Den 29 september 2019 var dagen då den lätta packningen togs med ur det forna livet. Livet som så sent som i somras såg ut att klara sig “until death do us part”. Det var en söndag, nästan kring kvällstid. En dag som jag aldrig kommer glömma. Packningen bestod av tandborste, tandkräm, rena underkläder och ett par olika ytterplagg. Det som låg närmst till hands. Barnen gråter och jag åker iväg. Jag åker iväg, säger jag till mig själv upprepade gånger. Det var ju hon som vill dra! Hade det inte varit mer rätt om hon hade fått packa å dra? Jag vänder mig om i grindhålet och tar ett sista kort på huset där vi delade drömmar, idéer och framtid. Bilden har tidsstämpeln 18:47:10. Vår son vill följa med mig medans dottern som är äldre stannar med mamman.
Jag har försökt hålla kvar vid drömmen med alla medel tänkbara i ett desperat tillstånd under den senaste tiden. Senarelagt utflytten. Ställt upp på allt. Tagit ledigt från jobbet för att lösa kortsiktiga vardagsbekymmer. Vi köpte en ny säng - tillsammans! Nytt bord till “tv-rummet” - tillsammans! Allt i hopp om att hon kanske kan känna en liten ånger och tänka: “Nä men han är nog inte så pjåkig i alla fall”. Men till vilken nytta? Nu känns det mer som jag hjälpte henne att komma igång med sitt nya liv. Jag är så jävla patetisk. Att jag föll för den? Kalla mig gärna Lilla Fridolf.
Jag har under den senaste tiden insett att hon förmodligen sedan länge har träffat en annan. Och det förklarar hennes beteende med att låta telefonen ligga med skärmen neråt, gå iväg och svara på sms eller gå ut när det ringer. Jag ser det, efter 7 veckor, lite tydligare än för 10 veckor sedan då jag var lite mer naiv. Hon “träffade ju honom” en vecka efter jag hade flyttat ut. Jag vet inte ens om hon hann byta sängkläder innan den nya kom in i hennes liv eller om vi delade sängkläder.
Det som skrämmer mig mest är att dom flesta jag pratat med berättar för mig om nästan upprepande historier som starkt påminner om min egen. Vissa av mina vänner är mer bittra än andra. Dom flesta är män och det är otäckt hur många av dom som blivit bedragna. Hur det är på kvinnosidan har jag ingen bra bild över. Men det som slår mig är… Ska det vara så här 2019. Är det så vi ska leva våra liv. Träffas, bli kär, skaffa barn, separera. Det är klart att det finns omständigheter som gör att man definitivt inte kan/vill leva ihop med sin partner. Men överlag…
Jag tänker mig livet som ett snöre. Ett snöre som har en obestämd längd. Det här är helt självupplevt och jag tror inte det ligger någon vidare forskning i detta men… Snöret i alla fall. Man föds och blir bebis. Växer lite till och börjar i skolan. Man blir tonåring och slutar till slut skolan. Vissa kör vidare på gymnasium/universitet medans vissa väljer att börja jobba direkt. Åtminstone i min generation. Det kommer en naturlig tid då man börjar intressera sig av det andra könet och blir kär! Den här tiden är ju den mest fantastiska en människa kan uppleva. Att vara kär. Tyvärr är det ju så att en individ inte kan vara sååå kär hela tiden. Hjärnan klarar inte av det, visst? Och det övergår senare till: “Vet du, jag älskar dig. Ska vi inte flytta ihop”-stadiet. Hur många av er känner igen den här? -> Hon börjar med att byta gardiner hos dig. Det blir liksom inkörsporten till att flytta ihop. Efter en tid ihop och ett ständigt kärleksfullt samliv leder vardagen till slut till att 2 blir 3 eller fler. I mitt fall var vi 4. Under bebisåren hinner man inte med något annat än att akta bordshörn, koka nappar, byta blöjor, fixa välling osv. Det vet vi alla som har snorungar. Men när barnen börjar bli mer självgående så händer något spektakulärt. Ni vet, när dom kan låsa upp dörren själva, göra läxor, fixa mellis… Helt plötsligt får man tid till sig själv. Och det är här jag “tror” att det börjar hända något, åtminstone i min relation. Vi kan kalla den för 12-14 årskrisen. Kan det vara så att man börjar undra över livet när man inte har så mycket med småbarnen? Varför man bor med den eller den. Att man börjar tänka - fan vad han är krullig, ska det vara så? Eller, jäklar vad gnällig hon har blivit! Är jag helt ute och cyklar här eller? Är det någon som känner igen sig? Det är högst intressant att höra hur ni tänker?
