Tillsammans med min man sedan 11 år, gifta i tre år, två barn på 8 och 6 år. I november tog han upp att han ville att vi skulle gå i parterapi eftersom han ansåg att vi hade bekymmer som vi måste ta tag i. Efter den första chocken så kände jag också att detta var ett bra beslut, att vi nu tar tag i det gnissel som funnits en stund.
Vi fick ganska snabbt tid hos en privat terapeut dit vi gick två gånger i rask takt i början av december. Anledningen till att vi hamnat där vi gjort, handlar främst om två saker: kommunikation och samliv.
Kommunikationen har haltat en del det senaste året/åren (?). Vi har lite tagit varandra för givna, inte varit så intresserade av varandra med nyfikna frågor etc. Vi har i diskussioner haft olika åsikter om hur mycket man ska jobba, hur länge barnen ska vara på förskola/skola, hur mycket tid man ska lägga på renovering av huset men även om vi har olika åsikter så har vi alltid löst det. Dock har diskussionen ofta slutat med att någon tystnar/backar, och det blir ingen ”vildare” diskussion eller bråk. Nu ska han bli delägare i ett företag, där vi också måste skriva äktenskapsförord, och jag har ju då också frågat hur det blir om vi skiljer oss (eftersom jag tycker att jag tar större ansvar för hem och barn när han ska jobba mer) och här har vi haft lite längre diskussioner.
När det gäller samlivet är det min lust som varit borta från och till ända sedan vi fick barnen. Bristen på sex har min man lyft vid några tillfällen och jag har då också sagt att jag gärna vill ha mer sex, men att lusten är låg. Ingen av oss har sedan gjort någon ansats till att ta tag i problemet ytterligare och han tycker att han gjort det han kan för att lösa problemet. Hos terapeuten faller polletten ner hos mig om hur denna brist på sex och närhet har påverkat honom, och ja, det kan man ju tycka att jag borde förstått tidigare. Men jag har verkligen inte förstått att han inte har känt sig älskad och åtrådd (men det fattar jag ju verkligen nu).
Vi har pratat en del kring bekräftelse och jag inser ju nu att vi båda har olika behov, men vi har försökt att ge den andra bekräftelse i den form som vi själva vill ha.
Efter två samtal hos terapeuten, och många diskussioner på kvällarna efter att barnen lagt sig, säger min man i januari att känslorna är borta och att han vill skiljas. Det kom som en total överraskning! Jag trodde att vi hade en svacka som vi skulle arbeta oss igenom, men han ser ingen framtid för oss.
När jag frågat honom om vad, lite mer specifikt, som gör att han väljer skilsmässa så har han svarat lite olika saker.
Det ena är kommunikationen, att vi inte har pratat tillräckligt om saker. Han känner att han har backat på saker som han egentligen tycker är viktiga för honom (dvs. jobba mer än 100%, hämta barnen senare på förskola/skola) och att han borde stått upp mer för de sakerna. Å andra sidan, å min sida, så jobbar han redan mer än 100%, jag tar 60% av hämtningar och lämningar, den mesta VAB, tar mer ledigt på lov och sommarlov för att barnen ska få vara ledig mer. Så visst, han kanske har backat i diskussionen – men vi/jag har löst det i praktiken så att han kan jobba mer.
En annan del han tar upp är vår (läs min) brist på att peppa och pusha när man vill ta sig an en utmaning. Att jag är negativ och inte kommer med glada tillrop. Det främsta exemplet är nu när han ska gå in som delägare i ett företag, där jag snarare undrar hur man lägger upp det ekonomiskt om vi skulle separera i stället för att vara glad för hans skull att han äntligen blir egen företagare.
Vår främsta diskussion har varit detta kring tid. Och nu i efterhand så inser jag att jag kanske varit väl ”hård” i mina tankar kring tid och vad man lägger den på. Jag vill inte att barnen ska vara för länge på förskola/skola, jag vill gärna att vi hittar på saker hela familjen, jag tycker inte att man alltid behöver lägga ribban på högsta nivån när man renoverar utan good enough kan vara helt ok ibland. Men här har min man haft en annan åsikt (sen tycker jag som sagt att detta har varit när vi pratat om detta – när jobbet sen pockar på, eller en renovering ska göras har det fått ta den tid det tar. Kanske ibland med viss diskussion från mig). Han tycker att han har fått ge avkall på sådant som är viktigt för honom, just för att jag pratat mycket om tid.
Han har tagit upp exempel som ligger några år tillbaka i tiden, när han byggde en bod på tomten och där jag, när det var klart, inte var stolt och glad över det han hade byggt, utan svarade honom när han skickade ett mms på boden, ett sms någonting i stil med ”vilken tid det tar”. Detta har etsat sig fast i honom, eftersom han verkligen var glad och stolt över det han gjort till familjen, men jag svarade så negativt. Eftersom vi också haft diskussioner kring hur mycket tid saker och ting ”bör” ta, så har jag ju säkert skickat ett sådant sms. Fast efter några dagars funderande, så gick jag tillbaks i vår sms-historik och kollade (jag slänger ju aldrig sms…). Där hittar jag tre mms på boden, skickade när jag och barnen var iväg (som vi ofta är när han ska bygga/fixa/renovera). Alla mina svar är positiva, tycker att han gör fina saker, hjärt-emojis osv. Inte ett spår av det negativa. När jag nu tagit upp detta med honom menar han att jag nog sa det, och inte skickade ett sms. Men han vet att jag sagt något, för känslan har verkligen etsat sig fast hos honom. Och så kanske det är, men det känns som han också bortser från det positiva som jag också (bevisligen) sagt. Att han förstorar saker när han tänker tillbaks.
Andra exempel i hur jag agerat ligger över åtta år tillbaks i tiden, som om jag inte har förändrats något sedan dess.
När jag ifrågasatt detta, så säger han att det KAN ha påverkat honom, inte som tidigare att det HAR påverkat honom. Han har bara försökt hitta förklaringar till varför det har blivit som det har blivit, men han vet inte riktigt om det har påverkat. Men då lyfter han det här med samlivet - det är det som verkligen fått honom att tappa alla känslor. Det verkar han i alla fall säker på. Och här kan jag ju inte ifrågasätta, jag vet ju att det har varit dåligt.
Ja, ett långt och osammanhängande inlägg. Han går i alla fall stenhårt in för skilsmässa, det finns ingen tanke på att jobba på det som varit problematiskt. Han har inga känslor, har inte haft det på länge (jag har inte vågat fråga hur länge) så det finns inget att jobba på. Jag har frågat om det finns någon annan, flera gånger, men han säger att det inte finns det. Jag tror honom, men tror kanske att det finns någon som fångat hans intresse, att han ser att det finns uppskattning utanför hemmet som han inte fått här, och då väljer han det. Eller ja, jag har ingen aning. Jag känner bara att han agerar på ett sätt som inte är likt honom, det är inte min omtänksamma man jag ser just nu. Men det verkar ju tyvärr vara vanligt när jag läser här.
Så då gick jag tillbaks och sonen blev så glad över att båda föräldrarna var på plats för nattning. Mitt hjärta går sönder.