För min del försökte jag lyfta hur vi på bästa sätt lägger upp en ev separation vid våra samtal i familjerådgivningen, men utan framgång. Det gick inte nå min man här i ett lugnt samtal, utan det blev kraftiga reaktioner i affekt tillbaka mot mig istället, kom ingen vart. Så jag fick göra min egen plan, och bara försöka förmedla den, att ”nu kommer jag göra så här”, ”det datumet kommer jag flytta och innan dess behöver vi prata om hur vi gör med boende för barnen osv”. Min högsta önskan var att vi kunde nå varandra i samtal i detta, och försöka samarbeta så långt det gick. Men den situationen förvärrades ju fler samtal vi gick i tillsammans, därför fick det bli så att jag fick göra min egen plan, om det skulle bli ngt av det överhuvudtaget.
Jag skickade inte samma dag, utan några dagar efter. Men jag var redo i mitt beslut, och kunde ha postat det samma dag egentligen. Det som fick mig att skicka in direkt, var när han några dagar efter kallade mig för otrevliga saker inför för yngste son, då kände jag, ”nu räcker det, det här går inte längre”.
Vi (eller jag) berättade för barnen samma dag. Jag hade ett talmanus för både mitt samtal m mannen och barnen, men det blev inte så alls. Min man gick innan jag hann prata klart, rusade in t barnen och ropade att ”mamma avskyr mig och vill skiljas”. Det stämmer inte alls att jag avskyr honom, men att jag vill skiljas stämde. Jag fick lugnt och sansat sätta mig med våra barn efteråt och förklara. Det de tyckte var värst i stunden sa de var hur pappa blev och reagerade.
Hur vi pratade m anhöriga/vänner: jag har berättat för mina och han för sina, vet faktiskt inte riktigt hur omfattande han gjort det. Flera veckor efter visste hans bästa kompis tjej inte om det än. Så jag kunde bara svara att vi har det svårt och att min man får prata m hennes kille.
Det här med boende började jag kolla av läget i våras parallellt med våra samtal på familjerådgivningen. Förmedlade att det finns hus att hyra som vi kan bo i han och jag, så barnen kunde stanna i hus, men han ville absolut vara den som bodde kvar i huset. Först nu när flytt blir verklighet har det börjat landa för honom att jag faktiskt kommer flytta och barnen kommer bo växelvis hos mig respektive honom. Det bästa för oss har varit samtalen hos familjerätten där det är barnen i fokus. Är väldigt tacksam för att den servicen finns i kommunen.
Så mycket har inte alls blivit som jag tänkt eller önskat, utan jag har behövt anpassa mig under resans gång.
