Mina problem har inget direkt med relation eller skilsmässa att göra men jag hänger inte på andra forum och skulle verkligen behöva input.
För lite mer än 1,5 år sedan började jag på ett nytt jobb. Allt kändes ju bara så himla bra. Jag såg verkligen framemot att börja, lära mig nytt och att vara del av en stor utveckling som lovades – jag skulle ansvara för mycket av den utvecklingen enligt min chef.
Några veckor in i på det nya jobbet började jag ana att saker och ting inte var som de skulle. Högg chefen direkt som gav en rimlig förklaring med löfte om att det skulle bli bättre. Tiden gick och det visade sig att HR hade samtal med min chef om hennes ledaskap. Sen sa chefen upp sig, fick gå på stående fot. Den första månaden lyckades vi i arbetsgruppen hålla skutan flytande sedan sjönk den som en sten och det kröp sakta men säkert fram att chefens chef hade varit ett enormt större problem än chefen som slutade. Men chefens chef är BFF med högsta hönset och kommer ALDRIG att bli ifrågasatt.
Jag är själv engagerad fackligt men stöter på patrull så fort jag försöker dra i några problem. Jag ska vara försiktig så att jag inte ”stöter” mig med ett visst urval av cheferna när jag väljer mina fighter.
Men för att återgå till kärnfrågan, min situation:
På min enhet förekommer det favorisering. Team lead som ska ansvara favoriserar en kollega som får allt stöd så fort hon bara blinkar. När jag ber om utbildning inom vissa områden får jag till svar ”vad mer behöver du lära dig” följt av ett nej till utbildning.
Sen har vi rasterna! Jag vill ha en förmiddagsrast och en på eftermiddagen. Jag vill lyfta på röven och komma ut och få frisk luft. Jag har sagt det så många gånger till team lead som är ansvarig för schema och planering men får svaret att ”rast tar man när det finns möjlighet”. Det betyder att jag måste be mina andra kollegor om lov så att de bemannar upp så att jag kan gå på rast. Det blir rätt mycket suckar och gnäll när jag varje dag ber om avlösning! Mycket tandgnissel från andras håll alltså.
Det där var bara att skrapa på ytan. Jag orkar inte gräva ner mig i det hela igen!
I helgen tog det mig TVÅ DYGN att bli mig själv. I söndags tog min man fram mina träningskläder som jag brukar ha på mig när jag är ute och vandrar långt. Han fick nästan klä på mig och stoppa mig i min favorit hoodie, snöra på mig skorna och köra ut mig i skogen. Han vet att jag behöver mina promenader, helt för mig själv med lurar på huvudet. Samtidigt som han ville ge mig det utrymmet var han ju orolig för mig. Så min 10 km promenad hade han stenkoll på via telefonen.
Efter 5 km släppte den enorma klumpen som jag hade inombords. När jag kom hem med 1 mil i fötterna satte jag mig med maken och grät. Han lyssnade, kramade, ställde frågor. När jag var färdig sa han ”jag tycker att du ska säga upp dig, pengar är inte allt”.
Och här är nog anledningen till att jag skriver allt det här på detta forum. Med tiden, efter krisen, har jag varit väldigt noga med att alla mina beslut kring mig själv aldrig ska sätta mig i en situation där jag känner att jag inte kan stå på mina egna ben om det mot förmodan skulle hända något och jag blir ensamstående. Att lämna ett jobb (som jag avskyr) för att vara arbetslös skrämmer skiten ur mig. Jag har varit arbetslös EN dag sedan jag fick mitt första jobb efter högskolan. Samtidigt kan jag inte blunda för faktumet att jag mår oerhört dåligt på mitt nuvarande jobb. Jag kan inte vända mig till någon om det heller, med undantag för maken. Vart jag än vänder mig på jobb för att kolla om det finns alternativ så blir jag varnad för att dra igång något med tanke på chef X, y, z.
I ärlighetens namn som vet jag inte vad jag ska göra. Säga upp mig eller riskera att braka in i väggen?
Jag letar andra jobb men de växer inte på träd!
