I vårt fall hade vi ingenting att tala om. De gånger jag försökte starta en diskussion om något, vad som helst (börja prata om något som stod i tidningen eller liknande) så svarade han för det mesta med att bara klippa av mig. Jag ror helt enkelt inte att han tyckte det var intressant, givande eller roligt att prata med mig.
Så det var såklart inte BARA avsaknad av skratt, men ja - för mig är skratt otroligt viktigt! Jag kommer från en familj som skämtar med varandra, skrattar högt, sjunger tillsammans när vi lagar mat ihop osv. Jag försökte länge få något gensvar men möttes av tystnad eller ett avsnoppande svar.
Sedan var såklart inte allt dåligt. Mitt ex är en bra person, han är händig och driven, kan otroligt mycket om i princip ALLT. Han är en snäll person som alltid ställer upp och hjälper sina vänner. Jag hoppas han möter en fin tjej som passar honom bättre än vad jag gjorde.
@Fuzzy fattar att det måste ha varit väldigt dränerande att försöka så och inte då respons. Det är nog som du säger att man inte passar så bra ihop med alla och att man behöver förstå varandra på ett visst sätt för att det ska flyta på någorlunda. Har också haft ex där man funderade på om vi öht hade något gemensamt mer än att vi hade varit nykära en gång i tiden…
Min gissning är att din x-partner inte upplever det liv ni har som fullt tillfredställande. Hon kanske drömmer om något annat, som hon har eller inte har pratat med dig om.
Jag levde liknande liv som du med med mitt x. Varför jag lämnade? För att hans projekt alltid fick högre prioritet än mina, även om han hade lovat att vi skulle göra mitt projekt under en tid. För att han använde oresonlig ilska för att få igenom sin agenda. För att han trodde att alla “misstag” någon gjorde var ett medvetet sätt att maska eller jäklas med honom. För att han inte respekterade min önskan till sovmorgon efter en slitig lamningsperiod(=mitt projekt) ändå ville att jag skulle gå upp och laga fruktost till honom och “överraska honom”. (Detta var en av de berömda spikarna i kistan).
Känner du igen dig i något av detta?
Min längtan var att dela detta liv med någon som uppskattade samma saker som jag, med djur, odling och renovering, vilket jag gör nu. (Träffade min nuvarande ett år efter separationen.)
Tja, sitter i en liknande livssituation och funderar på om jag kan hitta ett sätt att må bra i det och kunna stanna eller om det bara inte går. Anledningen är ju framförallt att jag känner att det inte finns någon relation mellan mig och partnern att tala om. Allt det där praktiska runtomkring med hushåll och barn ja, men mellan oss som kärlekspar?
Jag vet ju inte hur din fru/ex har det alls, men för mig, i stort sett i samma situation som du beskriver, så är det som kunde vara bättre: En relation med ett levande samtal och en ömsesidig nyfikenhet på livet och varandra, en relation där jag känner mig sedd och intressant, en partner som har en vilja att utveckla och utvecklas i relationen och i livet, och som tar ett eget ansvar och har ett eget driv i det.
Sett ur ett långt tidsperspektiv är jag definitivt beredd att spola den goda ekonomin, det fina huset på landet och de schyssta fortskaffningsmedlen för att uppnå detta. Jag tror helt enkelt att det är viktigare för min upplevda livskvalitet. Även om det är outsägligt sorgligt att behöva välja, och något jag värjer mig för och fortfarande hoppas att jag ska slippa.
Jag förstår vad du menar @Fuzzy. Det som förvånar mig är att man väljer att gifta sig o bilda familj med någon som man inte tycker sig passa ihop med. Jag har i min enfald trott att jag och exet passade ihop eftersom vi valde att bygga ett liv ihop under många år. Att vi var ett team ihop som ville varandras bästa. Jag vidhåller att en hel del går vidare till någon annan när livet blir lite slentrian. För att en gång till i livet få uppleva förälskelsens rus. Jag tror att det är så enkelspårigt för vissa individer, även om det inte är så för alla.
Man kan vara himlastormande kär i någon även om man inte passar ihop personlighetsmässigt. Lägg dessutom till att man är en osäker ungdom (tidiga 20), inte tror att man är värd kärlek och voilà! Då har man gärna överseende med olika personlighetsdrag som kanske inte är helt kompatibla med en själv.