@Henke
Du har säkert rätt i tankarna om att när man i sin relation får mer ledig tid och utrymme, kanske inser att det inte finns så mycket kvar. Att “pirret” är borta och att inget annat ersatt det.
Personligen tror jag ju att detta går att arbeta med. Att det är ok att det är lite tråkigt och oglammigt. Att ha gemensamma erfarenheter, ett liv och barn tillsammans är en bra grund. Att det med vilken människa man än tillbringar livet med, blir vardag.
Tänker att man här väljer (för det är faktiskt ett val) att vara kvar i det man har och ta tillvara det och ev piffa till relationen något genom att arbeta med den.
Eller så väljer man att istället hitta en ny förälskelse. Min man (ja, han är det 3-4 månader till…) och jag har varit ense om “problemen” men har helt olika lösningar. Nu när han då vill skiljas tar han ifrån mig allt det jag älskar och vill ha, bara för att han inte orkar välja den jobbiga vägen och arbeta med förhållandet. Klart som 17 det svider!!
Och det där med att göra vad som helst för att allt ska bli som vanligt igen. Så har jag också gjort, i 2 månader nu. Har skrivit bedjande sms som han inte besvarat, gråtit, bett och kallat honom både snälla och hemska saker, allt för att han ska ändra sig. Jag har förnedrat mig totalt och ändå har han inte ändrat sig en cm. Känner att jag verkligen gjort allt som stått i min makt för att rädda “oss” och det känns skönt (om än något förnedrande) Jag har velat detta, och det skäms jag inte för, därför känns det bra att jag försökt just allt. Fortsätt trevlig (eller otrevlig) söndag.
Nu svävade jag ut, förlåt. Summa summarum: Tror du delar dina tankar med många och att du inte är ensam i att uppleva förvirringen och känslokaoset en skilsmässa innebär.
Nog för att jag ältar i detta fram och tillbaka i oändlighet… Men jag kan inte få in det i mitt huvud, att 2 personer i en relation som har bra ekonomi, friska barn, kläder till familjen, mat i magen - så pass att det till och med blir över till hönsen, tak över huvudet i ett fint hus på landet - en gammal gård, shyssta fortskaffningsmedel, ett kärleksfullt hem - åtminstone åt ena hållet som det visat sig, ett väl fungerande sexliv - efter så många år, en man som gör allt för sin familj. Det känns liksom inte som att det kan tillföras så mycket mer?! Men ändå så kommer bekräftelsen från ett annat håll att få henne, att byta sida. Jag kan som sagt inte begripa vad som om möjligt kan vara bättre på andra sidan.
…och att det dessutom nu är en hel skitvecka utan barn gör ju inte saken lättare. Det är nu mitt grubbleri sätter igång på allvar.
Jag förstår dig fullt! Och tänker som du @Henke och @Anna8. Kan inte heller förstå att man väljer bort familj och ett på alla sätt bra liv för att leva som en ”tonåring” igen. Vi vet alla hur härligt det är att vara så där pirrigt förälskad, men många av oss kan också se tillbaka på det med ett leende, uppskatta det som den där förälskelsen ledde till, utan att vilja tillbaka till det. Eller offra familjen för att uppleva den ”första gången” känslan igen. Ofattbart
Jag tror det är att förenkla problemet om man tror att det enda en lämnare vill är att känna förälskelsens pirr igen.
Jag tänker att i många fall kan det vara ett djupt rotat behov som av någon anledning, på något sätt, inte blivit mött till fullo i relationen. Det här innebär dock INTE att den lämnade ska känna någon skuld eller skam. Vi är alla människor och vi gör så gott vi kan.
Jag märkte relativt tidigt i min och ex:ets relation att jag inte fullt ut gav honom vad han behövde. Jag fick honom i princip aldrig att le eller skratta. Det var enormt tungt för både honom och mig - jag kände mig värdelös och försökte anstränga mig ännu mer. Vänner och bekanta skrattar ofta och gärna med mig, jag är rolig enligt många andra. Men när det gäller mitt ex så var vi helt enkelt inte kompatibla humormässigt.
Det fanns med andra ord ett ouppfyllt behov hos både mitt ex och mig. Jag behövde någon som skrattade med mig. Han skulle nog behöva någon som var rolig på ett annat sätt så att han fick in lite glädje i vardagen.
