Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vad hände?

Jag är 40+ och för några år sedan träffade jag det jag trodde var mannen i mitt liv. Vi hade liknande historier bakom oss då vi båda, några år tidigare, hade gått igenom jobbiga skilsmässor men nu sen länge var på rätt bana i livet igen. Vi hade också jämngamla barn, jämngamla föräldrar, samma värderingar och liknande uppväxter.

Vi blev blixtförälskade, kära och vi planerade snart för en framtid ihop. (Detta då barnen blivit lite äldre och inte var lika beroende av att bo kvar nära sina skolor mm). Han sa ofta till mig (ini det sista) att han aldrig haft så starka känslor för någon förut och jag instämde helt. I början av året friade han till mig, dock utan ring och vi pratade och planerade om giftermål.
Under vintern/våren gick vi igenom en tuff period då jag blev sjuk och tvingades opereras. Efter det följde en tid av oro och väntan på provsvar för min del och jag mådde inte alls psykiskt bra. Under hela den här tiden fanns han vid min sida och berättade hur mycket han älskade mig. Senare under våren blev både han och hans barn sjuka och vi kunde under den tiden inte ses pga risk för Corona. Vi pratade dock varje dag och sa hur mycket vi saknade varandra. I början av sommaren runt midsommar var vi båda ganska trötta och utarbetade. Vi spenderade midsommarafton tillsammans med barnen och under den här tiden hade vi några småtjafs. I min värld kändes det inte alls stort, tjafsen handlade bla om ekonomi och bilkörning, men jag kunde dock ana att han förändrades lite efter det. Han blev låg och han tyckte plötsligt att vi behövde prata om vår relation, vilket vi gjorde. Han berättade att han inte alltid känner sig riktigt sedd av mig, att det den den senaste tiden varit mest fokus på mina känslor och inte på hans osv. Han fanns där för mig under min sjukdomsperiod, men finns jag verkligen där för honom? Jag blev ganska paff men la mig helt platt. Sa att det var tråkigt att han kände så, att jag aldrig menat att köra över honom (jag har väl varit den mest drivna ubåt relation) och att jag skulle tänka på det framöver. Efter det hade vi det enligt min mening det bra igen. Han var sitt gamla jag, vi hade härliga semesterdagar tillsammans och vi sa ofta hur mycket vi älskade varandra och hur mycket vi betydde för varandra.

I slutet av sommaren skulle han åka iväg och jobba i en annan del av Sverige och vi skulle vara ifrån varandra i fyra veckor. Dagen innan han åkte åt vi middag firade vår kärlek och han gav mig fina presenter då vi firade en årsdag.

Han åker iväg dagen efter och jag känner inga konstigheter kring detta då vi hade varit ifrån varandra tidigare. Ganska snart sker dock en successiv förändring. Vi pratar och smsar till varandra kontinuerligt men bara efter några dagar känner jag av en annan ton i hans sms och i hans röst. Vid ett tillfälle (kanske 4-5 dagar efter han åkt iväg) ringer jag honom och då är han som helt personlighetsförändrad. Han har en kall, helt avtrubbad röst och han verkar inte heller bry sig om att jag blir ledsen (så olikt honom!). Jag frågar vad som händer och han börjar prata om att jag inte tänker på honom och hans känslor utan bara på mina egna. Han säger dock att han älskar mig. Dagen efter ringer han upp. Han är då sitt gamla kärleksfulla jag igen och ingen av nämner gårdagens samtal. Efter det här följer en period av känslomässig bergochdalbana för min del. Han forsätter att vara konstig, personlighetsförändrad till och från och han besvarar inte mina kärleksförklaringar på samma sätt som tidigare. Han nämner också att han tror att han är deprimerad. Jag bedyrar att jag finns där för honom, att jag älskar honom, men han drar sig mest tillbaka. Jag frågar vid flera tillfällen om han vill lämna mig, men det säger han att han inte vill. Jag frågar också om jag ska ”backa” och ge honom space men det tycker han inte heller är en bra idé. Han kommer så småningom hem och han frågar då vid ngt tillfälle hur vi ska ha det? Jag fattar ingenting, säger att jag älskar honom och att han är mannen i mitt liv. Han säger att han älskar mig men att han har mått så dåligt i vår relation den senaste tiden, att han får mörka tankar när han tänker på det och att det har varit för mycket obalans mellan oss. Jag lägger mig platt, säger att jag inte riktigt förstår men förslår att vi kan gå i parterapi tillsammans. Han säger att han vill försöka, vi gråter, kramas och säger att vi älskar varandra. Han åker sedan hem, smsar dagen efter och säger att han mår fruktansvärt dåligt. Jag säger att jag finns där för honom och att jag älskar honom. Dagen efter ses vi. Han kommer hem till mig och ser mer eller mindre ut som ett mentalt vrak med tom mörk blick. Vi går en promenad och snart sätter vi oss på en bänk. Då säger han plötsligt att inte orkar mer, han vill avsluta vår relation eftersom det har varit för mycket obalans. Han har också för mycket mörka tankar som snurrar när han tänker på oss. Vi gråter båda två, håller om varandra och sen sätter han sig i sin bil och bara lämnar mig. Kvar står jag med krossat hjärta och en väldig massa frågetecken. Fick han en depression pga mig? Lämnade han mig pga depressionen? Vad hände?