Har någon något råd att ge?
Vad bra att du får det stödet av maken! Du har verkligen hamnat på ett riktigt giftigt ställe! Jag förstår att du väljer att rädda dig själv! Jag har aldrig sagt upp mig utan att ha ett nytt på gång, så jag förstår din tvekan.
Pröva att byta bransch? Jag vet inte var din utbildning ligger, men det finns ju många branscher som man ändå kan komma in i från sidan så att säga.
Skicka gärna PM om du vill prata mer eller få tips!
Om du verkligen är orolig för att gå in i väggen så säg upp dig. Annars kanske du kan sjukskriva dig ett kortare tag?
Det där med att sjukskriva sig. Det ligger så långt ifrån min natur att sjukskriva mig om jag verkligen inte är sjuk så det tar emot.
Vem sjukskriver mig för att jag inte mår bra på jobb?
När kräver arbetsplatsen att du inkommer med sjukintyg? Fram tills dess är det ju du själv som gör det. Säg migrän, illamående eller yrsel eller något liknande som inte syns på utsidan. Ta bilen en bra bit bort innan du går på dina promenader.
Och sök jobb väldigt brett!
Jag jobbar inte i samma kommun som jag bor i så det behöver jag inte tänka på alls. Så länge jag går ut bakvägen är det ingen som kan se mig om det skulle krisa och skogen ligger bara runt nästa krök.
Sju dagar kan jag vara hemma utan läkarintyg.
Jag kollade arbetsförmedlingen idag. I min kommun var det 95% vård jobb utannonserade och det kan jag inte göra av tusen anledningar, främst för att jag saknar utbildning. Resterande 5% var inom byggbranschen. Jag må inte ha tummen mitt i handen men jag kan inte mura och snickra
Generellt så har jag alltid varit en sådan som alltid har landat ett nytt jobb, innan, jag sagt upp mig. Vilket även alltid varit mitt generella råd till nära och kära, men även som anonymt råd.
Dvs, fortsätt söka jobb! Men även som @Restenavlivet säger – kanske bredda sökfältet… andra branscher, andra typ av yrken (där din utbildning, kompetens, erfarenhet, trots allt kan ”räknas hem” så att säga…).
Det andra generella, jag har alltid varit en sådan som ”röstat med fötterna”, dvs den dagen jag känner att jag inte riktigt trivs, eller jag känner mig ”färdig” då har jag sökt mig vidare. Jag har aldrig varit en sådan som efterfrågat ”vidareutbildning”, ”andra arbetsuppgifter”, ”annan tjänst”, hos en och samma arbetsgivare.
Sen har jag iofs haft tur i min ”karriär” att jag både trivts generellt bra med både arbetsgivare, närmsta chef, mitt jobb, OCH har kunnat söka mig vidare när jag känt att det varit dags.
Har även haft tur med att jag aldrig har blivit uppsagd, har aldrig fått ”sparken”, har aldrig blivit utfryst eller mobbad på en arbetsplats. Har aldrig varit ”ofrivilligt” arbetslös, endast en gång i mitt liv har jag sagt upp mig utan att ha haft ett nytt jobb på gång. Det tog tid att ta det steget, för jag var, precis som du, livrädd (!). Men insåg att situationen var ohållbar för mig själv, och för min familj (på den tiden).
Å andra sidan så är jag tyvärr många gånger en alldeles för lojal och ”nyttig idiot”.
Vidare, har med åren också kommit till ro med att ”ett jobb är bara ett jobb”. Vilket för mig, som självdiagnosticerad arbetsnarkoman, är en stor insikt (!). Får man ingen klapp på axeln, får man ge sig själv en. Får man inget gehör för åsikter, tankar, idéer, sitt engagemang. Ok, skit i det då. Då sköter jag mitt jobb, och endast mitt jobb.