(Det där var sannerligen inte det enda där vi inte var kompatibla, men överlag så tror jag att många skulle ha sagt att vi hade ett drömförhållande. De flesta i vårt umgänge var helt chockade när dom fick veta att vi skulle skiljas. Men enbart bra sexliv, tre barn, bra ekonomi och en vardag som förvisso snurrade men som aldrig innehöll samtal eller skratt, det funkar inte för mig.)
@Fuzzy vad intressant att höra din tanke om det här med att skratta. Jag och mitt ex skrattade väldigt sällan ihop, däremot har vi alltid haft väldigt bra samtal, intellektuella och interssanta och även kunnat göra saker ihop som vi gillat. Tänker du att skratta ihop är så viktigt att förhållandet “torkar ut” utan det? Jag har alltid tänkt att det kan kompenseras av att vi haft annat intellektuellt och emotionellt utbyte.
Ts Hur hade du och din fru det på det här planet? Jag har tänkt som dig där - att skilsmässa i de fallen man har det så väl ordnat är ett “lyxproblem” (vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det ska bli rätt, inser att ordvalet är klumpigt) men då har jag utgått från att man har någon typ av meningsfullt utbyte av varandra, men inte att det nödvändigtvis måste vara att man skrattar ihop.
I vårt fall hade vi ingenting att tala om. De gånger jag försökte starta en diskussion om något, vad som helst (börja prata om något som stod i tidningen eller liknande) så svarade han för det mesta med att bara klippa av mig. Jag ror helt enkelt inte att han tyckte det var intressant, givande eller roligt att prata med mig.
Så det var såklart inte BARA avsaknad av skratt, men ja - för mig är skratt otroligt viktigt! Jag kommer från en familj som skämtar med varandra, skrattar högt, sjunger tillsammans när vi lagar mat ihop osv. Jag försökte länge få något gensvar men möttes av tystnad eller ett avsnoppande svar.
Sedan var såklart inte allt dåligt. Mitt ex är en bra person, han är händig och driven, kan otroligt mycket om i princip ALLT. Han är en snäll person som alltid ställer upp och hjälper sina vänner. Jag hoppas han möter en fin tjej som passar honom bättre än vad jag gjorde.
@Fuzzy fattar att det måste ha varit väldigt dränerande att försöka så och inte då respons. Det är nog som du säger att man inte passar så bra ihop med alla och att man behöver förstå varandra på ett visst sätt för att det ska flyta på någorlunda. Har också haft ex där man funderade på om vi öht hade något gemensamt mer än att vi hade varit nykära en gång i tiden…
Min gissning är att din x-partner inte upplever det liv ni har som fullt tillfredställande. Hon kanske drömmer om något annat, som hon har eller inte har pratat med dig om.
Jag levde liknande liv som du med med mitt x. Varför jag lämnade? För att hans projekt alltid fick högre prioritet än mina, även om han hade lovat att vi skulle göra mitt projekt under en tid. För att han använde oresonlig ilska för att få igenom sin agenda. För att han trodde att alla “misstag” någon gjorde var ett medvetet sätt att maska eller jäklas med honom. För att han inte respekterade min önskan till sovmorgon efter en slitig lamningsperiod(=mitt projekt) ändå ville att jag skulle gå upp och laga fruktost till honom och “överraska honom”. (Detta var en av de berömda spikarna i kistan).
Känner du igen dig i något av detta?
Min längtan var att dela detta liv med någon som uppskattade samma saker som jag, med djur, odling och renovering, vilket jag gör nu. (Träffade min nuvarande ett år efter separationen.)
Tja, sitter i en liknande livssituation och funderar på om jag kan hitta ett sätt att må bra i det och kunna stanna eller om det bara inte går. Anledningen är ju framförallt att jag känner att det inte finns någon relation mellan mig och partnern att tala om. Allt det där praktiska runtomkring med hushåll och barn ja, men mellan oss som kärlekspar?
Jag vet ju inte hur din fru/ex har det alls, men för mig, i stort sett i samma situation som du beskriver, så är det som kunde vara bättre: En relation med ett levande samtal och en ömsesidig nyfikenhet på livet och varandra, en relation där jag känner mig sedd och intressant, en partner som har en vilja att utveckla och utvecklas i relationen och i livet, och som tar ett eget ansvar och har ett eget driv i det.
Sett ur ett långt tidsperspektiv är jag definitivt beredd att spola den goda ekonomin, det fina huset på landet och de schyssta fortskaffningsmedlen för att uppnå detta. Jag tror helt enkelt att det är viktigare för min upplevda livskvalitet. Även om det är outsägligt sorgligt att behöva välja, och något jag värjer mig för och fortfarande hoppas att jag ska slippa.
