Jag saknar honom. Det är inte den man jag kände som går omkring här, det är en förbittrad och föraktfull man som jag inte riktigt känner igen. Jag har skymtat det där tidigare men det brukade passera, nu har det stagnerat. Jag saknar den han var, varm, omtänksam, kärleksfull.
3 gillningar
Nej, jag ser att det egentligen inte är så…han är inte den jag delar det med, det är romantiseringen av det. Och att inse det är frigörande.
13 grader!! Näe @skildkille81, det blir inte du och jag på den varma stranden 
24 grader inne, det är min grej det (men för dyrt vintertid!
)
2 gillningar
Jag saknar det jag trodde skulle bli ! Att vi skulle ta hand om varanndra efter så många år tillsammans.Jag saknar det att ha någon att dela dessa minnen med efter många år tillsammans det att i framtiden få barnbarn som vi kunde ha hjälpt till med.Saknar det som mitt ex var från början i vår relation och hur det än blir så är det en förlust.Att inte ha någon att prata om barnen med även om dom nu är vuxna.
2 gillningar
Du har såklart rätt och det är ju inte så att jag är så blind att jag tror att allt var guld och gröna skogar.
Men “Sense and sensibility” hade svåra problem att gå hand i hand redan hos 1800-talets Jane Austen och det verkar inte direkt lättare idag. Förnuftet är odiskutabelt med på tåget och har varit nästan från allra första början, men känslan har tjurat ihop där långt inne och vägrar tydligen att ge upp kampen…
Loose loose såklart, som att gå en hopplös neverending boxningsmatch mot sig själv… springandes mellan de olika ringhörnorna för att lyckas få in en punch på sig själv från olika håll 
2 gillningar
Finns det verkligen rätt och fel i allt? Bara individens egna upplevelse. Allt vi kan göra är att skapa resonemang och kanske nya tankebanor. För det är som du säger, man går en boxningsmatch mot sig själv.
Nej det finns inte (ett enda) rätt eller fel på allting. På visst (kanske tom. på mycket beroende på var man tittar/letar) så finns det såklart det… men när det gäller oss människor och våra mänskliga beteenden så är det nog inte ens oftast (om ens alls?) som det bara finns ett enda rätt och ett enda fel.
Men “rätt” eller “fel” i de här sammanhangen som vi talar om här symboliserar väl på sin högsta höjd vad individen själv tror på (för stunden). Det är ju ingen odiskutabel vetenskap som vi talar om här.
Haha, är det sant? Jag har just glatt mig åt att jag kan ha jättevarmt i huset- ingen som gnäller och jag pröjsar själv. Skruvade just upp vattentrycket och ställde tempen på 23 grader.
4 gillningar
Jag saknar och hatar att inte kunna ge vår son en uppväxt med både mamma och pappa. Att han ända tills han flyttar hemifrån ska vara tvungen att bo i två hem.
Jag saknar att inte få bli gammal ihop. Jag var så säker på att han aldrig skulle lämna mej, att vi var paret som skulle bli gamla och gaggiga ihop. Nu blir det inte så.
6 gillningar
då hade jag ju fått gå naken hemma…hade nog inte ens hjälpt.
24 grader…hade nog stått naken framför frysen då
Det är inte så att jag sparar pengar på att det är kallt, mer att jag kände det skönt att slippa elda för ingen är arg att det är 13 grader. Men nu är det lagom här. 17 grader eftersom jag eldat.
Jag vet att jag blir dålig av för varmt. Så över 20 så sjunker min ork över att göra något.
1 gillning
Jag saknar inget ur mitt gamla förhållande.
Det var slut långt innan det tog slut.
Barnen är stora nog att välja själva. Jag har de goda minnena kvar, delar dem med mina barn.
Jag får välja själv i min ekonomi. Jag får bestämma själv om min gård. Jag har inte fått det jobbigare med något, bara enklare och roligare. Själva uppdelningen innan den var helt klar var lite jobbig, men det är klart nu.
Jo, kanske saknar jag en sak. Att vi inte ens kan prata som vänner. Han väljer att gräva en skyttegrav mellan som endast barnen får beträda båda sidor på.
2 gillningar
Det känner jag igen, planerna att vi skulle bo i värmen som pensionärer, sparandet för att vi skulle kunna sluta jobba tidigt, men jag börjar “se ljuset i tunneln” se en hel del fördelar med att bo själv även fast jag aldrig kommer förlåta honom för sveket.
4 gillningar
Det låter exakt som mina känslor! Vi träffades 93 levt ihop 24 år! Jag älskade verkligen den mannen!
Det är konstigt hur en människa kan förändras. Den han är idag känner jag inte alls igen 
4 gillningar
Jag saknar vår passion, förälskelsen som varade i kanske femton år. Vet inte när den tog slut, vi har varit tillsammans i 20 år. 5 år sedan? 3? Jag var beredd att göra allt för honom men fattade inte hur och orkade väl inte riktigt heller. Helvete vad jag sörjer.
5 gillningar
Här sätter du ord på något. Saknaden av sigsjälv i ett liv som levdes. 
Hoppas du funnit delar av dig åter som kan återuppstå i annan form?
2 gillningar
Jag saknar fortfarande ungefär samma delar av mig själv som den jag var när allt var bra med honom. Framtidstron, tillförsikten, och glädjen. Inte alls så att jag saknar framtidstro, tillförsikt och glädje i nuet… men jag saknar den framtidstron, tillförsikten och glädjen.
Men den varianten av känslorna har jag inte längre, jag har andra modifierade och de är väldigt bra de med. Men de är inte detsamma.
Jag kommer aldrig mer att bli densamma person som jag var med honom… på både gott och ont.
Tack för vänlig respons och Glad Påsk 
4 gillningar
Åh… va fint skrivet. Jag känner precis detsamma. Skönt att få läsa detta å känna att jag inte är ensam. Tack❣️
2 gillningar
Jag vet inte riktigt vad jag saknar i förhållandet. I början var det känslan av att sitta själv på fredagar och vet att han titta på På spåret med någon annan. Jag klarade inte av att titta på det själv, kändes konstigt. Även de serier vi brukade se tillsammans.
Nu är det något bättre då jag iaf vv tittar på bla Bäst i test med barnen och försöker skapa nya rutiner med dom. Men den veckan jag inte har barnen känns det bara konstigt att titta själv.
Kan även sakna att berätta saker som hänt under dagen.
Men annars saknar jag inte förhållandet, jag ville ju att det skulle ta slut. Men omställningen känns ändå svår.
2 gillningar
Jag saknar INTE hnm . Jag levde med en främmande man . Saknar min familj . Mina barn inte får växa upp i ”kärnfamiljen ” , jag saknar våra resor, det vi gjorde tillsammans med våra familjer.
Jag har min stora släkt och familj kvar , men det är inte den samma , när man samlas och barnen inte är med . Den stora grejen !
Mannen jag levde med var en främling , en lögn, spel för galleriet… en stor besvikelse.
När jag tänker tillbaka på våra minnen är det bara en man , inte HAN , utan skugga som finns med i minnena .
Är det ngn som vet hur jag menar ? Eller blir det svammel ?
Jag förstår vad du menar, just nu känns exet som en främling och en besvikelse. Vi har gjort många resor och jag kan sakna dessa men jag saknar inte honom som person.
1 gillning