Dvs. Energi. Lägg din energi på dig. Inte andra, inte annat, kanske fult att säga – men kanske strunta i det fackliga engagemanget… Det är inte ditt ansvar att se till att er enhet funkar… Dvs, hushåll med din energi för att orka med ditt arbete och dig själv och ditt privatliv…
Pengar är inte allt. Att gå ner X(X)tusen i lön kan absolut vara värt det om det handlar om att trivas på sin arbetsplats, med kollegor, med sin eller andra chefer (!), eller för den (stora) delen trivas med sitt liv och kunna känna sig ”fungerande” för sig själv och gentemot en partner och familj.
Livet är för kort för att år ut och år in vantrivas med en dålig arbetsgivare, en dålig organisation, en dålig chef (!).
Håll i dina andningshål! Hitta fler om så krävs! Så även på din arbetsplats…
Arbetsförmedlingen har verkligen inte så stor andel av jobben. Kolla blocket jobb, Kolla LikedIn och även på Facebook.
Vad jobbar du i för bransch?
Det här blir kanske inte det svar du önskar, men chansen att få ett nytt jobb medan du fortfarande är anställd är ju otroligt mkt högre än i positionen som arbetssökande.
Vet inte hur gammal du är, men börjar du närma dig övre medelålder så skulle jag säga att det blir ännu mkt svårare att få något som arbetslös.
Så till syvende och sist är det enkla svaret, stanna kvar till dess du hittar ett annat jobb… och det lite svårare att det kan bara du bestämma och det nyttjar ju inget till att gneta på till priset av att bli långtidssjukskriven heller, inte i dessa dagar.
En liten fundering bara, hoppas du inte tar illa upp… men skulle du kunna tänka dig att “tagga ner” lite även om det säkert eg inte ligger i din natur. Dvs göra ditt jobb och släppa all egen känsla av ansvar för att försöka bidra till lösning av de problem som finns på arbetsplatsen/arbetsgruppen och bara göra ditt alltmedan du fortlöpande söker nytt jobb?!
Ibland måste man vara lite streetsmart i valet mellan pest eller kolera 
Jag tar inte illa upp.
Jag har taggat ner MASSOR. Problemet är att vi är beroende av varandra. Nisse måste göra x för att Kalle ska kunna göra z. Det hänger liksom ihop.
Ett annat problem är att jag är beroende av information från mina kollegor för att kunna sköta mitt jobb. När de inte skriver protokoll från möten som jag inte har varit med på (sjuk t.ex) och sedan sitter på infon då blir det en jäkligt stor pannkaka och det biter mig i röven. Så jag vet inte hur mer jag ska göra för att “taggar ner”.
Jag har alltid varit engagerade inom facket. Men på denna arbetsplatsen valde jag att vara det för att få reda på saker som är viktiga för mitt jobb eftersom kommunikation är en bristvara på det här stället.
Efter helgens emotionella trauma (så känns det) så kommer jag fokusera på mig själv. Måste jag möta utomstående kommer jag att vara trevlig och professionell men annars kommer jag bara fokusera på mig själv.
Jag hade gladeligen bytt kontorsjobb mot något fysiskt. Vara utomhus. Men jag hittar inget… just nu i alla fall.
Jag är kommunvägledare just nu, utbildad inom migrationsfrågor (en väldigt diffus utbildning). Jag har drivit företag och så länge jag slipper bokföringen är jag nöjd.
Jag förstår. Men, och detta är inte meningen att trigga dig… Men (ovan) är det “Kalle” som går till “Nisse” för att påtala x för att kunna göra z…? Eller, är det “Stark1”… som påtalar detta…!?
Jag förstår problematiken och dynamiken, som det ofta är på många arbetsplatser. Själv har jag väl haft “turen (och oturen)” att ha ett ganska självständigt arbete, och inte så ofta jobbat i “team” på samma sätt. Dock så är jag “näst-högste-chef” vilket innebär att jag blir indragen i allt och lite till många gånger… vilket tenderar gå ut över “mitt egna arbete” (inte minst tidsmässigt!).
Men jag tror som sagt ändå lite på att hitta sätt att “tagga ner” på… lite som @Noomi är inne på.
