Kollade lite jobb på Linkedln… Min profil matchade till elektriker jobb och produktutvecklingsingenjör. Alltså jag vill bredda mina vyer men det finns gränser 
Det är inte lätt. Jag har också ett jobb där jag ofta får sitta i möten och ta skit för att inte andra har gjort sin del.
Sällan är det läge att börja försvara sig vid de tillfällena. Det låter liksom inte bra, hur man än framför den verkliga anledningen. Det låter alltid som att man skyller ifrån sitt eget misslyckande.
Och när man har en chef som helt krasst tar parti för smitarna… tja. Jag har accepterat att världen är så skruvad att myglare ofta gynnas. Det ser man ju hela vägen genom den karriärmässiga näringskedjan.
Vore det jag skulle jag stanna kvar och härda ut, och hoppas på att saker och ting ändras av sig själva. För inget varar ju för evigt. Chefer kommer och går, organisationer stöps om, folk byter jobb… Och rätt vad det är dyker en bra jobbchans upp för dig, på en sundare arbetsplats. Jag skulle inte säga upp mig innan något betydligt bättre ligger på bordet.
Men jag brukar å andra sidan få höra att jag uthärdar usla situationer alldeles för länge.
2 gillningar
Jag kommer att hålla mot nu, även om jag oxå fattar hur “svårt” det är att inte fara runt och kolla och påminna när man har höga krav på både sig själv och hur utfört arbete ska se ut.
M E N… jag har med åren (i synnerhet sista tre sedan vi fick en ny och komplett oduglig chef) successivt börjat tagga ner. Jag sköter det som är mitt jobb och det som står i min arbetsbeskrivning helt perfekt och jag är bra på mitt jobb och det har faktiskt även min odugliga chef fattat, så vill resten av teamet slarva eller slacka så kommer det både i det korta och det långa perspektivet att inverka menligt på enhetens resultat och därmed på chefen.
MEN, så länge jag har gjort mitt så absolut gott som det går så får resten stå för sina egna arbetsuppgifter och de resultat som kommer ut. Blir det klagomål så hänvisar jag till chefen och det gör jag konsekvent numera. Hen är mån om att vara tydlig med att det är hen som är cheeeef och då är det hen som representerar arbetsgivaren och därmed ligger ansvaret för enheten och dess resultat såväl som dess personal på cheeeeefen. De anställda som är kvar vill säga för det slutar kollegor fortare än hen hinner rekrytera.
Hade jag varit du så hade jag oxå sagt bort uppdraget som fackligt ombud i denna minut, i en dysfunktionell organisation med chefer som är bästisar, håller varandra om ryggen och umgås privat från toppen och neråt så är det jordens mest otacksamma uppgift 
Sköt det som explicit ligger på dig enl din tjänstebeskrivning på absolut bästa sätt, lämna inte utrymme för någon att klaga på det i någon form och strunta helt i både de problem som funnits redan innan du kom dit såväl som sådana som du detekterat under resans gång. Ta inga strider med chefen och far inte runt och påminn kollegor till höger och vänster. Missar ni därmed någon deadline eller annat så är det lätt att tala om vad det beror på utan att skuldbelägga eller snacka skit, bara en kort och saklig redogörelse för hur det gått till.
Och sen en sak till… vore jag du skulle jag sluta dividera om att ha rasten delad i två. Det är inte alla arbetsplatser där det kan fungera (och på somliga vill man inte att det ska “fungera” ens om det gör det) och det är ju när allt kommer omkring arbetsgivaren som bestämmer hur raster förläggs så om det nu inte “går” av olika anledningar så är det i mina ögon inte jordens undergång om du har en (men dubbelt så lång rast, istf två halvor) och då hinner du iaf ut en gång om dagen.
Det känns som en daglig händelse som är helt ovärd att försöka få igenom med skohorn varje dag, till priset av strul och mutter bland både kollegor och chef 
1 gillning
Var du sjukskriven när du hade relationskris?
