Just så känner jag med. Jag ser verkligen inget vackert i mina föräldrars förhållande, dom som envetet stannat ihop hela livet trots att dom inte har någon glädje av varandra och knappt ens tycker om varandra.
Mamma tog upp ordet skilsmässa när hon var runt 30.
Dom har haft skilda sovrum sedan dom var runt 40.
Inga intressen ihop. Kollar inte ens på tv tillsammans, sitter på varsin våning i huset. Äter visserligen middag ihop men då snäser dom åt varandra eller pratar torra, tråkiga saker som att det är hög tid att frosta av frysen.
Dom är runt 80 år nu. Tänk. 40-50 år då man inte haft någon glädje över att komma hem. Fy för den lede.
Ja, de exemplen finns ju oxå. När man inte har nåt gemensamt. Min bild är dock att pendeln svängt över lite för mkt åt andra hållet. Att man skiljer sig, istället för att anstränga sig för att hålla liv i relationen. En hel del verkar ha en i viss mån orealistisk syn på en relation. Påhejad av media bl a. Tror ingen tycker att man ska stanna i en relation som är usel, som man förmodligen gjorde förr om åren (som dina föräldrar?) för att man rent ekonomiskt inte kunde skilja sig. Men det är nåt helt annat att förverkliga sig själv och splittra familjen, för sitt eget egos skull. I mitt fall sa exet aldrig nåt om att vi inte hade det bra, förrän han tyckte vi skulle separera. Klart vi hade våra problem, men inte värre än att vi kanske hade kunnat göra nåt åt det. Enligt mig. Jag menar att det faktum att det är så enkelt att skilja sig idag gör att många väljer det alternativet istället för att anstränga sig lite extra. Jag kan konstatera att förhållandena i min omgivning inte är fantastiska, de är inte heller usla. De är sannolikt som relationer i allmänhet är, stundtals bra, stundtals trista. Men de flesta håller ihop. Bl a för man valt och väljer att vara ett team som går igenom livet ihop, istället för att fokusera på sig själv i alla lägen.
@Fuzzy ta inte detta som nån kritik till dig personligen lr kritik av dina val. Jag känner inte till din historia. Det finns absolut anledningar till att gå isär. Men jag tror också att det finns relationer som har en chans, om man har inställningen att lösa det.
Jag förstår din sida av det hela också. Är ett förhållande övervägande bra och bara lite dåligt så är det väl klart att det bästa är att försöka komma tillrätta med de delar som är mindre bra.
En del av problemet kanske är att man har olika synsätt på om en svacka är liten eller stor? Något som bara är en mindre svacka för mig kanske känns otroligt jobbigt för min partner osv.
Jag håller med om att man måste kunna diskutera saker. Jag erkänner villigt att jag kunde varit tydligare med mitt ex. Jag borde nog på ett tidigt stadium sagt att om vi inte löser det här och det här så kommer jag lämna dig. Men, i början så känns det ju inte så! Visst var en del saker motiga men kärleken fanns ju fortfarande där och DÅ var det otänkbart för mig att lämna honom. Undan för undan så urholkades kärleken och till sist så hade jag passerat den där gränsen där kärleken till sist vägde mindre än min önskan att må bra.
Så klart det är så som du skriver.
Hög igenkänningsfaktor på den.
Läskigt att mitt ex heter Anna?
Vi var ett par i 26 år, men jag söp bort det.
Eller hon fick nya tankar av nya vänner.
Frånskilda tjejer utan ekonomiska bekymmer.
Och titta hur det blev?. hon lämnade mig över en natt, klippte med min sida av familjen, dom som alltid ställt upp i våt och torrt.
Flyttade till eget men sedan slog verkligheten tillbaka.
Hon klarade det inte ekonomiskt, utan vid 48 års ålder flytta hem till mamma 30 mil bort.
Ja ja vad är en dans på rosor…
Nu tänker jag fritt, men: Vad är ett förhållande då, eller vad ska det vara? Ett förhållande byggde väl tidigare i mångt och mycket på incitament från samhället och staten. Ett förhållande och en familj är mer nu kanske en del av ett självförverkligande, precis som mycket annat har gått från något kollektivistiskt till individualistiskt, om ni förstår vad jag menar. De personer som har en fallenhet för det öppna och sociala och trivs i ett sånt sammanhang har kanske inga problem. Medans personer som jag tror att jag hör närmare till har.min trygghet och bas i det lilla, i familjen, i en tät relation till de närmsta har svårare att hitta ett sammanhang.
Finns det något mönster mellan att de som lämnar i större utsträckning är på jakt i livet efter nästa steg och att det alltid ska hända mer saker, vara bättre. Medans lämnade i större utsträckning ser det som att är en trygghet, att det finns en grund för ens relation. Med samma utgångspunkt så ser en person ett halvfullt glas och den andra personen ett halvtomt?
Eller så rationaliserar jag bara mitt eget ställningstagande med knasiga teorier!
Jag tror det finns två typer av människor, om man generaliserar. De som värderar tryggheten och familjen väldigt högt. Som vill ha en livskamrat att dela livet med, i med- och motgång. Och så finns det de som är mer rastlösa, ”livet är för kort för att inte levas till 100%”, som hela tiden söker nytt. Grovt generaliserat. Kan också konstatera att de två personlighetstyperna inte förstår varandra. Man ser så olika på vad livet går ut på.
Att man inte förstår varandra är en sak tänker jag. Men att man inte lyckas kommunicera är, tänker jag, det som liksom fäller avgörandet. Det är i alla fall det jag skyller på för.min egen del. Att vi inte lyckades skapa förutsättningar för att prata ommvad vi ville. Det fanns när det var över en lista på outtalade behov som jag inte kände till, som hade gälla avgörandet. Jag kanske kunde gjort något åt det där, men jag förutsatte att vi både försökte uttrycka våra behov.
Jag förstår inte varför man längtar efter förälskelse och pirr. För mig är lycka det lugna, trygga vardagliga. Livet som rullar sin gilla gång, med de små vardagliga glädjeämnen som man finner om man bara ser sig omkring.
En vacker soluppgång, omtänksamheten i det lilla vardagliga, ”vill du ha en kopp te?”, eller glädjen över vårblommorna i trädgården. Eller något annat litet, en teckning från något av barnet.
Många lämnade verkar leva mitt drömliv. Jag förstår inte hur man kan värdera något högre än det trygga vardagligs familjelivet.
Åh håller med så väl @50-taggare❤. Se det lilla, är viktigt!!! På nåt sätt jagar man lyckan ist för o stanna upp o va tacksam för det lilla.
God jul och gott nytt år! Kram
Jag har tänkt något liknande men mer att den som vill hålla ihop till varje pris är rädd för förändring medan den som vill gå ser förändring (och då inte specifikt byte av partner) som ett naturligt sätt att utvecklas.
Man står väl alltid mer trygg i sin egen övertygelse. Jag tror inte riktigt på att hålla ihop till varje pris, men jag är ju färgad av att det inte riktigt gavs en chans. Sanningen ligger väl någonstans i början. Jag tänkte ändå att det var en dynamik i vårt förhållande, som jag var lycklig över, som gjorde att vi var mer än summan av två personer. Jag trodde att utvecklas var något man delvis gjorde tillsammans. Men jag är inte bitter!
Mitt x kallade mig förändringsknarkare. Jämfört med honom så är jag det definitivt. Ja, det var jag som ville gå. Efter 24 år, så jag är ju inte precis någon hoppjerka…
