånger vi pratade, desto fler följdfrågor och tankar ledde det till. Min tanke var att stötta men efter ett tag insåg jag att det enda vi gjorde var att prata om det som varit om och om igen. Varken han eller jag mådde bra av det. Så till slut valde jag att säga att jag inte kan ge fler förklaringar, pratstunder eller reflektioner. Därefter blev det en lång paus i allt sådant, endast kontakt om barnen. Nu kan jag och mitt ex ses utan att vi hamnar i dialoger om det som varit.

Jag menar inte att det här kommer hända dig, men vill ge dig en annan syn. Jag tror att sann acceptans finner du endast i ditt eget arbete, när du väljer att acceptera det som hänt oavsett om du har alla svar eller inte. En skicklig psykolog stöttar dig i det arbetet!

Kämpa på och styrkekram!

Tack, och jag ska försöka att inte fastna i ältande. Men hittills har jag bara svalt hans förklaringar och mått väldigt dåligt av dem. Men efter samtal med terapeut o nära vänner, så inser jag att jag måste börja ifrågasätta vissa saker och inte bara köpa hans version. Och det är först de senaste veckan/veckorna som jag gjort det, så än tycker jag inte att jag ältar.

När jag frågat honom om vad han gjort fel i vårt förhållande är hans svar att han borde sagt ifrån tidigare när jag betett mig på ett sätt som han inte mår bra av (tex varit negativ) och att han borde stått på sig när saker varit viktiga för honom.

Jag är egentligen inte ute efter att hitta den skyldiga, men vill inte att han ska tro att han är utan skuld i detta - löjligt kanske. Det ändrar inget, men jag mår ändå bättre om jag står upp lite för mig själv.

210308

Föll ner i ett svart hål igår igen. Borde ha lyssnat på @Kasai och inte ältat, men man vill ju så gärna ha några svar, eller något litet erkännande att han också kunde agerat annorlunda. Men allt jag tar upp med honom resulterar i “det var för att du inte ville ha sex”, “det var för att du sa den där saken för åtta år sen”, " det var ju för att du…" Naivt tror man ju att en person man älskat i 11 år skulle kunna ha lite öppenhet för att vissa saker från hans håll inte varit helt perfekta.

När barnen sen ville gå på en pokémonrunda orkade jag inte följa med, utan han fick gå själv med dem. När vi sen stod och lagade mat (ja, sånt gör vi tillsammans en hel del nuförtiden) så fick jag sån gråt- och ångestattack att jag inte kände att jag kunde vara kvar hemma. Så jag tog på mig kläder och grät fram att jag skulle gå ut en stund och att han fick ta maten med barnen själv eftersom jag bara känner mig värdelös över att allt är mitt fel. Men så har han inte menat det menar han - men eftersom vi stod i hallen, jag grät och barnen satt i rummet bredvid så gick jag bara. Och var ute i 1,5 timme och bara gick, och gick. När jag lugnat ner mig lite ringde jag en syster som sa kloka saker. Kom hem lagom till att barnen skulle lägga sig, så då nattade jag dem. Och sen följde två timmars tystnad i soffan, innan han tog upp detta igen. Och jag sa att han hela tiden går i försvarsställning när jag tar upp något, det blixtrar till i hans ögon och sen går det inte nå fram. Och allt är hela tiden mitt fel. Att han inte har initierat något med familjen, det var ju för att han fått för lite närhet och sex. Att han inte initierat något för oss att göra, är ju för att han inte fått sex. Att han inte tagit barnen och åkt iväg för att jag ska få lite tid själv hemma i huset - det var för att jag inte sa ett datum. Att han inte frågat om sovmorgon är för att jag för x år sen sa att jag kunde ta barnen eftersom jag ändå är pigg på morgonen. Att han inte tagit tag i sina intressen/hobbys är för att jag sa någonting för 8 år sen.

Varit ledsen hela morgonen och ska försöka jobba lite nu. Jag orkar inte vara så här ledsen! Ibland känner man sig stark och tänker att ok, då är det väl så här nu då. Men sen händer något och man bara rasar. Jag inser ju att det kommer att vara så ett tag, men fy fan vad jobbigt det är. Jag hoppas jag är stark nog att inte ta upp det här med honom igen, det ger mig ju ingenting förutom en känsla av att vara en värdelös fru och människa.

1 gillning

@Koriander Vad jag känner igen mig i det du skriver. Här hemma är det likadant. Jag försöker också prata om allt och behöver vissa svar men se samtalen slutar också bara med att allt varit mitt fel, att allt rotar i att jag inte gett honom tillräckligt med närhet, bekräftelse och sex. Han kan också hänger upp sig på små saker jag sagt för x antal år sedan. Ingen självinsikt.

Jag läste en artikel för några veckor sedan som förklarade ganska bra att den som lämnar bygger upp en slags mur och endast ser de sakerna som var dåliga för att rättfärdiga för sig själv att den har tagit rätt beslut. Den som blir lämnad däremot fokuserar på det som har varit bra. Man utvärderar samma relation alltså på helt olika sätt.
Min man har sagt till mig att han inte har något mer att säga mer än det vi pratat om, att jag ska sluta älta då vi ändå inte kommer fram till något. Så jag har beslutat mig för att inte söka samtalet igen men det är svårt för man vill ju ändå få honom att förstå att man inte är så värdelös och dålig som de får en att må.

Jag förstår dig så väl att du inte vill vara såhär ledsen mer, jag orkar heller inte med alla dessa känslor. Hur svårt kan det vara att bara ha det bra ihop? Man har väl samma mål i det att man bara vill känner sig älskad och trygg.

Jag har tyvärr inga tips men vill ändå visa att du inte är ensam! Styrkekramar till dig!

Det här kanske inte är en helt politiskt korrekt tanke, men för egen del har jag funderat på om det inte ligger ganska biologiskt hos oss kvinnor att inte vilja ha sex med en man som vi inte upplever engagerar sig och investerar tillräckligt i de barn man redan fött till karln. Från ett evolutionärt perspektiv vore det faktiskt ganska korkat att fortsätta föda barn åt någon som inte gör det.

Men även om vår problematik inte är exakt samma så känner jag ändå igen mig i känslorna. Det blir ett gisslandrama där man bara kan förlora. Man ställer upp på sex för att han ska få må bra och få sina behov tillgodosedda - ,men får aldrig igen det fullt ut. Han kanske blir lite gladare och trevligare en stund men det där engagemanget man verkligen ville ha får man inte. Så kan man välja mellan att inte ligga och han blir allt surare och man får verkligen inget man vill ha, eller så kan man ställa upp på sex fast man känner sig utnyttjad och sårad och då kan man få lite småsmulor i gengäld kanske.