Ja, alla dessa tankar. Man känner sig ju mer eller mindre galen! Bra tips att försöka vända på det, att tänka på vad han kunde ha gjort annorlunda. Inte så schysst, tänker jag, att göra slut genom att skylla på obalans från min sida. Han måste ju förstå att det fortfarande får mig att hoppas, att jag kanske kan göra om och göra rätt för att sen få komma tillbaka. Min terapeut (som jag har börjat gå till) tycker att jag ska höra av mig till honom och försöka få ett tydligare svar på varför han lämnade mig. Hon menar på att jag skuldbelägger mig själv alldeles för mkt, vilket så klart inte är bra. Men jag vågar verkligen inte höra av mig som jag känner nu. Vill ju bara att han ska vara sitt gamla fina jag och ta mig tillbaka och är han inte det eller sitt gamla fina jag utan att vilja ha mig tillbaka kommer jag att bli helt knäckt. Jag tror egentligen helt på din linje @Trassel att man, iaf till en början, måste bryta helt och hållet. Men å andra sidan så kanske jag kan riva av känsloplåstret helt och hållet om jag frågar och får ett tydligt besked.
Oj vad jag känner igen detta beteende med min sambo. Varit många berg och dalgångar vet inte hur länge jag ska orka. Ibland tycker han att vi är på rätt väg i förhållandet medan nästa stund vill han vara ensam. Någonstans måste jag tänka på mig själv går ju inte att hela tiden gå ett steg fram sen 3 steg tillbaka.
Tack för att du delar med dig @Maria6 Vet du varför din sambo gör så? Mitt ex har ju inte velat ha mig tillbaka, däremot kan jag ju se ett ambivalent beteende i hans personlighet. Jag har funderat på bipoläritet då det också finns andra som har det i han familj.
En man som dumpar en så fantastisk kvinna som jag är, har iallafall problem av något slag 
När vi träffades hade han precis genomgått en hjärtoperaration och bytt ett par vener och hans dosett var fullproppade med olika mediciner. Sen ökades hälsoproblemen på med låg testosteron-halt, diabetes 2, högt blodtryck…och det är klart att allt detta påverkade hans mående. Efter ungefär 1,5 år började hans hjärtrytm att dra iväg…då skulle ytterligare ett piller tryckas ner i dosetten och han blev allt tröttare och håglösare. Väntade på tid för ablation (operation för att få hjärtat ticka som det ska)…så det är klart att han mådde dåligt på många olika sätt. Han funderade bara vagt på att få något uppåt-tjack, men kom inte längre än så.
Jag mådde inte heller bra i förhållandet…kände mig oerhört oviktig och oälskad…men tänkte att vi får se efter operationen hur det blir då. Jag började också anta formen av en dörrmatta…helt frivilligt för jag ville ju så väl. Älskade honom och ville bara känna mig älskad.
När han dumpade mig var det efter en helg då det förutom allt ovan nämnda även inträffade lite annat som blev droppen för honom. Dels gick golv-värmen i badrummet sönder (i-landsproblem) och hans son flyttade från sambon (och detta utan att pappan hade en aning om det var strul där - pappan trodde att han hade ett innerligt förhållande till sina barn, så det blev det liksom dubbelt jobbigt)…och sist men absolut inte minst, så dristade jag mig till att ställa en besvärande fråga om hans relation till sin mor (som är mer eller mindre obefintlig)
Så med alla dessa problem i livet, måste ju något bort…och det var enklare att lyfta luren och ringa på väg från ICA och hem (5 minuters promenad) och dumpa mig än att hitta en elektriker för att fixa värmen. Det här var strax före jul, så det fattar ju vem som helst att det är noll chans att hitta en hantverkare då.
Han var absolut inte i balans någonstans när han gjorde slut med mig. Men det var ändå klokt att vi avslutade…däremot finns det mycket jag skulle kunna säga om sättet han gjorde det på. Väldigt mycket!!!