Om ja, var i ligger skillnaden? Livskris som livskris tänker jag.
Jag har varit sjukskriven en gång i mitt liv, när jag blev inlagd för hjärnhinneinflammation.
MEN att inte må bra är en giltig anledning att sjukskriva sig.
Jag har inte varit ofrivilligt arbetslös.
Däremot sade jag nej till att fortsätta på en projektanställning, när jag var ganska färsk efter examen. Pluggade någon kurs istället.
Jag tror inte det är lika tabubelagt idag att ta ett break, om man inte trivs, men visst kan det vara lättare att få jobb om man redan har ett. Idag med hus o familj hade jag inte gjort likadant, dvs blivit frivilligt arbetslös.
Under ett par år tog jag ett jobb med fin titel men jobbade väldigt mycket o kraven var orimliga o höga. Efter första veckan efterfrågades bättre resultat (!). Jag stod ut två år, sedan hittade jag nytt jobb.
Håller med. Inget kommer att ändras med samma spelare på samma positioner. Jag hade förmodligen inte brytt mig om att efterfråga raster osv, kanske tagit en längre promenad på lunchen istället. Minsta motstånd och överlevnad tills jag hittar något bättre eller rent av bara annat.
Klokt!
Du ska ju ändå inte vara kvar. Det är som en relation, du kan inte förändra andra. Om de inte har samma önskan eller insikter som du så kommer inget att ändras.
Brukar funka dåligt skulle jag säga, ibland ändras inte leveranskraven i samma omfattning utan ligger kvar, men du ska leverera lika mycket…. Har inte sett så många fall av fungerande deltidsarbete….
Edit: varför tror du att detta skulle hjälpa dig i din situation?
Många arbetsplatser fungerar just för att vissa tenderar att överbrygga gapen, ofta för sin egen skull, men så länge leverans sker finns det ingen anledning för de ansvariga att ändra något……
Jag vet, ligger inte för mig heller, men om man gör samma sak hela tiden, t ex täcker upp, varför skulle något ändras? Finns inga incitament. Livet är inte rättvist.
Sant!
Jag också, och vara smart fram tills dess, överleva. Välja mina strider.
Jepp
Lycka till!
1 gillning
Sorry, men det är helt avhängigt vilket avtalsområde du tillhör och mao vad du har att se fram emot i pension så småningom. Såklart även hur lång tid du har kvar till pension. Men många års deltidsarbete holkar ur pensionen väsentligt.
Är du säker på att du skulle beviljas deltidstjänstgöring? Har ni den möjligheten som policy på din arbetsplats?
Många arbetsgivare nekar konsekvent reducerad tjänstgöringsgrad av alla skäl som de inte är därtill nödda och tvingade till, vilket i praktiken innebär mindre barn. Tycker det krånglar till scheman, krävs ersättare på liten procentsats som sen ska ha jobb med annat resten av tiden osv.
Att må dåligt på sin arbetsplats är också en livskris som absolut sjukskrivs för. Bättre än att gå i väggen på riktigt. Om du går i väggen får du räkna med dubbelt så lång tid som det tog innan du kraschade innan du är ditt bästa jag igen. Tog det ett år -två års återuppbyggnad av dig. Ingen absolut ingen kommer tacka dig🥰
Har jobbat fackligt, det ger dig mer stress. Dina kollegor vill gärna att du tar fighten, men ingen står stabilt för dig. Så nej tack till den degen.
Tycker din man att det gått så långt att du bör säga upp dig innan nytt jobb, har det gått för långt! Han om någon ser hur det påverkar dig och fam.
Så, lyssna på @Noomi och övriga. Funkar inte det, uppsök VC.