Försöka att inte bränna ljuset i båda ändar. Speciellt som du skriver att det tar flera dagar av privat tid för att landa efter en arbetsvecka. Det är ju i sak allvarliga tecken. Som du, men även din partner, verkar vara uppmärksamma på. Vilket i sig är bra!
Trevlig och professionell. Alltid. Men ibland behöver man säga nej, eller få andra att förstå att nu “svämmar det över på skrivbordet”, eller att “tidplanen suger…” eller att det “är inte mitt j-la ansvarsområde”.
Häng i! Håll utkik efter andra jobb.
Finns det stress i och på “privat tid” - se över även detta… andningshål som sagt.
i all välmening!
Jag tar inget som kritik. Jag läser och tar till mig för jag behöver det!
Lite som att ha en flytväst.
Oftast blir det att om inte jag påtalar så blir inte arbetsuppgiften gjord sen får jag ta vid och göra två saker istället för en. Eller så får jag ingen lunch för att det är en deadline som ska hållas.
Team lead och chef ser detta men gör inget för de vet att jobbet ändå blir gjort så varför lägga energi på något. Istället går min tid och energi åt.
Att gå ner i tid kanske inte är så dumt…
Det finns gott om andningshål i det privata. Och bra träning som ger mig en bra kick. Där får jag bara dra mig själv i örat så att jag inte tränar för mycket då jag behöver vilan.
Nu är det i senaste laget, men kolla om pastoraten i ditt område har tillsatt säsongsarbetarna som sköter kyrkogårdarna över sommaren. Det kan vara mycket läkande arbete.
Menar du över sommaren?
För nej, jag har 5 veckors semester och jag behöver den desperat 
Nej, det är ett jobb för sommarhalvåret. Vet inte hur de gör med semester. Vet dock flera som har haft det som avbrott i karriären för att sedan ladda om.
Som jag trodde, och anade… Och tyvärr ack så vanligt… på många, för att inte säga, de allra, allra flesta arbetsplatser (inte för att det hjälper dig!!).
Kanske dags att för dig, börja praktisera “silent quitting”. Dvs, du gör ditt och inget mer. Eftersom jag är chef borde jag inte uppmuntra dig till detta. 
Men även som chef så kan sådant behöva belysas, speciellt i arbetsgrupper, för dels så kan en individ ta på sig allt och lite till (tills gränsen är nådd och det leder till egen uppsägning eller sjukskrivning) dels så kan det givetvis skapa osämja i en arbetsgrupp… not so fun AWs…
Detta är ett vanligt förekommande fenomen. Inte sällan kan man se det hos yngre generationer… dare I say… MEN ibland kan även jag som gammal stofil tycka att det kan finnas ett visst hälsosamt inslag i det hela (OM det är så att det finns grundläggande problem i en organisation) dvs att man gör sitt och inget mer… jobbet är liksom inte allt här i livet… lever jag för jobbet eller jobbar jag för att leva…? nog med klyschor…
Ibland behöver en deadline eller två missas för att saker skall komma upp till ytan… (borde jag inte heller säga!) Men jag praktiserar detta för min egen del… enda sättet att inte springa in i den berömda väggen - och det, det finns det ingen arbetsgivare som tackar en för… trust me…
Uppmuntra du!! Jag behöver bli lite rebellisk av mig
AW vad är det för något?
Skämt å sido. De gånger det har blivit någon AW är det jag som har dragit i gång det. Jag slutade för ett år sedan med att försöka. Folk gnäller att det inte blir något men de tar inte tag i det.
Jag har å andra sidan checkat ut på den biten och bestämt mig för att inte följa med om det blir aktuellt. Min tid är för värdefull känner jag.
Jag gjorde det. Valde att missa en deadline. Kollegan som skulle göra sin del hade inte gjort det han skulle. Då fick JAG skiten av chefen! Jag skulle ha gått till kollegan och uppmuntrat och puschat och peppat och frågat om jag kunde göra något. Så det var mitt fel att deadline blev missad. Jag trodde att jag skulle explodera då när hon sa så! Jag lyckades behärska mig och skakade på huvudet och sa att det inte ingår i min arbetsbeskrivning att dalta med kollegor.