Jag har aldrig älskat en man samma sätt förut, ska jag bara ge upp honom nu…

1 gillning

Konkretiserade han hur obalansen tog sig uttryck? Har du själv några tankar om vad han menade med det? Det är fruktansvärt tungt att bryta en relation med någon man älskar för att man känner att den inte kan ge en vad man behöver i en relation, så det är inget konstigt att må dåligt över det. Men det kan förstås vara tvärrtom att depression föder svarta, skeva tankar om saker

Han var in i det sista väldigt ambivalent. Å ena sekunden ville han försöka, men nästa inte. Några dagar innan han gjorde slut valde han att följa med till ett litet släktkalas på mina förändras landställe (helt på eget initiativ). När det gäller obalansen som han uttryckte fanns mellan oss menade han att jag inte hade sett signaler på att han var utarbetad under våren. Jag hade pushat på att vi skulle ses fast han behövde vila. (Det stämmer, jag hade inte sett signalerna. Jag förstod inte eftersom han inte uttryckte det heller). Han menade också att jag inte lyssnade på hans idéer när vi under våren hade planer på att renovera en liten sommarstuga tillsammans och menade att jag troligen bara ville utnyttja honom som arbetskraft till detta projekt. Detta är dock så långt ifrån min personlighet man kan komma och jag är snarare alltid rädd för att fråga om hjälp eller be om något. Det var som att han i sin depression tolkade det mesta kring mig och min personlighet som ett mörker. Att han in i det sista försökte få tillbaka känslan av att han älskade mig men att han sorgligt nog inte hittade den längre.

Jag å min sida frågade mitt ex upprepade gånger om det var något jag behövde tänka på när han blev sämre med sin hälsa (hjärtat spökade rejält)…alltså mitt beteende. Peppa eller backa.
Nädå, det var ingenting. Jag kunde fortsätta precis som jag var.
Sen tror jag att han inte var riktigt ärlig i det…men att det var svårt för honom att svara på min direkta fråga. Men det måste ju han ta ansvar för.
Tänker att det är samma för ditt ex. Han måste såklart säga att han inte mår bra och vad han orkar eller inte orkar. Går inte att lägga det ansvaret på dig.

Att någon gör sig en egen negativ sanning av något som jag sagt eller gjort utan att stämma av med mig gör mig riktigt förbannad. Speciellt när det - som för dig - är helt tvärtemot min personlighet. Sen har jag fått titta inåt och fundera på vad jag gjort som gör att han fått den felaktiga bilden.

Vill en ut ur ett förhållande, så är det också naturligt att välja att fokusera på det som inte är bra. T o m att tolka som finns och det som händer och sätta ett minustecken framför.

@Trassels tråd har också hjälpt mig oerhört mycket - det finns rätt många likhetstecken mellan dumpningarna och framförallt känslorna efter. Hon är en klok kvinna som tillsammans med många andra här ger perspektiv och aha-upplevelser…och även ett och annat välbehövligt gapskratt. :grinning:

Jo, jag försöker verkligen också att rannsaka mig själv när det gäller vår relation. Och jag gjorde säkerligen en massa ”fel” vilket ger mig galet mycket ångest idag. Jag var ju så trygg och säker på att han älskade mig (liksom jag älskade honom) och jag tillät mig nog att ta honom för givet ibland. Och visst har jag mindre roliga sidor bla under pms. Men jag vill också tänka att det är mänskligt att inte vara perfekt hela tiden och ska man inte kunna prata om sånt som stör en direkt istället för att vänta i flera månader? Just nu är det bara ett enda virrvarr av tankar och känslor i min skalle. Och tyvärr fortfarande en massa förhoppningar om att han ska vilja ha mig tillbaka? Mådde ditt ex också psykiskt dåligt när han lämnade dig? @Buttan

@Buttan - du vet då hur man förgyller någons dag. :heart_eyes: Men nog fanken har vi gjort varandra klokare här, allihopa?