Lycka till 
2 gillningar
Det var inte meningen att försvinna från min egen tråd. Livet hände med dunder och brak. Har spenderat massor med timmar på akuten med mitt ena barn. Om några dagar operation. Jag och mannen har helt tappat koll på vad som är bak och fram förutom att ta oss genom dag för dag. Så jag glömde bort allt som jag skrev här för helt plötsligt var det inte viktigt. Fokus var (är) på vårt barn. Hjärnan är mos. Oron enorm.
Nu behöver jag göra annat än att oroa mig, googla (dumt) och prata med läkare, narkosläkare, planneirngssköterska (om det ens heter så), läkare 1, läkare 2, läkare 3-7 (yes, 7 läkare har vi träffat). Jag har gråtit mig sönder och samman.
Och mitt i allt det här så har mina kollegor varit de mest stöttande och hjälpsamma människorna man kan tänka sig. Hur hände detta liksom. Såg inte det komma!
Nu ska jag läsa svaren och se vad jag kan ta mig till. Hjärnan är lite mos. DET såg jag komma, har ju haft kriser tillräckligt nyligen i livet för att komma ihåg den känslan.
Problemet med rasterna är att om det blir 30 min lunch och sedan sitter jag på röven resten av tiden. Jag kan inte göra det. Jag behöver röra på mig. Hämta en kopp kaffe åtminstone. Gå på toa. Men om jag inte ber om att bli avlöst så kan jag inte ens göra det. Och det är INTE en arbetsmiljö som är bra.
1 gillning
Färre timmar på arbetet, fler timmar hemma att kunna fokusera på barnen, träning och annat som jag prioriterar högre. Dvs, få avstånd till jobb på det viset.
Är jag inte på plats så kan jag inte göra något så det blir svårt att lägga arbetsuppgifter på mig då.
Och där får jag inte ihop tiden. 30 min lunch. Jag hinner inte äta och ta en längre promenad. Jag kan inte kasta i mig maten för jag sätter lätt i halsen och det är sjukt obehagligt.
Jag förstår ärligt talat inte folk som kan sätta sig vid sitt skrivbord och sitta där från kl 8 till 12 för att ta 30 min rast och sitta där till 16.30. Jag håller inte för det.
Nej, jag var inte sjukskriven när jag hade relationskris. Jag var däremot sjukskriven några veckor efter att min mamma gick bort.
Att bli beviljad tjänstledigt är nog inta större problem. Om en månad är vi övertaliga så arbetsgivaren hade nog vara gillat om någon av oss ville gå ner i tjänst.
När det kommer till pension så skulle vi i så fall göra som vi gjorde när jag arbetade deltid när barnen var mindre, spara extra till mig.
Nu har jag läst alla svar och svarat lite kort (hoppas inte ni tycker att jag var för kort i tonen bara för det var inte meningen).
När det gäller pensionen och om jag går ner i tjänst då tänker jag så här. Om jag inte kan hitta ett nytt jobb nu så måste jag skydda mig så gott det går. Att säga upp mig utan att ha något nytt på gång kommer att leda till mer stress som kommer att vara svår för mig att hantera . Men om jag går ner i tjänst kommer det att vara färre timmar på arbetsplatsen och mer tid för återhämtning och allt annat som hänger och att söka jobb.
Skulle jag bli sjukskriven får jag ut ännu mindre lön än om jag skulle gå ner i tid. Och det påverkar ju också min pension i slutändan.
Jag vet att många tycker att jag inte ska ta fighten för raster. Men arbetsplatsen måste ju fungera för alla och inte enbart en del. Arbetsgivaren uppmuntrar till rast. Vi har frukost som serveras mellan kl 9.30-10.30. Så problemet ligger på min lilla enhet och inte hos arbetsgivaren.
Och som sagt, att sitta still så många timmar kan jag inte göra och vill inte.
Jag har sökt några jobb sedan jag skrev här sist. Jobben växer inte på träd men jag testar det som finns.
