Ja, herre gud. Dessa märkliga avslut (som det berättas om här inne) där man som dumpad, inte bara lämnas med krossat hjärta, utan också med en massa frågetecken att brottas med. Jag undrar om dessa karlslokar förstår vad de ställer till med?! Mitt ex hyllade alltid mig till skyarna, sa att han aldrig varit så kär, att jag var så viktig och betydelsefull. Men tydligen var det lika lätt för honom att tvärvända i sina tankar kring mig. Mörker och obalans var plötsligt sanningen och trots att jag in i det sista försökte få till samtal och parterapi hade HAN bestämt att relation skulle avslutas utan några detta. Man kanske ska dra öronen åt sig när någon hyllar en relativt tidigt i en relation?! Är man kanske då generellt en av eller på människa? (Funderar också lite på bipolär 2).
Min fd sambo gjorde också en total vändning från förlovning och planerat giftermål till ett abrupt slut 3 månader senare. Kvar stod jag och förstod ingenting. Det gör jag fortfarande inte trots att det nu gått ett år.
Det har gått snart två månader sedan jag blev lämnad nu. Detta, som sagt, under ganska märkliga omständigheter då mitt ex verkade ha hamnat i någon form av depression. Gentemot honom gick jag ganska stolt igenom uppbrottet (trots att jag gick totalt sönder inombords), tjatade och grät inte osv. Jag har också haft noll kontakt sedan det hände. För ett tag sedan hörde han dock av sig till mig genom att säga att jag hade en stor plats i mitt hjärta osv… Jag svarade (tyvärr?) och vi bestämde att vi skulle pratas vid. Samtalet blev dock inte alls lyckat då vi båda återigen höll upp någon form av fasad, jag låtsades att jag mådde bra och vi kom egentligen inte fram till något alls.
Borde jag ha ställt fler frågor om varför han egentligen lämnade mig? Vinner stolthet och prestige (när det gäller ens egen självkänsla) i längden när man har blivit lämnad eller borde jag ha visat mig mer sårbar?
Jag var övertygad om att han var mannen i mitt liv och jag var ganska övertygad om att han kände detsamma. Min önskan är fortfarande att det kan bli vi igen någon gång i framtiden, men jag vet inte hur jag ska aggera för att det ska kunna bli så. Låta tiden gå och inte höra av mig verkar vara det som förespråkas…
Jag har ingen aning egentligen men du kan bara påverka dig själv i detta.
Jag har liknande situation som du och mitt liv måste fortsätta utan honom hur mycket jag än önskar det vore annorlunda.
Ditt agerande i denna specifika situationen påverkar ingenting. Hade han velat att det skulle vara ni igen så hade han varit sitt bästa jag och sprungit efter.
Fokusera på dig och bort och vidare…det kämpar jag med att försöka.
Det här är så sant! Även om det är jobbigt att ta in.
Jag tänker att jag helt enkelt inte kan acceptera att han dumpade mig och att jag därför heller inte riktigt kommer vidare. Börjar förstå poängen i att vara iskall och tydlig (jag har inga känslor kvar osv) när man väljer att bryta upp från någon. Mitt ex svamlade och var väldigt ambivalent in i det sista (trots att jag inte pushade honom) vilket ger förhoppningar till den som blir lämnad, i det här fallet jag. Jag drömmer om honom i stort sett varje natt fortfarande. Ibland tänker jag att jag ska förnedra mig totalt och fråga honom om det är helt kört. Svarar han då ja, vilket han med all sannolikhet kommer att göra, kanske jag lättare kan acceptera (hur smärtsamt det än är) och gå vidare?
Hur går det för dig ?