@Teppas - dessa förrädiska tankar att om jag hade varit lite bättre, snällare, mer förstående, snyggare, inte så pms-ig… då hade han fortsatt vara min drömman livet ut.

Mja. Håller inte riktigt, eller hur? Men jodå. Det är precis så det känns periodvis. Jag borde inte ha gjort si eller så. Jag borde inte ha sagt ditt eller datt. Det var därför allt blev förstört!

Jag har även kört varianten “Om HAN bara”. På ett sätt är det bättre, för då inser man ju att tankarna ofta innerst inne handlar om att man vill göra om honom.

Om han bara hade prioriterat annorlunda. Om han bara hade haft en ryggrad. Om han bara hade kunnat kommunicera. Om han bara hade uppskattat mig mer. Om han bara hade velat samma saker som jag.

När jag tänker på det nu så inser jag ju att jag önskar mig någon med en massa egenskaper som exet inte har. Det kokar ner till om han bara hade varit helt annorlunda, då hade det fungerat!

Det är lite lättare att se det omöjliga i det resonemanget, än att se det omöjliga i att man själv borde ha varit annorlunda. Man har liksom lite högre krav på sig själv. Man tänker att man borde ha kunnat vara en härligare person i största allmänhet, för då hade man inte blivit dumpad.

Helt förståeligt på känsloplanet. Det är så det känns, helt enkelt. Men det är trots detta inte rimligt för fem öre. Jag jobbar fortfarande med att den insikten ska nå till mitt känslocenter också, inte bara till hjärnan.

2 gillningar

Ja, alla dessa tankar. Man känner sig ju mer eller mindre galen! Bra tips att försöka vända på det, att tänka på vad han kunde ha gjort annorlunda. Inte så schysst, tänker jag, att göra slut genom att skylla på obalans från min sida. Han måste ju förstå att det fortfarande får mig att hoppas, att jag kanske kan göra om och göra rätt för att sen få komma tillbaka. Min terapeut (som jag har börjat gå till) tycker att jag ska höra av mig till honom och försöka få ett tydligare svar på varför han lämnade mig. Hon menar på att jag skuldbelägger mig själv alldeles för mkt, vilket så klart inte är bra. Men jag vågar verkligen inte höra av mig som jag känner nu. Vill ju bara att han ska vara sitt gamla fina jag och ta mig tillbaka och är han inte det eller sitt gamla fina jag utan att vilja ha mig tillbaka kommer jag att bli helt knäckt. Jag tror egentligen helt på din linje @Trassel att man, iaf till en början, måste bryta helt och hållet. Men å andra sidan så kanske jag kan riva av känsloplåstret helt och hållet om jag frågar och får ett tydligt besked.:woman_shrugging:t2:

1 gillning

Oj vad jag känner igen detta beteende med min sambo. Varit många berg och dalgångar vet inte hur länge jag ska orka. Ibland tycker han att vi är på rätt väg i förhållandet medan nästa stund vill han vara ensam. Någonstans måste jag tänka på mig själv går ju inte att hela tiden gå ett steg fram sen 3 steg tillbaka.

Tack för att du delar med dig @Maria6 Vet du varför din sambo gör så? Mitt ex har ju inte velat ha mig tillbaka, däremot kan jag ju se ett ambivalent beteende i hans personlighet. Jag har funderat på bipoläritet då det också finns andra som har det i han familj.

En man som dumpar en så fantastisk kvinna som jag är, har iallafall problem av något slag :rofl:

När vi träffades hade han precis genomgått en hjärtoperaration och bytt ett par vener och hans dosett var fullproppade med olika mediciner. Sen ökades hälsoproblemen på med låg testosteron-halt, diabetes 2, högt blodtryck…och det är klart att allt detta påverkade hans mående. Efter ungefär 1,5 år började hans hjärtrytm att dra iväg…då skulle ytterligare ett piller tryckas ner i dosetten och han blev allt tröttare och håglösare. Väntade på tid för ablation (operation för att få hjärtat ticka som det ska)…så det är klart att han mådde dåligt på många olika sätt. Han funderade bara vagt på att få något uppåt-tjack, men kom inte längre än så.