Nu har vi haft en rejäl kris på hemmaplan med ena barnet och det är inte över så prioriteringen ligger där. Jag lär vabba 2-3 veckor när operationen är gjord. Men jag och maken pratar om hur vi ska kunna göra och lägga upp det. Det finns en plan men den är pausad tills vi vet hur vårt barn återhämtar sig efter operationen.
2 gillningar
Nu har inte jag ett jobb där jag behöver sitta still eller ta rast på bestämda tider utan jag kan gå o röra mig som jag vill och även hämta te/kaffe som jag vill. Jag känner därför inte igen problematiken och det speglas i mitt svar. Bara du vet vad du behöver.
Om du tror att det hjälper dig så självklart kan det vara något att överväga. Åter igen, de fall jag ser i min omgivning/bekantskap är oftast att arbetsbördan inte justeras ner i samma omfattning som nedgången i tid och då ökar istället stressen. Men om det inte är en risk, så visst, kör på det, om du gillar den lösningen.
Jag menade inte att märka ord, spelar ingen roll om just du varit sjukskriven för just relationskris. Alla typer av livskriser kan vara ett skäl för sjukskrivning. Även om jag själv föredrar att jobba mig igenom kriser, när så är möjligt, för att inte drunkna i min sorg. Vi är alla olika och kan behöva helt olika lösningar.
Men jag hör att fokuset nu är ett annat och ibland kan det vara bra att inse att de flesta problem vi har är i-landsproblem och ett jobb är bara ett jobb. Sjuka/skadade barn o vuxna är något helt annat och då är det lättare att hålla fokus på det, då allt annat bleknar och troligtvis egentligen saknar betydelse jämfört med hälsoproblem.
Hoppas det löser sig med ert barn, på bästa sätt.
Åh Stark1, jag känner med dig❣️
Det som är riktigt på riktigt viktigt är ditt barn, det andra får vänta. Ta hand om dig. Ta hand om varandra. Skriv här och släpp ut.
All kraft och styrka till dig, i denna svåra tid❤️
Håller tummarna att det går bra 
@Cricket @Lisa0987
Jag såg era hjärtan och ögonen tårades bums.
Jag räknar dagarna till open är gjord och håller tummarna att det inte blir flyttat. Mitt mammahjärta har gått i kras så många gånger den sista tiden att jag har slutat räkna.
Det här talesättet “små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer” har fått en helt annan innebörd för mig just nu. När man ligger där på BB med sitt pytte lilla knyte i famnen och känner alla de där tusentals känslorna så kan man inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att det barnet kommer att kämpa med sin egen hälsa. Det finns liksom inte plats i alla de där känslorna som rusar runt i kroppen då.
2 gillningar
Jag håller mina innerligaste tummar för att operationen ska gå bra! 
1 gillning
Tack för “tummhållandet”. Operationen gick bra. Dottern mår bra under omständigheterna och hon kommer att bli helt återställd.
Meningen var att sonen skulle vara hos farmor och farfar när dottern opererades. Men han fick nästan panik när det närmade sig så vi fick dela på oss. Jag stannade med dottern och mannen var med sonen hemma. Efter operationen hade vi en son som krävde att få se med egna ögon att hans syster var okej. Så trots att besökstiden var slut lät personalen dem komma på besök.
Jag är tillbaka på jobb och mannen jobbar hemifrån för att finnas till hands om det skulle behövas.
Jag kom tillbaka till jobb med en klump i magen. Ska ta tag i min situation snart igen. När vi har återhämtat oss efter allt som har hänt för just nu orkar jag inte.
2 gillningar
Var snäll mot dig själv och ta hand om er!
1 gillning
Det på jobbet är inte viktigast.
Ta hand om er, låt tiden läka. Barnen först:heart:
Kraft och styrka
1 gillning
Ja, barnen kommer alltid först.
Det var så jobbigt att se henne sövas. Jag lämnade operations rummet i tårar. Hjärtat höll på att gå i tusen bitar
1 gillning