Det hjälper ju inte att hjärnan rätt snabbt fattar galoppen, när hjärtat är såååå seeeegt, såååå seeeegt! Och det är bara att vänta in hjärtat…det går inte att skynda på.
Det är först nu drygt 10 månader efter uppbrottet som jag på riktigt inser att sättet han gjorde det på och hans distansering efteråt har absolut ingenting med mig att göra. Det har bara med honom själv att göra och hans oförmåga att hantera känslor.
Det kanske inte är så märkligt att hans barn inte vill prata om sådant med honom…?
Nä, det är inte ett dugg bra att du skuldbelägger dig själv. Men vänta med att höra av dig till honom tills du är stark nog att stå ut med att han inte vill prata…eller inte ger dig de svar du vill ha…och att du i så fall kan ta de svaren han ger.
När jag i juli pratade med honom som hastigast för att önska trevlig semester och samtidigt få ett råd av honom (han är den Store Hjälparen och skulle förmodligen hjälpa sin värsta ovän med ett tips)…sa han en sak som fick mig att känna “Va?? Hur i hela friden kan han ha tolkat mig så?”…så jag sa till honom att jag kommer att behöver fundera på just det här och återkomma till honom när jag formulerat mig. Det var helt OK med honom…och nu är det 3 månader sedan och jag har inte tänkt klart än.
För mig är det väldigt skönt att känna att jag kan ringa för att få det där samtalet…jag känner att jag har det i min hand. Viktigt för mig. Jag är inte heller längre så säker på att jag vill ha samtalet…dels för att även om jag kan bli så förbannad när jag tänker på att han har lagt på mig en negativ intention utan att ge mig en chans att förklara eller be om ursäkt…så känner jag ibland att det är verkligen hans förlust.
Plus…och det ska jag inte sticka under stolen med…jag är inte beredd på att han är avmätt och håller distans i samtalet. Inte än. Och utan att känna att jag står stadigt så kan jag inte prata med honom.
Så stå ut! Hur jävla jobbigt det än är…stå ut! En dag i taget…eller en kvart i taget… 
Tack för alla tips och för lite humor i allt detta @Buttan😊 Du har nog rätt i att det är bra för min del att vänta med att höra av mig, är fortfarande alldeles för sårbar. Har dock tänkt att höra av mig till hans supergulliga mamma nu i helgen. Det blir ju så märkligt i ett uppbrott att man också tvingas bryta kontakten med en massa andra människor som egentligen inte har med separation att göra… Låter som du har kommit en bit framåt iaf under dessa 9 mån❤️
Klart du ska höra av dig till de du lärt känna genom honom!
Jag har fortfarande fin kontakt med exets barn…framförallt hans dotter på 29 år. Exet och jag bor på drygt 3 timmars avstånd och så även hans barn…men när jag är i närheten brukar jag glida in hos dottern på en lunch eller en kopp.
Jag är mycket noga med att inte prata om honom med henne - jag vill ha min relation med dottern oberoende av exet.
Okej. Kanske han haft en dålig erfarenhet tidigare av en relation som såg ut just så, att han tog hand om den personen och såg till dennas behov men inte fick det tillbaka. Kanske han var väl snabb att läsa in sådant i ert förhållande med? Kanske något du gjorde triggade igång minnen som hänger ihop med dåliga erfarenheter för honom?
För som du beskriver det så kan man kanske visserligen förstå var han kommer ifrån men också tycka att han har del i att inte ha kommunicerat hur han kände kring det och att han verkar ha dömt ut det hela väldigt snabbt på grund av ändå relativt lite.