Jag mådde inte heller bra i förhållandet…kände mig oerhört oviktig och oälskad…men tänkte att vi får se efter operationen hur det blir då. Jag började också anta formen av en dörrmatta…helt frivilligt för jag ville ju så väl. Älskade honom och ville bara känna mig älskad.
När han dumpade mig var det efter en helg då det förutom allt ovan nämnda även inträffade lite annat som blev droppen för honom. Dels gick golv-värmen i badrummet sönder (i-landsproblem) och hans son flyttade från sambon (och detta utan att pappan hade en aning om det var strul där - pappan trodde att han hade ett innerligt förhållande till sina barn, så det blev det liksom dubbelt jobbigt)…och sist men absolut inte minst, så dristade jag mig till att ställa en besvärande fråga om hans relation till sin mor (som är mer eller mindre obefintlig)
Så med alla dessa problem i livet, måste ju något bort…och det var enklare att lyfta luren och ringa på väg från ICA och hem (5 minuters promenad) och dumpa mig än att hitta en elektriker för att fixa värmen. Det här var strax före jul, så det fattar ju vem som helst att det är noll chans att hitta en hantverkare då.

Han var absolut inte i balans någonstans när han gjorde slut med mig. Men det var ändå klokt att vi avslutade…däremot finns det mycket jag skulle kunna säga om sättet han gjorde det på. Väldigt mycket!!!

Det hjälper ju inte att hjärnan rätt snabbt fattar galoppen, när hjärtat är såååå seeeegt, såååå seeeegt! Och det är bara att vänta in hjärtat…det går inte att skynda på.
Det är först nu drygt 10 månader efter uppbrottet som jag på riktigt inser att sättet han gjorde det på och hans distansering efteråt har absolut ingenting med mig att göra. Det har bara med honom själv att göra och hans oförmåga att hantera känslor.
Det kanske inte är så märkligt att hans barn inte vill prata om sådant med honom…?

Nä, det är inte ett dugg bra att du skuldbelägger dig själv. Men vänta med att höra av dig till honom tills du är stark nog att stå ut med att han inte vill prata…eller inte ger dig de svar du vill ha…och att du i så fall kan ta de svaren han ger.

När jag i juli pratade med honom som hastigast för att önska trevlig semester och samtidigt få ett råd av honom (han är den Store Hjälparen och skulle förmodligen hjälpa sin värsta ovän med ett tips)…sa han en sak som fick mig att känna “Va?? Hur i hela friden kan han ha tolkat mig så?”…så jag sa till honom att jag kommer att behöver fundera på just det här och återkomma till honom när jag formulerat mig. Det var helt OK med honom…och nu är det 3 månader sedan och jag har inte tänkt klart än.
För mig är det väldigt skönt att känna att jag kan ringa för att få det där samtalet…jag känner att jag har det i min hand. Viktigt för mig. Jag är inte heller längre så säker på att jag vill ha samtalet…dels för att även om jag kan bli så förbannad när jag tänker på att han har lagt på mig en negativ intention utan att ge mig en chans att förklara eller be om ursäkt…så känner jag ibland att det är verkligen hans förlust.
Plus…och det ska jag inte sticka under stolen med…jag är inte beredd på att han är avmätt och håller distans i samtalet. Inte än. Och utan att känna att jag står stadigt så kan jag inte prata med honom.

Så stå ut! Hur jävla jobbigt det än är…stå ut! En dag i taget…eller en kvart i taget… :heart:

1 gillning

Tack för alla tips och för lite humor i allt detta @Buttan😊 Du har nog rätt i att det är bra för min del att vänta med att höra av mig, är fortfarande alldeles för sårbar. Har dock tänkt att höra av mig till hans supergulliga mamma nu i helgen. Det blir ju så märkligt i ett uppbrott att man också tvingas bryta kontakten med en massa andra människor som egentligen inte har med separation att göra… Låter som du har kommit en bit framåt iaf under dessa 9 mån❤️

Klart du ska höra av dig till de du lärt känna genom honom!

Jag har fortfarande fin kontakt med exets barn…framförallt hans dotter på 29 år. Exet och jag bor på drygt 3 timmars avstånd och så även hans barn…men när jag är i närheten brukar jag glida in hos dottern på en lunch eller en kopp.
Jag är mycket noga med att inte prata om honom med henne - jag vill ha min relation med dottern oberoende av exet.

1 gillning

Okej. Kanske han haft en dålig erfarenhet tidigare av en relation som såg ut just så, att han tog hand om den personen och såg till dennas behov men inte fick det tillbaka. Kanske han var väl snabb att läsa in sådant i ert förhållande med? Kanske något du gjorde triggade igång minnen som hänger ihop med dåliga erfarenheter för honom?

För som du beskriver det så kan man kanske visserligen förstå var han kommer ifrån men också tycka att han har del i att inte ha kommunicerat hur han kände kring det och att han verkar ha dömt ut det hela väldigt snabbt på grund av ändå relativt lite.