Dessutom tänker jag såhär: man utvecklas ju som person under årens gång. Vissa lyckas utvecklas ihop medan andra utvecklas vidare på varsitt håll, iväg från varandra. Jag är verkligen inte samma person nu som när jag var 20, detsamma gäller för mitt ex.
Och sist men inte minst: den ack så farliga föreställningen att ens partner kommer ”förändras till det bättre.” Man kanske tänker vid något tillfälle: ”Okej, han är lite hetsig och kan bli snäsig, men det lär ju ge sig när vi väl kommer varandra riktigt nära.”
Förälskelsekemin är otroligt stark! Man bortser från vad som helst. Bäst att inte flytta ihop förrän den har avtagit och man kan se mer nyktert. Jag gjorde exakt det misstaget med mina barns far. Flyttade in direkt, började jobba i hans pappas firma. Sedan var det närapå omöjligt att lämna.
Jo, jag håller med dig i de fall man träffas i unga år. Men när man som i mitt fall träffas i 30-års åldern, lever ihop i 5 år innan barnen kommer? Vid 30 är man väl hyfsat medveten om vem man är, o tar inte ”första bästa”. Man har utvärderat olika alternativ (relationer) redan. I mitt fall vill jag hävda att exet har en medelålderskris, familjelivet räckte inte för honom längre. Han behövde uppmärksamheten som en förälskelse innebär. Och han är inte den enda som beter sig så, har sett det tidigare bland några bekanta och tidigare kollegor som i 45-50 års åldern blir som 17-åringar.
Håller med dig fullt ut! Klart att en lång relation med barn blir lite trist mellan varven. Men det kan man försöka göra nåt åt. Pratade med en kollega idag som nämnde att han och hand fru varit tillsammans i 33år. 33år! Inte sjutton har det varit en dans på rosor och att de varit förälskade i varann hela tiden. De har valt varandra, som livskamrater i med och motgång. Det tycker jag är vackert.
I nöd och lust verkar inte existera längre. Tycker folk verkar ge upp så fort det blir tråkigt i ett förhållande eller känslorna svalnar. Men att försöka hitta tillbaka till varandra eller acceptera att det går upp och ner verkar inte vara så viktigt längre. Tycker överlag folk var väldigt lätt att bryta och ta kalla sidan till…
Idag matas vi dagligen av ett stort informationsflöde om den perfekta partnern och hur en perfekt relation ska vara (en ideal bild) som ingen kan leva upp till. Samtidigt har tillgängligheten ökat, en ny kontakt är bara några klick bort. Allt detta samtaget gör att många väljer att lämna istället för att engagera sig i relationen. Tycker det är en rätt tråkigt utveckling.
Tycker hela det här resonemanget med att det skulle finnas något vackert i att acceptera ett tråkigt förhållande med någon man inte tycker speciellt mycket om längre för resten av livet är lite knepigt.
Kan förstås hålla med om att drar man vid minsta lilla motgång eller så fort nyförälskelsen klingar av så väljer man åtminstone att aldrig ha ett långvarigt förhållande utan bara trä kortare förälskelser på rad. Förmodligen också indirekt att aldrig lära känna någon på djupet eller att släppa in någon annan på samma sätt i romantisk bemärkelse.
Men när det gäller relationer som varat i många år eller rentav decennier så är det för mig märkligt resonerat att det vackraste och finaste skulle vara att fortsätta i en relation som känns tråkig, meningslös och som sänker ens livskvalitet, bara för att det är så fint att fortsätta ett förhållande, även om det är dåligt och inte ger ngt.
Just så känner jag med. Jag ser verkligen inget vackert i mina föräldrars förhållande, dom som envetet stannat ihop hela livet trots att dom inte har någon glädje av varandra och knappt ens tycker om varandra.
Mamma tog upp ordet skilsmässa när hon var runt 30.
Dom har haft skilda sovrum sedan dom var runt 40.
Inga intressen ihop. Kollar inte ens på tv tillsammans, sitter på varsin våning i huset. Äter visserligen middag ihop men då snäser dom åt varandra eller pratar torra, tråkiga saker som att det är hög tid att frosta av frysen.
Dom är runt 80 år nu. Tänk. 40-50 år då man inte haft någon glädje över att komma hem. Fy för den lede.