Exakt så är mina ”misstankar” @Nimue När han mot slutet beskrev problemen och mörkret kring mig och vår relation, var det som att han pratade om någon annan/ett annat förhållande. Han nämnde också att han varit med om liknande senario tidigare (när han anade att jag hade utnyttjade honom) och jag vet att han hade ett väldigt uppslitande uppbrott med sitt ex (vet dock inte så många detaljer kring detta). Precis som du skriver var det som att jag någon gång/någonstans triggade honom till att känna detsamma kring mig. In i det sista försökte jag dock få honom att första hur mycket jag älskade honom och att jag aldrig någonsin utnyttjat honom, men det var liksom kört/försent. Han hade bestämt sig för att just jag fick honom att må dåligt,
Igår skickade jag ett sms till hans gulliga mamma. Det blev lite som ett tack för allt och hej då sms. Fick ett fint svar och bröt då ihop totalt. Har haft ångest sedan dess och klarade inte ens av att gå till jobbet idag. Trodde jag var redo och kände mig lite stark när jag skickade smset. Men det blev så definitivt att det är slut på något sett, vilket det ju är. Men så fort det plingar till i mobilen så hoppas jag fortfarande att det ska vara han som ska ha ångrat sig och att allt ska bli bra igen. Varför kan jag inte bara acceptera? Orkar inte med den här ångesten…
Det är helt begripligt att du mår dåligt just nu. Det bevisar bara att du är en äkta och kännande människa. Ett plötsligt och svårbegripligt uppbrott är väldigt krävande för kropp och själv, det vet alla vi som gått igenom det. Har du någon professionell samtalskontakt? För mig och många andra har psykodynamisk terapi med en klok person varit väldigt stärkande och utvecklande i den här situationen. Då kan man komma lite längre än att “bara” plågas. Och gradvis kan man få en del av de svar som lämnaren sällan lyckas ge i samtalen med en terapeut.
Styrkekramar till dig. Du är inte ensam. Men kriser gör att vi känner oss väldigt ensamma.
Tack för värmande ord! Jag har aldrig tidigare varit med om att bryta så abrupt med någon från en seriös och från min sida kärleksfull relation. När jag skilde mig från min man var det en utdragen process och eftersom det fanns barn inblandade har vi såklart haft kontakt sedan det hände. I relationer dessförinnan (när jag var mellan 20-28) minns jag inte heller så abrupta avslut iaf inte om relationen var seriös. Det känns så chockartat med det här plötsliga.
Vi var tillsammans i nästan 2 år.
Avslutades abrupts PANG BOM…med att jag ställde en obekväm fråga till honom som handlade om hans relation till hans mor…och det är klart att han vara stressad, sargad och absolut inte mådde bra eftersom han reagerade så.
Detta var på söndagseftermiddagen…jag åkte hemåt till mitt (3 timmar bort)…ringde honom på måndagen och då kunde han inte prata eftersom han stod illa till.
Sen ringde han med på väg från ICA hem till sitt…en promenad på ungefär 5 minuter…där väntade hans vuxna barn på honom och Uppesittarkväll…det han sa då var att han mådde för dåligt för att ha en relation och dessutom bodde vi för långt ifrån varandra. Jag upplevde det inte som att vi gjorde slut där och då. Vi bestämde att vi skulle höras efter juldagarna och det var vidriga, tysta dagar då jag gick som en zoombie eller mina barn tassade på tå. Jodå, jag hade berättat läget för dem…de är så stora och jag ville inte behöva hålla masken hela tiden.
På fredagen som var dagen F…så var jag förvissad om att vi skulle ha ett snack och att vi skulle komma fram till att på något sätt hanka oss fram ändå tills han var hjärtopererad. Jag ser ju när jag skriver det här…“hanka oss fram”…det är ju verkligen inte så man vill ha det i livet. Men så tänkte jag ändå där och då. Det fanns ju som sagt mer än en anledning till att han mer eller mindre var på väg in i en depp. Eller var i en.