Exakt så är mina ”misstankar” @Nimue När han mot slutet beskrev problemen och mörkret kring mig och vår relation, var det som att han pratade om någon annan/ett annat förhållande. Han nämnde också att han varit med om liknande senario tidigare (när han anade att jag hade utnyttjade honom) och jag vet att han hade ett väldigt uppslitande uppbrott med sitt ex (vet dock inte så många detaljer kring detta). Precis som du skriver var det som att jag någon gång/någonstans triggade honom till att känna detsamma kring mig. In i det sista försökte jag dock få honom att första hur mycket jag älskade honom och att jag aldrig någonsin utnyttjat honom, men det var liksom kört/försent. Han hade bestämt sig för att just jag fick honom att må dåligt,:cry:

Igår skickade jag ett sms till hans gulliga mamma. Det blev lite som ett tack för allt och hej då sms. Fick ett fint svar och bröt då ihop totalt. Har haft ångest sedan dess och klarade inte ens av att gå till jobbet idag. Trodde jag var redo och kände mig lite stark när jag skickade smset. Men det blev så definitivt att det är slut på något sett, vilket det ju är. Men så fort det plingar till i mobilen så hoppas jag fortfarande att det ska vara han som ska ha ångrat sig och att allt ska bli bra igen. Varför kan jag inte bara acceptera? Orkar inte med den här ångesten…

2 gillningar

Det är helt begripligt att du mår dåligt just nu. Det bevisar bara att du är en äkta och kännande människa. Ett plötsligt och svårbegripligt uppbrott är väldigt krävande för kropp och själv, det vet alla vi som gått igenom det. Har du någon professionell samtalskontakt? För mig och många andra har psykodynamisk terapi med en klok person varit väldigt stärkande och utvecklande i den här situationen. Då kan man komma lite längre än att “bara” plågas. Och gradvis kan man få en del av de svar som lämnaren sällan lyckas ge i samtalen med en terapeut.
Styrkekramar till dig. Du är inte ensam. Men kriser gör att vi känner oss väldigt ensamma.

Tack för värmande ord! Jag har aldrig tidigare varit med om att bryta så abrupt med någon från en seriös och från min sida kärleksfull relation. När jag skilde mig från min man var det en utdragen process och eftersom det fanns barn inblandade har vi såklart haft kontakt sedan det hände. I relationer dessförinnan (när jag var mellan 20-28) minns jag inte heller så abrupta avslut iaf inte om relationen var seriös. Det känns så chockartat med det här plötsliga.

1 gillning

Hur länge hade ni varit ihop och hur avslutades relationen? @Buttan

Vi var tillsammans i nästan 2 år.
Avslutades abrupts PANG BOM…med att jag ställde en obekväm fråga till honom som handlade om hans relation till hans mor…och det är klart att han vara stressad, sargad och absolut inte mådde bra eftersom han reagerade så.
Detta var på söndagseftermiddagen…jag åkte hemåt till mitt (3 timmar bort)…ringde honom på måndagen och då kunde han inte prata eftersom han stod illa till.
Sen ringde han med på väg från ICA hem till sitt…en promenad på ungefär 5 minuter…där väntade hans vuxna barn på honom och Uppesittarkväll…det han sa då var att han mådde för dåligt för att ha en relation och dessutom bodde vi för långt ifrån varandra. Jag upplevde det inte som att vi gjorde slut där och då. Vi bestämde att vi skulle höras efter juldagarna och det var vidriga, tysta dagar då jag gick som en zoombie eller mina barn tassade på tå. Jodå, jag hade berättat läget för dem…de är så stora och jag ville inte behöva hålla masken hela tiden.
På fredagen som var dagen F…så var jag förvissad om att vi skulle ha ett snack och att vi skulle komma fram till att på något sätt hanka oss fram ändå tills han var hjärtopererad. Jag ser ju när jag skriver det här…“hanka oss fram”…det är ju verkligen inte så man vill ha det i livet. Men så tänkte jag ändå där och då. Det fanns ju som sagt mer än en anledning till att han mer eller mindre var på väg in i en depp. Eller var i en.
Jag ringde honom…han satt och fikade med en barndomskompis som var besök i stan över julen…han ringde tillbaka till mig när han på kvällen var på språng från sin lägenhet till T-banan för att återigen sammanstråla med kompisen. Jag frågade hur han mådde och hur han sovit (eftersom han hade väldiga sömnsvårigheter)…och jo, han hade sovit bra. Och han säger “Så det var rätt beslut vi tog att göra slut”.
Så uppenbarligen hade vi gjort slut då.