Jag förstår vad du menar @Fuzzy. Det som förvånar mig är att man väljer att gifta sig o bilda familj med någon som man inte tycker sig passa ihop med. Jag har i min enfald trott att jag och exet passade ihop eftersom vi valde att bygga ett liv ihop under många år. Att vi var ett team ihop som ville varandras bästa. Jag vidhåller att en hel del går vidare till någon annan när livet blir lite slentrian. För att en gång till i livet få uppleva förälskelsens rus. Jag tror att det är så enkelspårigt för vissa individer, även om det inte är så för alla.
Man kan vara himlastormande kär i någon även om man inte passar ihop personlighetsmässigt. Lägg dessutom till att man är en osäker ungdom (tidiga 20), inte tror att man är värd kärlek och voilà! Då har man gärna överseende med olika personlighetsdrag som kanske inte är helt kompatibla med en själv.
Dessutom tänker jag såhär: man utvecklas ju som person under årens gång. Vissa lyckas utvecklas ihop medan andra utvecklas vidare på varsitt håll, iväg från varandra. Jag är verkligen inte samma person nu som när jag var 20, detsamma gäller för mitt ex.
Och sist men inte minst: den ack så farliga föreställningen att ens partner kommer ”förändras till det bättre.” Man kanske tänker vid något tillfälle: ”Okej, han är lite hetsig och kan bli snäsig, men det lär ju ge sig när vi väl kommer varandra riktigt nära.”
Förälskelsekemin är otroligt stark! Man bortser från vad som helst. Bäst att inte flytta ihop förrän den har avtagit och man kan se mer nyktert. Jag gjorde exakt det misstaget med mina barns far. Flyttade in direkt, började jobba i hans pappas firma. Sedan var det närapå omöjligt att lämna.
Jo, jag håller med dig i de fall man träffas i unga år. Men när man som i mitt fall träffas i 30-års åldern, lever ihop i 5 år innan barnen kommer? Vid 30 är man väl hyfsat medveten om vem man är, o tar inte ”första bästa”. Man har utvärderat olika alternativ (relationer) redan. I mitt fall vill jag hävda att exet har en medelålderskris, familjelivet räckte inte för honom längre. Han behövde uppmärksamheten som en förälskelse innebär. Och han är inte den enda som beter sig så, har sett det tidigare bland några bekanta och tidigare kollegor som i 45-50 års åldern blir som 17-åringar.
Håller med dig fullt ut! Klart att en lång relation med barn blir lite trist mellan varven. Men det kan man försöka göra nåt åt. Pratade med en kollega idag som nämnde att han och hand fru varit tillsammans i 33år. 33år! Inte sjutton har det varit en dans på rosor och att de varit förälskade i varann hela tiden. De har valt varandra, som livskamrater i med och motgång. Det tycker jag är vackert.
I nöd och lust verkar inte existera längre. Tycker folk verkar ge upp så fort det blir tråkigt i ett förhållande eller känslorna svalnar. Men att försöka hitta tillbaka till varandra eller acceptera att det går upp och ner verkar inte vara så viktigt längre. Tycker överlag folk var väldigt lätt att bryta och ta kalla sidan till…
Idag matas vi dagligen av ett stort informationsflöde om den perfekta partnern och hur en perfekt relation ska vara (en ideal bild) som ingen kan leva upp till. Samtidigt har tillgängligheten ökat, en ny kontakt är bara några klick bort. Allt detta samtaget gör att många väljer att lämna istället för att engagera sig i relationen. Tycker det är en rätt tråkigt utveckling.
Tycker hela det här resonemanget med att det skulle finnas något vackert i att acceptera ett tråkigt förhållande med någon man inte tycker speciellt mycket om längre för resten av livet är lite knepigt.
Kan förstås hålla med om att drar man vid minsta lilla motgång eller så fort nyförälskelsen klingar av så väljer man åtminstone att aldrig ha ett långvarigt förhållande utan bara trä kortare förälskelser på rad. Förmodligen också indirekt att aldrig lära känna någon på djupet eller att släppa in någon annan på samma sätt i romantisk bemärkelse.
Men när det gäller relationer som varat i många år eller rentav decennier så är det för mig märkligt resonerat att det vackraste och finaste skulle vara att fortsätta i en relation som känns tråkig, meningslös och som sänker ens livskvalitet, bara för att det är så fint att fortsätta ett förhållande, även om det är dåligt och inte ger ngt.
mer än att vi hade varit nykära en gång i tiden…