Jag ringde honom…han satt och fikade med en barndomskompis som var besök i stan över julen…han ringde tillbaka till mig när han på kvällen var på språng från sin lägenhet till T-banan för att återigen sammanstråla med kompisen. Jag frågade hur han mådde och hur han sovit (eftersom han hade väldiga sömnsvårigheter)…och jo, han hade sovit bra. Och han säger “Så det var rätt beslut vi tog att göra slut”.
Så uppenbarligen hade vi gjort slut då.
Ja, herre gud. Dessa märkliga avslut (som det berättas om här inne) där man som dumpad, inte bara lämnas med krossat hjärta, utan också med en massa frågetecken att brottas med. Jag undrar om dessa karlslokar förstår vad de ställer till med?! Mitt ex hyllade alltid mig till skyarna, sa att han aldrig varit så kär, att jag var så viktig och betydelsefull. Men tydligen var det lika lätt för honom att tvärvända i sina tankar kring mig. Mörker och obalans var plötsligt sanningen och trots att jag in i det sista försökte få till samtal och parterapi hade HAN bestämt att relation skulle avslutas utan några detta. Man kanske ska dra öronen åt sig när någon hyllar en relativt tidigt i en relation?! Är man kanske då generellt en av eller på människa? (Funderar också lite på bipolär 2).
Min fd sambo gjorde också en total vändning från förlovning och planerat giftermål till ett abrupt slut 3 månader senare. Kvar stod jag och förstod ingenting. Det gör jag fortfarande inte trots att det nu gått ett år.
Det har gått snart två månader sedan jag blev lämnad nu. Detta, som sagt, under ganska märkliga omständigheter då mitt ex verkade ha hamnat i någon form av depression. Gentemot honom gick jag ganska stolt igenom uppbrottet (trots att jag gick totalt sönder inombords), tjatade och grät inte osv. Jag har också haft noll kontakt sedan det hände. För ett tag sedan hörde han dock av sig till mig genom att säga att jag hade en stor plats i mitt hjärta osv… Jag svarade (tyvärr?) och vi bestämde att vi skulle pratas vid. Samtalet blev dock inte alls lyckat då vi båda återigen höll upp någon form av fasad, jag låtsades att jag mådde bra och vi kom egentligen inte fram till något alls.
Borde jag ha ställt fler frågor om varför han egentligen lämnade mig? Vinner stolthet och prestige (när det gäller ens egen självkänsla) i längden när man har blivit lämnad eller borde jag ha visat mig mer sårbar?
Jag var övertygad om att han var mannen i mitt liv och jag var ganska övertygad om att han kände detsamma. Min önskan är fortfarande att det kan bli vi igen någon gång i framtiden, men jag vet inte hur jag ska aggera för att det ska kunna bli så. Låta tiden gå och inte höra av mig verkar vara det som förespråkas…
Jag har ingen aning egentligen men du kan bara påverka dig själv i detta.
Jag har liknande situation som du och mitt liv måste fortsätta utan honom hur mycket jag än önskar det vore annorlunda.
Ditt agerande i denna specifika situationen påverkar ingenting. Hade han velat att det skulle vara ni igen så hade han varit sitt bästa jag och sprungit efter.
Fokusera på dig och bort och vidare…det kämpar jag med att försöka.
Det här är så sant! Även om det är jobbigt att ta in.
Jag tänker att jag helt enkelt inte kan acceptera att han dumpade mig och att jag därför heller inte riktigt kommer vidare. Börjar förstå poängen i att vara iskall och tydlig (jag har inga känslor kvar osv) när man väljer att bryta upp från någon. Mitt ex svamlade och var väldigt ambivalent in i det sista (trots att jag inte pushade honom) vilket ger förhoppningar till den som blir lämnad, i det här fallet jag. Jag drömmer om honom i stort sett varje natt fortfarande. Ibland tänker jag att jag ska förnedra mig totalt och fråga honom om det är helt kört. Svarar han då ja, vilket han med all sannolikhet kommer att göra, kanske jag lättare kan acceptera (hur smärtsamt det än är) och gå vidare?