Ja, de exemplen finns ju oxå. När man inte har nåt gemensamt. Min bild är dock att pendeln svängt över lite för mkt åt andra hållet. Att man skiljer sig, istället för att anstränga sig för att hålla liv i relationen. En hel del verkar ha en i viss mån orealistisk syn på en relation. Påhejad av media bl a. Tror ingen tycker att man ska stanna i en relation som är usel, som man förmodligen gjorde förr om åren (som dina föräldrar?) för att man rent ekonomiskt inte kunde skilja sig. Men det är nåt helt annat att förverkliga sig själv och splittra familjen, för sitt eget egos skull. I mitt fall sa exet aldrig nåt om att vi inte hade det bra, förrän han tyckte vi skulle separera. Klart vi hade våra problem, men inte värre än att vi kanske hade kunnat göra nåt åt det. Enligt mig. Jag menar att det faktum att det är så enkelt att skilja sig idag gör att många väljer det alternativet istället för att anstränga sig lite extra. Jag kan konstatera att förhållandena i min omgivning inte är fantastiska, de är inte heller usla. De är sannolikt som relationer i allmänhet är, stundtals bra, stundtals trista. Men de flesta håller ihop. Bl a för man valt och väljer att vara ett team som går igenom livet ihop, istället för att fokusera på sig själv i alla lägen.
@Fuzzy ta inte detta som nån kritik till dig personligen lr kritik av dina val. Jag känner inte till din historia. Det finns absolut anledningar till att gå isär. Men jag tror också att det finns relationer som har en chans, om man har inställningen att lösa det.
Jag förstår din sida av det hela också. Är ett förhållande övervägande bra och bara lite dåligt så är det väl klart att det bästa är att försöka komma tillrätta med de delar som är mindre bra.
En del av problemet kanske är att man har olika synsätt på om en svacka är liten eller stor? Något som bara är en mindre svacka för mig kanske känns otroligt jobbigt för min partner osv.
Jag håller med om att man måste kunna diskutera saker. Jag erkänner villigt att jag kunde varit tydligare med mitt ex. Jag borde nog på ett tidigt stadium sagt att om vi inte löser det här och det här så kommer jag lämna dig. Men, i början så känns det ju inte så! Visst var en del saker motiga men kärleken fanns ju fortfarande där och DÅ var det otänkbart för mig att lämna honom. Undan för undan så urholkades kärleken och till sist så hade jag passerat den där gränsen där kärleken till sist vägde mindre än min önskan att må bra.
Så klart det är så som du skriver.
Hög igenkänningsfaktor på den.
Läskigt att mitt ex heter Anna?
Vi var ett par i 26 år, men jag söp bort det.
Eller hon fick nya tankar av nya vänner.
Frånskilda tjejer utan ekonomiska bekymmer.
Och titta hur det blev?. hon lämnade mig över en natt, klippte med min sida av familjen, dom som alltid ställt upp i våt och torrt.
Flyttade till eget men sedan slog verkligheten tillbaka.
Hon klarade det inte ekonomiskt, utan vid 48 års ålder flytta hem till mamma 30 mil bort.
Ja ja vad är en dans på rosor…
Nu tänker jag fritt, men: Vad är ett förhållande då, eller vad ska det vara? Ett förhållande byggde väl tidigare i mångt och mycket på incitament från samhället och staten. Ett förhållande och en familj är mer nu kanske en del av ett självförverkligande, precis som mycket annat har gått från något kollektivistiskt till individualistiskt, om ni förstår vad jag menar. De personer som har en fallenhet för det öppna och sociala och trivs i ett sånt sammanhang har kanske inga problem. Medans personer som jag tror att jag hör närmare till har.min trygghet och bas i det lilla, i familjen, i en tät relation till de närmsta har svårare att hitta ett sammanhang.
Finns det något mönster mellan att de som lämnar i större utsträckning är på jakt i livet efter nästa steg och att det alltid ska hända mer saker, vara bättre. Medans lämnade i större utsträckning ser det som att är en trygghet, att det finns en grund för ens relation. Med samma utgångspunkt så ser en person ett halvfullt glas och den andra personen ett halvtomt?
Eller så rationaliserar jag bara mitt eget ställningstagande med knasiga teorier!
Jag tror det finns två typer av människor, om man generaliserar. De som värderar tryggheten och familjen väldigt högt. Som vill ha en livskamrat att dela livet med, i med- och motgång. Och så finns det de som är mer rastlösa, ”livet är för kort för att inte levas till 100%”, som hela tiden söker nytt. Grovt generaliserat. Kan också konstatera att de två personlighetstyperna inte förstår varandra. Man ser så olika på vad livet går ut på.
mer än att vi hade varit nykära en gång i tiden…